Helt Perfekt Glob

Annabelle Comes Home av J

Demonologerna Ed (Patrick Wilson) och Lorraine Warren (Vera Farmiga) är fast beslutna att hindra demonen som tagit dockan Annabelle i besittning från att terrorisera fler oskyldiga offer och låser därför in den bakom heligt glas i ett särskilt rum för unika föremål i deras hem.

Ett år senare ska makarna resa iväg och lämnar deras dotter Judy (Mckeena Grace) tillsammans med sin barnvakt Mary Ellen (Madison Iseman).  Den lokala tidningen ifrågasätter dock Warren’s trovärdighet kring deras undersökningar kring det paranormala, vilket gör att tonåringen Daniela Rios (Katie Sarife), som nyligen förlorade sin far, får ett intresse för dem. Efter att ha lurat Mary Ellen lyckas hon få tillträde till det låsta rummet och i tron om att få kontakt med sin döda far släpper hon ut Annabelle dockan utan att ha en aning om de konsekvenser som nu väntar…

Annabelle Comes Home är utan tvekan den mest onödiga av Annabelle filmerna. Dels för att den inte tillför någonting nytt till Conjuring universumet överhuvudtaget och dels för att den levererar exakt samma sak för en tredje gång – vilket i sig inte behöver vara något dåligt, men filmer om en besatt docka som försöker vara läskiga fungerar bara så långt…

Men med det sagt så tycker jag ändå att Annabelle Comes Home är bättre än den första filmen. Varför? Jo, för att det faktiskt rör på sig och händer saker under större delen av filmen. Jumpscaresen är billiga och man kan förutse dem ungefär tre miljoner år innan de inträffar, men jag tar hellre sådana vilken dag i veckan som helst över en skräckfilm där det knappt händer någonting alls. Förrän på slutet då. Vissa scener i filmen fungerar bra och ska jag vara ärlig så gillade jag idéen filmen har, trots att den inte tillför franchisén nämnvärt mycket – eller någonting överhuvudtaget egentligen.

Annabelle Comes Home är en generisk skräckfilm som antagligen bara gjordes för att suga ur några extra kronor ur Conjuring franchisén innan The Conjuring 3 släpps. Filmen är hur som helst i slutändan en okej stund framför TVn trots dess problem.

Annabelle: Creation av J

Dockmakaren Samuel Mullins (Anthony LaPaglia) och hans fru Esther (Miranda Otto) öppnar sitt hem för nunnan Syster Charlotte (Stephanie Sigman) och sex föräldralösa flickor efter att deras barnhem blivit stängt. Samuel förklarar för flickorna att de får vistas i alla rum utom två; Esther’s rum och ett låst rum som tillhört makarna Mullins’ dotter Bee (Samara Lee), som omkom i en tragisk olycka tolv år tidigare.

Den funktionshindrade Janice (Talitha Eliana Bateman) vaknar en natt av oväsen och finner en lapp som säger ”Hitta mig” och lyckas smyga in i Bee’s gamla rum, som av någon anledning nu står olåst. Hon hittar där en nyckel som går till garderoben i rummet, i vilken hon finner en kuslig docka, ovetandes om att hon har precis släppt lös en ondska som i sin tur har fäst ett intresse för henne…

Har du någon gång sett en film som du avskytt så pass mycket att du antingen har undvikit att se dess uppföljare helt eller skjutit på det i flera år, trots att du fått höra från flera håll att de är bättre än originalet? Ja, klart du har. Annabelle (recenserad här) är en sådan film för mig. Jag har hört otaliga gånger att Annabelle: Creation skulle vara betydligt bättre än sin föregångare. En del har även sagt att den skulle vara läskigare. Hur som helst har jag nu alltså äntligen sett Annabelle: Creation – och det efter att ha sett om Annabelle.

Jag tycker fortfarande att Annabelle är en tråkig film, men jag hatar den inte lika mycket som vid min första titt. Den har sina stunder här och där, men är överlag på tok för händelselös och saknar dessutom ett ordentligt klimax.

Annabelle: Creation är ett ordentligt steg upp från sin föregångare i alla fall och som många sagt till mig så var den faktiskt bättre än originalet. Skräcken är mer full-on, det rör på sig ganska mycket även om det aldrig blir nämnvärt läskigt och filmen har ett ordentligt klimax på slutet som man förväntar sig av den här typen av filmer. Jumpscares, höga ljud och snabb klippning är vad som erbjuds här och det är väl föga förvånande för den som är bevandrad i genren.

Kort sagt så kan man väl säga att Annabelle: Creation är ganska standard i sitt utförande men att den samtidigt överträffar sin föregångare och tillhör en av de bättre filmerna som är anknytna till Conjurin-univsersumet. Den är inte felfri i mina ögon (däribland att dess speltid hade kunnat kortats ned en aningen), men den är så pass bra att den får sig en försiktig rekommendation.

It Chapter Two av J

Tjugosju år har gått sedan ”The Losers Club” besegrade det ondskefulla väsen som tog formen av Pennywise (Bill Skarsgård), den dansande clownen i den sömniga småstaden Derry, Maine – eller de trodde i alla fall det. När nya försvinnanden och märkliga händelser börjar inträffa i Derry igen står det klart att Pennywise är tillbaka och de nu vuxna vännerna i ”The Losers Club” samlas för att en gång för alla döda ”Det”…

Så, då har It Chapter Two slutligen anlänt – och den verkar dela tittare i två läger; de som gillar den och de som inte gör det. Jag tillhör det första lägret och förstår inte riktigt hur folk kan hålla den andra delen av miniserien högre än den här filmen. I miniseriens andra del känns allting så påskyndat – ingenting får utvecklas eller förklaras nämnvärt, det är bara pang, bom, rakt på hela tiden. Här fortsätter de istället utveckla karaktärerna vi fick följa i den första filmen igenom flashbacks där vi får se saker som (vad jag gissar i alla fall) hände parallellt med det som hände då, vilket också gjorde att jag kunde ursäkta filmens speltid på nästan tre timmar. Med det sagt menar jag inte att det är långa sekvenser där det inte händer något – för det gör det.

Bill Skarsgård fortsätter leverera som Pennywise och om jag inte misstar mig så tror jag att han fick mer screentime här än i första delen, vilket jag absolut inte hade någonting emot. I övrigt är det en stark skådespelarensemble framför kameran, med bland annat James McAvoy och Jessica Chastain, samt att alla ungarna från den första filmen även dyker upp här och är en betydligt större del av filmen än vad jag faktiskt hade förväntat mig. Även Stephen King själv dyker upp i en liten cameo.

Så vad tyckte jag var dåligt med filmen då? Inte så där värst mycket faktiskt. Det enda jag tyckte att de hade kunnat skära ner på var filmens humor, som dessvärre användes ganska flitigt. Den fanns där i både miniserien och i den första filmen, ja, men humorn var lite mer subtil där än här. Jag har ingenting emot att skratta när jag tittar på skräckfilm, men kan känna att just den biten kanske gick lite överstyr här bitvis – speciellt med tanke på att filmen är menad att vara en ganska mörk och allvarlig film i det stora hela.

Och så slutligen, det alla undrar; är filmens slut bättre än miniseriens notoriskt usla slut? Svaret är; definitivt. Jag var extremt nyfiken på hur de skulle avrunda filmen faktiskt och tyckte att den fick ett helt okej slut, som varken kändes utdraget eller för påskyndat. Det var inte perfekt, men inte heller uruselt som det i miniserien. Jag gillade det.

Jag tycker att It Chapter Two var ett bra och värdigt avslut på It rebooten, även om det inte var helt felfritt. Jag ger både den en tumme upp, en rekommendation och ska nu fortsätta vänta på extended utgåvan av den första delen, som fortfarande inte har släppts, i skrivande stund…

Läs gärna min recension av den första delen av It rebooten också.

The Nun av J

Efter att en ung nunna tagit sitt eget liv vid ett isolerat kloster i Rumänien skickar Vatikanen iväg Fader Burke (Demián Bichir), en präst som hemsöks av sitt förflutna, och den unga novisen Syster Irene (Taissa Farmiga), som står vid tröskeln till hennes slutgiltiga löften för att bli en fullvärdig nunna, för att undersöka vad som hänt vid klostret. Efter att ha anlänt till Rumänien får de hjälp av lokalbon Frenchie (Jonas Bloquet) att ta sig till klostret och det dröjer inte länge efter deras ankomst innan de börjar märka att någonting är fruktansvärt fel med platsen…

Jag har alltid gillat The Conjuring filmerna, hur generiska skräckfilmer de än må vara. Jag älskar dem inte, men de fungerar bra som en double feature om man ska ha en filmkväll. Ur dessa två filmer har det givetvis kommit spin-off filmer så som Annabelle och uppföljaren till den, Annabelle: Creation, som är en prequel till både Annabelle och The Conjuring filmerna (och som jag inte har sett själv i skrivande stund). Nu har vi hur som helst fått den tredje spin-off filmen i The Conjuring universumet i form av The Nun – som är baserad på en karaktär i The Conjuring 2.

Givetvis såg jag filmen på stora duken på Sverigepremiären (7 September) och jag kan väl börja med att säga att jag gillade filmen och att jag hade en ganska bra (även om den kunde ha varit bättre) bioupplevelse med en publik som skrek vid rätt tillfällen och som överlag kunde hålla käften. Hur som helst så är filmen givetvis inte felfri. Den har en hel bunt med problem som jag irriterade mig lite grann på under filmens gång, men som inte förstörde helhetsintrycket av filmen.

Filmens största problem är att den inte är läskig överhuvudtaget – i alla fall inte för den som har sett några moderna skräckfilmer. Jumpscaresen som förekommer går att förutse tio, femton sekunder innan de inträffar varenda gång och demon nunnan filmen handlar om syns bara till ett fåtal gånger. Twisten filmen försöker sig på mot slutet faller dessutom platt då man måste vara en total idiot för att inte förstå vart allt kommer leda direkt i inledningen av filmen.

Det som jag hur som helst störde mig mest på i filmen var karaktären Frenchie, som är filmens comic relief. I The Conjuring filmerna och i den första Annabelle finns det ingen sån här karaktär och humorn är minimal, medan de valt att inkludera en karaktär som ska vara rolig mitt uppe i allt (som i alla fall är meningen att vara) det otäcka vilket förstör stämningen, i alla fall i mina ögon. Hade det inte varit för en sak som inträffar i slutet av filmen hade den här karaktären kunnat försvunnit ungefär halvvägs in i filmen och det hade inte gjort någon som helst skillnad.

Hur som helst så är filmen välspelad (med några enstaka sekvenser som kändes rätt skitnödiga, antagligen mest på grund av det kristna temat filmen har) och effekterna ser – givetvis – jävligt bra ut. Filmen är som sagt långt ifrån felfri, men jag gillade den ändå. Jag rankar den åtminstone högre än skitfilmen Annabelle. Så länge man inte förväntar sig något nyskapande och extremt läskigt (om man är tålig när det gäller skräckfilmer that is) så är det en okej film att spendera kring nittiofem minuter på.

Läs gärna mina recensioner på The Conjuring, The Conjuring 2 och Annabelle också.

It (2017) av J

Sommaren 1989. Barnen i den lilla sömniga småstaden Derry, Maine har börjat försvinna spårlöst och de vuxna verkar stå handfallna inför de mystiska försvinnandena. Till den grad att ingen verkar bry sig – eller orkar bry sig…

Efter att ha förts samman tack vare att de alla är utstötta och mobbade formar sju stycken ungdomar ”The Losers’ Club”, en klubb enbart för dem där de står upp för varandra. Men de har samtidigt någonting mer gemensamt som för dem samman ännu mer. De har alla varit med om skrämmande och mystiska händelser på sistone där alla har en gemensam nämnare; ett ondskefullt väsen som förverkligar deras innersta rädslor och som tar formen av Pennywise (Bill Skarsgård), den dansande clownen…

En av årets mest hypade filmer måste väl ändå vara rebooten av It – eller Det som den heter i Sverige. Jag menar, vart man än har vänt sig det senaste året har man kunnat beskåda reklam, artiklar och diskussioner om den. Jag själv brukar vara extremt skeptisk när det gäller hypade filmer och brukar i regel undvika att göra ett biobesök av den enkla anledningen att hypade filmer i mångt och mycket brukar visa sig vara mediokra eller rent av usla. Rebooten av It var inget undantag, jag var väldigt skeptisk till hur den skulle vara innan jag hade sett den då jag håller miniserien från 1990 med Tim Curry i rollen som Pennywise väldigt kär – antagligen mest för att det var en av de första (om inte DEN första) skräckrelaterade produktionen för vuxna jag såg i mina barndomsår. Hur som helst visade sig min skepsis vara obefogad…

Rebooten av It var – som du antagligen redan vet eller kan lista ut själv av det jag skrivit här ovanför – riktigt jävla bra. Istället för att göra precis samma sak som miniserien från 1990 behandlar den här rebooten sitt källmaterial – Stephen King’s roman that is – på ett betydligt mörkare och mer ruskigt sätt. Bill Skarsgård är perfekt som Pennywise och karaktären porträtteras på ett betydligt mörkare och mer ondskefullt (för att inte tala om creepy) sätt här än i miniserien. Hur mycket jag än älskar den cheesiga (men ändå briljanta) prestationen av Tim Curry i miniserien så föredrar jag nog faktiskt Skarsgård i rollen. Ungarna som medverkar gör även de imponerande insatser och det är ganska svårt att inte fatta tycke om gruppen av karaktärer som står inför hotet från Pennywise.

Trots en speltid på 2 timmar och 15 minuter (som kommer bli en kvart längre när extended utgåvan släpps i början på nästa år) så blir filmen aldrig tråkig. Det händer hela tiden någonting som får storyn att gå framåt på ett eller annat sätt. Filmen har dessutom överhanden när det kommer till vad de kunde visa här mot vad de kunde visa i miniserien. Att miniserien var ganska mild i sitt våld och gore är ganska förståeligt; året var 1990 och den skulle visas på amerikansk TV – vilket säger allt. Filmen visar inte avsevärt mycket mer våld eller gore, men den är helt klart mer grafisk än miniserien.

Som sagt var jag skeptisk till den här rebooten men blev alltså motbevisad, dock verkar det finnas de som fortfarande håller hårt i miniserien och menar på att den här rebooten är både onödig och dålig. Exempelvis har jag läst klagomål om att CGI används här och att filmen borde ha följt miniserien mer än vad den gör.

Jag kan förstå om folk håller miniserien kär, dels för att det är nog en av de mest ikoniska produktionerna i skräckgenren i semimodern tid och dels för att den troligen är upphov till många sömnlösa och mardrömsfyllda barndomsnätter, men jag tycker samtidigt att folk borde ta och inse att året är 2017, inte 1990. Praktiska effekter brukar se bättre ut allt eftersom en film åldras, ja, men CGI är här för att stanna. Dessutom hade vissa saker i den här filmen inte kunnat genomföras utan CGI, så varför ens lägga ner energin på att gnälla om en sån sak?

Och vadå inte följer miniserien? Både miniserien och filmen är baserad på en bok, så varför skulle filmen behöva följa i miniseriens fotspår då den inte är 100% trogen boken? Jag har inte läst boken själv – skamligt nog – men det finns jämförelsevideos på youtube där de jämför boken mot miniserien och skillnaderna är ganska många. Sen om den här rebooten är mer trogen boken eller inte har jag ingen aning om, men jag misstänker att så är fallet. Det jag vill ha sagt är att ibland kan nya filmer som har kopplingar till äldre filmer (eller som i det här fallet, produktioner) vara jävligt bra och att man ibland skulle behöva ta av sig nostalgi-glasögonen och inse att allt nytt är inte dåligt – eller sämre än sin föregångare. Andra bra exempel på det är ju John Carpenter’s The Thing och Zack Snyder’s Dawn Of The Dead som bägge är remakes, men som båda är bra filmer i sig.

Hur som helst tycker jag att rebooten av It var en förbannat bra film och ger den en rekommendation. Nog störde jag mig på en och annan smågrej som inträffade i filmen, men de har så minimal betydelse för filmen i helhet att jag inte ens tänker ta upp dem i den här texten. Nu ska jag invänta extended utgåvan av filmen och även den andra och sista delen av It – när nu den kommer…

Läs gärna min recension av It miniserien också.

Annabelle av J

John (Ward Horton) har hittat den perfekta presenten till sin havande fru Mia (Annabelle Wallis); en vacker, gammaldags docka i en äkta vit bröllopsklänning till Mia’s samling. Samma kväll bryter sig två medlemmar i en satanisk kult in i deras hem och attackerar paret. Dagarna efter börjar underliga saker att inträffa och det dröjer inte länge förrän det står klart för paret att kultmedlemmarna inte bara lämnade blod och rädsla efter sig…

Efter att ha sett The Conjuring (recenserad här) väntade jag med spänning på spin-off prequelen Annabelle och mina förhoppningar var väl att den skulle vara ungefär som den filmen. Ack så fel jag hade. Annabelle är en långdragen, förutsägbar och skittråkig ”rysare” vars jumpscares går att förutse tusen år innan de inträffar och frågan är om inte filmen är till för att söva tittarna istället för att skrämma dem.

Annabelle är utan tvekan ett av 2014 års största fiaskon och troligtvis den tråkigaste filmen vi fick det här året. Den som blir rädd för den här filmen måste vara fruktansvärt hispig till vardags och har säkerligen igenspikad ytterdörr. Skippa.