Helt Perfekt Glob

Ocean’s Thirteen av J

Reuben Tishkoff (Elliott Gould) har bestämt sig för att investera i byggnationen av ett massivt nytt hotell-casino på Las Vegas strippen och ingår i ett partnerskap med den förmögne investeraren och casino-ägaren Willy Bank (Al Pacino), trots att hans vän och kumpan Danny Ocean (George Clooney) har avrått honom från att göra det – vilket han borde ha gjort. Bank tvingar Tishkoff att skriva över hans andel av byggnationen på Bank mot en struntsumma, varpå Tishkoff får en hjärtinfarkt och blir sängbunden.

Danny söker upp Bank och erbjuder honom en chans att ställa saker och ting till rätta, vilket Bank avböjer. Ett halvår senare står det nya hotell-casinot färdigt och dess premiärkväll närmar sig. Danny samlar ihop sina gamla kumpaner för att hämnas Tishkoff och ruinera Bank på premiärkvällen. Gänget inser dock snart att de behöver mer pengar för att genomföra stöten och blir tvungna att vända sig till den sista personen de vill ha något att göra med; Terry Benedict (Andy Garcia). Benedict, som också driver en vendetta mot Bank, går med på att skjuta in de pengar de behöver men på villkoret att de snor någonting som är väldigt värdefullt för Bank – vilket kommer bli lättare sagt än gjort.

Medan Ocean’s Twelve var ett steg ner från Ocean’s Eleven och inte alls som jag hade varken väntat mig eller hoppats på så tar Ocean’s Thirteen det steget tillbaka upp. Filmen ligger kanske inte riktigt på exakt samma nivå som Ocean’s Eleven, men den är inte långt ifrån och den har ungefär samma anda som den filmen – med den lilla skillnaden att det hela handlar mer om hämnd för karaktärerna än att dra in grova pengar så klart.

Ärligt talat har jag inte så där jättemycket att säga om Ocean’s Thirteen. Det jag skrev om Ocean’s Eleven går väl att överlag applicera även på den här filmen. Det är en underhållande kuppfilm som gick tillbaka till originalkonceptet från den första filmen, men som också lyckades baka in något nytt och eget – även om hämndkonceptet kanske är en aningen generiskt så tycker jag att det fungerade bra här. Jag hade en roligare stund i soffan med Ocean’s Thirteen än med Ocean’s Twelve i alla fall. Rekommenderas.

Ocean’s Twelve av J

Tre år har gått sedan Danny Ocean (George Clooney), Rusty Ryan (Brad Pitt) och deras gäng lyckades utföra den perfekta stöten och komma över 150 miljoner dollar från miljardären och casino-ägaren Terry Benedict (Andy Garcia). Efter att ha fått tips om vart han kan hitta gänget blir de en efter en kontaktade av Benedict som vill ha tillbaka sina pengar – och det inom två veckor, med ränta.

Då de är alldeles för ”varma” i USA bestämmer sig gänget för att slå till i Europa, närmare bestämt i Amsterdam. Dessvärre för gänget är även Europol agenten Isabel Lahiri (Catherine Zeta-Jones) – som är en av Rusty’s gamla flammor – stationerad där och är dem tätt i hälarna. Men samtidigt som de har Benedict’s ultimatum hängande över sig och Lahiri i hälarna står de även inför en till utmaning i form av en okänd tjuv enbart känd som ”Natträven”.

När jag satte mig för att se Ocean’s Twelve hade jag väl vissa förhoppningar på att den skulle vara likvärdig med Ocean’s Eleven – eller kanske bättre. Den var varken eller. Den var inte dålig, men upplägget i filmen kändes utsmetat och det kändes mest som att de försökt trycka in så många vändningar de bara kunnat med våld och vaselin för att göra filmen ”smart”. Kuppkonceptet är där någonstans i bakgrunden igenom hela filmen, men bitvis glömde jag ärligt talat av att det faktiskt var en kuppfilm då den började vandra iväg åt alla möjliga håll.

Filmen har sina highlights och den är överlag kul (och så klart extremt välspelad som den första filmen), men den känns ändå som ett steg ner från sin föregångare. Den bästa biten i hela filmen (utan att spoila allt för mycket) är nog faktiskt då Julia Roberts, som karaktären Tess, ska spela… Julia Roberts, för att hjälpa grabbarna att lyckas med en stöt, varpå Bruce Willis (som spelar sig själv här) kommer in och försvårar hela situationen avsevärt. Det är inte gapskrattsmaterial, men det är fyndigt skrivet och en kul gag-del i filmen som fick mig att fnissa gott.

Hur som helst så är Ocean’s Twelve okej. Den är definitivt ett steg ner från Ocean’s Eleven, men det är samtidigt inte en dålig film. Den är välspelad och har som sagt sina stunder, men det känns som att de ville ändra för mycket med konceptet för att det i slutändan skulle fungera lika bra som det gjorde i den första filmen.

Ocean’s Eleven av J

Wind Chill av J

I ett försök att ta sig till Delaware över jullovet liftar en college student (Emily Blunt) med en klasskamrat (Ashton Holmes) hon inte känner. De hamnar så småningom på en mindre isolerad väg och kraschar med bilen efter att nästan ha krockat med en mötande bil. Strandade i en allt mer tilltagande snöstorm börjar de inse att kylan inte är deras största bekymmer…

Jag gick in i den amerikansk-brittiska skräckfilmen Wind Chill (som är producerad av bland annat George Clooney) med ljumna förväntningar då jag för några månader sedan fick höra av en bekant att filmen skulle vara sisådär; att det var en film jag gott kunde låta stå kvar i hyllan och samla damm ett tag till. Döm hur som helst av min förvåning när jag faktiskt tyckte det var en riktigt hygglig film. Ja, jag tyckte rent av att den faktiskt var riktigt bra.

Med det sagt betyder det inte att filmen är speciellt nyskapande eller ens oförutsägbar, snarare tvärtom. Det är ganska enkelt att klura ut vad som kommer hända och filmen skjuter väl av en handfull klyschor här och där, men tack vare filmens täta stämning och skådespelarinsatserna lyckades filmen hålla mitt intresse uppe rakt igenom (att Emily Blunt är behaglig att beskåda gjorde ju inte filmupplevelsen sämre heller).

Jag ger hur som helst Wind Chill en rekommendation om man vill ha en mysryslig skräckfilm att kika på så här i juletider.

Gravity av J

Dr. Ryan Stone (Sandra Bullock) är en briljant medicinsk ingenjör som är på hennes första uppdrag ute i rymden tillsammans med en grupp andra astronauter, ledda av veteran astronauten Matt Kowalski (George Clooney) som gör sin sista flygning innan han ska gå i pension. Men under en rutinmässig rymdpromenad blir deras rymdfärja och stationen de är ihopkopplade med träffade av skrot från satelliter som förstörts efter att en rysk satellit har exploderat. Katastrofen är ett faktum och endast ihopkopplade med varandra driver Stone och Kowalski runt i den mörka rymden, utan någon som helst möjlighet att kontakta hembasen…

Jag gillar när filmer som jag har ganska små förhoppningar på visar sig vara riktigt svinbra. Gravity är en av dem. Bullock och Clooney är suveräna i sina rollsättningar och även om det är minimalt med dialog (för att inte tala om ljud överhuvudtaget) igenom filmen funkar filmen förvånansvärt bra. Ja, ja.. filmen må inte vara helt realistisk och majoriteten av omgivningarna är gjorda i CGI, men who gives a shit? Filmen är skitspännande från början till slut och det var bra länge sen jag såg en film som fick mina armar att knottra sig så som Gravity fick dem att göra. Det här är en solklar rekommendation ifrån min sida. Se den.

Return To Horror High av J

1982 inträffade en rad brutala mord på Crippen High School. Mördaren blev aldrig arresterad och försvann efter morden spårlöst. Filmbolaget Cosmic Pictures har nu bestämt sig för att göra en film baserad på händelserna och har valt att spela in den vid Crippen High School, som nu mer står tom. Det dröjer emellertid inte länge förrän skådespelare och arbetslaget bakom filmen börjar försvinna spårlöst och det verkar inte bättre än att historien upprepar sig…

Att jag skaffade hem Return To Horror High berodde helt på Horror High – som för övrigt inte har ett skit med den här filmen att göra bortsett ifrån att de har liknande titlar. I alla fall…

Return To Horror High är en rörig slasherfilm som hoppar mellan nutid och dåtid om vartannat och emellanåt sitter jag och kliar mig i huvudet och undrar vad som är vad. Det är inte speciellt fängslande eller intressant och hela filmen känns som en dussinslasher (en axelryckning, ungefär). Skådespelarna är emellertid bra och det är lite småintressant att se en ung George Clooney (även om han är med i typ 2 minuter i hela filmen) i början på filmen. Effekterna ser bra ut och det hela känns rätt påkostat och håller sig rätt hyfsat än idag. Bland allt blod finns även en nypa humor som fungerar sisådär. Vissa skämt är rätt långsökta och fungerade inte alls, medans några andra fungerade lite bättre och fick mig åtminstone att fnissa till.

Nåja. Return To Horror High är absolut ingenting jag vill rekommendera, men samtidigt kan jag inte direkt påstå att den är usel heller (även om den var jävligt rörig). En okej dussinslasher som säkert nån kan gilla.

Spy Kids 3-D: Game Over av J

Spoilervarning. Juni (Daryl Sabara) har sagt upp sig ifrån OSS och Spy Kids-programmet och arbetar nu mer ensam som privatdetektiv. Detta vänder dock då han blir kontaktad av OSS, som förklarar för honom att Carmen (Alexa Vega) har försvunnit under sitt senaste uppdrag; att infiltrera och stänga ner det nya spelet Game Over, som är skapat av den ondskefulle Leksaksmakaren (Sylvester Stallone). Juni tar på sig uppdraget att hitta sin syster, rädda henne och stänga av Game Over en gång för alla – innan det är för sent.

Jag börjar med rollistan (bortsett ifrån Sabara, Vega och Stallone): Antonio Banderas, Carla Gugino, Holland Taylor, Matt O’Leary, Emily Osment, George Clooney, Steve Buscemi, Tony Shalhoub, Alan Cumming, Danny Trejo, Cheech Marin och Bill Paxton. Vad har alla dessa personer gemensamt? Alla har varit med i minst en tidigare Spy Kids film – och i den här tredje filmen har de också roller, men otroligt små. Vi fortsätter: Ricardo Montalban, Salma Hayek och Mike Judge. Vad har de här personerna gemensamt? De har större roller än personerna nämda här ovan. Dessutom har både Montalban och Judge medverkat i en respektive två tidigare Spy Kids filmer. Och.. ehum.. slutligen har vi Elijah Wood i en löjligt kort roll mot slutet av filmen. Han är med i ca 10 sekunder, eller nåt.

Meneee… hur är filmen då? Ptja, mjae. Hyfsad. Bättre än tvåan, men sämre än ettan. Den här tredje installationen känns lite mer sammanhängande och inte lika flängig som den andra filmen, men den lider precis som sina föregångare av utdaterade CGI effekter som ser rätt töntiga ut i dagens läge och framkallar mer gapskratt än flämtningar. Att många av de gamla karaktärerna utelämnats till större delen tycker jag är rätt snålt också. Jag får helt enkelt känslan av att.. eh.. att Spy Kids 3-D: Game Over inte är en Spy Kids film när jag tittar på den. Den hade lika gärna kunnat heta Game Over och det hade passat ungefär lika bra. Varför? Enkelt; man tappar den röda tråden till de tidigare filmerna titt som tätt och då och då hajar jag till och funderar vilken film det egentligen är jag tittar på.

Men som sagt; den tredje filmen är bättre än den andra, men sämre än den första. Dessutom tycker jag att det här inte är någonting som ligger i toppskiktet på Robert Rodriguez karriär – eller någon av de andra som var inblandade. Så. Slutdomen blir; urmjölkning, men helt okej rulle. Den är nog mer underhållande för den yngre publiken, skulle jag tro.

Spy Kids av J

9 år efter att de dragit sig tillbaka ifrån spionage, tack vare att de fått barn, blir ex-spionerna Gregorio (Antonio Banderas) och Ingrid Cortez (Carla Gugino) inkallade återigen. När deras gamla kollegor, några av världens mest formidabla spioner, börjar försvinna en efter en blir Cortez paret tvungna att rycka in för att stoppa den teknologiska gurun Fegan Floop (Alan Cumming) och hans högra hand Minion (Tony Shalhoub), som verkar vara de ansvariga för försvinnandena. Men när det obegripliga inträffar och de också försvinner finns det bara två personer kvar som kan rädda dem…. deras barn Carmen (Alexa Vega) och Juni (Daryl Sabara).

När det kommer till Robert Rodriguez kan man inte tänka sig att denne herre skulle kunna göra någonting som kan klassas för barnvänligt – åtminstone om man ska se i hans filmografi (Planet Terror, From Dusk Till Dawn, Machete osv.) – men det har han ju, faktiskt. Spy Kids från 2001 är skriven och regisserad av Rodriguez och flera namn som han har arbetat med flitigt i andra filmer dyker upp även här – exempelvis Banderas, Danny Trejo (som framträder som Machete för första gången) och Cheech Marin. Vi ser även Robert Patrick (T1000 i Terminator 2) och George Clooney i en liten, liten roll i slutscenen av filmen.

Hur fasen är filmen? Joho då, den är bra, underhållande och blåser förbi utan några större problem. Skämten är skojiga och hyfsat barnvänliga, samtidigt som effekterna är något föråldrade och får – iaf mig – att gapskratta då det är sjukt uppenbara CGI-effekter, som kanske var imponerande 2001, men som faller väldigt platt i jämförelse med dagens effekter. Och även om filmen är uppbyggd mycket på effekter så går det att acceptera att effekterna ser ut som skit tack vare att den har (i skrivande stund) 10 år på nacken.

Nåväl. Den första Spy Kids filmen är en bra, underhållande och skojig rulle som fungerar utmärkt än idag. Filmen fick två uppföljare 2002 och 2003 och (enligt IMDB) ska det komma en fjärde film i år. Vi får väl se hur den blir… senare.

Up In The Air av H

George Clooney är expert på att ge folk sparken, och åker runt på företag landet runt och sparkar folk. Han spenderar så mycket tid på resande fot att han ser flygplanen som sitt hem. Han möter en tvillingsjäl i Alex, som även hon spenderar stor tid med att flyga runt. De båda startar en kravlös relation där de möts om de ska flyga till samma del av landet vid något tillfälle.

Företaget som Clooney jobbar åt ändras. Man ska införa ett webkamerasystem där man kan ge folk sparken över internet – inga fler flygresor. Clooney försöker förklara att man måste sköta jobbet mer personligt, på plats, och får i uppdrag att ta med sig tjejen som utvecklat systemet på några resor för att lära sig mer. Natalie (Anna Kendrick från ”Twilight”-serien och ”Scott Pilgrim vs The World”) är ung, självsäker och framåt, men fullständigt naiv inför världen.

Mja. Ett halvromantiskt drama som kanske är lite underhållande ibland. En bagatell som man kan se på tv någon kväll när man inte vill anstränga sig. Regisserad av Jason Reitman (”Juno”, ”Thank you for smoking”) med biroller av Jason Bateman, Melanie Lynskey och Zach Galifianakis minsta biroll sedan han blev känd (han är nog med i typ 10 sekunder).

The Men Who Stare At Goats av H

Journalisten Ewan McGregor blir dumpad då hans tjej får ihop det med hans redaktör. För att visa vilken man han är så åker han till Irak i jakten på ett hett uppdrag. Han stöter ihop med George Clooney, som varit soldat i den hemliga New World Army som genom att använda psykiska krafter försöker vinna kriget. Bland annat har man arbetat med att stirra ihjäl getter.

Männen Som Stirrar På Getter är en komedi i stil med bröderna Coens filmer. Det säger ungefär allt. Om du tycker att till exempel Oh Brother Where Art Thou? eller The Big Lebowski är kul filmer så kan du nog gilla den här. Den är ganska kul och ganska knäpp. Vi ser även hippien Jeff Bridges, och knäppskallen Kevin Spacey.