Helt Perfekt Glob

Ted av H

Men den skulle ju vara så bra. Den började ju så roligt. Marky Mark önskar att hans teddybjörn var levande, och så blir den det. Sen växer de upp och är stoners ihop. Marky Marks flickvän vill att de ska ha ett seriöst förhållande och att inte teddybjörnen är med hela tiden och drar ner Marky Mark i oansvarigheten. Ja, du har hört storyn en miljard gånger tidigare. Det är så illa att själva grejen att Ted är en teddybjörn nästan är irrelevant för handlingen. Det är totalt bortkastat, storyn går precis dit du tror och trots ett tiotal grymma asgarv så är det fullt av Seth MacFarlanes typiska ”Family Guy”-flashbacks som drar ner betyget kraftigt. Att Ted dessutom låter precis som Peter Griffin är bara idiotiskt. Nej, ”Ted” kunde – skulle – haft en så mycket bättre handling. Som det är nu blev det bara ännu en komedi i högen av komedier. Bortglömd om ett år.

Avatar av H

Det behövs ju knappast ännu en Avatar-recension, men jag vill ju få säga mitt!!

Som en av skeptikerna inför James Camerons storskaliga återkomst till sci-fi satte jag upp motstånd inför den överdimensionerade hypen som långsamt ökat i styrka och krossat allt likt en ångvält i ett par år. Allt man sa under lång, lång tid var bara: Detta kommer att förändra allt. Yeah, right.

När teasern slutligen kom så kände jag en viss lättnad. Det här var ju inte alls särskilt imponerande. Nu kommer luften allt gå ur alla ja-sägare. Många var på min sida: Usch, det där ser ju inte alls hyperrealistiskt ut. Vad handlar filmen ens om? Nej, fy.

När den långa trailern senare kom så späddes min negativa inställning på. Är det här storyn? Klyscha på klyscha, skapade enkom för att ha nåt att hänga effekterna på, designade att överväldiga tittaren och få den att glömma den veka ställning de är byggda på. Nej, det här kommer tokfloppa. Absolut.

Filmen började förhandsvisas och recensionerna tråcklade fram. Jag gnuggade mina händer. Nu skulle alla elaka recensenter slipa sina stenar och vräka fram sina mest finurligt formulerade sågningar. Nej, istället kom mestadels positiv kritik. Från folk som, likt mig, försökt motstå filmen men inte kunnat. Vad är det här nu då? Har jag missbedömt allt?

Filmen har premiär, fler prisar filmen. Några säger att den är snygg, snyggare än trailern visar, men att storyn är tunn. Det låter rimligt. Jag får en viss känsla för filmen ändå. Ser den väl på blu-ray sen eller nåt.

Två dagar efter premiär dyker filmen upp på nätet i en hyfsat sebar telesync-kopia. Jag tankar och sätter mig för att titta. 30 minuter in så inser jag att jag behöver se den på bio. Det är ju det filmen är gjord för – att tittas på ordentligt. Så vi bokar biljetter och färdas till Filmstaden. Vi ser den förstås på salong 2 – inte 1 – för att få bästa ljud.

Nästan tre timmar senare kan jag kallt svara på två frågor.
Är det de snyggaste specialeffekterna jag någonsin sett i hela mitt liv? Japp.
Är det den bästa film jag någonsin sett? Hell no.

Specialeffekterna är helt fantastiska… förstås blir jag sällan övertygad om att det jag ser finns i verkligheten (även om det händer) men det är lik förbannat det bästa inom specialeffekter. Tveklöst. Filmen är dessutom befriad från den samtida plågan Shakycam. Kameran är visserligen väldigt aktiv, men du kan alltid se vad som händer.

Det räcker konstigt nog aldrig till att jag tappar andan. Det finns inga wow-ögonblick någonstans. Manuset är skurken, och storyn är som en enorm raksträcka genom klyschornas land. Det finns inte en enda överraskning någonstans, och förmodligen har även du förutsett varje händelse i filmen redan innan du kliver in i biografen. Antingen det, eller så har du bara sett Helgmålsbön i hela ditt liv.

Och det är det som förstör hela filmen. Hur kan man spendera så lång tid, så mycket pengar, nyttja så mycket människo- och maskin-kraft och inte komma på nåt bättre än det här att använda det på? Helt oförståeligt.

För all del, se Avatar, och se den på bio (eller åtminstone i HD senare) – men glöm storyn och titta på alla fina bilderna.

Lost In Translation av H

Såg om Lost In Translation. En bra film där Bill Murray spelar en skådespelarföredetting som åker till Japan för att tjäna pengar på en whiskeyreklamfilm, och för att komma ifrån sin fru ett tag. Han gör sitt bästa men känner sig avskärmad från japanerna och deras sätt. Han kan inte sova och spenderar sin tid mestadels på hotellet, där han möter Scarlett Johansson som delar hans känslor. Hennes man är konstant iväg och jobbar, och hon försöker fördriva tiden så gott hon kan. De två börjar umgås och utvecklar en speciell vänskap.

Den här filmen är klockren. Soundtracket är suveränt, Bill Murray är underbar och ingen annan skulle klarat av att leverera hans dialog så perfekt avvägt mellan humor och uppgivenhet. Manuset lyckas mestadels hålla sig på rätt sida om klyschor, och samtidigt ha hög igenkänningsfaktor.

Murray fick väl blodad tand av den här typen av film gentemot hans tidigare komedifilmer, och gick vidare med rullar som The Life Aquatic With Steve Zissou (rekommenderas) och Broken Flowers (rekommenderas inte).

Gone In Sixty Seconds av H

Nicholas Cage är en f.d. professionell biltjuv som måste hjälpa sin bror att stjäla 50 bilar på kort tid, annars blir en skurk typ arg. 90 minuter planering och de titulära 60 sekunderna biljakt följer.

Perfect Stranger av H

Rowena (Halle Berry) är en journalist som med hjälp av Miles (Giovanni Ribisi) försöker skaffa bevis för att Harrison Hill (Bruce Willis) mördat Rowenas kompis.

Miles kan hacka sig in i allting från sitt kontor, och alla datorer har enorma specialbyggda interface för allting. Det känns som om vi hoppat 10 år tillbaka till Nätet eller nånting. Halle Berry har dessutom en chat med en talsyntes som låter som Bruce Willis. Och det chattas en hel del i den här filmen.

Nåväl, det är ju inte mycket till mysterie om Harrison är skyldig, och det står snabbt klart för tittaren att Miles är hemligt besatt av Rowena, varpå vi förstås drar slutsatsen att han är den skyldiga, och suckar djupt medan filmen lallar vidare i väntan på slutet. Därför berättar jag nu för dig att han INTE är skyldig, så kan du njuta lite mer av mysteriet istället. Om ni nu skulle råka vara tvungna att se den här filmen alltså. Vilket ni inte alls borde göra.

Hmm, vad fasen sätter jag den här filmen i för genre? Borde nog skapa kategorin ”thriller”. Fast det skulle ju göra gällande att filmen är spännande. Den får stå genrefri.