Helt Perfekt Glob

Reykjavik Whale Watching Massacre av J

En brokig skara turister kliver ombord på en liten båt för att åka på valskådning, men det dröjer inte länge förrän båtfärden blir en mardröm då en av passagerarna lyckas orsaka olycka som dödar kaptenen – varpå hans assistent flyr fältet. Chockade och lämnade ensamma till deras öden tvingas turisterna söka tillflykt på första passerande skepp; en gammal valfångare vars besättning är en blodtörstig och kannibalistisk familj av galningar som ser turisterna som deras nästa mål mat.

Jag måste erkänna att bara titeln Reykjavik Whale Watching Massacre (eller Harpoon, alternativt Harpoon: Reykjavik Whale Watching Massacre, som den också är känd som beroende på vart i världen man bor) lyckades fånga mitt intresse för filmen. Filmen i övrigt är en helt okej Texas Chainsaw Massacre rip-off (remaken då alltså, då filmen har ett par ganska grafiskt våldsamma scener) där självaste Gunnar Hansen (Leatherface i Texas Chainsaw originalet) gör en kort cameo, som utspelar sig på en valfångarbåt utanför Island istället för i en nedgången håla i Texas.

Skådisarna är helt okej och effekterna ser förvånansvärt bra ut. Filmens manus är dock ganska klyschigt och förutsägbart med ett ganska uselt slut, som lämnar tittaren med mer frågor än svar. Kan man se förbi det och ta filmen för vad den är (trashig underhållning rent utsagt) så är det en helt okej film. Det är inget jag tänker rekommendera, men det är ändå kul att se att isländarna också kan göra film som går att se utan att jag vill börja kasta skräp på TV-skärmen.

Texas Chainsaw 3D av J

När jag först hörde talas om Texas Chainsaw 3D trodde jag att det återigen handlade om en reboot av serien, IGEN. Men nej, det är det faktiskt inte. Istället för att reboota serien en gång till skippar de helt enkelt alla filmerna efter originalet från 70-talet och börjar där originalet slutade. Familjen Sawyer’s hus blir omringat av poliser och män från trakten efter att de hört över polisradion om de brutala morden som ägt rum i huset. Belägringen är emellertid snabbt över då saker och ting går överstyr och kåken brinner ner till grunden. En av familjemedlemmarna överlever, en liten flicka, som tas om hand av ett par som medverkade i bränningen av familjen Sawyer.

20 någonting år senare har flickan vuxit upp och blivit en ung kvinna, Heather (Alexandra Daddario), som en dag får ett brev om att hennes riktiga mormor har dött – vilket kommer som en chock då hennes adoptivföräldrar ljugit för henne hela livet. Heather beger sig tillsammans med sin pojkvän och två vänner ner till den lilla hålan Newt, Texas, för att ta över sin mormors gamla kåk som hon nu har ärvt. Det dröjer emellertid inte länge efter deras ankomst förrän en mörk hemlighet från hennes förflutna tillkännager sig.

Helt ärligt hade jag inga som helst förhoppningar på den här filmen när jag satte mig för att se den. Konceptet tyckte jag lät ganska konstigt och varför de ens gör en ”uppföljare” till en film som har närmare 40 år på nacken nu lät bara jäkligt dumt i mina öron. Hur som helst tyckte jag faktiskt inte filmen var så jäkla usel som alla säger (eller skriver ute på internet, åtminstone). Visst, den hade några meh-grejer (så som en dödsscen mot slutet) och vissa effekter var rent av skrattretande. Skådespelarna gjorde ett ganska hyfsat jobb och det hela mynnade mer eller mindre ut i en dussinslasher; en sån där film man ser och glömmer bort en kvart efteråt.

I stora drag är Texas Chainsaw 3D en helt okej film om man kan komma över det faktum att den försöker vara en uppföljare till en så pass gammal och klassisk skräckfilm som The Texas Chainsaw Massacre och att den kanske inte är perfekt i precis alla avseenden.

Läs gärna mina recensioner av de andra titlarna i Texas Chainsaw Massacre serien: 1, 2, 3, 4, 2003 remaken och dess prequel.

Texas Chain Saw Massacre: The Shocking Truth av J

Jag har sett en del dokumentärer om independent filmer, som på ett eller annat sätt blev publiksuccéer, och de flesta av dem har en sak gemensamt; de som blir intervjuade sitter och snackar om att de aldrig kunnat drömma om att filmen skulle bli så stor, omtalad och framgångsrik som den faktiskt blev. Ett par andra saker som är vanligt förekommande i sådana här dokumentärer är att personerna som blir intervjuade oftast sitter och dunkar varandra i ryggen och säger saker så som att ”Vi har gjort en av de mest skrämmande filmerna någonsin.” eller att ”Det är förbluffande hur den här lilla independent filmen kunde bli en hel serie filmer!”. Dokumentären Texas Chain Saw Massacre: The Shocking Truth skippar faktiskt detta och är väldigt saklig… till större delen iaf.

Igenom den ca 75 minuter långa dokumentären (som fanns med på 2-Disk Ultimate Edition utgåvan av The Texas Chainsaw Massacre, från 2006) får vi bland annat veta lite mer ingående på hur de faktiskt gjorde filmen och om de svårigheter som fanns under inspelningen. Vi får även veta lite om händelserna efter det att filmen släppts, som exempelvis hur teamet bakom filmen blev blåsta på den största delen av pengarna filmen drog in (ungefär som i Night Of The Living Dead fallet) och hur filmen, som har minimalt med blod, fick en R-rating  i USA och blev totalförbjuden i flera andra länder.

Mot slutet av dokumentären tar de även upp de tre uppföljarna lite snabbt och går hastigt igenom dem, där vi bland annat får höra om hur del 3 i serien blev slaktad av filmbolaget och fick filmens regissör, Jeff Burr, att se ut som en idiot och varför Gunnar Hansen (Leatherface i första TTCM) aldrig dök upp i uppföljarna.

Texas Chain Saw Massacre: The Shocking Truth är hur som haver en intressant och rätt givande dokumentär som inte går ut på att de bakom filmen/filmerna sitter och dunkar rygg och tycker att de gjort någonting mästerligt, utan går ut på att ge en glimt bakom produktionen av den första The Texas Chainsaw Massacre – och en (väldigt) snabb genomgång av de tre uppföljarna. Sevärd om man har något som helst intresse av The Texas Chainsaw Massacre.

Hellblock 13 av J

Med ett par timmar kvar till verkställan av sin dödsdom berättar seriemördaren Tara (Debbie Rochon) tre skräckberättelser för sin kommande avrättare (Gunnar Hansen), baserade på ”rösterna” som tvingat henne att skriva dem under åren hon suttit i dödscellen.

I ”Watery Grave” blir en ung mamma hemsökt av hemska drömmar om hennes två försvunna barn – som tros ha drunknat i den närliggande sjön. I ”White Trash Love Story” bestämmer sig en trailer-trash fru att ge igen på sin misshandlande make igenom att använda häxeri, vilket inte riktigt går som planerat. I ”Big Rhonda” genomför ett kriminellt motorcykelgäng en blodritual tillsammans med deras nyaste medlem för en sedan länge död medlem – Rhonda (J.J. North). Men bikergänget ser inte vad deras nyaste tillskott egentligen är, men det gör Rhonda…

Det var ett tag sen jag såg Hellblock 13 och vad jag kunde minnas så var den riktigt bra – och yeah, det är den. Effekterna är rätt sisådär, de varierar lite i kvalité så att säga. Emellanåt ser de förvånansvärt bra ut, för att i nästa stund se väldigt plastiga ut (exempelvis avhuggna huvuden). Skådisarna är även dem förvånansvärt bra (bortse så klart ifrån Hansen, han är alltid awesome) -till större delen iaf.

Berättelserna i filmen varierar även dem i kvalité. Watery Grave har en småkuslig stämning över sig och passar perfekt som första storyn. White Trash Love Story är även den riktigt bra, men byter stil på filmen något. Big Rhonda är filmens svarta får och det hela blir ganska utdraget tills slutet av berättelsen som (i min mening) är awesome.. men berättelsen i helhet är mest seg.

Gillar man filmer med kortare skräckberättelser så tycker jag att Hellblock 13 är ett utmärkt val – åtminstone om man ska se till det stora hela. Rekommenderas.

Murder-Set-Pieces av J

Den tyske fotografen (Sven Garrett) som vi får följa i den här filmen har, utöver sitt yrke som modefotograf, en alldeles speciell hobby vid sidan av som han roar sig med om nätterna; att våldta, tortera och mörda kvinnor.

Filmen i sig är sisådär. Den börjar rätt hyfsat men allt eftersom bryter den ned sig själv till en osammanhängande smörja som till större delen går ut på att se Garrett springa runt och ha psykotiska utbrott medans han slaktar nakna brudar. Skådespelarnivån ligger mitt emellan och känns bitvis hyfsat stel, men då och då dyker ett välkänt ansikte upp, varpå man vaknar till i 5 minuter till. Vi ser bland annat Tony Todd, Gunnar Hansen och Cerina Vincent bland dessa ansikten som vi sett i andra produktioner som dyker upp i typ 3 minuter vardera filmen igenom. Vi ser även dynghögen Fred Vogel (tönten som tröck ur sig August Underground filmerna), som också medverkade i special effekts teamet för den här filmen. Effekt- och make-up mässigt ser det hela ganska bra ut och det sparas på varken eller. Filmens soundtrack är riktigt schysst dock och det är sån där musik jag går igång rätt bra på. Awesomesauce.

Nåja. Även om filmen inte är så där värst så har den ändå en ganska intressant release-bakgrund. Vid sin release visades den på utvalda biografer med en NC-17 åldersgräns och visades också som en double feature tillsammans med David DeFalco’s Chaos. Murder-Set-Pieces blev uppköpt av Lionsgate, som i sin tur släppte filmen med åldersgränsen R på DVD. I jämförelse med bio versionen och DVD versionen av filmen blev filmen nedklippt med hela 22 (!) minuter. De flesta klippen i filmen gjordes för att få ner åldersgränsen till R och scener där intensivt sexuellt våld och tortyr inträffade strök med. Vissa scener valde regissören, Nick Palumbo, att ta bort själv som han egentligen hade avsikt att ta bort redan innan bioreleasen av filmen, men som han aldrig fick en chans till att göra. Murder-Set-Pieces blev släppt av Universal Pictures i Spanien, The Weinstein Company i Sverige, 20th Century Fox i Frankrike och Anchor Bay Entertainment i Ryssland. Senare släpptes även en director’s cut version av filmen. Director’s cut versionen (som jag har sett) har en speltid på 91 minuter, medans R releasen av filmen endast har 83 minuter speltid. Bio versionen var emellertid längst med 105 minuter speltid.

Filmen var även planerad för en release i UK och skickades till British Board of Film Classification (BBFC), som i sin tur nekade att ge filmen en 18 års åldersgräns och förbjöd filmen att bli släppt i UK. BBFC’s anledning till att förbjuda filmen var tack vare dess sexuella våld och att filmen potentiellt bröt mot UK’s obscenitet lagar. Vilka kärringar…

Nåväl. Om man har fetischer för att plåga sig igenom halvtröga och osammanhängande smörjor med mycket tuttar och ultravåld så – go for it. Om inte så skippa och se någonting annat. Det tänker då jag göra iaf.