Helt Perfekt Glob

Bad Lieutenant av J

En poliskommisarie (Harvey Keitel) sköter sina dagliga uppgifter med att undersöka mordfall, men är samtidigt mer intresserad av att jaga hans egna laster. Han är den sortens snut som stjäl droger från en död mans kropp, den sortens far som hellre göder sina drogvanor än sin egen familj. Hans bricka betyder ingenting för honom mer än att det ger honom rätten att bete sig som de kriminella han är menad att ta fast. Den brinnande ilskan under hans personlighet blir bara mer påeldad av hans beroende av heroin, crack och alkohol samtidigt som han har ackumulerat en massiv skuld genom att spela på baseball, som han bara fortsätter att dubbla i ett försök att vinna tillbaka det han har förlorat.

Men när en ung nunna (Frankie Thorn) blir brutalt våldtagen på altaret i en lokal kyrka börjar han dras till fallet och in i ett sista desperat försök att hitta förlåtelse och försoning.

Jag hade hört en hel del bra om Bad Lieutenant från 1992, så jag bestämde mig för att införskaffa den på bluray men kom inte speciellt mycket längre än så. Nu när jag äntligen har sett den så kan jag väl konstatera en sak; det här är en av de mörkaste filmerna jag någonsin har sett, tror jag. Men samtidigt som hela filmen är nittio minuter mörker så är den samtidigt väldigt spretig och den första halvan (eller åtminstone de första trettio minuterna) känns mest som en serie scener som bara klippts ihop utan något egentligt sammanhang mer än att vi får följa Keitel’s poliskaraktär som beter sig som en riktig jävla gris (no pun intended).

Det finns till en början egentligen ingen handling eller röd tråd att följa mer än att Keitel porträtterar en korrupt snut som har både problem med knark, alkohol och spelande fram till den ovannämnda våldtäkten (som i sig är hyfsat grafisk för att vara en amerikansk mainstream film från tidigt 90-tal). När den scene har ägt rum börjar filmen så smått att få en viss röd tråd att följa under den resterande speltiden – även om filmen egentligen aldrig blir djupare nu mot hur den började.

Jag kan på sätt och vis förstå varför filmen är som den är (chockvärdet, om jag får gissa i alla fall), men det ursäktar å andra sidan inte att jag blev otroligt uttråkad halvvägs igenom och när det var runt trettio minuter kvar började jag kolla på klockan och undra om filmen inte var slut snart. Jag gillar att filmen har ballarna till att göra det den gör, men när det knappt fanns en handling att följa och filmen kändes till större delen som en rad scener utan sammanhang, där Keitel’s karaktär betedde sig som ett ärkesvin, så började mitt intresse (och tålamod) att tryta. Keitel är briljant (som vanligt) i sin rollsättning, men inte ens han kunde hålla mitt fokus hela vägen igenom.

Bad Lieutenant är en intressant film, men jag skulle inte kalla den för bra. Den är intressant tack vare hur beckmörk och osammanhängande allting (till en början) känns, men det å andra sidan på bekostnad av en handling som fängslar (åtminstone mig).

Mean Streets av H

Egentligen rätt konstigt att jag inte haft någon som helst pejl på Harvey Keitel före Reservoir Dogs. Karln har 125 credits på IMDb, och en av de första är ”Mean Streets” i regi av Martin Scorsese. Martin Scorsese är en såndär regissör som man som filmvetare måste tycka är extremt viktig, typ. Av hans 48 filmer har jag sett exakt sju (och då har jag räknat med Michael Jacksons video ”Bad”) och med undantag för Taxi Driver så är alla filmerna ganska whatever. Ja, Departed är sämre än Infernal Affairs.

I vilket fall som helst så låg jag däckad i sängen och stoppade i en gammal DVD som suttit på omslaget av nån tidning. Efter exakt halva filmen började jag fundera på vad filmen handlar om egentligen. När filmen slutar så funderar jag fortfarande.

Alltså, jag fattar att det handlar om Harvey Keitel och hans liv. Hans vedermödor med knäppa Johnny Boy (Robert De Niro), den hemliga romansen med Johnnys kusin, och allmänt gangsterliv. Men det är en såndär typisk… ååååh. Det finns ingen story, ingen start, mitt och slut. Poängen är bara ”det är illa att vara gangster”. Det är allt man vill säga. Filmen börjar mitt i ett liv, och slutar mitt i detsamma. En liten slice gangsterliv för att visa hur illa det går när man är gangster. Jaja, vi fattar, whatever.

Harvey Keitel är för övrigt svinbra. Musikvalet för direkt tankarna till Tarantinos rullar, och det är lätt att se att filmen tydligt inspirerat honom i hans verk. Men i slutändan är det bara en lågbudgetrulle med tjafsande gangsters.