Helt Perfekt Glob

Sint av J

Den 5 December, 1492 går den före detta biskopen Nikolaus (Huub Stapel) och hans mannar sina öden till mötes när en grupp bybor fått nog av deras plundringar och mördande. Deras död sammanträffade med en fullmåne och legenden säger att varje gång det är fullmåne den 5 December återuppstår Nikolaus och hans mannar för att döda allt och alla som kommer i deras väg.

Året är nu 2010 och det är återigen den 5 December – och det förväntas bli fullmåne. Goert (Bert Luppes), en polis i Amsterdam, är övertygad om att legenden är sann då hela hans familj blev slaktade fyrtiotvå år tidigare på den 5 December under en fullmåne. Hans familj var inte de enda som drabbades, men myndigheterna i Nederländerna tystade ner det hela tillsammans med den katolska kyrkan för att hålla den möjliga inblandningen av Nikolaus en hemlighet. I ett försök att minimera skadorna har Goert skrivit ihop en rapport där han pekar på att alla festligheter kring Sinterklaas bör förbjudas detta året och att polisen bör sätta in extra resurser för övervakning under kvällen och natten. Han blir så klart inte tagen på allvar och skickas hem på ledighet. Dessvärre för invånarna i Amsterdam slår Goert’s farhågor in…

Sint – eller Saint, som den är känd som utanför Nederländerna (alternativt Saint Nick, om man bor i USA) – är en nederländsk julskräckfilm som är skriven och regisserad av Dick Maas, som är mannen bakom De lift från 1983 och remaken på hans egen film från 2001, Down (som bägge handlar om mördarhissar) – samt slasherfilmen Amsterdamned från 1988.

Jag har ganska lite att säga om Sint egentligen. Det är en helt okej lågbudget skräckfilm. Det enda jag egentligen störde mig på var att den hade lite mycket uppenbar CGI på sina ställen och att vissa sekvenser såg nästan ut att vara tagna ur ett lågbudget TV-spel från tio, femton år tillbaka. Men samtidigt var karaktärerna underhållande och de praktiska effekterna som använts utöver CGIn i filmen såg riktigt bra ut. Jag tvivlar dock på att jag kommer göra det till en tradition att se filmen vartenda år kring jul, men den dög absolut att se åtminstone en gång. Jag föredrar nog dock Maas’ mördarhissfilmer över den här.

The Demon av J

Två månader efter att en fjortonårig flicka blivit kidnappad och mördad av en psykotisk galning kallar föräldrarna – som fortfarande är ovetande om flickans öde och som är frustrerade över polisens inkompetenta jobb med fallet – in Bill Carson (Cameron Mitchell), en pensionerad överste i den amerikanska marinkåren som nu mer frilansar som som ett medium och detektiv. Samtidigt har samma galning satt sitt sikte på förskoleläraren Mary (Jennifer Holmes), som i sin tur har börjat ana att hon svävar i livsfara.

Den sydafrikanska och nederländska samproduktionen The Demon från 1979 (som släpptes 1981 i USA, där den även är känd som Midnight Caller) är en ointressant, ospännande och väldigt hafsigt gjord slasherfilm. Skådespelarna i filmen är märkligt nog väldigt bra, men manuset är så jävla tråkigt. Visst, filmen har en ganska hög bodycount men saker som spänning och innovativa mord existerar inte här. De scener som ska vara menade att vara spännande faller platt och majoriteten av morden som inträffar är igenom strypning med en plastpåse – boooooring.

Det märks klart och tydligt att manusförfattaren tillika regissören, Percival Rubens, fick inspiration ifrån Black Christmas och Halloween men ville samtidigt öka på antalet döda jämfört med de filmerna. Problemet var bara att han hade uppenbarligen ingen aning om hur man skapar spänning med små medel. Att han dessutom valde att droppa Bill Carson subploten ungefär halvvägs fick mig att klia mig i huvudet. Helt ärligt hade de kunnat skippa hela den subploten då den tillför nästintill ingenting och enbart koncentrerat sig på Mary subploten (som filmen till större delen ändå fokuserar på). Filmens extremt abrupta slut fick mig dessutom att sitta med öppna armar och säga ”Jaha?!” högt för mig själv.

Jag hatar inte The Demon, men jag tycker att det var en otroligt långdragen och under majoriteten av dess speltid extremt ointressant film som knappt lyckades hålla kvar mitt fokus igenom hela. Det kommer nog dröja ett tag innan jag ger den här en till chans.

The Windmill Massacre av J

Australiensiskan Jennifer (Charlotte Beaumont) är på flykt från sitt förflutna och har således hamnat i Amsterdam, Holland. I ett desperat försök att hålla sig ett steg framför lagens långa arm hoppar hon på en turistbuss som ska ut på en guidad tur bland Holland’s världsberömda väderkvarnar. När så deras buss havererar mitt ute på vischan blir hon och de övriga turisterna tvungna att söka skydd i ett oanvänt skjul bredvid en ökänd väderkvarn som sägs ha varit ägd av en djävulsdyrkande mjölnare som malde ned benen efter lokalbefolkningen som han mördat. Allt eftersom personer i gruppen börjar försvinna inser Jennifer att de alla har någonting gemensamt; hemligheter som tycks ha märkt dem alla för deras slutgiltiga dom…

The Windmill Massacre (känd som The Windmill i USA) är en holländsk slasher-ish film från 2016. Med slasher-ish menar jag då alltså att filmen är inte en bonifierad slasherfilm även om influenserna tydligt finns där. Filmen börjar som vilken typisk slasherfilm som helst men mynnar så småningom ut i.. något lite annorlunda, även om tonen av subgenren genomsyrar majoriteten av filmen. Hur som helst är filmen välspelad med bra och snygga effekter i de förvånansvärt blodiga scenerna som följer och jag kan inte direkt påstå att jag hade tråkigt under filmens gång. Faktiskt så skulle jag säga att filmen föll mig helt i smaken och jag kan inte annat göra än att ge den en stor tumme upp och en rekommendation.

New Kids Nitro av J

Grabbarna från Maaskantje står i vanlig ordning och hejar på det lokala fotbollslaget och käftar med supportrarna av motståndarlaget från Schijndel. Men det som började som ett vanligt supportbråk mynnar snart ut i ett personligt krig mellan de två byarna. Under tiden de två byarna krigar med varandra slår en asteroid ner på ett fält i Friesland-regionen och förvandlar kossorna till zombiemjölkproducenter.

Du som trogen läsare kommer säkerligen ihåg H’s recension av New Kids Nitro (i annat fall finner du den här) och vad han tyckte om den. Jag själv tycker ungefär samma sak, men samtidigt som jag visste vad jag skulle få så kunde jag inte låta bli att gapskratta åt alla uppenbart kommande skämt. New Kids fortsätter att röja på med sitt vulgära språk och sjuka vändningar i ett rasande tempo och jag kan inte bli annat än underhållen, även om jag (som H) tycker att den första filmen var bättre.. om än den här filmen också är bra. Rekommenderas.

Läs gärna min och H’s recensioner på den första filmen också.

New Kids Nitro av H

En av förra årets bästa och roligaste filmer var den holländska ”New Kids Turbo”. Ett gäng idioter ställer till med ett helvete i 90 minuter och man garvar sig helt fördärvad under tiden. Oundvikligen gjorde man en uppföljare, och lika oundvikligt är den inte lika bra. Men den är bra.

Grabbarna från Maaskantje står som vanligt och hejar på sitt lokala fotbollslag och skriker glåpord till supportrarna av motståndarlaget från Schijndel. Det mynnar ut i den slutliga fighten mellan byarna, samtidigt som en asteroid slår ner på ett fält och förvandlar kossorna till zombiemjölkproducenter.

Ja, vad ska man säga? Problemet – som med alla såna här filmer – är att den första filmen hade överraskningsmomentet. Nu vet man hur karaktärerna är, vilka återkommande skämt som gäller (något som de själva satiriserar) och tempot är förstås inte lika bra. Ändå är det jävligt roligt emellanåt och man måste säga att det är en godkänd uppföljare. Sen är ju Melodie MC med på soundtracket. Undrar om de här filmerna, eller deras tv-serie, någonsin kommer till Sverige?

Läs också min och J:s recensioner av den första filmen.

New Kids Turbo av H

Ja, det är ju december och listan med årets bästa filmer närmar sig. Då vore det ju dumt om jag inte än skrivit recensionen till en av de absolut roligaste filmer i år – om inte många år. Jag såg den ju ihop med J i september (alltså typ tre månader sen) så det kan ju vara läge att sätta fart då.

I den holländska staden Maaskantje bor fem totala idioter. På grund av den ekonomiska krisen blir de alla arbetslösa, vilket inte gör så mycket eftersom de ändå får socialbidrag. När de beger sig till socialkontoret för att begära mer pengar blir de istället helt utan ersättning, vilket leder till att de bestämmer sig för att sluta betala för allting. Deras anarkistiska framfart, som dessutom smittar av sig på resten av befolkningen, gör att polisen försöker stoppa dem – men tyvärr är polisens ledare inte helt klar i huvet heller.

Det här är helt enkelt skitroligt. Det är allt annat än politiskt korrekt, det svärs och härjas precis hela tiden och vi garvade oss halvt förlamade. Garvar du inte åt trailern nedan så är du världens tråkigaste person.

Filmen följde på en serie sketcher, och filmen blev så pass framgångsrik att uppföljaren ”New Kids Nitro” har gjorts. (Den har premiär idag i Holland faktiskt.) Läs också J:s recension av Turbo här. Givetvis har filmen inte släppts i Sverige. Den är väl för rolig eller nånting, men du vet ju att internet hjälper dig att se den ändå.

New Kids Turbo av J

När en ekonomisk kris plötsligt slår till blir fem vänner, som dessvärre också är kompletta idioter, ifrån den lilla nederländska hålan Maaskantje arbetslösa, vilket till en början inte rör dem i ryggen då de får A-kassa. Men när arbetsförmedlingen drar in deras A-kassa efter oprovocerade hot mot huvudkontoret bestämmer de sig för att förändra sina liv; de tänker inte betala någonting längre! De börjar att stjäla livsmedel på löpande band och blir jagade av polisen som försöker att stoppa deras framfart. Men då den lokala polisen – ledda av en idiot – misslyckas flertalet gånger att stoppa gänget bestämmer sig försvarsministern för att skicka in hjälp…

New Kids Turbo är.. helt.. jävla.. fantastiskt blåst och rolig! Jag och H satt och skrattade oss nästintill fördärvade och det var fanimej inte långt ifrån tårar innan filmen var slut. Humorn är på topp, filmens story är rätt aktuell och idioterna som står framför kameran är fantastiska – större idioter får man leta bra och länge efter. Musiken är dessutom klockren i form av många gamla klassiska happy hardcore låtar av Paul Elstak (som dessutom gör en snabb cameo i filmen).

New Kids Turbo är emellertid inte en film man ska läsa om, utan SE. Så, sluta läsa och införskaffa – chop, chop! Rekommenderas varmt och starkt. En av 2010 års bästa filmer, helt klart.

Les mémés cannibales (aka Rabid Grannies) av J

Det är dags för kalas! Två äldre och rika damer bjuder in deras giriga släktingar och deras anhöriga till sitt delade födelsedagskalas för att äta mat och tårta. Dessvärre har även det svarta fåret i släkten bestämt sig för att göra en snabb visit hos de två damerna och lämnar efter sig ett paket till dem. Under middagen öppnar de två damerna paketet, som till synes bara innehåller en välsnidad låda – men som innehåller någonting…

Strax efter att de öppnat paketet och lådan inträffar någonting; de två snälla och rara damerna förvandlas till två blodtörstiga, rabiata och kannibalistiska kärringar ifrån helvetet! Den trevliga födelsedagsfesten förvandlas väldigt snabbt till en kamp på liv och död för gästerna. Vem kommer överleva natten? Och vad kommer det vara kvar av dem?

Les mémés cannibales – eller Rabid Grannies – är en fin liten fransk/belgisk/nederländsk produktion ifrån 1988 som kan liknas vid Dèmoni (Demons) on crack. Transformationssekvensen påminner om den i Dèmoni och istället för biobesökare får vi här två gamla kärringar som går ett liknande öde till mötes som biobesökarna i Dèmoni. Fast.. förväntar man sig en storslagen, påkostad och välgjord film får man nog leta vidare.

Effekterna i filmen är fruktansvärt lågbudget och makeupen ser inte så värst ut, men det tillför även till den komiska aspekten med filmen. Skådespelarnas agerande är stelt och träaktigt, samtidigt som dubbningen är horribel emellanåt. Filmen spelades in med franska skådespelare som försökte tala engelska (vilket syns), men blev sedan överdubbat av engelsktalande skådespelare som fick lov att följa de ganska underliga läpprörelserna aktörerna har. Den komiska delen i filmen är helt okej hur som helst. Några gapskratt förekommer, men det är inte så att man sitter dubbelvikt och kvider av garv direkt.

Det som är bra med filmen är att den är så.. så.. morbid (ja, bara det gör filmen sevärd). Hela idéen om två besatta gamla kärringar som löper amok är rent av skrattretande och.. ja.. det är helt enkelt en film man ska ta med en nypa salt och inte ta på så stort allvar.

Så, fram med chipsen, läsken och bästa TV-fotöljen om du är en lågbudgetfilmstittare – annars undvik. Rekommenderas till den förstnämnda gruppen iaf.

The Human Centipede (First Sequence) av H

Årets mest hypade skräckis är The Human Centipede. Enligt legenden kräktes någon som såg den på bio i Australien. Trailern ser mycket lovande ut. Men såklart, ingen film kan egentligen leva upp till premissen.

Tysklands främste kirurg, experten på att separera siamesiska tvillingar, har ett nytt projekt. Testet ”3-Dog” var lyckat. Som tur är kommer två amerikanska flickor med punktering och ringer på dörren, och tillsammans med en japansk turist kan han nu i sin källare gå vidare med nästa steg. Han syr helt enkelt ihop munnen på en person med röven på en annan, och bygger sålunda Den Mänskliga Tusenfotingen med ett och samma gastriska system.

Idén är toppen, skådisen som spelar kirurgen är klockren och vilka andra än galna holländare skulle göra en sån här film? Meeeeeen, nej. Besvikelserna kommer en efter en, och allra mest rör det sig om att filmen är så jävla feg. Den är inte alls slafsig, blodig eller grafiskt äcklig – du får inte se mer i filmen än du får i trailern. En film av den här typen väntar man sig ska tänja på gränserna, men det är inte ens blodigare än ett avsnitt av CSI.

Läskigt är det inte. Däremot är ju förstås själva idén härligt vidrig, och fnissar åt hur sjukt det är, det gör man. I slutändan är filmen en besvikelse. Visst fick man höga förhoppningar, men filmen har definitivt inte strävat efter att nå sin egen högt satta ribba. Nästa år kommer uppföljaren, får se hur den blir. ”Feed her!”

Piranha Part Two: The Spawning av J

Direkt-till-video-uppföljaren som James Cameron till en början regisserade. Ovidio G. Assonitis, filmens producent, var emellertid inte nöjd med Cameron’s arbete och tog över regissörstolen.

Anne Kimbrough arbetar som dykinstruktör på en semesterort någonstans i Karibien. Under en dykningslektion omkommer en av hennes elever under mystiska omständigheter. Kort därpå bryter sig Anne och en av hennes elever, Tyler Sherman, sig in på det lokala bårhuset för att titta på kroppen.

Med den annalkande fiskgrillningen på stranden intill hotellet går det upp för Anne att skeppsvrakets invånare är blodtörstiga pirayor som är genetiskt förändrade.. och kan flyga.

Jag minns så väl när jag var liten och stod på den lokala videobutiken för att hyra en skräckfilm. Efter en stunds tittande hittade jag den här filmen. Jag brydde mig inte ett skit i vad filmen egentligen hette eller vad den handlade om, den såg blodig ut. Så jag plockade med mig den till disken för att betala och hyra den. Jag gillade den, vill jag minnas.

Ett par år senare (när jag var runt 14 eller 15) såg jag återigen om den. Och något år senare såg jag den för tredje gången. Nu har jag alltså återigen sett den och min åsikt har förändrats lite grann.

Jag har givetvis överseende med att filmen är av klass B och att den är av årgång 81, men det hindrar inte mig från att gnälla på ett par grejer. Filmens manus och händelseförlopp är emellanåt ett stort ”Vad fan?”. Igenom filmen inträffar det diverse olika saker som fick mig att lyfta på ögonbrynet, gapskratta eller fråga min polare M som jag tittade på den med ”Hur kunde det hända?”.

Effekterna är rent av bedrövliga stundtals. En lite rolig grej jag reagerade på den här gångeng jag såg filmen var att när pirayorna zoomades in när de bet någon, men tittaren får inte se några som helst bitmärken under själva.. bitandet. Smått skrattretande.

Storyn var väl rätt ok, men kändes mycket som en efterapning av den första klassiska filmen. Och att pirayorna flyger är lite smått freaky också. Uppfinningsrikt, men småuselt framfört. Tyvärr.

Skådespelarna (däribland Lance Henriksen) funkar emellertid ganska bra och gör det dom ska. Om vi bortser ifrån några enstaka idioter som borde ha sparkats ut ur studion samma dag som det var audition.

Den andra Piranha filmen har, utöver en löjligt lång titel, dock ett par ljusa sidor också, till exempel att den är underhållande om man bokar sig framför den för att se en B-film. Förväntar man sig någonting i klass med Dante’s första film så kommer man gråta floder av blod.

Att filmmakarna har valt att lägga nästan alla intressanta händelser i slutet av filmen blir emellertid ett minus, då första delen av filmen är ungefär bara en massa prat om egentligen meningslösa saker. Detta medför stora snarkningar.

Det sista jag har att säga är att jag började fundera om filmen bitvis var dubbad, då vissa karaktärer hade röster som inte passade dem överhuvudtaget. Med tanke på att italienare (om jag inte misstar mig) har varit och härjat i det här filmprojektet så är inte det helt omöjligt.

Sammanfattningsvis säger jag följande: Om du är ute efter en något så när underhållande B-film, utan att ha några direkta krav på effekter, skådespelare, story etc., se den. Är du ute efter någonting storslaget, väl genomtänkt, något så när bra effekter och mycket goda skådespelare, se den första istället.

God B-underhållning.

http://www.imdb.com/title/tt0082910/