Helt Perfekt Glob

Hung bou yit sin ji Dai tao gwai ying av J

Ett team med amerikanska dokumentärfilmare som befinner sig i Hong Kong för att göra ett reportage om en radiostation och specifikt radioprogrammet Horror Hotline, där lyssnare kan ringa in och berätta om sina paranormala upplevelser. En kväll när teamet befinner sig på stationen ringer en man som säger sig heta Chris in till programmet och berättar om en händelse 1963, då han och sex av hans skolkamrater stötte på en bebis med ett gigantiskt huvud – ett monster. Dagarna efter blir stationen fullkomligen nedringd av andra lyssnare som också vill berätta om sina möten med denna mystiska varelse.

Ben (Francis Ng), Horror Hotline’s producent, och Mavis (Josie Ho), TV-reportern som leder dokumentärfilmarna, bestämmer sig således att undersöka dessa märkliga berättelser närmare, men varje gång de verkar komma ett steg närmare vad som verkar vara någon form av sanning kring fallet börjar märkliga dödsfall och övernaturliga incidenter att inträffa omkring dem…

Jag hörde talas om Hung bou yit sin ji Dai tao gwai ying – eller Horror Hotline… Big Head Monster, eller bara Big Head Monster som den hette i England och USA – för några år sedan och tack vare dess smålöjliga titel i kombination med att jag hörde att den skulle vara (trots sin titel) en genuint läskig skräckfilm skrev jag upp den på min långa lista över filmer att se.

Nu när jag äntligen har sett den så kan jag väl säga att filmen inte riktigt var som jag trodde att den skulle vara. Det är för det första inte en monsterfilm, trots dess titel. För det andra lutar den sig mer åt den då tidstypiska spökskräcken som genomsyrade asiatiska skräckfilmer då filmen spelades in – minus en kvinna med långt svart hår som gör läskiga ljud… sort of.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här filmen. Den levererade förvisso en handfull ganska creepy scener, men en del av skådespelarinsatserna var på gränsen till skrattretande och filmen i sig kändes till större delen mest konstig bara för att vara konstig. En hel del av det som händer i filmen leder egentligen ingen vart och man som tittare får mest sitta och klia sig i huvudet – vilket antagligen var syftet också, eller nåt. Nåja…

Jag tror att jag inte kommer ha någon större brådska att se om den här filmen – om någonsin, faktiskt. Den levererar förvisso bitvis en del genuint obehagliga scener, men det väger å andra sidan inte upp för att filmen bitvis (i synnerhet mot slutet) blir obegriplig och således – i alla fall för mig – tradig att titta på.

För den nyfikne finns filmen att se gratis på youtube med engelska undertexter, vilket du kan göra här nedanför.

Rambo: Last Blood av J

John J. Rambo (Sylvester Stallone) har återvänt hem till sin bortgångne fars hästranch i Arizona och lever ett stillsamt liv tillsammans med sitt syskonbarn Gabriela (Yvette Monreal) och hennes mormor Maria (Adriana Barraza), ständigt kämpandes med hans sjudande känslor. Men när så Gabriela får en invit till en vän i Mexiko för att finna hennes far som hon inte sett sedan hon var liten beger hon sig iväg och hamnar snart i klorna på en kartell. John beger sig efter henne när han nås av nyheten och efter en konfrontation med kartellen lämnas han svårt misshandlad.

Deras första misstag var att kidnappa Gabriela, deras andra misstag var att inte döda John när de hade chansen…

Som en action-thriller är Rambo: Last Blood en bra film. Den är välspelad och bygger sakta upp filmen till dess klimax för att sedan gå ut med en jävligt stor smäll. Grejen är bara den att det inte känns som en Rambo film. Hade de bara bytt namn på Stallone’s karaktär och namnet på filmen hade det kunnat varit vilken dussinfilm inom action-thriller kategorin som helst.

Jag vet inte om det är på grund av Stallone’s ålder eller vad det kan bero på, men filmen har inte alls samma nivå av action som de tidigare filmerna. Visst, filmens slut skrek Rambo lång väg men hade filmen varit i stuk med de tidigare filmerna hade filmens action varit mer utspridd över hela filmen istället för att allting kommer under de sista tjugo minuterna – som nästan såg ut som en klippshow där Rambo slaktade sina motståndare på löpande band.

Jag gillade vad de gjorde här, men filmen känns samtidigt en aningen generisk och fattig på action jämfört med dess föregångare. Om de hade kunnat gjort en bättre film – och således ett bättre avslut på franchisén – vet jag inte. Antagligen. Men jag gillade åtminstone filmen för vad den var, även om den inte kändes som en Rambo film. Den får en marginell tumme upp trots det.

John Wick: Chapter 2 av J

Ryktet om att lönnmördaren John Wick (Keanu Reeves) har börjat arbeta igen har spridit sig som en löpeld i de kriminella kretsarna världen över och det dröjer inte länge förrän den italienska maffiabossen Santino D’Antonio (Riccardo Scamarcio) dyker upp vid John’s tröskel för att inkassera en skuld John drog på sig när han flera år tidigare bestämde sig för att dra sig tillbaka. Genom en blodsed måste John bege sig till Rom för att genomföra ett sista jobb, men finner sig snart jagad av varenda lönnmördare i branschen som alla drömmer om att eliminera den legendariske John Wick, som nu har ett mycket högt pris på sitt huvud.

John Wick: Chapter 2 är i stort sett en direkt fortsättning på den första filmen och tar vid ungefär där den slutade. Filmen är ungefär lika bra som den första filmen och bjuder egentligen inte på så där jättemycket nytt, mer än att den sarkastiska tonen som genomsyrade majoriteten av dialogen i den första filmen har tonats ner avsevärt här i uppföljaren. Den finns där, men inte lika full on som i föregångaren. Tvåans action ligger på samma nivå som ettan och gillade man den första filmen lär man definitivt även finna den här filmen underhållande – likt mig.

Jag gillade även den här filmen, även om jag föredrar den första filmens mer sarkastiska ton. Jag ger den här filmen en rekommendation hur som helst. Nu ska jag vänta på att film nummer tre i serien ska släppas.

Ghost In The Shell (2017) av J

I en nära framtid har cybernetiska implantat som förbättrar de mänskliga organen blivit normalt. Bolaget Hanka Robotics är världsledande tillverkare av implantat och robotproteser och har tagit nästa steg i utvecklingen: att kombinera en mänsklig hjärna med en cyborgkropp. Hjärnan de använt sig av tillhör en ung kvinna, Mira Killian (Scarlett Johansson), vars föräldrar omkom i en cyberattack, som ett år senare har gått med i Section 9, en anti-terrorism grupp, och uppnått graden Major.

När terrorister slår till mot en av Hanka Robotics’ högt uppsatta chefer stormar Killians grupp in och stoppar dem. Killian upptäcker att en av de robot-geishor som attackerat var hackad av någon kallad Kuze (Michael Pitt). Medan Section 9 jagar Kuze börjar Killian att sakta men säkert lära sig mer om sig själv och vem Kuze egentligen är.

Min första kontakt med Ghost In The Shell var igenom musikvideon till Wamdue Project’s King Of My Castle som visades flitigt både på ZTV och MTV år 1999. Musikvideon består av klipp och sekvenser ifrån den första animerade Ghost In The Shell filmen från 1995, som är baserad på en manga från 1989. Detta hade jag inte den blekaste aning om när jag såg musikvideon i min unga ålder och det var först runt tre år senare jag fick veta hur saker och ting låg till. Om jag inte missminner mig var det H som upplyste mitt ovetande sinne om saken. Hur som helst så såg jag den första animerade filmen av Ghost In The Shell och det lilla jag minns är väl att jag gillade den. Det var sexton år sen.

Jag brydde mig aldrig i att se uppföljarna och de olika serierna som ploppat upp i franchisén sedan dess, men bestämde mig för att jag skulle se den amerikanska Ghost In The Shell adoptionen från förra året. Tanken var att jag skulle se den på bio, men av någon anledning blev det aldrig av – och det kanske var lika bra. Filmen gjorde sig helt okej här hemma i soffan och jag tvivlar på att ett biobesök hade gjort mig mer imponerad av filmen än vad jag blev…

Prestationerna framför kameran är övertygande och filmens actionscener är underhållande och välgjorda. Effektmässigt och visuellt sett är det här dessutom en riktigt snygg film. Det filmen faller på är dess manus som i stort sett följer varenda standardmall för en actionfilm som finns, vilket gör att den stora vändningen i filmen faller platt tack vare att man kan förutse den tjugo minuter in.

Jag antar att det låter som att jag hatar filmen. Det gör jag inte. Förvisso tycker jag att den är förjävla förutsägbar och att de borde ha filat mer på manuset innan kamerorna började rulla, men tack vare bra action och snygga – för att inte tala om fläskiga – effekter tycker jag att den är helt okej. Speltiden på runt hundra minuter svischade förbi utan några större bekymmer och ska jag vara ärlig hade jag en ganska bra stund där i soffan. Jag tvivlar dock på att jag kommer att se om filmen inom någon närmare framtid.

Några jämförelser med originalet (eller franchisén i sig) tänker jag inte göra på grund av uppenbara skäl.

Läs gärna H’s mer utförliga och välskrivna recension på DVDKritik också.

Wai dor lei ah yut ho (aka Dream Home) av J

Som barn kunde Cheng Lai Sheung (Josie Ho) se Hong Kong’s berömda Victoriahamn från hennes lägenhet. Men allt eftersom tiden gick blev de gamla byggnaderna framför hennes hem demolerade för att göra plats åt ett stort bostadsprojekt som nu blockerar utsikten av hennes kära hamn. Hon svär att hon ska spara ihop tillräckligt med pengar för att köpa en ny lägenhet med en magnifik havsutsikt, men trots att hon har flera jobb inser hon snart att hon aldrig kommer att ha råd med sin dröm. Men så plötsligt slår det henne; för att få vad hon vill ha måste hon ta saker och ting i egna händer – hur blodiga de än må bli…

Wai dor lei ah yut ho – eller Dream Home i Sverige – är en Hong Kong slasherfilm från 2010 – och det är en bra sådan. Storyn är fängslande, skådespelarna är bra och effektmässigt är filmen snygg och bitvis riktigt grisig, fast på ett satiriskt sätt. Med det sagt menar jag inte att filmen är speciellt rolig (med undantag för en och annan grej som fick mig att garva högt) utan mer att den har en viss ironi över sig.

Jag har inte så mycket mer att säga egentligen. Gillar man slasherfilmer med en mer seriös (om än ironisk och satirisk) ton är det här ett bra val för en filmkväll. Jag ger den en tumme upp och en rekommendation. Se den.

Gin gwai 2 (aka The Eye 2) av J

Efter ett misslyckat självmordsförsök får Joey (Qi Shu) reda på att hon är gravid, men hon inser även att hon givits någonting mer; förmågan att se de avlidnas själar. I ett försök att finna ett svar på de eskalerande synerna vänder hon sig till sin ex-älskare Sam (Jesdaporn Pholdee), vars bakgrund kanske kan sprida ljus i den mörka skymningsvärld som sprider sig kring Joey…

Efter succéen som Gin gwai/The Eye verkade ha varit var det väl oundvikligt att en uppföljare (eller flera, som det skulle visa sig bli) skulle dyka upp. Två år efter att Gin gwai/The Eye släpptes kom således den första uppföljaren Gin gwai 2 – eller The Eye 2. Gin gwai 2/The Eye 2 har helt nya karaktärer, en ny story och även om grundidéen bakom konceptet fortfarande är den samma så har anledningen till varför huvudkaraktären förändrats helt – och det fungerar rätt hyfsat.

Filmen har mer drag av drama genren än vad den första filmen hade och om den första filmen var för långsam för dig som tittare får du nog ursäkta den här uppföljaren och hoppa över den då den i stort sett levererar samma (om inte mer) långsamma tempo och speciellt creepy blir den aldrig heller. Filmen i sig är inte dålig, det är bara det att man borde inte förvänta sig en rysare som kommer ge en kalla kårar utan mer ett halvgripande och välspelat drama med influenser från rysargenren.

Jag skulle kalla Gin gwai 2/The Eye 2 för en okej film, även om jag personligen tycker att den första filmen var mer creepy (även om jag inte direkt behövde vuxenblöjor under min titt) och snäppet bättre.

Gin gwai (aka The Eye) av J

Wong Kar Mun (Angelica Lee) blev blind vid två års ålder. Arton år senare genomgår hon en hornhinnetransplantation som ger henne synen tillbaka, men också något mer; hon börjar nämligen se de avlidnas själar som ännu inte gått över till den andra sidan. Allt eftersom hennes syner börjar eskalera beger hon sig ut för att ta reda på vem donatorn av hornhinnorna var och dess bakgrund…

Jag minns när jag såg remaken av Gin gwai – eller The Eye som den heter utanför Hong Kong – för snart nio (!) år sedan. Jag halvlåg i en soffa hemma hos en polare och drack öl och rökte cigaretter medan jag halvslumrande tittade på den filmen. Jag var redan då skeptisk till remakes och blev överraskad över att jag tyckte att den var ganska bra för att vara en amerikansk tappning av en asiatisk skräckfilm. Varför jag tyckte så och hur lik remaken var originalet har jag inget minne av (mer än klimaxet i bägge), så att göra en jämförelse mellan de bägge blir för min del omöjlig just nu – speciellt med tanke på att jag har inga som helst planer på att se om remaken. Hur som helst…

Originalet är en långsamt krypande rysare med några sekvenser som är genuint läbbiga men som samtidigt är väldigt förutsägbar och har man överhuvudtaget sett någon form av asiatisk skräck tidigare har Gin gwai/The Eye ganska lite att överraska med. Filmen är välspelad och karaktärerna utvecklas i det typiskt asiatiska tempot med en lång förklaring under klimaxet i slutet på filmen.

Gin gwai/The Eye har hittills fått tre uppföljare, alla regisserade av bröderna Danny och Oxide Chun Pang, varav jag har sett den första av dem. Jag kommer att återkomma med recensioner på de två sista filmerna (Gin gwai 10 och Tung ngaan) när jag lyckats komma över dem – när nu det blir…

Hur som; Gin gwai/The Eye är en helt okej asiatisk rysare som rullar förbi utan några större bekymmer även om det inte är en film jag troligtvis kommer se om inom de kommande tio åren.

Sugen på mer läsning? Läs gärna då min nio år gamla recension av remaken av den här filmen.

Just Heroes av H

”Just Heroes” är lite speciell. Den har regisserats delvis av minst tre personer, varav en är John Woo, och skådisar som David Chiang, Danny Lee, Stephen Chow, Lieh Lo, Ku Feng, Ti Lung, Bill Tung och Yuen Woo-Ping. Det är gott om blodig action, cheesy musik och typiskt Hong Kongsk berättartempo. Filmen gjordes för att samla in pengar till Shaw Brothers-regissören Chang Chehs (”Five Deadly Venoms” och typ etthundra titlar till) pension, och blev en hyfsad framgång på kinesiska biografer. I vissa länder marknadsfördes den som ”Hard Boiled 2”, men att den filmades tre år innan ettan är ju som vanligt inget problem inom den här filmgenren. Betydligt rimligare skulle varit att benämna den något med ”The Killer” som delar både John Woo som regissör och Danny Lee som en huvudrollsinnehavare. Men det är bisaker egentligen. Storyn är okej, actionscenerna är toppen och det finns lite kul humor instoppat här och där. På det hela taget en förbisedd HK-rulle som fansen bör se.

Rumble In The Bronx (originalversionen) av H

Om du sett Jackie Chans film ”Rumble in the Bronx” så är chansen stor att du sett den dubbade och klippta versionen som släpptes till den internationella marknaden. Det finns dock en längre version som innehåller runt en kvart minuter mer film. Denna version har varit mycket svår att få tag på med både originalspråkets ljud och engelsk text, men internetpiraterna fixar förstås som alltid biffen när filmbolagen inte fattar någonting.

Om du inte har sett filmen, så har du gått miste om en av Jackie Chans bästa rullar. Actionscenerna är på topp och humorn är skön. Jackie åker till New York för att bo hos sin ”uncle” (för alla kineser är uncle med varandra) som har en kvartersbutik ihop med sin fru. De vill sälja butiken till Anita Mui – inte för att, som de säger, de ska gifta sig och resa bort utan för att området är bråkigt och det lokala gänget ställer till trubbel hela tiden. Jackie är ju inte den som backar från en fajt, så han hamnar förstås i slag med gänget. Samtidigt hamnar en stulen påse juveler i huset, och de skurkarna ställer till med ännu mer problem. Jackie ger sen alla på nöten.

Hur skiljer sig då denna längre version från den kortare? En mycket detaljerad beskrivning finns som vanligt på movie-censorship.com, men i princip rör det sig om putsningar i tempot och några sekunder här och där i dialoger och actionscener. Egentligen inget väsentligt som saknas, men ändå ganska onödiga trimningar då den oklippta filmen ändå inte är längre än 1:45. Behållningen ligger väl mest i att man får originalljudet. Visserligen talar folk engelska och kinesiska huller om buller, men de är åtminstone inte dubbade. Värt att se för Jackie Chan-fans, men ”vanligt folk” kan nöja sig med den allmänt tillgängliga versionen. Observera att den nyligen släppta brittiska blu-rayen är censurerad i ”flask-scenen”.

Lady Super Cops av H

Jaha, då är man här igen med en recension av en film som jag såg för så länge sen att jag inte minns nånting. Jag får väl gissa lite. En Hong Kong-rulle om en tjej (troligen typ Moon Lee eller liknande) som är polis och spöar skurkar. Det skjuts lite, det sparkas lite och det är väl en biljakt nånstans. Budgeten är låg, men ambitionen något högre och det hela är funktionell underhållning som distraherar för stunden. Typ så. Ej att förväxlas med ”Super Lady Cop”.