Helt Perfekt Glob

Jumanji: The Next Level av J

Ett år har gått sedan vännerna Spencer (Alex Wolff), Fridge (Ser’Darius Blain), Bethany (Madison Iseman) och Martha (Morgan Turner) lyckades ta sig ut ur Jumanji TV-spelet med livet i behåll och har sedan dess gått skilda vägar. Men efter att vännerna bestämt sig för att återförenas över julledigheten dyker inte Spencer upp, varpå de andra går hem till hans mor där han bör befinna sig.

Väl där inser de att han återigen har startat Jumanji spelet och att de kommer bli tvungna att bege sig in efter honom. Saker och ting tar emellertid en oförutsedd vändning då spelet lyckats dra med sig två oväntade deltagare, vilket i sin tur resulterar i flera ombytta roller. De måste hur som helst nu försöka hitta Spencer och klara av spelet ännu en gång. Dessvärre för dem har spelet utvecklats och de utmaningar som nu ligger framför dem kommer bli allt annat än enkla.

Jumanji: The Next Level är väl på sätt och vis mer av det som var i Jumanji: Welcome To The Jungle; ett actionpackat, roligt och underhållande popcorn-äventyr som brakar på i ett härligt tempo. Filmen är snygg, skådespelarna är bra, effekterna är så klart i toppklass och humorn är klockren. Men trots att filmen har i stort sett alla saker som dess föregångare hade och att den tillför några nya saker så tycker jag nog att Welcome To The Jungle är den bättre av de två. Fast, jag föredrar å andra sidan den här över 1995 filmen…

The Next Level är inte fullt lika bra som Welcome To The Jungle i mina ögon, men den levererar ändå på nästan alla cylindrar rakt igenom och är en kul stund i soffan utan tvekan. Två tummar upp. Rekommenderas.

Jumanji: Welcome To The Jungle av J

Brantford, New Hampshire. 1996. Alex Vreeke (Nick Jonas) får ett brädspel kallat Jumanji av sin far, som hittat det på stranden under en joggingrunda. Ointresserad lägger han undan spelet. Samma kväll förvandlas spelet till en spelkassett som ådrar sig Alex’s uppmärksamhet när ett mystiskt trumljud hörs eka igenom natten och väcker honom. Han sätter sig för att prova spelet – enbart för att bli insugen i det.

Tjugo år senare får de fyra ungdomarna Spencer (Alex Wolff), Fridge (Ser’Darius Blain), Bethany (Madison Iseman) och Martha (Morgan Turner) kvarsittning av olika anledningar på deras skola Brantford High. Under deras kvarsittning hittar de Alex’s gamla bortglömda konsol och de fyra ungdomarna väljer var sin karaktär att spela, varpå de blir indragna i spelet. Väl där upptäcker de att de har blivit de karaktärer de valt; Spencer blir den muskulöse arkeologen Dr. Smolder Bravestone (Dwayne Johnson), Fridge blir expert zoologen Franklin ”Moose” Finbar (Kevin Hart), Bethany blir den överviktige kartografen Dr. Shelly Oberon (Jack Black) och Martha blir ”mansmördaren” Ruby Roundhouse (Karen Gillan). Det går snart också upp för dem att enda vägen ut ur spelet är att klara det, vilket kommer bli allt annat än lätt…

Jumanji: Welcome To The Jungle var ungefär det jag förväntade mig att den skulle vara; ett fartfyllt, actionpackat och avslappnat popcorn-äventyr med snygga effekter och bra skådespelare framför kameran. Att de uppdaterat konceptet med Jumanji och tagit det in i en mer modern era var något jag gillade, men jag tycker samtidigt att filmen på sätt och vis tappade lite av principen med vad första filmen gick ut på; att allt kaos inträffar i den verkliga världen på grund av att en handfull personer spelar spelet. Det är inget större problem egentligen, men det var något som slog mig nu när jag sitter och skriver det här.

Hur som helst så gillade jag filmen och tycker nog faktiskt den här uppföljaren är bättre än sin föregångare, dels för att humorn är mer gapskrattsrolig och filmen känns överlag mer actionpackad och ösig i sitt tempo än den första filmen. Så, två tummar upp och en rekommendation är vad den här filmen får. Man behöver inte ha sett filmen från 1995 heller för att förstå den här, även om de har inkluderat några vinkningar till den filmen här.

The School Of Rock av J

Efter att rockaren Dewey Finn (Jack Black) blivit utsparkad ur bandet han spelade i – som han dessutom grundade – står han inför rejäla problem. Han är skyldig sin vän Ned Schneebly (Mike White) en större summa pengar då han inte betalat sin del av hyran och riskerar därmed att hamna på gatan då Ned’s flickvän, Patty (Sarah Silverman), hela tiden tjatar på Ned om att slänga ut Dewey.

Han ser emellertid chansen att tjäna snabba och lätta pengar då han tar ett telefonsamtal ämnat för Ned – som är lärarvikarie – och tackar ja till ett vikariat som lärare på en strikt privatskola. Men det han trodde skulle bli ett bekvämt ”slapp-jobb” visar sig bli någonting helt annat då han upptäcker att den fjärdeklassen han ska ”undervisa” besitter en hel del musikaliska begåvningar. Dewey ser nu sin chans att sätta ihop ett band för att delta i ”Battle Of The Bands”-tävlingen och inte bara kamma hem storvinsten, utan även reda upp sina ekonomiska svårigheter och hitta en väg tillbaka till rampljuset.

Klyschig, inte speciellt kul, på tok för lång och en Jack Black som spelar över som aldrig förr – skulle jag vilja sammanfatta The School Of Rock. Den bränner av troligtvis varenda klyscha som finns i komedi-genren och den gör det inte på ett roligt sätt. Det är otroligt långt mellan garven och Jack Black’s beteende är mer pinsamt och långdraget än kul. Att filmjäveln är närmare 2 timmar gör inte saken speciellt mycket bättre heller då det blir mest att filmen står och trampar vatten och inte kommer någonvart.

Har man inte sett The School Of Rock behöver man inte heller se den, man missar inte direkt någonting – mer än att man kastar bort närmare 2 timmar av sitt liv på ingenting. Skippa.

Kung Fu Panda 2 av H

Jack Black återvänder som pandan Po i en hygglig och actionfylld historia som lyckligtvis tonat ner på snubbelskämten och Blacks värdelösa improviserade ”skämt”. Det blir kul ibland och fighterna är bra koreograferade med lagom mycket dunder och brak. Helt okej.

Recension av ettan hittar ni här.

I Still Know What You Did Last Summer av J

Spoilervarning. Det har gått ett år sedan Julie (Jennifer Love Hewitt) blev förföljd av den hämndlystne och galne Ben Willis (Muse Watson), som dessutom mördade hennes vänner. För att försöka gå vidare i livet efter det som hänt har Julie flyttat till Boston, men de hemska minnena förföljer henne fortfarande och frågan är; lyckades de verkligen döda Willis? Och hur kommer det sig isåfall att polisen aldrig hittade kroppen?

Efter att hennes bästa vän Karla (Brandy Norwood) vunnit en gratisresa för fyra personer till Bahamas beger sig Julie, tillsammans med Karla och två stycken till, iväg till medelhavsön för att försöka glömma allt. Resan som började bra förvandlas snabbt till en mardröm. Som om det inte vore nog med att en orkan är på ingång, även en välbekant figur kommer tillbaka och med honom ond bråd död…

Har man sett den första har man nog ganska trolïgen också sett den andra – så jag tänker vara rätt kortfattad med den här filmen också. Även om det här är en ren urmjölkning av konceptet och en regelrätt upprepning av den första filmen (fast med lite fler mord och lite mer blod) så gillar jag den – och det är också den av I Know What bla bla bla filmerna jag har sett mest.

Hewitt är fantastiskt snygg och det man tittar på återigen är inte hennes prestation, om vi säger så (jag menar, bruden springer runt med urringning ner till knäna och är dyngsur en stor del av den andra halvan av filmen). Norwood är skitdryg och borde inte ha fått rollen som Karla – även om det är en rätt typisk slasherkaraktär. Jack Black skymtar dessutom förbi i en liten roll som ganjarökare – som mest känns som utfyllnad för att öka bodycounten. Slutet är dessutom ganska befängt och lämnar dörren både stängd och vidöppen för en tredje film. Och 8 år efter att den här kom släpptes även en tredje film…

Jag tycker iaf att I Still Know What You Did Last Summer är en God Underhållande Slasherfilm – även om den inte bjuder på någonting nytt och följer de gamla klichéerna som alltid funnits i slasherfilm, mer eller mindre. Nåja. Jag gillar den och rekommenderar den lite försiktigt. Nästa.

Min debut som recensent på dvdforum.nu av H

Idag så har min första recension på dvdforum.nu publicerats. Den är av blu-ray:en Year One med Jack Black. Läs den här.

Kung Fu Panda av H

Pandan Po jobbar på sin pappas nudelrestaurang, men drömmer i hemlighet om att bli en kungfu-kämpe tillsammans med de fem mästarna; tranan, tigrinnan, syrsan, ormen och apan. Tyvärr är han tjock och klumpig, och har inga som helst kungfu-kunskaper. En dag händer det man väntat i många år på: Dragon Warrior ska bli utvald bland mästarna, som får tillgång till den hemliga Drakrullen där de största kungfu-hemligheterna avslöjas. Po ramlar dock bokstavligen rakt ner i ceremonin och blir utvald…

Kung Fu Panda är en kul film som håller högt tempo, med en hyfsat vag moralisk lektion för barnen. Storyn är en bra blandning av klassiska kungfu-teman och animationen håller mycket hög klass. Stirra er inte blinda på roll-listan, men läs den gärna: Jackie Chan, Lucy Liu, Dustin Hoffman, Angelina Jolie, Seth Rogen, David Cross, Michael Clarke Duncan – och förstås James Hong, vad vore en västerländsk film om asiater utan honom? Dock är alla dessa namn hyfsat försumbara, Jackie Chan har till exempel ungefär fyra repliker och du kommer säkert bara kunna urskilja Duncan i hela filmen.

Förutom Jack Black förstås som spelar pandan Po. Han har verkligen skitkul i den här rollen och det märks. Hans entusiastiska utspel ger filmen energi, och de många tempofyllda actionscenerna hjälper till. På det hela taget en relativ klichébefriad och underhållande film för barn och vuxna. Räkna dock kallt med att dina barn kommer sparka ner sina kamrater och hoppa handlöst från hustak.

Nej, låten ”Kung-Fu Fighting” är inte med i filmen. Men den ligger på sluttexterna.