The Predator av J
Efter att hela hans pluton blivit slaktade av en utomjordisk livsform skickar krypskytten Quinn McKenna (Boyd Holbrook) bevis på utomjordingens existens till sin PO box där hemma, för att ha bevis på vad som egentligen hände hans män. Men då PO boxen är obetald skickas paketet istället hem till hans ex-fru Emily (Yvonne Strahovski) och hans autistiske son Rory (Jacob Tremblay). Han blir kort därpå gripen och utfrågad om vad som hände för att sedan bli satt på en buss med en grupp andra ex-soldater som bedömts vara ”dårar”.
Samtidigt vid en hemlig militäranläggning håller forskare på att undersöka den utomjordiska livsformen och dess utrustning, men upptäcker snart att en del av den fattas. Bussen McKenna åker med blir beordrad att åka till anläggningen så att de kan fråga ut honom om vart de försvunna delarna finns. Men innan bussen har nått fram till anläggningen har den utomjordiska livsformen vaknat till liv och brutit sig ut. McKenna tvingas slå sig ihop med ”dårarna” han blev fraktad med och forskaren Casey Bracket (Olivia Munn) för att stoppa det utomjordiska hotet. Det de inte vet är att någon mer har anlänt till Jorden och att McKenna’s son har blivit utomjordingarnas måltavla.
Jag har sedan barnsben varit ett stort fan av Predator franchisén. Den första Predator filmen jag såg var Predator 2 efter att ha spelat in den en sen natt från TV4 för omkring tjugotre år sedan – eller så. Året därpå visade TV4 originalet från 1987 med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen och jag föll givetvis pladask för den filmen också. Predator och Predator 2 är två av de filmer jag växte upp med och som jag har sett otaliga gånger. Predators, den tredje filmen i serien som kom 2010, var ett i mitt tycke okej försök till att återuppliva den ganska vilande franchisén. När jag så fick höra att vi skulle få en fjärde Predator film i form av The Predator (vilket jag personligen tycker är ett uselt val av titel) vart jag givetvis exalterad – dels för att det var ett nytt kapitel i frachisén och dels för att det skulle bli den första Predator filmen jag såg på bio. Jag blev inte besviken.
Jag har läst några recensioner här och där på internet där de bashar den här filmen så in i helvete. Det gnälls över att det inte finns någon spänning och att storyn är minimal, karaktärer gör korkade saker gång på gång och filmen är bara ”överlag skit”. Om man går in i den här filmen i tron om att man ska få en film som är likadan som den första Predator filmen kan jag förstå att man tycker att den är dålig då The Predator skippar allt bullshit och vräker på med ren popcorn-action. Filmen är actionpackad, kul, rolig (det är en hel del comic relief här) och över innan man vet ordet av. Jag hade en jävligt kul bioupplevelse när jag gick på Sverige premiären av filmen i fredags (14 September).
Filmens story må vara enkel, men den fungerar utmärkt här. Jag menar, vem fan sätter sig för att titta på en film som heter The Predator och förväntar sig en djup story? Karaktärerna är överlag sköna och roliga att titta på, men jag kan tycka att comic reliefen (som de på sätt och vis har tvingat in här) blev lite för mycket ungefär halvvägs igenom filmen. Effekterna är mestadels – som jag antar att de flesta redan förstått – CGI och de ser mestadels jävligt bra ut så när som på någon enstaka scen där det är fruktansvärt uppenbart att det är green screen och CGI. Det är ingenting som störde upplevelsen som helhet för mig, men det var i alla fall något jag reagerade på.
Så, personligen älskade jag The Predator. Jag hade en kul stund medan jag såg filmen och även om den inte är i närheten av Predator och Predator 2 så är det en jävligt underhållande actionfilm. Rekommenderas.
Läs gärna min recension på Predators och H’s korta sågning av den.
2 Comments
