Helt Perfekt Glob

Godzilla: King Of The Monsters av J

Fem år har gått sedan världen skakades om och blev varse om att gigantiska monster – titaner – existerar. Paleontologisten Dr. Emma Russell (Vera Farmiga) har under den krypto-zoologiska byrån Monarch utvecklat och byggt ”ORCA”; en apparat som ska vara kapabel till att sända ut frekvenser som enbart titanerna kan höra – ett sätt att kommunicera med eller kontrollera dem. Dr. Russell får bekräftat att hennes uppfinning fungerar efter att ha lugnat ner en nyfödd gigantisk larv, döpt till Mothra. Anläggningen de befinner sig i blir emellertid strax därpå attackerad av en grupp eko-terrorister, ledda av Alan Jonah (Charles Dance), och Dr. Russell blir tillsammans med sin dotter Madison (Millie Bobby Brown) kidnappade.

I ett försök att hitta Dr. Russell och Madison vänder sig Monarch forskarna Dr. Ishiro Serizawa (Ken Watanabe) and Vivienne Graham (Sally Hawkins) sig till Mark (Kyle Chandler), Emma’s ex-make och före detta anställd hos Monarch. Fortfarande plågad av minnena efter hans och Emma’s sons död under attacken mot San Francisco fem år tidigare följer han motvilligt med för att försöka hjälpa till. Teamet lyckas snart lokalisera Jonah’s grupp i en Monarch anläggning belagd i Antarktis där de släpper lös den slumrande titanen Monster Zero. Monarch teamet inser snart att det bara finns ett hopp för mänskligheten kvar; Godzilla.

Jag såg om Godzilla från 2014 (recenserad här) häromdan för att fräscha upp minnet inför mitt biobesök av Godzilla: King Of The Monsters och min åsikt är väl ungefär den samma som tidigare; det är en bra film, men det är snålt med monsteraction och istället får man se en massa efterverkningar. Allt det kompenserar den här filmen för. Filmens handling är väldigt generisk, förutsägbar och ganska korkad på sina ställen, men det är en sjuhelvetes till monsteractionfilm. Det smäller, dånar och väsnas som fan igenom större delen av filmen och saker som logik och realism får givetvis snällt stryka på foten här – vilket förvisso är föga förvånande då sådana saker inte hör hemma i den här typen av film.

Med det sagt; jag tokdiggade den här filmen. Det är en popcorn-rulle through and through och en jäkligt underhållande sådan. En solklar rekommendation från min sida. Nu är det bara att vänta på Godzilla vs. Kong som kommer i början på nästa år.

Virus av J

Efter att ha förlorat sin last tar besättningen ombord på den fallfärdiga och sjunkande oceangående bärgningsbåten ”Sea Star” skydd i en tyfons öga i ett försök att göra reparationer ombord. De stöter snart på det tillsynes övergivna ryska rymdforskningsfartyget Academic Vladislav Volkov och går ombord. Sea Star’s besättning tror att deras problem är löst och att de efter det här jobbet kan luta sig tillbaka resten av livet efter att deras kapten, Robert Everton (Donald Sutherland), berättar för dem vilket värde bärgningen av det här fartyget skulle kunna bli. Navigatorn, Kit Foster (Jamie Lee Curtis), tycker dock att det hela verkar för enkelt och för bra för att vara sant.

Efter att de fått igång strömmen på fartyget börjar underliga saker att hända och en i gruppen försvinner spårlöst. De inser ganska snart att de inte är ensamma ombord på fartyget – och att de har en väldigt liten chans att ta sig av det levande…

Jamie Lee Curtis sa i en intervju med IGN.com 1999 att Virus, som hon medverkade i det året, var en riktig skitfilm och som jag har förstått det ser hon den som den sämsta filmen hon medverkat i… I call bullshit! Jag har en förkärlek till skräckfilmer som utspelar sig på fartyg – så som exempelvis Ghost Ship och Deep Rising – och det visade sig att den här filmen inte var ett undantag. Det är inte en speciellt smart film, men det väger den å andra sidan upp med underhållande action och ett intressant koncept. Speltiden på cirka hundra minuter flög förbi och innan jag visste ordet av det började sluttexterna att rulla.

Jag hade en jävligt kul stund i soffan och ångrar inte en sekund att jag satte mig och såg Virus. Det är en skön och avslappnad popcorn-rulle som jag definitivt kommer att sätta mig för att se fler gånger. Rekommenderas.

Honogurai mizu no soko kara (aka Dark Water) av J

Singelmamman Yoshimi Matsubara (Hitomi Kuroki) är mitt uppe i en vårdnadstvist med sin ex-make om deras gemensamma dotter Ikuko (Rio Kanno). När hon och dottern flyttar in i en lägenhet i ett nedgånget och sedan länge bortglömt hyreshus verkar det vara den perfekta omstarten, men snart börjar underliga saker att inträffa – så som att det bildas stora vattenfläckar i taket som till slut börjar läcka vatten och en mystisk röd axelväska som dyker upp på ställen där den inte borde vara…

Jag tror jag såg den här filmen år 2003 för första gången (det vill säga året den släpptes i Sverige), hemma hos en polare som älskade asiatisk skräck och som hyrde och såg precis allt som var från Asien som han kunde komma över. Antagligen var det även under en av våra ölkvällar vi brukade ha också. Det enda jag kom ihåg av filmen nu när jag skulle se om den var förklaringen till allt som händer i filmen, men inte själva upplösningen i sig. Av någon anledning hade jag inbillat mig att Honogurai mizu no soko kara – eller Dark Water – skulle vara lika ruskig som de japanska The Ring filmerna, vilket den verkligen inte är.

Honogurai mizu no soko kara – eller Dark Water – är mer ett mörkt och psykologiskt drama med inslag och influenser ifrån rysargenren. Filmen är inte ett dugg läskig och även den största fegisen skulle troligtvis kunna titta på den här filmen utan några större bekymmer. Med det sagt betyder det inte att jag tycker att filmen är dålig – tvärtom. Jag gillar den, men att kategorisera den som en ren skräckfilm vore att ljuga. Filmen är vackert filmad, skådespelarna är suveräna, effekterna är bra och även om jag tycker att speltiden var i det längsta laget (slutet hade kunnat klippts ned med några minuter) så fängslar berättelsen. Det enda jag önskar att jag inte hade vetat var förklaringen till allt som händer i filmen, vilket hade gjort upplösningen så mycket kraftfullare än vad den blev för mig nu.

Även om inte filmen skrämde mig speciellt mycket (ärligt talat, inte alls) så finns det ett olöst dödsfall som inträffade för några år sedan i USA som ger mig gåshud – mycket tack vare att det påminner extremt mycket om förklaringen i den här filmen. Vilket fall jag menar låter jag vara osagt då det spoilar förklaringen i filmen, men har du sett filmen vet du säkerligen vilket fall jag menar…

Hur som helst gillar jag som sagt filmen. Jag tvivlar på att jag kommer springa benen av mig för att se om den snart igen, men det är å andra sidan ett välgjort, välspelat och fängslande mörkt och psykologiskt drama. Rekommenderas.

2005 kom, så klart, en amerikansk remake på filmen under titeln Dark Water med Jennifer Connelly i huvudrollen.

Cheerleader Camp av J

Cheerleadern Alison (Betsy Russell) beger sig iväg till cheerleader-sommarlägret Camp Hurrah tillsammans med sina vänner och pojkvän, men lider samtidigt av fasansfulla mardrömmar. Inte så länge efter deras ankomst börjar tjejerna i gruppen att hittas brutalt mördade och Alison börjar undra om hon lider av en personlighetsklyvning och om det är hon som omedvetet har begått gärningarna.. eller är det någon annan?

Cheerleader Camp är en japansk-amerikansk samproducerad slasher-komedi som spelades in hösten 1987 men blev inte släppt förrän sommaren 1988. Hur som är filmen rent slasherfilmsguld i mina ögon. Den levererar på alla fronter; cheese, gapskratt, lättklädda damer, brutala mord och ett småkusligt slut som inte riktigt passar in med resten av filmen. Jag hade aldrig tidigare sett den här filmen och nu när jag har det så kan jag säga att den har glidit in på min topp-lista över 80-talsslashers och jag kommer definitivt att bänka mig framför den många gånger till. Skådespelarinsatserna är överlag bra och det är lite kul att se Betsy Russell (Jill Tuck – Jigsaws fru – i Saw 3 till 7) i en så pass ung roll. Effekterna ser väldigt bra ut och jag blev faktiskt lite förvånad över hur brutal filmen egentligen var då den samtidigt är väldigt cheesig och bitvis ganska löjlig.

Filmen har likt många andra filmer från 80-talet och bakåt en rad olika aka-titlar. I England och Västtyskland hette den Bloody Pom Poms (vilket också var dess originaltitel), i Italien hette den Bloody Nightmare och i Sverige hette den Bloody Scream.

Det var dessutom meningen att en uppföljare till Cheerleader Camp skulle göras men idéen skrotades, skrevs om och spelades in som en annan, orelaterad, film – Camp Fear från 1991 (vars omslag är delvis taget direkt från Ruggero Deodato’s Camping del terrore aka Body Count från 1987). 2014 spelades emellertid en film in baserad på originalidéen bakom Cheerleader Camp 2 under titeln Cheerleader Camp: To The Death, med bland annat Ari Lehman (Jason i den första Friday The 13th) – som jag kommer återkomma till när jag lyckats lägga labbarna på den.

Hur som helst; Cheerleader Camp är en sjukt underhållande och kul slasherfilm från det sena och glada 80-talet som jag föll pladask för och som jag ger en stark rekommendation till!

Resident Evil: Vendetta av J

Fyra månader efter att ett tillslag mot den globala vapenhandlaren Glenn Arias (John DeMita’s röst) i den mexikanska staten Querétaro gått åt skogen släpps ett nytt sorts zombie virus – Animality Virus (A-Virus) – ut i ett universitetslaboratorie i Chicago med endast en överlevande som resultat; ex-S.T.A.R.S-medlemmen och universitetsprofessorn Rebecca Chambers (Erin Cahill’s röst), som genomfört omfattande forskning på det nya viruset.

BSAA-agenten Chris Redfield (Kevin Dorman’s röst), som var den enda överlevande vid tillslaget mot Arias, söker tillsammans med Rebecca upp Leon S. Kennedy (Matthew Mercer’s röst) för att få hjälp att spåra och stoppa Arias – vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Först och främst vill jag säga att jag fucking älskar de två första animerade Resident Evil filmerna, Degeneration och Damnation. Som ett fan (och samlare) av franchisén kan jag inte göra annat. Det är actionpackade filmer som fyller ut spelseriens berättelse på ett snyggt och troget sätt samtidigt som de är sjukt underhållande. Så när en tredje animerad film annonserades ut i samband med Resident Evil 7: Biohazard kunde jag inte annat än att bli exalterad. Men, redan en månad innan dess release i Sverige fick jag höra av en bekant från utlandet att den senaste animerade Resident Evil filmen var den svagaste av de tre…

Jag har bara en sak att säga om det; bullshit! Resident Evil: Vendetta är en extremt snyggt animerad actionfilm som håller tempot uppe under större delen av dess speltid. Filmen har några små problem här och där (exempelvis är filmen ganska förutsägbar och ett rent animationsfel syns till med Leon’s hår som aldrig flyttar sig oavsett vilka rörelser han gör), men det är ingenting filmen egentligen lider av. Jag störde mig åtminstone inte på det utan satt som fastnaglad i fotöljen under min titt av filmen. Jag förväntade mig och ville ha popcornaction och det var precis det jag fick.

Resident Evil: Vendetta är inte en perfekt film men den underhåller jävligt bra, även om jag skulle tro att personer som inte är bekanta med spelserien kommer ha det svårare att hänga med i dess story då filmen (likt sina föregångare) är gjord för fans av franchisén. Hur som helst älskar jag den och ger den således en rekommendation.

Sugen på mer läsning? Varför inte kolla in någon av dessa recensioner då?
Mina recensioner av Degeneration och Damnation
Mina recensioner av live action Resident Evil 1, 2, 3, 4, 5 och 6
H’s recensioner av Degeneration, Damnation och live action Resident Evil 4

Kuchisake-onna / Slit Mouthed Woman filmer av J

I min recension av Teketeke nämnde jag väldigt kort en annan legend jag hade fastnat för från de asiatiska delarna av världen; Kuchisake-onna. Legenden om Kuchisake-onna – eller Slit Mouthed Woman som hon kallas på engelska – berättar om en japansk kvinna vars svartsjuke make, som var samuraj, skar upp hennes mun från öra till öra för att göra henne oattraktiv för andra män.. för att slutligen döda henne.

Enligt legenden hemsöker Kuchisake-onna fortfarande platser i Japan och är man ute och går en dimmig kväll eller natt kan man stöta på en kvinna, bärandes en kirurgmask (vilket inte är speciellt konstigt då folk i Japan ofta bär såna för att skydda andra från att bli smittade av exempelvis en förkylning eller någon annan sjukdom), som stannar till och frågar blygsamt; ”Anata wa watashi ga utsukushii toomoimasu ka?” (Tycker du att jag är vacker?). Svarar man nej på frågan visar hon sitt offer en sax varpå hon dödar denne. Svarar man ja drar hon ner masken och frågar ”Nu då?”. Ett nej innebär döden, ett ja resulterar i att hon skär upp ett likadant ”leende” i sitt offers ansikte. Hon sägs ha setts till mellan 70-talet fram till i början av 2000-talet, ofta kring barn vars oskyldiga ”ja” svar på frågan om hon är ful ofta leder till deras död…

När rykten om påstådda iakttagelser av Kuchisake-onna började sprida sig 1979 kring Nagasaki prefekturen på den japanska ön Kyushu, spred det sig igenom Japan och orsakade panik på flera orter. Det finns till och med rapporter om att skolor på flera orter inte tillät barn att gå hem själva efter skolan, utan tvingades gå i grupper eskorterade av en lärare för säkerhetens skull och att polismakten ökade på sina patrulleringar. År 2004 kom det in många rapporter om iakttagelser i Sydkorea, där en kvinna i en röd mask som frekvent jagade barn. I Oktober, 2007, hittade en undersökningsdomare gamla dokument från sent 70-tal om en kvinna som jagade små barn. Hon blev påkörd och dog strax därefter. Hennes mun var uppskuren från öra till öra…

Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att kolla upp om det fanns några filmatiseringar av legenden om Kuchisake-onna. Det fanns det. En hel del, faktiskt. Jag hittade 11 filmer, en varieté och en AV (Adult Video aka censurerad japansk porr) film baserade på den här legenden. Flera av dessa hade ingen engelsk (eller svensk heller för den delen) undertext, men tack vare beskrivningar av handlingarna har jag lyckats traggla mig igenom dem…

Första filmen ut är Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru (som även är känd som Kuchisake, som är dess re-release titel i Japan och The Slit-Mouthed Woman i USA) från 2005, där de gjort en liten egen variant på legenden om Kuchisake-onna.

Efter att hennes kollega Kato har spårlöst försvunnit blir journalisten Yoko satt på att ta över reportaget Kato höll på med; en artikelserie om urbana legender. Kato försvann medan han undersökte rykten om att den lokala kirurgmottagningen, som varit stängd i tre år, skulle vara hemsökt av en kvinna med uppskuren mun…

Kannô byôtô: nureta akai kuchibiru är en blandning av den japanska stilen Pinku Cinema (japansk mjukporr) och J-horror (japansk skräck, för dig som inte räknat ut det själv). Filmen är i runda slängar 63 minuter, men känns som att den är 3 timmar. Att sitta och titta på folk som torrjuckar är ungefär lika intressant som att titta på färg som torkar och ”läskigheterna” som händer i filmen framkallar fler gäspningar än skrik av skräck. Skådespelarna fungerar och effekterna ser vi knappt något av (lite makeup här och där, men ingenting iögonfallande). Skräp hur som haver.

Nästa film är kanske lite mer känd utanför Japan. Kuchisake-onna från 2007 (som även är känd som Carved, Carved: The Slit-Mouthed Woman och A Slit-Mouthed Woman i bland annat USA) är den första av tre filmer i en trilogi, som slutar med en prequel…

Legenden säger att för 30 år sedan terroriserades ett litet samhälle någonstans i Japan av vålnaden av en kvinna vars mun var uppskuren från öra till öra. Strövande längs gatorna, bärande en långrock och kirurgmask, närmade hon sig sina unga offer medan hon drog bort sin mask och frågade om hon var vacker. Offrens respons resulterade nästan alltid i en våldsam död.

Nu har barnen börjat försvinna en efter en igen. Efter att ha bevittnat en kidnappning slår sig läraren Ms. Yamashita ihop med sin kollega Mr. Matsuzaki för att reda på sanningen bakom kidnappningarna. Vad de finner är en mörk hemlighet som legat begravd i 30 år…

Kuchisake-onna är ingenting speciellt egentligen. Läskig är den inte heller, men den har en bra stämning och ett lagomt fängslande mysterie som har en kort och enkel förklaring som inte behöver 2 timmar för knyta ihop säcken i slutet av filmen. Skådespelarna är bra och makeupen är fantastisk (och lite småläbbig också för den delen). Jag skulle kalla den för en sevärd film, även om den misslyckas med att skrämmas tyvärr.

Året efter sin föregångare kom Kuchisake-onna 2 (som är känd som A Slit-Mouthed Woman 2, Carved 2 eller The Scissors Massacre utanför Japan) som inte har ett skit med den första filmen att göra och som tar ett helt annat närmande kring legenden om Kuchisake-onna.

Mayumi är en glad gymnasieelev som ingår i skolans friidrottslag. Hon är den yngsta systern av tre och bor tillsammans med sin far, mor och äldsta syster på deras kycklingfarm i den lilla staden Gifu. När hennes äldsta syster, Sachiko, ska gifta sig får Mayumi ta över hennes rum – vilket kommer visa sig vara ett stort misstag. Kvällen på bröllopsdagen dyker Sachiko’s ex-pojkvän upp och i tron om att det är Sachiko som ligger och sover i sängen häller han en burk med syra i ansiktet på Mayumi. Ryktena tar snabbt fart efter händelsen och Mayumi blir både deprimerad och ensam. Samtidigt har någon bestämt sig för att minska antalet studenter i Gifu…

Kuchisake-onna 2 är långsam.. ungefär lika långsam som när mossa växer. Det tar förvisso inte så lång tid innan filmen bjuder på lite gore, men efter det tar det ungefär 300 år innan någonting av intresse händer. Skådespelarna varierar lite grann, men är ingenting som direkt stör egentligen. Effekterna är skrattretande plastiga och får mig mer att fnissa än att flämta. I vanliga fall hade jag sagt att Kuchisake-onna 2 är en värdelös film, men tack vare twisten i slutet på filmen (som troligtvis är mest där för att kunna knyta ihop filmen med sin föregångare och för att försöka göra den här filmen till någon form av prequel till den och legenden om Kuchisake-onna överhuvudtaget) får jag ändå lov att säga att den är… okej. Ett väldigt svagt okej blir det.

Det sista jag har att säga om den här filmen är att den ska vara (enligt texter före och efter filmen) baserad på verkliga händelser som inträffade 1978 i staden Gifu och att fallet än idag är olöst… spännande…

Den sista filmen i Kuchisake-onna trilogin är Kuchisake-onna 0: Biginingu (vars alternativa titel är The Slit-Mouthed Woman 0: The Beginning), som är meningen att vara en prequel men som samtidigt inte har ett piss med någon av de två första filmerna att göra. Filmen släpptes dessutom samma år som tvåan, vilket kanske säger en del om produktionsvärdet.

Misato och Yayoi är två systrar som har en väldigt nära relation till varandra. Misato har alltid varit osäker kring ett fult ärr hon haft i ansiktet sedan hon brände sig som barn. Men efter att hon har fått ärret borttaget med hjälp av kirurgi börjar underliga saker att hända och allt medans relationen mellan de två systrarna blir allt mer påfrestande börjar Misato att bete sig konstigare och konstigare…

Jag tyckte den andra filmen var långsam, men den är ingenting i jämförelse med den här ”prequelen”. Visst händer det lite grejer då och då filmen igenom, men det hela blir föga intressant och det känns mest som att filmen står på tomgång 95% av speltiden. Skådespelarna är rätt usla och deras agerande känns otroligt taffligt bitvis (speciellt i en scen där Yayoi slår Misato i bakhuvudet med en flaska, där man klart och tydligt ser att hon inte träffar huvudet med flaskan). Effekterna är till större delen skrattretande usla och känns som vilken direkt-till-video-trash som helst.

Uppenbarligen behövde inte Kuchisake-onna en uppföljare eller en prequel… speciellt inte två filmer som på sätt och vis försöker utge sig för att vara prequels.

Nästa film kom samma år som de två tidigare filmerna och har titeln Kaiki toshi-densetsu – Kuchisake-onna (som har aka titlarna Slit Mouthed Woman i Kanada och Slit Mouth Woman i USA).

Shiori Ayakawa, en gymnasietjej som vill bli journalist, har hittat ett sätt att ta sig dit hon vill. En seriemördare är lös i staden och polisen står handfallna inför fallet och Shiori har hittat ett spår som kan leda henne till den skyldige; en ledsen röst har hörts vid varje brottsplats. Rösten låter som en kvinna som sjunger. Sången som hörts är den samma som Idol sångerskan Mika Shiratori sjöng för flera år sedan. Hon försvann spårlöst efter att hennes lovande karriär gick i stöpet då hennes ansikte blev ärrat efter en olycka. Kort efter olyckan förlorade Mika förståndet och skar upp sin mun med en kniv, från öra till öra…

Den här filmen ligger utan tvekan på min topp fem sämsta filmer jag någonsin har sett. Jag skulle tro att det är svårt att toppa den här filmen i uselhet. Precis allting är värdelöst med den; filmningen, storyn, skådespelarna, effekterna, tempot – ALLT. Det finns ingenting överhuvudtaget som är bra med den här filmen. Produktionskostnaderna lär ha legat kring en kopp kaffe och en bulle och hela projektet var troligtvis någon form av skolarbete för en mediastudent som de, på något konstigt sätt, lyckades få släppt på dvd. Herregud vilken jävla skit.

Nästa film är, som jag har förstått det, en uppföljare till föregående film. Den enda information jag kan hitta om den här filmen är att den heter Slit Mouth Woman 2 (eller Slit Mouth Woman The Second som titelbilden säger) och att den släpptes år 2010.

Saaya är en författare som kört fast. Hennes vän Yukie föreslår att hon ska börja på en bok baserad på legenden om Kuchisake-onna. Saaya bestämmer sig för att göra det och börjar undersöka legenden och snart börjar underliga saker att inträffa…

Uppföljaren är inte fullt lika horribel som föregångaren, men det säger inte speciellt mycket. Filmen i sig är kortare än den första filmen, men är ungefär lika dyngtråkig som den. Skådespelarna är snäppet bättre och de få effekter som används ser inte fullt lika amatörmässiga ut, även om det doftar lågbudgetskräp lång väg. Sen kan man ju undra varför de valde att göra en uppföljare till en av filmhistoriens sämsta skitfilmer också. Onödig uppföljare till en totalt onödig film.

Keitai Ura Saito är den nästa filmen i ordningen och den släpptes även den 2010.

Efter att ha sett ett TV-program om ett hus ute i skogen som ska vara hemsökt av vålnaden av en kvinna med uppskuren mun bestämmer sig fyra gymnasieelever för att åka ut dit för att undersöka saken, ovetandes om ondskan som väntar på dem…

Keitai Ura Saito börjar ganska hyfsat, men fiser ur sig de sista 30 minuterna. Produktionsvärdet är åt lågbudgethållet och effekterna ser gräsliga ut, men skådespelarna gör ett ganska hyfsat jobb. Filmens största problem ligger emellertid i manuset; hela filmen blir förbannat seg under de sista 30 minuterna, vilket är tråkigt då filmen verkade ha lite potential i jämförelse med de flesta andra skitfilmerna som är baserade på Kuchisake-onna legenden.

Samma år som de två tidigare filmerna jag skrivit om i den här löjligt långa recensionen släpptes även Keitai Ura Saito -Slit-Mouthed Woman- (vars fodral syns till lite hastigt i Keitai Ura Saito) som verkar vara en form av dokumentär där de undersöker legenden om Kuchisake-onna efter att ett kraftigt ökat antal blogginlägg om brott som påstås involvera den mystiska kvinnan. Under dokumentärens produktion börjar emellertid underliga saker att inträffa. Så, på sätt och vis har de här försökt göra en dokumentär som samtidigt ska ha en story i sig.. är det bara jag eller doftar det found footage? Nåja. Den här dokumentären, eller vad man nu vill kalla den, är säkerligen bra och givande om man fattar vad de säger i den. Jag själv satt mest som ett frågetecken och undrade vad som pågick.

Det är inte speciellt dåligt heller egentligen. De berättar en hel del om myten om Kuchisake-onna (tror jag) och en stor del av filmen/dokumentären har en rätt kuslig stämning över sig, det till de sista 20 minuterna då det skiter sig och det hela blir bara långdraget. Jag kan dock tycka att det är synd att det inte fanns svenska eller engelska undertexter då jag hade varit intresserad av att se en dokumentär om just det här ämnet…

2011 släpptes ytterligare en film om Kuchisake-onna, i form av Hikiko-san vs. Kuchisake-onna. Hikiko-san är ytterligare en legend i Japan som berättar om en flicka som hette Mori Hikiko, vars föräldrar gav hennes stryk samtidigt som hennes klasskamrater mobbade henne. Allt våld resulterade i att hon blev extremt ful och för att utkräva hämnd fångade hon grundskoleelever och lemlästade dem…

Filmen handlar hur som haver om de två grundskoleeleverna Misaki och Hitomi, som vaknar upp efter att ha legat i koma i tio år efter att de blivit attackerade av Hikiko-san. Under tiden de legat i koma har en av sjuksystrarna lyckats spärra in Kuchisake-onna i källaren på sjukhuset.

Vilken jävla dynga! När filmmakare får lov att använda ljudeffekter som är direkt tagna ur tecknade serier och använder effekter som ser lika realistiska ut som en sexårings fantasier i kombination med ett manus som är trögare än färg som torkar så är det förvånansvärt att de ens fått skiten släppt på dvd. Det här är rent av bedrövligt. Skådespelarna ser ut som en bunt idioter och beter sig också som sådana (en av dem springer och skriker större delen av tiden hon är framför kameran, vilket gav mig hjärnblödningar).

Det roliga med den här filmen är att någon, någonstans, satt och tänkte ”Fan! Det här är bra!” och bestämde sedan att släppa skiten på dvd. HUR kan man tycka det här är bra? Inte ens jag som, ibland, kan gilla trashfilm tyckte att det fanns ett uns av underhållning i den här dyngan. Helt obegripligt.

Nästa film heter Kuchisake onna Returns, är från 2012 och är enbart släppt i Japan (vilket de flesta av de här filmerna är, skulle jag tro).

Airi är en avgångsstudent med folksägner som huvudämne. Som en del av hennes studier bestämmer hon sig för att åka iväg till ett litet samhälle tillsammans med några vänner för att undersöka de lokala legenderna. Det Airi och hennes vänner inte vet är att lokalbefolkningen är en sekt som dyrkar Kuchisake-onna som en gud och har för avsikt att offra henne och hennes vänner.

Ytterligare en bedrövlig film som till en början verkade hyfsat lovande, men som sedan stupar rakt ner. När budgeten uppenbarligen var lika stor som värdet av en muffins och en kopp kaffe på valfri bensinmack så kan man ju rätt enkelt räkna ut hur filmen är. Effekterna är bedrövliga och makeupen fick mig att gapskratta. Skådespelarna är amatörmässiga och beter sig som idioter och hela filmen är mer skrattretande än läskig. Filmen har dock (till skillnad från flera av de tidigare filmerna) ett visst underhållningsvärde; det är så uselt att det blir underhållande då och då (även om inte det är en anledning till att se skiten överhuvudtaget).

Härnäst är Senritsu Kaiki File Kowasugi! File 01 från 2012 och det är en found footage… på sätt och vis i alla fall.

Ett videoband dimper ner i brevlådan på ett produktionsbolag. På bandet kan de anställda på bolaget bevittna hur två män filmat en kvinna som passar in perfekt på beskrivningen av Kuchisake-onna. De anställda bestämmer sig för att påbörja en undersökning av det hela.

Den här filmen hade potential och den lyckas faktiskt få mig att känna obehag en eller två gånger, men det är samtidigt på tok för mycket snack och gaggande under de knappa 70 minuter filmen rullar på under. Dessutom har filmen mer en dokumentärkänsla över sig än found footage, tack vare en massa redigeringar och klippningar för att visa scener från olika vinklar (utan extra kameror).

Skådespelarna går att ta på allvar och de effekter som förekommer kanske inte kostade så mycket, men ger samtidigt den effekt de är till för. Manuset hade, som jag skrev här ovanför, kunnat varit mer händelserikt. Varför de i hela fridens namn valde att gagga runt större delen av speltiden istället för att göra något kreativt begriper jag inte. Synd är det hur som helst.

2008 kom en varieté, vars titel betyder The Truth Behind The Rumors! – Slit-Mouthed Woman, där de undersöker legenden om Kuchisake-onna. Hur föddes legenden? Vad ska man göra vid ett eventuellt möte med Kuchisake-onna? Med hjälp av rekonstruktioner analyserar de allt kring legenden.

Jag tittade ungefär 5 minuter på den här varietén innan jag tröck på spolknappen och körde skiten i 3 gånger hastigheten bara för att få det hela överstökat.

Ska man se den här varietén lär man antingen kunna japanska eller ha undertext som man förstår (vilket jag betvivlar att det finns). Jag kan förstå syftet med varietén i alla fall; att på ett satiriskt sätt berätta om legenden om Kuchisake-onna, kort och gott.

Den sista produktionen jag hittade som var baserad på Kuchisake-onna var en AV film som jag nämnde någonstans i början på recensionen. Titeln på AV filmen betyder ungefär Amazing Sucking Slit-Mouthed Woman Is Real och släpptes 2011. Det är också den enda av dessa produktioner som jag inte har sett, mest tack vare att mitt intresse för japansk censurerad porr som ligger strax under 2 timmars strecket är minimalt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att majoriteten av filmatiseringarna av legenden om Kuchisake-onna är skit. De flesta av dem känns otroligt amatörmässiga, budgetfattiga och när man tittar på flera av dem kan man börja undra vad produktions- och utgivningsbolagen tänkte med egentligen, de lär knappast ha fått in kostnaderna för de här filmerna med tanke på vilken nivå de ligger på produktionsmässigt.

Godzilla (2014) av J

1999 förstördes kärnkraftverket i Janjira under mystiska omständigheter och en stor del av dess personal omkom i den tragiska olyckan, inkluderande förmannen Joe Brody’s (Bryan Cranston) kollega och fru, Sandra (Juliette Binoche). Zonen har sedan dess blivit satt i karantän och sägs vara livsfarlig att beträda.

15 år senare reser Joe’s son, Ford (Aaron Taylor-Johnson), som nu mer är en officer vid den amerikanska flottan, till Japan för att hjälpa sin avlägsne fader som blivit besatt av sökandet av sanningen bakom incidenten. Väl inne i zonen upptäcker de att katastrofens hemlighet fanns där hela tiden; under byggnadens grund, i de nu mer raserade ruinerna av Janjira. Kort efter deras ankomst bevittnar de återuppvaknandet av ett fruktansvärt hot mot mänskligheten, som snart visar sig bara vara en del av ett betydligt större problem…

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av Godzilla (Gojira i Japan), om man nu bortser ifrån TV-serien för barn som gick på Cartoon Network för en herrans massa år sen. 1998 gjorde jänkarna en egen variant av Godzilla, som floppade rejält – speciellt bland Godzilla fans världen över. Själv tyckte jag att det var en frän monsterfilm med en nypa humor inslängd här och där. Så när jag fick höra för runt ett år sen att en amerikansk remake (på sätt och vis i alla fall) av den första Godzilla filmen var under produktion så ryckte jag mest på axlarna. Det var förvisso en film jag skulle se, men det var inte direkt så jag fick ståfräs av nyheten helt enkelt.

Så. Nu, ett halvår efter att filmen släpptes, har jag äntligen sett den amerikanska remaken av Godzilla. Jag gillar den. Den har en hel del bra action, fräna effekter och ett par twistar här och där filmen igenom, men det är samtidigt på tok för lite monsteraction. Vi får till större delen se efterverkningarna av deras strider och till en början tyckte jag att det var okej, att de bygger upp en stämning och successivt visar monstren lite då och då, likt Jaws och Aliens, men när en stor del av filmen gick åt till att inte visa några monster som slåss blev jag ganska besviken – det var liksom det jag ville se när jag satte mig för att se filmen.

Nåja. Godzilla är en bra film för vad den är, även om jag kanske hade lite höga förväntningar på monsterbiten. Förhoppningsvis får uppföljaren som kommer 2019 lite mer monsteraction.

Sugen på mer Godzilla? Kolla in Cinemassacre’s Monster Madness 2008: GodzillaThon och Cinemassacre’s James D. Rolfe’s tankar kring Godzilla 2014.

Teketeke 2 av J

Reiko har aldrig haft speciellt många vänner. Hon har alltid varit lite av en ”outsider” och hållt sig mestadels för sig själv. Saker och ting förvärras emellertid efter att hon hamnat i en dispyt med Erica, en av de populära tjejerna på skolan. Inte långt efter grälet börjar Natsuki, Reiko’s enda vän, märka att Reiko beter sig underligt och det dröjer inte länge förrän flickorna som är hennes fiender hittas döda – fullständigt sönderslitna. Kan legenden om Teke Teke ha med saken att göra?

Teketeke 2, som filmades samtidigt som Teketeke och som hade premiär samma dag som den filmen, är ett litet kliv upp från sin föregångare. Det rör lite mer på sig och det blir fläckvis intressant, men manuset är det typiska skolflicka-ger-igen-typen av skräckfilm och det hela blir väldigt förutsägbart – fram till de sista 10 sekunderna av filmen. Skådisarna är bra, men den skrattretande nivån på effekterna håller i sig från den första filmen och istället för läskigheter bjuds det på de japanska blodduscharna som framkallar fler gäspningar än skrik.

Teketeke 2 må vara ett litet steg upp från den första filmen, men det är verkligen ingenting man egentligen behöver se – likt sin föregångare.

Teketeke av J

Det sägs att gångvägen ovanför Meishin tågspåren är hemsökt av en mordisk ande utan ben kallad Teketeke – vålnaden av en ung kvinna som tog sitt liv för 60 år sedan genom att kasta sig framför tåget, som klyvde henne på mitten. Det sägs att om man går på gångvägen efter mörkrets intrång kan man höra ett underligt bakom sig. Vänder man sig om snittar Teketeke en på mitten och även om man lyckas fly dör man ändå efter 3 dagar…

Efter att hennes vän blivit brutalt mördad på gångvägen ovanför Meishin tågspåren beger sig den unga Kana (Yûko Ôshima) till sin väns dödsplats för att lämna blommor. Väl där hör hon ett underligt ljud bakom sig men hon vänder sig inte om.. förrän hon hör rösten av sin avlidna vän, enbart för att se Teketeke komma rusande mot henne. Kana lyckas fly från platsen och med hjälp av sin kusin börjar hon att rota i legenden för att rädda sig själv.

För ett par månader sedan kom jag i kontakt med Asiatiska myter och legender. Spökhistorier från Asien, mer eller mindre. Det var två specifika berättelser jag fastnade för; Teke Teke och Kuchisake-onna (som också har fått filmatiseringar, vilka jag kommer återkomma till).

Teke Teke (som är en beskrivning av ljudet som vålnaden gör när den tar sig fram) handlar om hur en ung skolpojke var på väg hem en kväll när han plötsligt fick syn på en vacker ung flicka ståendes i ett fönster, vilandes på hennes armbågar. De log mot varandra för ett ögonblick. Pojken började undra vad en flicka gjorde på en pojkskola, men innan han hann fundera speciellt mycket mer om flickan hoppade hon ut från fönstret och uppenbarade hennes undre halva – som saknades. Vettskrämd, ståendes på trottoaren, betraktade han henne och innan han kunde springa därifrån snittade hon upp pojken i fyra delar.

En liknande legend (eller alternativ version om man så vill) handlar om en annan flicka, Kashima Reiko, som dog på ett tågspår och förlorade hennes ben. Kashima Reiko verkar vara en förkortning av Kamen Shinin Ma, vilket betyder Mask, Död Person, Demon. Kashima hemsöker toaletter och frågar den som sitter där vart hennes ben är. Svarar man fel sliter hon av dina ben. För att rädda dig själv måste du säga att hennes ben är på Meishin tågspåret och svara Kashima Reiko om hon frågar vem som har berättat detta. Ibland kan hon fråga vad hon heter, vilket är en trickfråga. Att svara ”Kashima Reiko” resulterar i att hon attackerar dig. Det korrekta svaret är ”Mask Död Demon”, som härstammar från hennes namn. Det sägs också att Kashima Reiko dyker upp en månad efter att du har hört berättelsen om henne…

Legenden om Kashima Reiko finns i flera olika varianter och påminner mycket om legenden om Hanako San, vålnaden av en ung flicka som hemsöker toaletter för att skrämma de som behöver uträtta sina ärenden, men även legenden om Aoi Manto; en manlig vålnad som sägs vänta i det sista båset inne på damernas toalett. Alla som kommer in hör en röst som frågar ”Vilket föredrar du, det röda eller det blå pappret?”. Om personen tar det röda pappret dödar han denne genom att upprepade gånger snitta dennes rygg eller nacke med ett sylvasst blad så att det ser ut som att denne bär en röd mantel. Tar personen det blå pappret blir de dödade genom hängning. Aoi Manto är även känd som Aka Manto, Aoi Hanten, Aka Kami och Aoi Kami.

Hur som helst; filmen Teketeke är, trots sin titel, baserad på legenden om Kashima Reiko och inte Teke Teke. Huruvida det spelar någon roll vet jag inte riktigt, då båda legenderna mer eller mindre involverar samma sak. Nåja…

Filmen Teketeke är sisådär. Det är en japansk lågbudget skräckis som snurrar på i ca 70 minuter och levererar inte speciellt många läskigheter eller ens något intressant egentligen. Skådespelarna är ganska bra och levererar, men effektmässigt är det skrattretande uselt med uppenbara CGI effekter och stora blodduschar som inte alls passar in i en läskig skräckfilm. Manuset är det inte något större fel på om man kan bortse ifrån att det blir förbannat långdraget efter en stund och trots att filmen bara har 70 minuters speltid känns det som en hel evighet innan något händer – och fem minuter senare är filmen slut.

Jag hade kunnat haft överseende med att filmen var en lågbudgetfilm om det faktiskt hade varit intressant att titta på filmen. En bra skräckfilm behöver inte alltid ha en fet Hollywood budget för att vara läskig, men det Teketeke gör fel (som så många andra japanska skräckfilmer) är att det ska tuggas och förklaras i 3000 år innan någonting av intresse händer. Detta medför så klart att filmen hinner ta slut lagomt till det att den börjar bli intressant.

Det finns fler filmatiseringar på legenden om Teke Teke och även om den här versionen var en hyfsat stor besvikelse kan det hända att jag införskaffar mig någon av de andra varianterna i framtiden – kanske. Teketeke behöver man i alla fall inte se. Det mest intressanta med Teketeke är troligtvis att dess uppföljare (som spelades in samtidigt som den första filmen) visades direkt efter den första filmen när de här filmerna hade biopremiär i Japan…

HK: Hentai Kamen av J

H rekommenderade den här japanska rullen för ett tag sen och tyckte att jag absolut skulle se den. Sagt och gjort, nu har jag sett den och jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska skriva. Filmen i sig är ju inte dålig direkt, om man tar den för vad den är och om man kan se humorn i det hela. Å andra sidan tror jag att jag aldrig har sett en film som fokuserat så mycket på manliga skrev förut som den här filmen.

HK: Hentai Kamen, som är baserad på en mangaserie, handlar om Kyosuke (Ryôhei Suzuki), en vanlig gymnasiekille som ligger i toppen av sin skolas martial arts-klubb och vars hysteriska morsa jobbar som madam på en S&M-klubb. När en ny elev, Aiko (Fumika Shimizu), börjar i hans klass får han genast en crush på henne och velar fram och tillbaka med att berätta hur han känner för henne. Kort efter att hon börjat hamnar hon mitt i ett gisslandrama varpå Kyosuke beger sig in i byggnaden för att rädda henne. Väl där inne bestämmer han sig för att förklä sig som en av skurkarna och drar första bästa grej över huvudet – ett par trosor. Han får plötsligt superkrafter och förvandlas till superhjälten Hentai Kamen… som Aiko motvilligt finner sig enormt attraherad av.

Som jag skrev här ovanför vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om den här filmen. Vad finns att skriva egentligen liksom? Filmen går inte att ta seriöst överhuvudtaget, men underhåller således ganska gott – även om jag mest satt med öppen mun och undrade vad jag egentligen satt och tittade på. Effekterna ser gräsliga ut, men tack vare det hysteriska manuset kan man ursäkta dem och sitta och garva åt eländet.

Kul film, snurrigt manus, usla effekter och bra skådespelare. En klar rekommendation till de som har en udda och vriden filmsmak, likt mig själv.

Läs gärna H’s kommentar om den här och fyra filmer till på DVDKritik också.