Helt Perfekt Glob

Sudden Death av J

Darren McCord (Jean-Claude Van Damme) är en föredetta brandman som nu mer jobbar som brandmarskalk för Pittsburgh Civic Arena, där 1995 års Stanley Cup final ska avgöras mellan Pittsburgh Penguins och Chicago Blackhawks. Han tar med sin son Tyler (Ross Malinger) och sin dotter Emily (Whittni Wright) till matchen som en födelsedagspresent till Tyler, ovetandes om att arenan har blivit övertagen av en grupp terrorister som tagit vicepresidenten som gisslan och som planerar att spränga hela arenan i luften vid matchens slut om inte deras krav uppfylls.

När även Emily blir tagen som gisslan, efter att ha tjafsat med sin bror, inser Darren vad som pågår och börjar slå tillbaka mot terroristerna för att rädda sin barn – och de tusentals åskådare som befinner sig i arenan.

Sudden Death är på sätt och vis vad Die Hard troligtvis hade varit om den filmen hade utspelat sig i en hockeyarena – och om McClane hade varit en föredetta brandman istället för snut. Filmens likheter med Die Hard är ganska slående ju längre in i den man kommer och det märks ganska tydligt att manusförfattaren har fått inspiration ifrån den filmen – vilket jag inte har några som helst problem med.

Sudden Death må riffa på samma strängar som Die Hard gjorde, men den levererar skön 90-talsaction och underhåller gott med det den försöker att göra. Enda problemet med filmen är väl att den är lite lång, ett par minuter hade gott kunnat lämnats på klippgolvet utan att det hade gjort speciellt mycket.

Jag såg Sudden Death för första gången 1999 när den gick på TV3 och hade inte sett om den sedan dess. Det enda jag egentligen kom ihåg var en sekvens i slutet på filmen, vilket gjorde att den här omtitten blev sätt och vis en nytitt – och en bra sådan. Även om filmen är en gnutta lång så gillade jag Sudden Death på det stora hela; den levererar inga överraskningar, men å andra sidan skönt 90-talsraffel som förnöjer den actionsugne. Rekommenderas.

Universal Soldier: Day Of Reckoning av J

Familjefaren John (Scott Adkins) vaknar upp från ett koma enbart för att bli informerad om att hans fru och dotter blivit mördade i deras hem under ett inbrott. Hemsökt av minnen från attacken bestämmer sig John för att döda den ansvarige: Luc Deveraux (Jean-Claude Van Damme). Saker och ting blir emellertid mer komplicerade då han blir förföljd och attackerad av en hänsynslös UniSol kallad Magnus (Andrei Arlovski).

Universal Soldier: Day Of Reckoning är den hittills sämsta filmen i Universal Soldier serien, utan tvekan (och ja, jag bortser ifrån de runkiga TV-filmerna från 98 i det här fallet). Som om det inte vore nog att filmen är löjligt förutsägbar, den är bitvis så jävla sullig att jag sitter mest och kliar mig i huvudet och undrar vad som egentligen händer och sker.

Under filmens gång inträffar det några shoot outs och några slagsmål (med bland annat en yxa involverad), men till större delen är det ganska ointressant och filmens största problem är nog att den försöker ha plottwistar men misslyckas miserabelt då de är så sjukt jävla lättuträknade att det blir skrämmande. Enda bra med den här filmen (bortsett ifrån att den tar slut det vill säga) är de sista 25 minutrarna, då det faktiskt blir en hel del action och påminner mig smått om slutet av föregående film i serien (Regeneration).

Skådisarna är iaf bra, men de jobbar med ett sånt skitmanus att det spelar ingen roll att de hyrt in Dolph Lundgren och Jean-Claude Van Damme igen (som iofs knappt är med i filmen, men ändå), det räddar inte filmen från undergång. Effekterna är godkända och vissa är rent av groteska, vilket aldrig är fel. Fast, återigen; det räddar inte filmen.

Filmens speltid är dessutom åt helsike för lång. Gör man en film av den här typen som är nästan två timmar lång är samma som att be om en flopp. Det är på tok för många transportsträckor mellan händelserna och att de försökt hålla en viss mystik över John’s förflutna resulterar bara i att man blir matt, då det är en ganska lättuträknad grej bara man har sett en actionfilm eller två tidigare.

Nej, Universal Soldier: Day Of Reckoning blev en riktig besvikelse för min del. De borde ha slutat vid Regeneration.. eller åtminstone gett manusförfattarjobbet till någon som åtminstone kan skriva ett fängslande och underhållande manus än det här skräpet.

Sugen på mer läsning? Checka in mina tidigare recensioner av film 1, 2, 3, TV-film 1, TV-film 2 och H’s spoilerrika recension av just den här filmen.

The Expendables 2 av J

I vanlig ordning är jag seg med att se film jag borde ha sett för länge sen och som troligtvis de flesta redan sett, men nåja.. nu har jag alltså äntligen fått fingrarna ur häcken och sett den efterlängtade The Expendables 2 – och jag är sjukt nöjd, igen. I Expendables 2 möter vi återigen större delen av det gamla hårda gänget ifrån den första filmen, som den här gången får i uppdrag att leta reda på ett hemligt objekt som inte får hamna i fel händer – vilket det så klart gör. En i teamet blir dödad och resten av gänget bestämmer sig för att ge styggingen på nöten och stoppa hans planer. Eller nåt sånt. Jag var lite för upptagen med att observera alla actionscener och one-liners som levereras filmen igenom för att direkt bry mig i storyn eller ens om filmen var speciellt logisk.

Hur som helst; är du ett actionfan är The Expendables 2 det absoluta valet för en skön filmkväll. Rekommenderas

Läs gärna min recension av den första filmen och H’s recensioner av ettan och tvåan också.

Universal Soldier 3 & 4 (5 & 6) av H

Beroende på om du räknar ”Universal Soldier”-tv-filmerna med Burt Reynolds (och varför skulle du göra det) så är ”Universal Soldier: Regeneration” och ”Universal Soldier: Day of Reckoning” del 3 och 4, eller del 5 och 6. ”Regeneration” orkar jag inte recensera, mest för att J redan gjort det så bra i sin recension som du kan läsa genom att klicka här. Däremot tänker jag berätta för er om ”Day of Reckoning”.

I en lång flashback/drömsekvens knallar Scott Adkins runt i sitt hus och blir nerdunkad av Devereaux (Van Damme) med en kofot ungefär trettio gånger, varefter han skjuter Adkins fru och barn. Adkins har nu spenderat nio månader i koma, och när han för FBI identiferar Devereaux så aktiverar de ”Rörmokaren”. Denne visar sig vara en av ryssarnas kloner vi såg i slutet av ”Regeneration”, och han knallar iväg till ett horhus för Universal Soldiers (yes, really) där han skjuter ett antal nakna personer. En ny klon av Dolph injicerar dock honom med nånting och sen flimrar ett stroboskop i tusen miljoner år och jag stänger av skiten.

Detta pågick i ungefär en halvtimme (av nästan två) och det är bara helt jävla värdelöst. Vad fan tittar jag på egentligen? En arthousefilm eller en actionrulle? Jävla skitdynga. Blä.

The Expendables 2 av H

Kommer du ihåg Expendables 1? Glöm den. Allt som den filmen gjorde fel, gör man nu rätt i film nummer två. Det är mer action i öppningsscenen, innan filmtiteln ens visas, än det är i första filmen eller för den delen nästan vilken annan actionfilm som helst. Våldet är i Rambo 4-klass och blod och kroppsdelar flyger och folk får stora hål i sig. Jet Li ger folk på nöten med stekpannor, Van Damme gör grymma hoppsparkar och Scott Adkins (Undisputed 2 & 3) slåss med Jason Statham. Det skjuts, slåss och exploderar allteftersom one-liners kastas ut.

Det blir snabbt överdrivet och direkt löjligt, men det är ju det som är poängen. Storyn… vem bryr sig? Logik är inte viktigt här. Det blir lite för mycket referenser till de gamla rävarnas klassiska filmer, men whatever. Pang boom krasch, bara. Nu väntar vi bara på trean som Nic Cage tydligen redan skrivit på för. Let’s go.

Derailed av J

Bio-vapen experten och agenten Jacques Kristoff (Jean-Claude Van Damme) får uppgiften att få ut den professionella tjuven Galina Konstantin (Laura Harring), som sitter på viktig information, ifrån Slovakien. Planen är att duon ska kliva ombord på tåg nummer 681 och ta sig över gränsen på så vis.

Efter att med nöd och näppe tagit sig ombord på tåget står det klart för dem att saker och ting är mer komplicerade än vad de till en början trodde då ett gäng terrorister plötsligt kapar tåget, i jakt på Konstantin. Kristoff tar upp kampen med terroristerna för att slutföra sitt uppdrag – och för att rädda alla ombord.

Jag har inte speciellt mycket att säga om Derailed från 2002 (som inte bör bli misstagen för Derailed från 2005, med Clive Owen och Jennifer Aniston). Det är en regelrätt B-action rulle med Jean-Claude Van Damme i huvudrollen som bitvis är sjukt underhållande, men som också bitvis blir pinsamt uselt – tack vare uppenbara greenscreens i bakgrunden och CGI-effekter som ser ut som något en 13 åring suttit och gjort i 3D Studio Max, fast vad kan man vänta sig egentligen av en regissör som gjort en film som Shark Attack? Filmens actionscener är underhållande och filmen håller ett hyfsat högt tempo, men tack vare ovannämnda problem mynnar filmen ut i direkt-till-dvd träsket och blir en film i mängden.

Derailed är en sån där film man hyr hos den lokala videobutiken för att man inte hittar någonting vettigare i filmhyllorna och inser efteråt att man spenderat 90 minuter framför någonting som inte är högklassigt, men samtidigt hyfsat underhållande på en B-filmsnivå. Ingenting man absolut bör se, men helt okej actionunderhållning om man kan stå ut med de usla CGI-effekterna och de löjligt uppenbara greenscreensen i bakgrunden.

Kung Fu Panda 2 av H

Jack Black återvänder som pandan Po i en hygglig och actionfylld historia som lyckligtvis tonat ner på snubbelskämten och Blacks värdelösa improviserade ”skämt”. Det blir kul ibland och fighterna är bra koreograferade med lagom mycket dunder och brak. Helt okej.

Recension av ettan hittar ni här.