Helt Perfekt Glob

Speed av J

SWAT medlemmarna Jack Traven (Keanu Reeves) och Harry Temple (Jeff Daniels) blir inkallade till ett höghus i Los Angeles där en psykotisk bombare (Dennis Hopper) har planterat bomber på en hiss och kräver 3 miljoner dollar i lösensumma för de tretton personerna som sitter fast i hissen. Jack och Harry lyckas sabotera hans plan och rädda gisslan, varpå han bestämmer sig för att hämnas.

Efter att ha sprängt en buss i luften kontaktar han Jack och varnar honom för att han har planterat ytterligare en bomb på en annan buss och att om bussen åker över 80km/h armeras bomben och om hastigheten efter det skulle understiga 80km/h kommer den att detonera. Bombaren varnar Jack för att om någon försöker ta sig av bussen kommer bomben också att detonera. En kamp mot klockan påbörjas och frågan är; kommer Jack och hans SWAT team kunna stoppa den psykotiska bombaren eller kommer passagerarna att dö när bussen får soppatorsk?

Speed var och är en riktigt bra film från 1994 med solida skådespelarinsatser, högt tempo och bra action i form av ren popcornunderhållning. Är man ute efter en orealistisk och högljudd pulshöjande actionfilm är Speed ett mycket bra val helt enkelt. Skådespelarna är solida som sagt och bortsett från de redan nämnda bör det även nämnas att Sandra Bullock och Joe Morton har varsina viktiga roller. Den enda i ensamblén jag direkt började gnissla tänder av var Keanu Reeves som i ett par scener kändes rent av styltig i sin prestation. Förstå mig rätt; han gör ett väldigt bra jobb här, men i ett par scener levererar han sina repliker på ett inte allt för övertygande sätt och känns som sagt mest styltig i sitt agerande.

Jag tror hur som helst de flesta redan har sett Speed minst en gång och avrundar således med att säga att har man av någon anledning missat filmen tycker jag att man ska ta och se den – den är förbannat bra och underhållande. Rekommenderas.

Looper av H

Inför den här filmen höll jag mig avsiktligt undan alla recensioner och trailers för att kunna se den helt utan förutsättningar. Betygen överallt har varit fyror och femmor, Total Film kallade den ”det här årtiondets Matrix” och det var ju inte utan att man hade lite förväntningar när man satte sig i biografstolen.

År 2042. Joseph Gordon-Levitt (”Dark Knight Rises”, ”Tredje klotet från solen”) är en looper, en yrkesmördare som tar ihjäl folk åt maffian år 2072. Se inte så förvirrad ut. 2072 är alla människor taggade och spårbara, vilket innebär att man inte kan ta ihjäl folk och göra sig av med kroppen, för polisen hittar den ju direkt. Istället använder man olaglig tidsreseteknik och sänder tillbaka dem för att mördas ospårbart. Problem uppstår när den mystiske Regnmakaren börjar sända tillbaka lite väl många loopers, och när Josephs framtids-jag dyker upp (Bruce Willis) så blir det krångligt.

Ååh, det börjar ju så bra. Det är smart, intrikat och man får verkligen känslan av att man skapat en cool värld som man bara vill se mer av. Sen når vi mitten av filmen och det blir dryyyygt. Det blir förutsägbart. Det står still. Många djupa suckar drogs i biosalongen när Emily Blunt drar sitt livs snyfthistoria i tio år direkt efter den obligatoriska pisstråkiga men barmhärtigt korta sexscenen.

Och sen slutar det helt rakt bara. Man förväntar sig en supersmart vändning, en extra dimension till storyn, NÅGONTING oväntat – men, nej. Nej. Det håller inte och det som kunde, det som SKULLE bli så bra… det faller. En stor besvikelse. Bonus dock för mest creepy unge sen jag vet inte när.

The Squid And The Whale av H

Bernard (Jeff Daniels) och Joan (Laura Linney från Mystic River och Love Actually) skiljer sig. Låter kanske inte så kul, men The Squid And The Whale är ganska rolig trots den dramatiska grundhistorien. Det jag stör mig på är att filmen inte har nåt slut. Det är väl nån jävla konstnärlig anledning typ ”det är ett stycke ur livet”, men kan dom fan börja nånstans så kan dom fan hitta ett slut. Man försöker få filmen att sluta med insikten att kivandet kommer att fortsätta i all evighet, men tyvärr ser jag en film och kräver en färdig story.

Dum & Dummare: Unrated Edition av H

Återigen bör det inte vara nån idé att säga nåt om själva filmen – men jag gör det ändå. Jag vet inte om det beror på att jag har damp eller vad, men jag såg inte mer än ungefär en halvtimma innan det kliade i fjärrkontrollfingret och jag började beta av extramaterialet.

Det är nåt med Farelly-brödernas filmer som gör att dom är skitkul första, andra gången… och sen märker man att handling/skämt-ration faktiskt väger över ganska mycket på handlingssidan. Man sitter bara och väntar på nästa skämt – som nästan uteslutande är perfekt utfört – men storyn är egentligen inte mycket att se igen. Jag tröttnade helt enkelt. Filmen ska vara en oklippt, 6 minuter längre version men gissningsvis rör det sig mestadels om föga intressanta dialogscener.

Först har vi nästan en halvtimme av borttagna scener och alternativa tagningar. Det mesta av det här är inte alls bra. Onödig dialog och krystade improviseringar som tacksamt nog togs bort ur filmen. Sen följer nästan 20 minuter nyinspelade intervjuer där man får lite inblick i hur filmen kom från manus till färdig film, intressant och lagom långt. Man bjuds också på två trailers för filmen – och dessutom två trailers där man klippt ihop filmen till att se ut som ett kärleksdrama och en thriller till måttligt roande effekt. 5-6 easter eggs finns utspridda över menyerna och hade väl lika gärna kunnat klippts ihop med de övriga intervjuerna, de kändes inte särskilt mer speciella än så. Jim Carrey är dessutom fullständigt frånvarande i allt extramaterial (utom i klipp från filmen förstås), vilket förstås är tråkigt.

Är denna specialutgåva något att rekommendera? Tjaa… om du har ett stort intresse för filmen, skådespelarna eller Farelly-bröderna så har du en del exklusivt extramaterial att se. På det hela taget är det hela inte särskilt fantastiskt och gillar du bara att se filmen ibland så kan du köpa vilken annan utgåva som helst egentligen.