| Subcribe via RSS

Fantasy Island av J

april 11th, 2021 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Den gåtfulle Mr. Roarke (Michael Peña) uppfyller sina gästers hemliga drömmar vid sin lyxiga men avlägsna tropiska semesterö Fantasy Island. Men när besökarnas fantasier förvrängs till mardrömmar blir de tvungna att försöka lösa öns mysterium för att ta sig därifrån levande.

Ska jag vara ärlig så är jag lite av en fan boy när det gäller Blumhouse Productions. Jag gillar många av deras produktioner, stora som små, men har även märkt över åren att de emellanåt är ganska ojämna. För varje riktigt bra film de producerar så brukar de ofta komma ut med två, tre mer mediokra titlar som oftast försvinner bland deras större titlar.

Fantasy Island kanske inte har försvunnit, men det är utan tvekan en av deras mer mediokra titlar i mina ögon. Filmen är inte dålig eller så, men tack vare en på tok för lång speltid och det faktum att filmen inte riktigt vet om den vill vara en äventyrsfilm för vuxna, en skräckfilm eller en mjuk actionfilm gör att den i slutändan känns en aningen platt.

Konceptet med filmen (som de tydligen har lånat från en TV-serie som gick mellan 1977 och 1984 med samma namn) är det inget fel och jag tvivlar inte en sekund att det hade kunnat fungera bra i en regelrätt skräckfilm, men det känns å andra sidan som att det har slarvats bort lite grann här tyvärr.

Men ja, överlag är Fantasy Island en okej film. Det är en av Blumhouse Productions’ mer mediokra titlar i mina ögon, men en helt okej söndagsfilm att slöglo på. Mer eller mindre.

No Comments

Truth Or Dare av J

november 10th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Olivia (Lucy Hale) åker tillsammans med några vänner ner till Mexiko för att festa under vårlovet. När de är på en klubb stöter Olivia på en man som presenterar sig som Carter (Landon Liboiron) och de två samtalar fram till stängning. Carter berättar för gruppen att han vet ett ställe de kan dra vidare till och fortsätta festen, vilket de också gör. Platsen visar sig vara ruinerna efter en gammal mission och väl där inleder Carter leken ”Sanning eller konsekvens” med Olivia och hennes vänner. Leken får ett abrupt slut när Carter avslöjar att han lurade Olivia i ett försök att få henne och hennes vänner till missionen för att dra in dem i en övernaturlig version av ”Sanning eller konsekvens”. När Carter lämnar platsen förklarar han för Olivia att leken kommer att förfölja dem och att de måste tala sanning eller genomföra utmaningarna – annars dör de…

Truth Or Dare från 2018 är en skön popcorn-skräckis med ett helt urbotat dumt koncept som spelas straight, vilket jag personligen uppskattade. Jag tycker inte att alla skräckfilmer med korkade koncept och idéer alltid måste ha en komisk vinkel och skämt i sig, vilket har blivit allt vanligare de sista tio, snart femton åren. Hur som helst diggade jag Truth Or Dare. Filmen är dummare än en säck med potatis men det väger den upp med ren popcornunderhållning, även om jag kan tycka att den var lite tam – och då såg jag ändå den förlängda director’s cut versionen av filmen, som ska innehålla mer våld och även en sexscen som inte visades i bioversionen. Personligen hade jag hellre sett att de gjort filmen för en R-rating från första början så de hade kunnat gå all out i dödsscenerna och gjort dem riktigt over the top, likt dem i Final Destination franchisén (som jag fick vibbar ifrån under min titt).

Nåja, filmen är vad den är och jag gillade den. Den får en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Cry Wolf av J

juli 27th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att ha blivit utsparkad från sin tidigare skola anländer Owen (Julian Morris) till sin nya internatskola och blir snabbt vän med Dodger (Lindy Booth) och hennes grupp med vänner. Gänget roar sig med att smyga ut efter släckning för att leka leken Cry Wolf; en lek där en av deltagarna blir märkt som ”varg” och resten ska klura ut vem det är. I samma veva hittas en ung kvinna brutalt mördad i närheten av skolan, vilket ger gruppen en idé; varför inte utöka leken till hela skolan genom att sprida ett rykte över internet att en seriemördare som går från skola till skola kallad ”The Wolf” går lös på skolområdet och att det är han som har lemlästat den unga kvinnan?

Gänget genomför sin plan och beskriver i detalj hur ”The Wolf” väljer ut sina offer och hur han går tillväga. Plötsligt börjar flera elever att försvinna och gänget inser snart att det är exakt samma personer som de beskrivit på internet – och de hittas alla skoningslöst mördade.

Efter att ha vunnit en miljon dollar vid 2002 års upplaga av Chrysler Million Dollar Film Festival finansierade regissören Jeff Wadlow sin första långfilm; Cry Wolf – eller Cry_Wolf i Sverige – som är en amerikansk slasherfilm från 2005 som jag kände till och vars fodral jag hade sett många, många gånger men som jag aldrig hade brytt mig i att se – förrän nu. Cry Wolf spelades hur som helst in med en R-rating men klipptes ned till en PG-13 åldersgräns (amerikanska motsvarigheten till vår 11 årsgräns). Skillnaderna mellan PG-13 och Unrated utgåvorna av filmen är ganska minimala, med några enstaka sekvenser och frames som är längre eller kortare mellan versionerna. Jag såg filmen på den svenska Sandrew Metronome dvd utgåvan, som jag misstänker är unrated utgåvan.

Jag gillade Cry Wolf. Det är överlag en kul och välspelad slasherfilm som är typ en semi-modern tvist på ”Pojken som ropade varg!” som bjuder på en hel del vändningar och humor på sina ställen (Jared Padalecki’s karaktär fick mig att gapflabba några gånger), lite i stuk med Scream filmerna. Det enda som drog ner betyget lite grann för mig var den extremt långa build-upen som hade behövts trimmas ned med i alla fall femton, kanske tjugo minuter – så mördandet hade börjat tidigare alltså.

Jag brukar vara ganska usel på att fingra mördaren i slasherfilmer (om man inte vet direkt från början vem det är) men lyckades göra det den här gången. Vad dennes motiv var lyckades jag emellertid inte klura ut förrän upplösningen till filmen kom. Något annat jag brukar vara rätt usel på att förutse är stora vändningar i filmer men tack vare att jag lyckades fingra mördaren kunde jag också förutse att det skulle komma någonting i slutet av filmen, men inte vad. När upplösningen till slut kom fick det mig att tänka tillbaka på två slasherfilmer från 80-talet som har, kanske inte samma, men liknande upplösningar…

Cry Wolf är inte en perfekt film och den har sin beskärda del av problem, men den är välspelad och överlag kul vilket gjorde att jag hade en skön och kul stund i soffan. Jag skulle kunna sträcka mig så pass långt att jag skulle kalla den för översedd. Gillar man post-Scream slasherfilmer tycker jag att man ska ge den här filmen en chans. Jag ger den en försiktig rekommendation.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud