Efter att ha blivit utsparkad från sin tidigare skola anländer Owen (Julian Morris) till sin nya internatskola och blir snabbt vän med Dodger (Lindy Booth) och hennes grupp med vänner. Gänget roar sig med att smyga ut efter släckning för att leka leken Cry Wolf; en lek där en av deltagarna blir märkt som ”varg” och resten ska klura ut vem det är. I samma veva hittas en ung kvinna brutalt mördad i närheten av skolan, vilket ger gruppen en idé; varför inte utöka leken till hela skolan genom att sprida ett rykte över internet att en seriemördare som går från skola till skola kallad ”The Wolf” går lös på skolområdet och att det är han som har lemlästat den unga kvinnan?
Gänget genomför sin plan och beskriver i detalj hur ”The Wolf” väljer ut sina offer och hur han går tillväga. Plötsligt börjar flera elever att försvinna och gänget inser snart att det är exakt samma personer som de beskrivit på internet – och de hittas alla skoningslöst mördade.
Efter att ha vunnit en miljon dollar vid 2002 års upplaga av Chrysler Million Dollar Film Festival finansierade regissören Jeff Wadlow sin första långfilm; Cry Wolf – eller Cry_Wolf i Sverige – som är en amerikansk slasherfilm från 2005 som jag kände till och vars fodral jag hade sett många, många gånger men som jag aldrig hade brytt mig i att se – förrän nu. Cry Wolf spelades hur som helst in med en R-rating men klipptes ned till en PG-13 åldersgräns (amerikanska motsvarigheten till vår 11 årsgräns). Skillnaderna mellan PG-13 och Unrated utgåvorna av filmen är ganska minimala, med några enstaka sekvenser och frames som är längre eller kortare mellan versionerna. Jag såg filmen på den svenska Sandrew Metronome dvd utgåvan, som jag misstänker är unrated utgåvan.
Jag gillade Cry Wolf. Det är överlag en kul och välspelad slasherfilm som är typ en semi-modern tvist på ”Pojken som ropade varg!” som bjuder på en hel del vändningar och humor på sina ställen (Jared Padalecki’s karaktär fick mig att gapflabba några gånger), lite i stuk med Scream filmerna. Det enda som drog ner betyget lite grann för mig var den extremt långa build-upen som hade behövts trimmas ned med i alla fall femton, kanske tjugo minuter – så mördandet hade börjat tidigare alltså.
Jag brukar vara ganska usel på att fingra mördaren i slasherfilmer (om man inte vet direkt från början vem det är) men lyckades göra det den här gången. Vad dennes motiv var lyckades jag emellertid inte klura ut förrän upplösningen till filmen kom. Något annat jag brukar vara rätt usel på att förutse är stora vändningar i filmer men tack vare att jag lyckades fingra mördaren kunde jag också förutse att det skulle komma någonting i slutet av filmen, men inte vad. När upplösningen till slut kom fick det mig att tänka tillbaka på två slasherfilmer från 80-talet som har, kanske inte samma, men liknande upplösningar…
Cry Wolf är inte en perfekt film och den har sin beskärda del av problem, men den är välspelad och överlag kul vilket gjorde att jag hade en skön och kul stund i soffan. Jag skulle kunna sträcka mig så pass långt att jag skulle kalla den för översedd. Gillar man post-Scream slasherfilmer tycker jag att man ska ge den här filmen en chans. Jag ger den en försiktig rekommendation.
Den gåtfulle Mr. Roarke (Michael Peña) uppfyller sina gästers hemliga drömmar vid sin lyxiga men avlägsna tropiska semesterö Fantasy Island. Men när besökarnas fantasier förvrängs till mardrömmar blir de tvungna att försöka lösa öns mysterium för att ta sig därifrån levande.
