Serietecknaren Colin Childress (Jeffrey Combs) sitter en natt i sin källare och arbetar på den senaste serien till skräckserietidningen Cellar Dweller. Men mitt under arbetet kommer serien till liv, vilket resulterar i hans död.
Trettio år senare anländer serietecknaren Whitney Taylor (Debrah Farentino) till Childress’ hus, som nu mer är ett kollektiv för olika artister, för att jobba på sina serier och få inspiration ifrån sin idol; Colin Childress. Det dröjer inte länge förrän hon finner det som är kvar av Childress gamla studio i källaren och hon bestämmer sig för att rusta upp den och sedan försöka återuppliva Cellar Dweller serierna, vilket snabbt visar sig vara ett stort misstag.
Anledningen till att jag bestämde mig för att se den här filmen var pga att den hade en liknande story som i Tales From The Crypt avsnittet Korman’s Kalamity, från säsong 2, där en serietecknares monster som han ritar kommer till liv som en bieffekt efter att han har börjat käka en experimentell fertilitetsmedicin. Jag gillar Korman’s Kalamity tack vare hur störtlöjligt avsnittet är och hur cheesigt alltihop känns genom större delen av episoden. Cellar Dweller är ungefär samma grej i grund och botten, men då det är en film blir det hela mer långdraget och bitvis direkt tråkigt. Filmen är inte direkt dålig egentligen, det är bara det att konceptet (som fungerade bättre för ett 25 minuters avsnitt än en film) inte riktigt håller hela vägen och vissa scener (exempelvis en totalt onödig dansscen) kunde ha skippats helt. Det jag gillar med filmen är hur cheesig och B den är. Av någon anledning tilltalar sådana filmer från 80-talet mig ganska starkt och även om filmen är trög så har den ändå en viss charm att erbjuda.
Cellar Dweller är hur som helst en okej mysrysare i det stora hela, som dessvärre snavar lite över sina egna fötter med det löjligt söliga tempot som infinner sig efter introduktionen av filmen.
Efter att Dr. Herbert West’s (Jeffrey Combs) senaste experiment har gått åt skogen blir en ung kvinna dödad och medan han blir bortförd av polis tappar han en spruta med sin reagent, som blir upplockad av kvinnans yngre broder.
Tretton år senare sitter West bakom lås och bom efter att hans tidigare assistent, Dan Cain, har vittnat mot honom. Saker och ting tar en oväntad vändning när den nya fängelsedoktorn, Dr. Howard Phillips (Jason Barry), dyker upp och begär att få West som assistent. Det visar sig snart att Phillips var pojken som plockade upp West’s reagent och att han har för avsikt att hjälpa West vidare med hans forskning innanför fängelsemurarna…
Beyond Re-Animator är ett steg upp från Bride i mitt tycke. Den är blodigare, lite roligare och betydligt mer intressant än sin föregångare.. även om den inte når ända upp till den första filmen. Skådespelarna är hyfsade och Jeffrey Combs snor givetvis återigen hela showen som Herbert West. Effekterna ser faktiskt ganska bra ut (så när som på en docka mot slutet av filmen, även om den tillför en komisk aspekt till scenen). Jag kan dock tycka att de hade kunnat slafsa till det hela lite mer än vad de gjort.
Till skillnad från de två tidigare filmerna, som spelades in i USA, spelades den här tredje filmen in i Spanien då Brian Yuzna hade startat en filmstudio där (Fantastic Factory) för att massproducera billiga skräckfilmer (vilket jag inte hade en aning om fram tills det att H informerade mig om det). Det här är dessvärre (hittills) den sista filmen i Re-Animator serien, även om en fjärde film (House Of Re-Animator) var planerad för en sådär 10 år sedan. Det projektet verkar ha blivit skrotat hur som helst tyvärr och jag betvivlar att vi kommer få återse Hebert West… i alla fall i ytterligare en uppföljare.
Överlag gillar jag Beyond Re-Animator mer än Bride Of Re-Animator, men samtidigt föredrar jag den första Re-Animator filmen över uppföljarna. Trean är dock en underhållande film som håller intresset uppe större delen av filmen och det känns inte som att filmen står och trampar på samma ställe i en timme innan något börjar hända. Rekommenderas.
8 månader har gått sedan massakern vid Miskatonic sjukhuset inträffade som resulterade i endast två överlevande; Dr. Herbert West (Jeffrey Combs) och Dr. Dan Cain (Bruce Abbott). Efter en tur till Peru, där de utfört experiment på sårade soldater i ett inbördeskrig, är de två läkarna/forskarna tillbaka vid Miskatonic sjukhuset – och West har en plan…
Medan Dan är distraherad av en döende patient och en ny kärlek håller West på att bygga ihop en kropp ifrån olika kroppsdelar för att göra det ingen annan har vågat att ens drömma om; att skapa liv från död vävnad. Samtidigt börjar polisinspektören Lt. Leslie Chapham (Claude Earl Jones) att undersöka anledningen till Miskatonic Massakern och får snart reda på att kroppsdelar har börjat försvinna från bårhuset och sätter siktet på West och Cain…
Bride Of Re-Animator är långt ifrån lika bra som den första filmen. Den första timmen känns som mest som en lång transportsträcka för att bygga upp filmens story och egentligen tycker jag att filmen är ganska tråkig fram till de sista 30 minuterna. Medan den första filmen var händelserik från början till slut är den här ganska händelselös i jämförelse och även om de spär på med en del gore och effekter (som till en viss del är ganska skrattretande idag) under den sista tredjedelen av filmen rättfärdigar inte det att filmen var ganska tråkig den första timmen. Visst händer det väl saker här också under den första timmen, absolut, men jag känner inget större intresse för det som händer. Storyn i sig är ganska enkel om man tänker vad de vill ha sagt med manuset, men framförandet är ganska rörigt och (som jag skrev här ovanför) ganska ointressant.
Jag vill verkligen gilla Bride Of Re-Animator, pga flera anledningar. Brian Yuzna (en av mina favoritregissörer) regisserade, producerade och skrev manus tillsammans med två andra samtidigt som Jeffrey Combs gör en suverän prestation igen som Dr. Herbert West. När det väl börjar hända saker är det faktiskt väldigt underhållande, men vägen dit känns onödigt lång och komplicerad i en uppföljare till en film som var sjukt simpel, men samtidigt sjukt effektiv.
Bride Of Re-Animator är en okej film hur som helst (tack vare den sista halvtimmen.. och Jeffrey Combs), men jag ser ärligt talat hellre om den första filmen än den här.
Läkarstudenten Dan (Bruce Abbott) kämpar med att få ihop pengar till räkningarna och bestämmer sig för att hyra ut ett rum. Han får snabbt svar i form av Herbert West (Jeffrey Combs), en nyanländ elev på skolan där Dan pluggar som har arbetat tillsammans med en välkänd läkare i Österrike. Det Dan inte vet är att Herbert har experimenterat med ett nytt serum han har framställt som återuppväcker de döda och snart blir saker och ting betydligt mer komplicerade än vad han till en början trodde att de skulle bli…
Jag hade visst inte skrivit om Re-Animator filmerna och jag såg om den första för nån vecka sen så, ha-ha, då skriver jag väl ett par rader om dem då!
Den första Re-Animator är ett mästerverk. Filmen är baserad på H.P. Lovecraft’s berättelse Herbert West, Re-Animator och jag har ingen som helst aning om hur trogen filmen är originalmaterialet och jag bryr mig inte speciellt noga heller egentligen. Re-Animator bjuder på gore, zombies, en hel del komik och är helt enkelt en underhållande film från mitten av 80-talet. Om man av någon konstig anledning inte sett Re-Animator tycker jag att man absolut ska ta sig en titt på den. Rekommenderas.
Begravningsentreprenören Gerald Tovar, Jr. (Andrew Divoff) har ärvt sin fars begravningsbyrå och mer eller mindre allt fadern ägde när han var i livet. Gerald har emellertid ett problem; han är pyrofobisk och de lik som ska kremeras blir således liggandes inne i krematoriet. Saker och ting blir knappast bättre när en liksäck med en mystisk sörja i börjar läcka inne i krematoriet, vilket resulterar i att de döda börjar vakna till liv. Som om inte allt detta vore nog dyker Gerald’s yngre broder, Harold (Jeffrey Combs), upp och behöver pengar – mycket pengar – och kräver att få ta något ifrån arvet han blivit snuvad på av deras far.
Night Of The Living Dead 3D: Re-animation är regisserad, skriven och producerad av samma idiot som regisserade och producerade 2006 års Night Of The Living Dead 3D (recenserad här); Jeff Broadstreet. Resultatet är ungefär det samma.. det vill säga skit. Effekterna ser horribla ut, green screensen är uppenbara varje gång någon form av action inträffar och filmen i sig är rätt händelselös egentligen. Filmen hade dessutom kunnat heta någonting helt annat än Night Of The Living Dead då den inte har ett piss med den filmen att göra, mer än att Night Of The Living Dead från 1968, Dawn Of The Dead från 1978, Day Of The Dead från 1985 och remaken av Night från 1990 nämns i en ganska komisk dialog mellan Divoff och Combs, där de filmerna målas upp som ”riktiga händelser” som har ”blivit nedtystade” (likt skämtet i Return Of The Living Dead).
Enda anledningen till att se det här skräpet är Divoff och Combs, de gör båda suveräna prestationer även om de har ett manus i hand som är så uselt att det är mer skrämmande än vad filmen i sig är. Vill man å andra sidan se bra filmer med Divoff och Combs kan man lika gärna kika på de två första Wishmaster filmerna och Re-Animator filmerna istället för den här dyngan.
Det går inflation i recensioner av filmer som J redan recenserat på siten, men duuuuuuu, jag såg faktiskt filmen först. Jag är bara lite långsammare på att skriva recensioner, så det så. Pilutta dig.
Jag hade en period för 15-20 år sen då jag plöjde en helvetisk massa skräckfilmer, gärna totalförbjudna eller oklippta sådana i stundtals riktigt usla VHS-kopior. Jag såg så många att jag knappt minns alla, men förstås är det en del som dröjt sig kvar i minnet. En av dem var ”From Beyond” som totalförbjöds i Sverige. Jag kände igen huvudrollsinnehavaren Jeffrey Combs från ”Re-Animator” (även den förbjuden) och den galna handlingen och specialeffekterna stack ut i mängden, liksom ”Re-Animator”. Inte undra på det, då vi återfinner samma regissör/producent-team här: Stuart Gordon och Brian Yuzna.
De två forskarna Pretorius och Tillinghast experimenterar med en maskin som stimulerar tallkottskörteln i hjärnan. Tillinghast upptäcker att han kan se märkliga monster när maskinen är aktiv, och Pretorius blir uppäten av ett av monstren.
Pretorius hamnar på dårhus. Han har ju haft ihjäl sin kompanjon och yrar om monster från andra dimensioner! Den kvinnliga psykologen McMichaels anländer för att undersöka honom, och hon bestämmer sig för att den bästa terapin är att återvända till brottsplatsen och bemöta händelsen. De tar med sig Ken Foree (Dawn of the Dead) och åker till huset, där maskinen står kvar…
Den här fina rullen som nu har 25 år på nacken är helt enkelt finfin. Jeffrey Combs är som vanligt i toppform, men så även Stuart Gordon och Brian Yuzna som blandar slaskiga effekter med kinky fetishism och mörk, galen humor. Visst funkar inte alla specialeffekter, men det gör liksom inget när det görs så här galet och kul. I J:s recension säger han att den är ”lite märklig” och det är sant, men det är ju också bara till filmens fördel. Den skapar sin egen lilla värld och är med rätta en skräckklassiker från det goda 80-talet. Är du ett fan av ”Re-Animator” eller till exempel ”Return of the living dead 3” (och vem är inte det?) så är det här nästa film du ska se.
Dr. Edward Pretorius (Ted Sorel) och hans assistent Crawford Tillinghast (Jeffrey Combs) arbetar på ett sensationellt experiment: genom att stimulera epifyskörteln vill de öppna den mänskliga hjärnan för att kunna nå högre dimensioner. Men när experimentet lyckas blir de attackerade av fruktansvärda livsformer som, tydligen, flyter runt omkring oss hela tiden. När Dr. Pretorius blir dödad av en av dem blir Tillinghast den huvudmisstänkte och inlåst på en mentalinstitution tack vare hans historier.
Den ambitiösa psykologen Dr. Katherine McMichaels (Barbara Crampton) tar sig ann en utvärdering av Tillinghast, för att avgöra om han är tokig eller faktiskt talar sanning. Tillsammans med Tillinghast, och snuten Bubba (Ken Foree), beger hon sig till Dr. Pretorius hus för att genomgå samma experiment som de två forskarna gjorde innan – vilket kommer visa sig vara ett stort misstag…
From Beyond från 1986, som är baserad på en novel av H.P. Lovecraft, är en ganska typisk Yuzna film. Den innehåller en del gore, äckel och slisk, samtidigt som det finns en nypa humor under ytan – och så lite sci-fi på det. Jeffrey Combs och Ken Foree är som vanligt svinbra i sina roller och det märks rätt väl att Brian Yuzna producerat. För regin stod Stuart Gordon, som arbetade med Combs och Yuzna på Re-Animator.
Det som gör From Beyond bra är att man vet inte vad som skall komma härnäst. Yuzna och teamet bakom slänger den ena märkliga grejen efter den andra på tittaren och emellanåt sitter jag mest och lyfter på ögonbrynen och undrar hur de egentligen kom på det som inträffar framför mina ögon – även om effekterna är rätt utdaterade och är rätt skrattretande med dagens glasögon.
Jag gillar From Beyond iaf. Den är lite märklig och konstig, men den är underhållande på sitt egna lilla vis – som de flesta andra Yuzna produktioner. Är man inget fan av Yuzna’s andra produktioner kan man nog låta den här passera dock, annars bör man spana in den.
I Framtiden är Jack Deth en ”trooper”, dvs en polis som jagar ”trancers”, dvs folk som fjärrstyrs via psykkraft av den elake Whistler. När Whistler reser tillbaka i tiden till 1985 för att ta kål på förfäderna till de tre som leder City Council (tydligen viktigt folk) så sänds Deth tillbaka för att stoppa honom. Väl där tar han hjälp av en 22-åring Helen Hunt (se bild). Medelmåttig nollbudget-action följer.
Trancers korta speltid på 76 minuter hjälper en hel del, och tempot är bra utan svackor. DVD-utgåvan är däremot rent horribel och ser ut som en VHS som kopierats sjutton gånger och tappats på motorvägen. Den är dessutom tagen från en laserdisc, det finns till och med ett litet avbrott mitt i där skivan vänts.
Helen Hunt.
Trancers 2 är gjord 6 år senare, och utspelar sig inte helt oväntat just 6 år senare. Jack Deth och Helen Hunt (se bild) jagar Whistlers bror E.D. Wardo som håller på att skapa sig en Trancers-armé genom att ta över ett dårhus. En av de inspärrade är Deths ex-fru som sänts tillbaka. Problemet är att Deths fru dött i framtiden, men man har gått tillbaka och sänt tillbaka henne innan hon dör, vilket gör att hon dör när hon sänds tillbaka till framtiden efter uppdraget. Deth är lika förvirrad som du är just nu.
Tvåan är inte alls lika underhållande som ettan, trots en förbluffande usel slutstrid. Vi ser även Jeffrey Combs med schysst getskägg i en liten roll som skurkens hantlangare.
Helen Hunt.
I Trancers 3: Deth Lives åker Deth till år 2005 där Helen Hunt (se bild) har kontakt med en avhoppare från ett nystartat hemligt elitsoldatprogram á la Trancers. Avhopparen Alice (Megan Ward, General Hospital) jagas sålunda av programmets ledare, Överste Daddy Muthuh (Andrew Robinson, mannen utan skinn i Hellraiser).
Eftersom det är en lågbudgetfilm från 1992 lyckas man förstås inte riktigt skapa ett trovärdigt 2005 (lätt att säga såhär med backspegeln i nacken eller vad det heter) och missar förstås totalt saker som internet, och kör på typiskt dystopiska saker som strålningsmätare för havet på badvaktstorn. Dessutom, trots filmens korta speltid på 76 minuter, är actionscenerna få och kassa.
Helen Hunt.
Sedan går vi vidare Trancers 4: Jack Of Swords, som filmades samtidigt som femman. Jack åker till medeltida Kansas (någon sov nog på historielektionerna) för att kolla upp nåt, men i tidsmaskinen har ett monster gömt sig. Handgemäng uppstår, och när de anländer slungas Jack ut och maskinen exploduttar. Fast i medeltiden blir Jack snart varse om nån slags vampyr-trancers som håller på och förtrycker folket. Helen Hunt är inte med. (Se bild.)
Två år efter Trancers 3 tar Full Moon Entertainment fram artilleriet och försöker göra ett par mer tunga Trancers-rullar. Som regissör ser vi David Nutter som senare skulle gå vidare till att regissera avsnitt och piloter av nästan varje tv-serie som finns (Arkiv X, Dark Angel, Smallville, Cityakuten m.fl – nu senast Terminator-serien och The Mentalist) och det märks en viss skillnad i kvalité även om vi fortfarande är på en låg tv-filmsnivå. Jag är lite besviken på avsaknaden av ”roliga” skurknamn, och slutscenen är spännande ungefär i nivå med ett avsnitt av Hercules. Dock är det ju glädjande att man skickar Deth till en ny miljö och inte bara kör samma rulle igen.
Helen Hunt.
Trancers 5: Sudden Deth tar vid precis efter fyran, och börjar med en lång återblick av vad som hänt. Man slösar nästan 10% av filmens totalt 72 minuter till det. Filmens återstående tid går även den ganska förlorad eftersom det egentligen inte händer nåt speciellt. Deth rider till The Castle Of Relentless Terror, och där utsätts han för hånglande brudar (!), ett monster (vars ena arm är allt som syns i någon sekund) och slutligen en elak kopia av sig själv. De två slår varann på truten lite grann, varefter Deth rycker ut kopians hjärta/magiska sten och åker tillbaka till sin hemvärld.
Femman är tveklöst seriens sämsta film. Helen Hunt är inte med, och den heta bruden i dessa två filmer visar inte tuttarna (se bild). Det skulle ta hela åtta år innan del sex dök upp, och då utan Jack Deth. Typ.
Inte Helen Hunt.
Trancers 6: Life After Deth kom alltså så sent som 2002, och vi återser inte Tim Thomerson som Jack Deth utom i ett par snabba klipp ur de gamla filmerna. Jag kan bara gissa att han var upptagen med Days Of Our Lives eller nåt, för rent karriärmässigt kan han inte ha ratat filmen. Istället transporteras Jack Deth till vår nutid och till sin egen dotters kropp. Helen Hunt syns på ett foto på dotterns kylskåp. (Se bild.)
Hon har sett meteoriter slå ner, vilket hon rapporterar till sitt jobb – vad det nu är för jobb hon har. Jobbet mörkar dock dessa rapporter eftersom man använder kraften hos en meteorit för att stråla ungdomar på glid och förvandla dem till trancers.
Helen Hunt.
Denna sista film i serien är lite halvdan, relativt sett alltså. Hela serien ligger förstås på ett ganska halvdant plan till att börja med. Det som slår en mest när man ser sexan är hur otroligt illa alla skjuter. Folk träffar oerhört dåligt, och är i allmänhet extremt långsamma med att lyfta sitt eget vapen mot någon som går runt och skjuter. Med det menar jag att actionscenerna inte är särskilt bra.
Att summera filmserien Trancers då. Om du inte pallar med billig straight-to-video-trash så är detta verkligen inte något för dig. Normalt sett bjuder B-action på bra mycket mer action än såhär, men när varje film inte är längre än 75 minuter så är de vanligtvis inte alltför dryga. Jag kan inte med gott samvete egentligen rekommendera mer än ettan, men är du en härdad B-filmsmasochist så är det här lättsamt söndagstittande.
Serietecknaren Colin Childress (Jeffrey Combs) sitter en natt i sin källare och arbetar på den senaste serien till skräckserietidningen Cellar Dweller. Men mitt under arbetet kommer serien till liv, vilket resulterar i hans död.
