Helt Perfekt Glob

Alita: Battle Angel av J

År 2563, trehundra år efter kriget som kallas ”Fallet”, är cyborgläkaren och forskaren Dr. Dyson Ido (Christoph Waltz) på ett skrotupplag för att plocka på sig cyborgdelar som han kan använda i sitt jobb. När han hittar ett torso av en kvinnlig cyborg tar han med sig det tillbaka till sin mottagning och finner att hennes mänskliga hjärna är vilande men intakt. Efter att ha byggt ihop henne igen får hon samma namn som hans avlidna dotter hade, Alita (Rosa Salazar).

Allt medan Alita lär sig att navigera hennes nya liv och de förrädiska gatorna i Järnstaden försöker Ido att beskydda henne från hennes mystiska förflutna alltmedan hennes nyfunna vän Hugo (Keean Johnson) istället erbjuder sätt att utlösa hennes minnen. Det är dock inte förrän de dödliga och korrupta krafterna som styr staden kommer efter Alita som hon upptäcker en ledtråd till sitt förflutna; att hon besitter stridsförmågor som de som sitter vid makten inte kommer sky några medel för att lägga vantarna på.

Jag minns när jag såg trailern för Alita: Battle Angel på bio innan en film jag var där för att se och det enda som for igenom mitt huvud var ”CGI-fest.”. Nu, lite mer än två år efter dess release, har jag äntligen sett filmen och mitt första intryck av den stämde väl överens med hur den visade sig vara.

Med det sagt tyckte jag att filmen var helt okej, om än generisk, PG-13 raffel när en CGI-version av Rosa Salazar springer runt och bankar skiten ur andra cyborgs. Under min titt satt jag dock och tänkte att filmen hade passat sig bättre som en animerad film istället för en liveaction rulle – eller  rent av som en japansk anime. När filmen var slut och jag började kolla upp den insåg jag snabbt att den faktiskt är baserad på mangan Gunnm – eller Battle Angel Alita – och att mangan faktiskt fick en OVA anime 1993 under samma titel och även en speladoption i form av Gunnm: Martian Memory 1998.

Hur som helst är filmen som sagt helt okej, rent av bra faktiskt. Effektmässigt fläskar filmen på och ser bra ut, även om CGI-versionen av Rosa Salazar står ut igenom hela filmen. Hon ser bitvis ut som en tecknad figur i en liveaction film. Även om hennes skådespel är bra så står hon ut från alla andra i filmen, trots att CGI även använts på dem också.

Manuset funkar helt okej, även om vissa klyschor smyger sig in här och där som fick mig att himla med ögonen så att jag nästan såg min egen hjärna. Om det beror på källmaterialet eller om de skrivit om för den här filmen har jag ingen aning om, men jag har mina misstankar om att de tagit sig en del friheter när de skrivit manuset…

Nåja. Alita: Battle Angel är en okej-bra PG-13 CGI-fest popcorn-actionrulle som bränner förbi utan några större bekymmer. Den får en försiktig rekommendation av mig. Så gå och se den. Om du inte har något annat att se.

Dark City av J

En man vaknar upp i ett badkar på ett hotell utan något som helst minne av vem han är eller hur han kom dit. I rummet intill finner han en död kvinna och en blodindränkt kniv och strax därpå ringer telefonen. Rösten i andra änden säger åt honom att han måste fly då ”de” är på väg för att ta honom. Mannen beger sig iväg och måste nu försöka att ta reda på vem han är och vad som egentligen försiggår, samtidigt som han har både stadens poliskår och en mystisk grupp kallade ”The Strangers” efter sig.

Att förklara vad Dark City handlar om är nästan omöjligt att göra utan att spoila halva filmen. Manuset är ganska invecklat till en början och jag minns att jag under min första titt av filmen för 10+ år sedan inte begrep ett skit vad som hände förrän mot slutet, då man får några svar på vad som egentligen försiggår i filmen. Filmen i sig är ingen direkt nagelbitare, men tack vare det lagom underliga manuset och bra skådespelare fängslar filmen och håller intresset uppe rakt igenom utan några direkta problem.

Hur som helst är inte Dark City en film man ska sitta och läsa om, utan se med egna ögon. Det är otroligt svårt att skriva en recension på en sån här film, där majoriteten av den är fruktansvärt knepig fram tills det att man börjar få svar på sina frågor. Det är dock en klar rekommendation ifrån mig. Se den.

A Beautiful Mind av H

Russell Crowe spelar John Nash, som är en verklig person som lurade ut lite matematiska koncept, blev schizofren och gifte sig med Jennifer Connelly som av nån anledning tyckte det var ok att leva med en man som ser människor som inte finns. I vilket fall så är det en bra rulle som fick lite Oscar och sådär, ni vet, men SÅ jävla bra är den ju inte.

Dumpa Honom! (He’s Just Not That Into You) av H

Denna relationsdramedi detaljerar med o-Hollywoodsk klarhet skillnaderna mellan killar och tjejer när det kommer till kommunikation mellan könen. Vi får följa ett antal sammankopplade individer och se hur de hanterar sina relationer, och både män och kvinnor får sig tankeställare och näsbrännor angående sina invanda beteenden och oförmågor att läsa och hantera det motsatta könet. Det blev oväntat få kontroverser oss emellan hemma i tv-soffan, och det är väl bra antar jag. Filmen känns lite för lång på över 2 timmar (baserad på en bok) men den var helt okej. Uppföljare kommer under 2010.