Helt Perfekt Glob

Sonic The Hedgehog 2 av J

Efter att ha gjort sig hemmastadd i Green Hills, Montana, är den blåa igelkotten Sonic (Ben Schwartz’s röst) redo för mer frihet, vilket han får då Tom (James Marsden) och Maddie (Tika Sumpter) – som har tagit in honom i sitt hem – går med på att lämna honom ensam hemma medan de åker på semester och Maddie’s syster Rachel’s (Natasha Rothwell) bröllop.

De hinner emellertid knappt komma iväg innan Dr. Robotnik (Jim Carrey) plötsligt återvänder, den här gången med en ny partner, myrpiggsvinet Knuckles (Idris Elba’s röst). Tillsammans söker de Kaos Smaragden, som har både kraften att bygga men också förinta civilsationer. Sonic slår sig ihop med en egen partner, den tvåsvansade räven Tails (Collen O’Shanussy’s röst), för att hitta smaragden och förhindra att den faller i fel händer.

Efter den braksuccé som Sonic The Hedgehog blev för Paramount så var det väl föga förvånande att de gav grönt ljus relativt omgående för en uppföljare – och de sparade inte på krutet. Sonic The Hedgehog 2 är på sätt och vis egentligen mer av samma från den första filmen, men större, mer bombastiskt, mer actionpackat och fler karaktärer från spelen dyker upp – vilket var det jag förväntade mig av filmen, och fick.

Likt den första filmen har även den här uppföljaren en ganska generisk premiss som man vet exakt vart den är på väg igenom hela filmen, men som samtidigt inte är något större problem då filmen vräker på med tonvis av action och humor. Om man – likt mig – växt upp med Sonic och de andra karaktärerna från TV-spelen är så klart det här ren fan service också så klart, även om man nödvändigtvis inte behöver ha någon erfarenhet av dem för att bli underhållen av filmen.

Sonic The Hedgehog 2 levererade ungefär det jag förväntade mig av den och även om den är väldigt generisk i sin premiss (likt sin föregångare) så är det ett kul och snyggt action äventyr som underhåller gott. Nu är det bara att vänta på den tredje filmen och spin-off serien som kommer följa Knuckles. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av den första Sonic The Hedgehog filmen också.

Sonic The Hedgehog av J

Sonic (Ben Schwartz’s röst) är född med en väldigt speciell kraft: han kan springa i överljudshastigheter. Han är dessutom en blå igelkott. Som ett barn finner han sig jagad av en stam av myrpiggsvin som är ute efter hans krafter, vilket gör att han tvingas lämna sin hemvärld med hjälp av en magisk ring.

Tio år senare har han tillsynes funnit ett nytt hem på planten Jorden – närmare bestämt i den lilla hålan Green Hills, Montana, där han i hemlighet har observerat och idoliserat den lokala sheriffen, Tom Wachowski (James Marsden) och hans veterinärflickvän Maddie (Tika Sumpter), ovetandes om att de har planer på att flytta till San Francisco då Tom har fått ett nytt jobb som polis där. Ledsen över att tvingas ständigt vara ensam lyckas han av misstag utlösa en gigantisk eletronisk chockvåg efter att ha sprungit i överljudhastighet som slår ut all elektricitet i de nordvästra delarna av USA, vilket snabbt blir uppmärksammat av regeringen som skickar ut den smått underlige, men briljante, Dr. Robotnik (Jim Carrey) för att ta reda på orsaken till händelsen – som samtidigt har en egen agenda. Efter att ha tappat ringarna som kunde hjälpt honom att ta sig ifrån Jorden slår sig Sonic ihop med Tom för att hämta ringarna som nu finns i San Francisco, med Dr. Robotnik hack i häl.

Jag har alltid varit ett stort fan av Sonic The Hedgehog spelen till Sega Megadrive (Genesis i USA) och av karaktären Sonic. Som liten köpte jag nästan alla (jag missade något enstaka nummer) serietidningar de gav ut som var baserade på Sonic SatAM TV-serien och även om jag bara lyckades se något enstaka avsnitt av den TV-serien då den enbart visades på TV3 (vilket var en av de kanaler vi inte hade hemma) så älskade jag varenda minut av den som jag faktiskt fick se när jag var på besök hos släktingar.

Det var över tjugo år sedan och mitt intresse för karaktären har väl inte direkt försvunnit, men jag var ärligt talat inte speciellt upphetsad över nyheten att en live-actionfilm med Sonic skulle komma när Paramount släppte den nyheten. Jag var mest fundersam på hur de skulle kunna skriva ihop ett manus som faktiskt skulle fungera. När filmen väl släpptes visades den enbart tidigt på eftermiddagen på min lokala biograf och om jag inte minns fel visade de den enbart dubbad till svenska bortsett från två föreställningar – mitt i veckan då jag inte kunde gå och se filmen tack vare jobb.

Med allt det sagt så har jag nu alltså slutligen sett filmen – och jag gillade den. Den kommer inte gå till världshistorien på något som helst vis, men det är en underhållande, charmig och lättsam action-komedi som fungerar alldeles utmärkt. Jag vet inte hur mycket de yngre tittarna skulle få ut av filmen, men för oss som växte upp med Sonic är det lite av en nostalgitripp om än i nya kläder. Sonic har samma personlighet som han har i de senare spelen och i SatAM serien; han är rapp i truten, snabb i benen och är överlag en jäkligt skön karaktär. Jim Carrey är rolig som Dr. Robotnik och han gör karaktären riktigt bra, även om hans utseende inte riktigt stämmer överens med källmaterialet förrän mot slutet av filmen.

Filmens story är ganska generisk och filmen bjuder nästan inte på några överraskningar alls, men det är å andra sidan inget större problem för den här typen av film heller. Filmen bjuder på skapligt explosiv (men barnvänlig) action och snygga effekter. Designen på Sonic är riktigt välgjord, men man får samtidigt ha i åtanke att han hade kunnat se helt annorlunda ut då Paramount beslutade att skjuta upp releasen av filmen med ett halvår för att göra om designen på honom då den första designen blev ratad med ett stort R av fans på internet. Hade de släppt filmen med originaldesignen hade antagligen filmen bombat stenhårt vid dess release – istället drog den in nästan det dubbla av sin budget bara i USA. Smart drag av Paramount. Detta har också medfört att en uppföljare redan är i produktion och verkar ska få sin release 2022.

Jag gillade i alla fall Sonic The Hedgehog. Den är inte speciellt märkvärdig och kanske inte tilltalar de som aldrig varit i kontakt med karaktären Sonic, men för mig som växte upp med honom och de första tre, fyra spelen han var med i så var det som att känna pustar från en enklare och lugnare tid. Rekommenderas.

Man On The Moon (Blu-ray) av H

När ”Man on the Moon” kom så var det lite annorlunda. Jim Carrey var färsk som ”riktig” skådis efter ”Truman Show” och huvudkaraktären Andy Kaufman var så pass okänd för oss att han lika gärna kunde varit påhittad. Man blev paff, road, överraskad och intrigerad.

Så här 12 år senare ser jag ungefär halva filmen innan jag stänger av. Utan överraskningen är det inte särskilt fängslande. Extramaterialet är lite kortfattat med bitar från inspelningen, och ”oj oj vad vi är bra”. Guldkornen består av några klipp med den riktiga Kaufman där han framträder.

På det hela taget en okej utgåva för de som gillar filmen, och en bra film om du inte sett den förut. Om du sett den och bara känner att du kanske har lust att se om den, så tänk om.

I Love You Phillip Morris av H

Steven Russell (Jim Carrey) får som barn veta att han är adopterad – köpt kontant på BB-parkeringen faktiskt – och bestämmer sig för att bli den bästa sonen – nej, människan – som han kan bli. Som vuxen är han polis och kyrkorgelspelare med fru och barn, lyckligast i världen.

Om det inte vore för att han egentligen är gay. Efter en trafikolycka bestämmer han sig istället för att vara sig själv, oavsett vad världen tycker! Så han flyttar, och lever ett lyxigt gayliv med sin pojkvän Jimmy. Fast det kostar att leva lyxigt, så Steven skaffar pengar genom en rad försäkringsbedrägerier.

Till slut åker han ändå dit för sina brott, och hamnar i fängelse. Där möter han sitt livs kärlek, Phillip Morris (Ewan McGregor) som tyvärr samma dag ska förflyttas till en annan avdelning där de inte kan träffas. Men Steven är bedrägeriernas och manipulationernas mästare och kan ordna allt…

Jag gillar filmer som blandar genrer, fast ändå skiljer dem åt. I Love You Phillip Morris hoppar vilt fram och tillbaka mellan ärligt drama och vild, svart – för att inte tala om sexuellt GROV – humor. Ewan McGregor gör ett bra och hyfsat välavvägt porträtt av en naiv och tyst gaykille, medan Carrey röjer på i ungefär volym 7 – mer än nödvändigt, men inte i närheten av Ace Ventura-pådrag.

Det funkar okej och jag skrattar en hel del. Inte världens bästa film, men lite lagom vrickad. Ett skönt avbrott från filmer som så envetet försöker att tillfredsställa publiken eller Hollywoodcheferna. Sen blir det ju inte sämre av att hela historien faktiskt är sann.

The Truman Show (blu-ray) av H

Jim Carreys första dramatiska roll, bla bla bla. Blu-rayen ser ut och låter jättebra, och extramaterialet består av cirka 60 minuter dokumentärer och ett tiotal minuter bortklippta scener. På det hela taget en finemang utgåva av en finemang film. Moving on.
.

.

Dum & Dummare: Unrated Edition av H

Återigen bör det inte vara nån idé att säga nåt om själva filmen – men jag gör det ändå. Jag vet inte om det beror på att jag har damp eller vad, men jag såg inte mer än ungefär en halvtimma innan det kliade i fjärrkontrollfingret och jag började beta av extramaterialet.

Det är nåt med Farelly-brödernas filmer som gör att dom är skitkul första, andra gången… och sen märker man att handling/skämt-ration faktiskt väger över ganska mycket på handlingssidan. Man sitter bara och väntar på nästa skämt – som nästan uteslutande är perfekt utfört – men storyn är egentligen inte mycket att se igen. Jag tröttnade helt enkelt. Filmen ska vara en oklippt, 6 minuter längre version men gissningsvis rör det sig mestadels om föga intressanta dialogscener.

Först har vi nästan en halvtimme av borttagna scener och alternativa tagningar. Det mesta av det här är inte alls bra. Onödig dialog och krystade improviseringar som tacksamt nog togs bort ur filmen. Sen följer nästan 20 minuter nyinspelade intervjuer där man får lite inblick i hur filmen kom från manus till färdig film, intressant och lagom långt. Man bjuds också på två trailers för filmen – och dessutom två trailers där man klippt ihop filmen till att se ut som ett kärleksdrama och en thriller till måttligt roande effekt. 5-6 easter eggs finns utspridda över menyerna och hade väl lika gärna kunnat klippts ihop med de övriga intervjuerna, de kändes inte särskilt mer speciella än så. Jim Carrey är dessutom fullständigt frånvarande i allt extramaterial (utom i klipp från filmen förstås), vilket förstås är tråkigt.

Är denna specialutgåva något att rekommendera? Tjaa… om du har ett stort intresse för filmen, skådespelarna eller Farelly-bröderna så har du en del exklusivt extramaterial att se. På det hela taget är det hela inte särskilt fantastiskt och gillar du bara att se filmen ibland så kan du köpa vilken annan utgåva som helst egentligen.

Fun With Dick And Jane av H

Den var helt ok. Inte Jim Carreys bästa, men lagom rolig sådär du vet. Habilt regisserat av Dean Parisot (Monk, Galaxy Quest) och öhh… ja.