Helt Perfekt Glob

Suicide Squad av J

Med ingen som kan skydda USA sätter underrättelseofficern Amanda Waller (Viola Davis) ihop ett team med farliga kriminella vid det hemliga Belle Reve Penitentiary fängelset och placerar dem under överste Rick Flag’s (Joel Kinnaman) befäl. Deras funktion är att de ska användas som disponibla medel i hög risk uppdrag för USA’s regering. Varje medlem i teamet har fått en liten bomb inplanterad i deras halsar, designade för att detonera om någon av dem skulle göra uppror eller att försöka smita.

En av Waller’s avsedda rekryter till teamet är Flag’s flickvän, Dr. June Moone (Cara Delevingne), en arkeolog som är besatt av en häxgudinna kallad ”Enchantress” efter att hon under en expedition kom i kontakt med en förbannad idol. Det tar emellertid inte lång tid innan Enchantress lyckas befria sin fängslade bror, Incubus, och inta Midway City med ett enda syfte; att utrota mänskligheten som straff för att de fängslade henne. Waller ger order om att skicka ut teamet hon har satt ihop för att extrahera en högprofilerad person från Midway City, vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Efter att ha sett Suicide Squad känner jag att jag borde egentligen ha tittat på Man Of Steel och Batman v Superman: Dawn Of Justice innan jag for till bion då de slänger en gigantisk spoiler i ansiktet på tittaren angående slutet i den sistnämnda filmen. I och för sig har jag inget som helst intresse av de två filmerna. Inte för att jag bryr mig ett piss i att bägge har fått överlag usla recensioner och att folk inte tycker de är speciellt bra, utan för att jag helt enkelt inte är något större fan av Superman. Även om Batman är med i den sistnämnda filmen känner jag ingen större lockelse att se den ändå. Nåja, hur som helst…

Suicide Squad levererade ungefär det jag förväntade mig; en del bra action och.. inte så mycket mer än så tyvärr. Filmens humor kändes väldigt påtvingad och onödig. Hade de skippat den obligatoriska ”ha-ha, titta vad roliga vi är”-humorn och kört helt på ett becksvart manus hade jag troligtvis gillat den mycket mer. Som den är underhåller den väl men när jag får två fingrar uppkörda i näsan varenda gång ett skämt dyker upp i filmen blir jag bara trött. Filmens action är betydligt mycket bättre dock. Det smäller, dundrar och exploderar och det är helt enkelt underhållande, så länge de inte försöker få publiken (åtminstone mig) att skratta.

Skådespelarna är bra och för att dra några exempel; Will Smith är Will Smith och gör sin sedvanliga, uppstudsiga och uppkäftiga roll i form av Deadshot, Joel Kinnaman gör en hyfsad insats som stridspitten Flag, Margot Robbie som Harley Quinn är min framtida fru, Jared Leto som Joker är underanvänd och Jai Courtney som Boomerang känns mest överflödig.

Överlag är Suicide Squad en bra actionfilm och God Underhållning som dessvärre får sig en smäll av den påtvingade humorn. Hade de skippat det tjafset hade troligtvis filmen stått bättre upp för min del. En svag rekommendation från mig.

Den Osynlige av J

Nicklas (Gustaf Skarsgård) är en intelligent kille med lysande framtidsutsikter. Men hans överbeskyddande mor Kerstin (Li Brådhe) har dock redan planerat hela hans framtid, karriär och liv helt på egen hand vilket i sin tur går stick i stäv med hans egna drömmar. Hans liv tar en abrupt vändning när han en dag hamnar i bråk med Annelie (Tuva Novotny), en av skolans kriminella rötägg, och blir efter att hon blivit gripen för ett inbrott oskyldigt utpekad som tjallare och grovt misshandlad. Dagen därpå verkar allt vara som vanligt igen. Nästan. Han märker snabbt att ingen ser honom, ingen hör honom och det verkar helt enkelt som att Nicklas har blivit osynlig…

Den Osynlige från 2002 är baserad på en bok med samma titel av Mats Wahl som gavs ut år 2000. Fem år senare, 2007, kom det givetvis en remake av filmen ifrån USA under titeln The Invisible. Jag har varken läst boken eller sett remaken och jag har inga som helst planer på att göra det heller. Än i alla fall.

Den Osynlige såg jag för första gången sent en kväll på TV1000 något år efter att den hade släppts och tack vare att jag redan då hade svårt för svensk film hade jag inga större förhoppningar på att den skulle vara något vidare. Jag minns dock hur förvånad jag blev över hur bra jag tyckte att den var när sluttexterna började rulla upp på TVn. Filmen har hängt med mig ända sedan dess och jag har haft i tankarna att se om den här filmen många, många gånger men aldrig kommit till skott med det.

Nu när jag äntligen har fått ut fingrarna ur röven och faktiskt sett om den tycker jag att den ganska välgjord för att vara en svenskproducerad film. Skådespelarna är bra och manuset är välskrivet och fläckvis småspännande (huruvida detta beror på källmaterialet låter jag vara osagt). Enda ”problemet” jag har med filmen är att jag redan visste vad som skulle hända och hur den skulle sluta, vilket drog ner på spänningen under den här titten. Givetvis är inte det filmens fel, men det får mig att undra om inte filmen är en sån där film man egentligen bara behöver se en gång…

Nåja. Den Osynlige är en av de bättre svenska produktionerna som finns att tillgå och den får en tumme upp från mig. Har du missat den tycker jag att du ska ge den en chans, även om den kan vara svår att få tag på idag.

RoboCop (2014) av J

Året är 2028 och det multinationella storföretaget OmniCorp står i centrum för robotteknologi. I flera år har militära styrkor använt sig av deras robotar utomlands, vilket har lett till intäkter på flera biljoner. Nu vill OmniCorp lansera deras kontroversiella teknologi på hemmaplan och de ser ett gyllene tillfälle när Detroit polisen och familjefadern Alex Murphy (Joel Kinnaman) blir allvarligt skadad i ett attentat.

De lyckas skapa en robotpolis med mänskliga aspekter tack vare den skadade Murphy och deras vision är att kunna införa en ”RoboCop” i varje stad för att kunna sopa hem ännu fler biljoner till deras aktieägare. De hade emellertid inte räknat med en sak; att det fortfarande finns en man inuti maskinen som strävar efter rättvisa.

Det var kring 15 år sedan jag såg originalet av RoboCop från 1987 och jag minns bara korta bilder ur den filmen (till exempel scenen där Murphy blir skjuten) och att den var förbannat bra. Uppföljarna har jag aldrig brytt mig i att se, mest tack vare deras usla rykte. Remaken från förra året hade jag ärligt talat inga som helst planer på att se, mestadels för att jag oftast tycker att remakes är skit. Nu har jag i alla fall sett den…

Nån klassiker lär det knappast bli och så där värst actionfylld var den inte heller. De actionscener som är känns snabbt överstökade och vi tittare får gott nöja oss med en massa snack. Det känns lite som att potentialen för en hård actionfilm har blivit utkastad genom fönstret och utbytt mot en massa långdraget snack istället. Skådespelarna är överlag bra, så när som på Joel Kinnaman som ser mest ut som att han har en käpp i röven större delen av filmen (även innan han blir RoboCop). Effekterna är som alla andra storfilmer nu för tiden, CGI. Finns inte så mycket mer att tillägga där…

Jag tycker hur som helst att RoboCop remaken är okej, även om den inte är i närheten av originalet. De hade dock gott kunnat tryckt in lite mer action och valt någon annan än Kinnaman i huvudrollen.