Helt Perfekt Glob

Solsidan av J

Det är julafton och Alex (Felix Herngren) och Anna (Mia Skäringer) är på besök hos familjen Schiller då de släpper en bomb; de ska skiljas då Anna har träffat en ny man, David (Henrik Schyffert). Några månader senare kämpar fortfarande Alex med att komma över skiljsmässan, men finner sig snart i en romans med Bella (Frida Hallgren), en försäljare av tandimplantat.

Fredde (Johan Rheborg) har samtidigt stött på ett obekvämt bekymmer i form av hans socialistiske far, Mauritz (Sven Wollter), som bett honom om att komma till hans sommarstuga i Torekov – vilket är något Fredde absolut inte vill, men som han ganska snabbt inser att han kommer bli tvungen till då Mickan (Josephine Bornebusch) kräver att de far dit då Torekov är en samlingsplats för svenska kändisar. Samtidigt har det börjat knaka i äktenskapsfogarna mellan Ove (Henrik Dorsin) och Anette (Malin Cederblad) – eller det är i alla fall vad Ove tror då han inte längre kan göra henne med barn.

Vad som följer är tokigheter, knasigheter, konflikter och har man sett TV-serien Solsidan vet man precis vad som väntar en då filmen i stora drag är ett avsnitt ur TV-serien, fast på runt 105 minuter i speltid. Min första reaktion på filmen när jag var och såg den på premiären var att den var bra, rätt och slätt. Nu när jag har sugit lite grann på den i två dagar har inte min åsikt förändrats, men jag har utvecklat mina tankar om filmen.

Filmen är bra och stundtals riktigt rolig men det känns samtidigt som att filmen är in och snavar i den klassiska ”svenska komedier”-fällan, där karaktärerna går igenom något svårt som separerar dem i början på filmen, konflikter uppstår under filmens gång och i slutet finner de varandra och växer slutligen som människor. Kort sagt; dramafilmer med inslag av humor som sedan får stämpeln komedi. Solsidan lyckas överlag att komma undan, men börjar stundtals att valsa in i den tydliga svenska modellen för komedier. Dessutom känner jag nu i efterhand att det här var en film jag borde ha sett hemma i soffan på dvd eller bluray släpp istället för bio då Solsidan går hand i hand med soffsittande – så att säga. Med allt det sagt menar jag så klart inte att filmen är dålig, snarare tvärtom, men jag önskar att man inte kunde räkna ut precis vart den skulle ta vägen fem minuter in.

Hur som helst så tycker jag som sagt att den överlag är bra men att den stundtals haltar lite grann tack vare de intvingade dramabitarna. Å andra sidan så händer det hela tiden saker i filmen, så uttråkad blir man i alla fall inte även om jag tycker att speltiden kunde ha kortats ned med möjligen tio minuter.

Så slutligen, bör du se filmen? Är du ett fan av TV-serien så absolut, om inte så har jag svårt att se att du skulle kunna få ut något av den då filmen räknar kallt med att du sett TV-serien innan.

Läs gärna våra recensioner på TV-serien också:
Mina recensioner på säsong 1 & 2, 3, 4, 5
H’s recensioner på säsong 1, 2

Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann av J

Den gamle mannen Allan Karlsson (Robert Gustafsson) har levt ett långt och händelserikt liv, men har nu slutligen hamnat på ett ålderdomshem. På hans hundraårsdag bestämmer han sig emellertid för att kliva ut genom fönstret i hans rum och påbörjar ett oväntat äventyr.

Det tog tid, men nu har jag äntligen (bättre sent än aldrig, right?) sett Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann och jag skulle väl ge den betyget okej. Jag hade förväntat mig en roligare film än vad jag fick, men den bjuder ändå på några sköna gapskratt och en småmysig berättelse som rullar förbi utan några större bekymmer. Skådespelarna är bra och filmen har förutom Gustafsson många välkända svenska ansikten (så som Mia Skäringer och Johan Rheborg) samt Alan Ford i en mindre roll som brittisk maffiaboss.

Jag har inte läst boken som den här filmen är baserad på och varken kan eller tänker göra några jämförelser mellan de två. Jag har dock hört att boken ska vara mer spektakulär, roligare och mer händelserik, vilket jag kan tänka mig då bok till film adoptioner ofta brukar tappa en hel del som jag tror de flesta vet.

Hur som helst; helt okej filmatisering även om jag hade förväntat mig mer än vad jag fick. Nu ska jag vänta på att uppföljaren, Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann, ska komma ut på dvd och bluray.

Solsidan – Säsong 5 av J

Den femte och sista säsongen av Solsidan gick klart i slutet på förra året och jag är i sedvanlig ordning sen till festen. Hur som helst så bestämde jag mig för att se om de fyra första säsongerna innan jag gav mig på säsong nummer fem för att friska upp minnet. Under min återtitt märkte jag något hos mig själv; jag har fått stora problem med att titta på situationer som blir obekväma i TV-serier och filmer – och alla vet ju att Solsidan är fullpackad med sådana situationer. Det blev småknöligt att ta sig igenom de fyra första säsongerna kan man väl säga även om det var kul att titta om.

Säsong fem fortsätter i alla fall på den inslagna vägen med obekväma situationer, en del sköna gapskratt och de sedvanliga karaktärsdragen. Har man sett de fyra tidigare säsongerna vet man vad som komma skall och det bjuds inte på några större överraskningar direkt. Säsongen är rolig (troligtvis den roligaste i mitt tycke faktiskt) men det märks att serien hade gått några säsonger och att idéerna började ta slut. Jag menar, att slänga in obekväma situationer i varenda avsnitt och tro att det ska bli kul varenda gång är väl att ta i lite grann.

Nåja. Jag tycker säsong fem av Solsidan är rolig och då jag faktiskt inte hade sett den tidigare kändes den som en fräsch fläkt i en serie som gick på tomgång, även om säsongen inte direkt tillförde så mycket nytt egentligen.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1, 2, 3 och 4, samt H’s recensioner av säsong 1 och 2.

Solsidan – Säsong 4 av J

Säsong 4 av Solsidan slutade för ett par dagar sedan och konceptet är väl egentligen det samma. Vi får följa karaktärerna och deras vardagliga problem i olika former. Alex och Anna har precis fått en liten pojke och Ove är tilltänkt gudfader då det var han som tog emot barnet vid förlossningen. Samtidigt hamnar Fredde i trubbel med lagen efter att han ställt upp på Alex. Och så vidare, och så vidare.

Säsong 4 bjuder inte på något nytt direkt. Vi känner alla karaktärer och de kör på sina inkörda spår sedan tidigare säsonger och några direkta överraskningar dyker aldrig upp. Förvisso är det väl småkul emellanåt och under ett och annat avsnitt hittar ett gapskratt ut, men överlag är det samma sak för fjärde gången. Kanske är det dags att de börjar ta och runda av Solsidan och lägga ner serien innan det enbart blir en cash-cow som med alla andra komediserier? Nu är det bara vänta på att säsong 5 ska spelas in och börja sändas… vilket lär bli någon gång under andra halvåret nästa år eller så, som de gjort med de tidigare säsongerna.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1, 2 och 3 samt H’s recensioner av säsong 1 och 2 också.

Solsidan: Säsong 3 av H

Samma som J sa.

Solsidan – Säsong 3 av J

Det här blir en kort en; tredje säsongen av Solsidan fortsätter att berätta om de vardagliga problemen och missförstånden som utspelar sig bland och runt om gänget i Saltis och det är fortfarande kul, till större delen. Bitvis blir det lite segt och en handfull av skämten som inträffar känns rätt uppenbara för den som hänger med i svängarna.

Solsidan är fortfarande rolig och så men det känns som att man känner karaktärerna så pass bra nu att man vet i förhand vad som komma skall, vilket dödar komiken lite grann. Nåja; sevärd säsong om man gillar de två första. Nu är det bara vänta och se om de gör en fjärde och femte säsong, som jag har hittat rykten om ute på intranätet. Den som lever får se…

Läs gärna min recension av de två första säsongerna och H’s recensioner på säsong 1 och 2 också.

Solsidan – Säsong 1 – 2 av J

Alla har ju redan sett Solsidan, så jag skiter i storybeskrivning och hoppar direkt till vad jag tycker om säsongerna:

Säsong 1 är suverän. Till och från är det småsegt, men oftast sitter jag och gapskrattar åt dårarna Herngren och Rheborg – som står mest i fokus. Mia Skäringer och Josephine Bornebusch (som jag stör mig något så förbannat på emellanåt) gör bra jobb som frugorna till innan nämnda gubbar. Mona Malm är skitdryg som Herngren’s morsa och Henrik Dorsin är klockren som den överjävligt snåle Ove Sundberg. En mycket rolig säsong som levererar det jag som tittare vill ha – många sköna garv.

Säsong 2 är inte fullt lika rolig som säsong 1, men den har sina stunder då jag slänger bak huvudet och utbryter ett rejält gapskratt åt dårskapen som spelas upp framför mina ögon. Speciellt mycket mer finns det inte att tillägga kring säsong 2 egentligen. Den är lite svagare än första, men den brummar förbi rätt snabbt och smärtfritt ändå. Bring on nästa säsong.. om det nu kommer någon.

En sista grej jag vill nämna är att Henrik Dorsin kommer också att medverka i den kommande Kontoret – som är en svensk remake av den brittiska komediserien The Office – där han återigen spelar den genomsnåle Ove Sundberg, fast nu som chef för Svensk kontorshygien AB. Jag avslutar med ett citat som Henrik själv ska ha sagt: ”Det känns bra att bidra med någonting eget, det vill säga Ove, när man ska jobba med ett redan beprövat material som The office. Så att det inte bara blir en efterapning. Dessutom är det kul att få vara med i Sveriges, om inte världens, första kombinerade re-make och spin-offserie. En spin-make. Eller re-off.”.

Läs gärna H’s korta kommentarer om säsong 1 och säsong 2 också.

Bert – Den Siste Oskulden av J

Bert (Martin Andersson) är 15 år och har bara en sak i huvudet: sex. Dessvärre för Bert har han ingen tjej att göra det med – och utöver det är han dessutom oskuld. Men när Victoria (Cajsa-Lisa Ejemyr) flyttar in i samma lägenhetshus som Bert blir han snabbt förälskad i henne och ser sin chans till att bli av med sin oskuld. Men är Victoria intresserad av honom och vill hon göra det med honom?

Jag brukar i regel aldrig stänga av en film eller ta några längre avbrott (dvs, stänger av och ser klart filmen flera dagar senare), men med Bert – Den Siste Oskulden tog det 3 dagar för mig att se klart. Det finns flera anledningar till att detta skedde, men till större delen handlar det om att jag helt enkelt tyckte att filmen var skräp. Det är helt enkelt en typisk svensk ”komedi” som är mer av ett drama med komiska inslag än någonting annat, där karaktärerna börjar någonstans, går ner sig i mitten och som slutligen löser alltihop och växer lite som människor (som H alltid brukar skriva om sådana här typer av filmer). Det är långdraget, tråkigt, segt och inte så värst kul. De hade lätt kunnat gjort den här filmen till ett avsnitt i TV-serien istället då det bara är under början och slutet av filmen det faktiskt inträffar någonting av ”värde” för filmens story, resten är bara utfyllnad för att kunna kalla filmen för film.

Skådisarna är sisådär. Ingen ser direkt glad ut över att ha fått en roll i filmen och när man ser stora svenska skådisar skymta förbi i skandalöst små roller blir man rent av förbannad då det är Andersson och Ejemyr som står i fokus under större delen av filmen. Humorn är minimal och även om jag garvar till ett par gånger under filmens gång så kan jag inte direkt påstå att jag är nöjd – dramadelen tar över åt helsike för mycket och det blir, som jag nämnde här ovanför, ett svenskt drama med komiska inslag.

Jag minns inte riktigt varför jag inte såg den här filmen när den var ny, men det är jag glad över. Troligtvis hade jag aldrig sett klart skiten eller så hade jag begärt pengarna tillbaka hos den lokala videobutiken. Nä, se TV-serien en gång till hellre än den här filmen iaf. Undvik.

Solsidan: Säsong 2 av H

Säsong 1 recenserade jag i Januari precis före denna säsong började visas, och den recensionen kan ni läsa här. Det är inte mycket att tillägga till det. Förstås är det lite svagare fläckvis, mest antagligen för att nyhetens behag lagt sig och vi redan känner till karaktärerna. Dock blixtrar det till lite briljant och nog finns det gapflabb att få. Kolla.

Solsidan: Säsong 1 av H

Eftersom säsong 2 av denna serie startar idag söndag (ja, avsnittet har kunnat setts på TV4 Play i någon dag redan, men ändå) så plöjde vi hela säsong 1 på en kväll häromdagen.

Felix Herngrens serie, med honom själv i en av huvudrollerna, handlar om paret Felix och Mia Skäringer som flyttar ut till hans mammas hus i Saltsjöbaden i Stockholms skärgård eftersom de ska ha barn och vill bo i ett ordentligt hus. Efter initiala problem att bli av med mamman, så fortgår livet i ”Saltis” där de oftast umgås med Johan Rheborg och hans familj.

Det låter kanske rätt tråkigt, men det är riktigt kul och för de flesta ligger säkert humorn i igenkännandet av att skapa familj och skaffa hus och den ytliga kontakt man har med grannskapet, fast själva skrattar vi glada över att vi inte har det som dem.