Helt Perfekt Glob

Charlie’s Angels: Full Throttle av J

Agenterna Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) har fått i uppdrag att leta reda på två försvunna ringar, som var för sig inte är någonting speciellt men som tillsammans innehåller krypterad information om de nya identiteterna för alla personer som ingår i FBI’s vittnesskyddsprogram. Efter att flera vittnen har hittats döda börjar tjejerna att inse att hotet är betydligt närmare än vad de någonsin hade kunnat ana.

Charlie’s Angels: Full Throttle från 2003 är uppföljaren till filmen från 2000. Likt sin föregångare har även den här filmen toköverdriven action, en massa flamsig humor och fullständigt orealistiska sekvenser ackompanjerade till ett nästan lika grymt soundtrack som första filmen hade. Exempelvis spelas The Prodigy’s Breathe och Firestarter under två actionsekvenser här och jag personligen fick bara lov att höja volymen lite extra när jag hörde vad det var som skulle spelas i bakgrunden. Bra skit helt enkelt. I övrigt är väl filmen ungefär lika bra som den första, skulle jag säga.

Är man ute efter en seriös och realistisk actionfilm får man leta vidare då den här uppföljaren tar det den första filmen var och vrider upp vredet några snäpp till. Jag menar, i några scener av filmen började jag klia mig i huvudet och sa högt ”Hur fan överlevde de det där…?”. Charlie’s Angels: Full Throttle är popcorn-underhållning utan någon större hjärna och en del av skämten fungerade alldeles utmärkt (två av dem fick mig att ligga och nästan grina av asgarv), medan andra blev mest cringe och gjorde att jag var nära inpå att börja gnissla tänder.

Hur som helst; en underhållande uppföljare och jag tycker det är lite synd att det aldrig kom en tredje film av samma team. Rekommenderas.

Rat Race av J

Miljonären Donald P. Sinclair (John Cleese) har placerat ut guldmynt i några av sina spelautomater på sitt casino i Las Vegas. De lyckliga som finner dessa guldmynt har en livstids chans; att vinna 2 miljoner dollar. Kruxet är att de är inlåsta i ett skåp i Silver City, New Mexico. Med inga som helst regler påbörjas en kapplöpning mellan de deltagande samtidigt som Sinclair och hans affärsbekanta slår vad om vem som kommer vinna racet bakom kulisserna.

Jag såg Rat Race när den precis hade släppts på svensk VHS hemma hos en dåvarande kompis. Alla som närvarade satt och skrattade så tårarna sprutade och jag har alltid velat minnas den som en helt hysterisk komedi. Nu när jag har sett om den för första gången på femton år känner jag att den är.. bra, men inte alls lika hysteriskt rolig som jag ville minnas den som trots den samling av bra skådespelare som syns framför kameran. De flesta skämt fungerar utmärkt och är riktigt roliga, men de gånger jag lutade tillbaka huvudet och la av ett avgrundsvrål av garv var väldigt få. Slutet kändes dessutom ganska skitnödigt och cementerar filmen i år 2001 med Smash Mouth’s låt All Star (den där jävla låten som spelas i början av första Shrek – du vet vilken det är).

Om du hur som helst av någon outgrundlig anledning inte har sett Rat Race tycker jag att du ska ge den en chans. Den är rolig, välspelad och fartfylld och även om den inte var lika rolig som jag ville minnas den som så säger väl det mer om vilken surgubbe jag har blivit på senare år mot vad jag var i tonåren än vad det säger om filmens humor – eller nåt. Så; se den. Rekommenderas.

John Cleese: The Alimony Tour av H

John Cleese, född Cheese och numer skild från ex-fru tre, Alyce Faye Eichelberger. Skilsmässan gav Alyce ett fett underhållsbidrag – så pass fett att Cleese nu ”tvingas” ge sig ut med en standupshow för att dra in pengar.

Förstås är det underhållande, men egentligen är det bara en tunn genomgång av Cleeses liv med några videoklipp till. Ungefär som en dokumentär med skämt i. Dugligt men det är lite för lättsmält och tar slut för fort.

George Of The Jungle 2 av J

Fem år har gått sedan Ursula Stanhope (den här gången spelad av Julie Benz) lämnade civilisationen och gifte sig med George (den här gången spelad av Christopher Showerman) – den älskvärde men klantskallige Kungen av Djungeln. Dessvärre är inte allting frid och fröjd för George då han både måste väga upp sin plikt som konung av djungeln och sin roll som fader till George Junior (Angus T. Jones) och make till Ursula. Som om inte det vore nog har Ursula’s moder Beatrice (den här gången spelad av Christina Pickles) slagit sig ihop med Ursula’s f.d fästman Lyle (Thomas Haden Church) för att ta allt som George håller kärt ifrån honom.

Jag vet ärligt talat inte vart jag ska börja med George Of The Jungle 2. Helt ärligt, jag vet inte vart jag ska börja. Hela filmen är fel. F-E-L. FEL. Showerman (vilket jävla efternamn) ser mest efterbliven ut och är helt fantastiskt töntig, med noll charm som Brendan Fraser hade i första filmen. Benz gör en av sina sämsta prestationer och ger tittaren en rejäl avsmak av någonting.. slibbigt. T. Jones är knappt med någonting, men vad i helsike han gör i något sånt här skräp förstår jag inte riktigt. Pickles är helt värdelös och är filmens klichéekärring, hela vägen ut. Haden Church spelar över något fruktansvärt och är inte alls lika småkomisk som i den första filmen.

Michael Clarke Duncan och John Kassir (tydligen) lånar ut sina röster till två korta roller och.. Clarke Duncan gör väl sin vanliga prestation – mörk och brummande röst – och Kassir, vet jag inte.. jag vet inte ens vilken karaktär han spelade. Så pass mycket koncentrerade jag mig på filmen. Nåja. Utöver Haden Church återvänder även John Cleese, som lånar ut sin röst till En Apa Kallad ”Apa” (som bara heter Ape i den här filmen), och Keith Scott, som Berättaren. Cleese gör en hyfsad prestation (bortsett ifrån ett sjukt stelt och ointressant ”sång””uppträdande”) och Scott låter mest desperat efter att få någon att skratta åt de torra och sönderanvända klichéeskämten som de prackat på honom.

Storyn är klichée rakt igenom och om man nu inte blivit lobotomerad så bör man kunna räkna ut precis vad som ska hända och hur skiten kommer att sluta. Effekterna är vedervärdigt gräsliga och ser ut som att de pröjsat en första års elev på mediagymnasiet för att fixa de helt graciöst usla CGI-effekterna.

”Skämten” och ”humorn” i filmen är, som jag redan påpekat, inte ett dugg kul. Skämten går mestadels ut på att försöka återskapa de roliga elementen ifrån den första filmen och det blir ren efterapning av den första filmen. Senare i filmen försöker de sig istället på att parodisera andra, större, filmer (så som King Kong, Indiana Jones etc). Detta failar givetvis stenhårt och för varje ”skämt” som dyker upp suckar jag tungt och skakar på huvudet. Filmens titel berättar faktiskt hur många roliga skämt som är med i filmen; två stycken – och båda är relaterade till Brendan Fraser, i den första filmen.

Okej. Visserligen förstår jag att de gjorde George Of The Jungle 2 enbart för att försöka suga ur några fler korvören ur klantig-djungelman-svingar-in-i-träd-konceptet, men för i helvete.. de kunde väl ha ansträngt sig LITE JÄVLA MER ÄN SÅ HÄR?! Nä. Gillar du ettan? Bra. Se om den igen då. Skippa den här. Har du inte sett ettan? Bra. Då har du en bra film att se – stå över den här, för guds skull!

George Of The Jungle av J

Efter att ett plan har kraschat i Afrikas djungler försvinner planets värdefullaste last; en baby som heter George. George (Brendan Fraser) lyckas överleva och blir uppfostrad av sin ”broder” Apa (John Cleese’s röst). 25 år senare räddar han adelskvinnan Ursula Stanhope (Leslie Mann) ifrån att bli lejonmat under en safari och tar med henne till hans boplats ute i djungeln. Medans George och Ursula bekantar sig med varandra och George börjar sakta men säkert att lära sig hur en relation mellan människor fungerar försöker Ursula’s utvalde fästman Lyle van de Groot (Thomas Haden Church) och gruppen de kom med att hitta henne och hennes förövare.

George Of The Jungle är fortfarande lika skojig och underhållande så som den var när den kom. Brendan Fraser är klockren som George och står, givetvis, för många av gapskratten. Leslie Mann är helt okej i den klichéeaktiga kvinnorollen och Thomas Haden Church är den stereotypiska styggingen och får självfallet vad han tål. Även om han inte medverkar kroppsligen så gör John Cleese ett strålande jobb som En Apa Kallad ”Apa”. Utöver dessa namn ser vi dessutom Holland Taylor (Evelyn Harper i Two And A Half Men) i en biroll som Mann’s överklassmoder. En småkul trivia med George Of The Jungle är att Taylor medverkade i den här filmen, medans Angus T. Jones (Jake i Two And A Half Men) medverkade i direkt-till-video-uppföljaren. Effekterna är något föråldrade men håller givetvis tack vare filmens humoristiska sida. Storyn är en enda klichée och driver så klart med Tarzan-konceptet, fast på ett barnvänligt plan.

Har man av någon anledning inte sett den här filmen tycker jag att man ska göra det. Rekommenderad underhållning för stora och små.

Monty Python’s Flying Circus av H

När första avsnittet av Monty Python’s Flying Circus sändes i England den femte oktober 1969 så var det en helt annan typ av humor som gällde. Enkla, tydliga och familjevänliga sketcher med en början, en mitt och ett slut. Klassiska upplägg enligt tradition från revyer och radio. Publiken, bestående av gamla tanter, mötte inte helt oväntat inspelningen av första avsnittet med nästan total tystnad.

Sen gick det lite bättre. Alla har hört talas om Monty Python, och de flesta tycker att åtminstone någon av de klassiska inslagen är roliga – men få har nog faktiskt sett hela serien. Jag köpte DVD-boxen (som är SKITFUL) och plöjde.

Säsong ett är förstås den bästa, och innehåller de flesta klassiker. Dock är bildkvalitén inte den bästa, det är grynigt och tydligt att ingen som helst restaurering skett av varken bild eller ljud. Att man pressat in sju avsnitt på varje skiva hjälper inte heller nämnvärt. Allt eftersom säsongerna rullar på ökar dock kvalitén på inspelningarna – troligen i takt med budgeten.

Säsong två är nog den svagaste i boxen. Det känns lite som att de inte riktigt var beredda att göra fler avsnitt och bara kastade fram ”mer av samma”. Man känner tydligt av upprepningar och utfyllnadsbabbel som inte underhåller. Dock finns det några guldkorn här, t.ex. ”silly walks” och ”spanish inquisition”.

Säsong tre rullar på makligt, men höjer sig ungefär halvvägs med några inspirerade avsnitt där man håller en story rakt genom hela programmet. Säsong fyra är den kortaste med bara sex avsnitt, och gjordes efter att John Cleese hoppat av. Hans frånvaro är tydlig, men man lyckas ändå få till flera lyckade avsnitt.

Inflytandet Monty Python haft på humor är odiskutabelt stort. Även om serien är full med klassiker är det svårt att rekommendera hela serien till ”vanligt folk”. Jag har inte sett de Personal Best-samlingar som getts ut så jag vet inte om det är ett bättre tips, men det krävs nog ett visst intresse för att orka med att se allt det mindre roliga i serien.

Fans bör också kolla in The Pythons’ Autobiography By The Pythons som är en mycket extensiv, intressant, oförfalskad och avslöjande storformatsbok. Är man ännu mer fan kanske man vill ge sig på Michael Palin Diaries 1969-1979: The Python Years.

The Strange Case Of The End Of Civilization As We Know It av H

1977 gjorde John Cleese denna entimmes tv-film som handlar om Sherlock Holmes’ sonson, som tillsammans med en skarpt förvirrad, halvrobot-Watson (Arthur Lowe från Plankan) försöker stoppa den ondskefulle Professor Moriartys barnbarn från att göra slut på civilisationen.

Det hela är mycket underhållande i klassisk Cleese-stil och bjuder på många skratt. Tyvärr är det nog svårt att få tag i filmen på annat sätt än att skaffa sig en amerikansk DVD. Jag hade dock turen att hitta den i ett mörkt skrymsle på internetkanalen, så leta idogt för det är det värt. Also wik Connie Booth.