Helt Perfekt Glob

A Quiet Place Part II av J

Efter att med nöd och näppe överlevt natten då familjen Abbott’s nya familjemedlem kom till världen samlar de ihop det sista av deras mod för att överge deras nu mer nedbrända familjegård för att försöka hitta andra överlevande i den, för dem, tidigare outforskade omvärlden. Tvingade att våga sig ut i det okända inser de snart att varelserna som jagar med sin hyperkänsliga hörsel är inte det enda hot som lurar där ute…

A Quiet Place Part II faller in i den kategori av uppföljare som jag personligen kan uppskatta lite extra. Filmen gör ungefär samma sak som sin föregångare, men slänger samtidigt in mer av det som gjorde föregångaren bra – samt att tempot har vridits upp. Jag hade inget problem med den långsammare delen av den första filmen, men jag kan samtidigt uppskatta att uppföljaren räknar med att du som tittare har sett föregående film och att du därmed vet vad som gäller, vilket i sin tur lämnar utrymme för mer action och spänning än vad den första filmen hade utrymme till – vilket är något A Quiet Place Part II levererar.

Skådespelet är fortfarande solitt och personligen gillade jag alla karaktärer – i synnerhet Cillian Murphy’s karaktär Emmett. Effekterna ser givetvis fortfarande bra ut och man får se monstren betydligt mer här än i föregångaren (vilket har både sina bra och dåliga sidor, givetvis).

Men med allt det sagt så tillför filmen egentligen inte jättemycket till den första filmen. Berättelsen om familjen Abbott fortsätter så klart, men vi får egentligen ingen ny information. Filmen blir lite av en brygga mellan originalet och – så som jag tror i alla fall – den kommande tredje delen, som beräknas släppas 2025. Personligen har jag inget större problem med att filmen egentligen inte tillför nämnvärt mycket till det redan existerande universumet som finns här då filmen har ett högt tempo och levererar – som jag skrev här ovanför – mer av det som gjorde den första filmen bra.

Nåja. I väntan på den tredje (och avslutande?) delen får vi nöja oss med spin-off/prequel filmen A Quiet Place: Day One, som beräknas ska släppas i September nästa år. A Quiet Place Part II får hur som helst en tumme upp från mig och en varm rekommendation.

A Quiet Place av J

Nästan 14 månader har gått sedan en plötslig invasion av mystiska blinda varelser, som jagar med hjälp av sin hyperkänsliga hörsel, inträffade. Familjen Abbott var några av de lyckligt lottade som överlevde den initiala attacken och har sedan dess lärt sig att leva i tystnad, boendes på deras isolerade familjegård där de försöker få tillvaron att fungera något så när som vanligt.

De står nu inför ett nytt problem; mamma Evelyn (Emily Blunt) är gravid och ska snart föda. Vad som annars hade varit något fröjdefullt hotar nu att omkullkasta den lilla och sköra stabiliteten familjen Abbott har, men även om de vet att minsta viskning eller fotsteg kan innebära deras död är Evelyn och hennes man Lee (John Krasinski) fast beslutna att hitta ett sätt att skydda sina barn – till varje pris…

Snett innan A Quiet Place släpptes såg jag en teaser för filmen och jag minns att jag blev nyfiken på filmen, men av någon anledning gick jag aldrig och såg den på bio. När den dessutom fick en uppföljare två år senare (mitt under den brinnande covid-19 pandemin som höll ett stadigt grepp om världen) så blev jag påmind om filmen och att jag skulle se den – någon gång. Vilket blev nu, fyra år efter dess initiala release.

A Quiet Place är något av det mest nagelbitande jag har sett på flera år. Filmen är inte nämnvärt blodig och majoriteten av allt våld inträffar off-screen, men den levererar å andra sidan nagelbitande spänning efter att den tagit sig förbi den första långsammare halvan där vi som tittare får lära känna familjen Abbott. En del sekvenser som antagligen hade fungerat sjukt bra 2018 faller dock en aningen platt nu, 2022, tack vare dess uppföljare. Ni som har sett filmen förstår nog vad jag menar…

Hur som helst så är A Quiet Place på det stora hela en välspelad, snygg och grymt spännande skräckfilm som levererar på alla cylindrar när den väl börjat få upp momentumet. Rekommenderas varmt.

Jarhead av J

När jag var på fest för ett par månader sedan såg jag de tio första minutrarna av filmen Jarhead då den gick på TV och tyckte den påminde lite grann om Full Metal Jacket. I tron om att jag skulle få se en film i samma stuk, där drama och krig blandades med en nypa svart komik, fixade jag hem filmen. Filmen är baserad på en självbiografi från 2003 av ex-marinkårssoldaten Anthony ”Swoff” Swofford (som gestaltas av Jake Gyllenhaal i den här filmen) och berättar om hans upplevelser i träningslägret, under hans vistelse i Saudi Arabien under Operation Desert Shield och under Operation Desert Storm i Kuwait. Och herrejävlar vilken långsam och trög film.

Filmen är i runda slängar 2 timmar lång och under dessa timmar händer det inte nämnvärt mycket intressant överhuvudtaget. Det snackas mest en massa och det hela mynnar ut i ett långdraget drama som i slutändan känns ganska ointressant till större delen, även om filmen har sina stunder här och där som håller intresset uppe sådär. Skådespelarna är emellertid förbannat bra, men får lov att arbeta med ett så jävla tråkigt manus att det hela blir nästan olidligt i slutändan.

Sätter man sig för att se ett krigsdrama blir man, likt mig, troligtvis ganska besviken på Jarhead. Se om Full Metal Jacket istället.