Helt Perfekt Glob

Johnny English av J

Under ett av sina uppdrag omkommer MI7 agenten Agent One (Greg Wise) tack vare bristfällig information. Under hans begravning samlas alla MI7 agenter för att delta – vilket visar sig vara ett ypperligt tillfälle att bomba stället och endast lämna kvar en agent i MI7; Johnny English (Rowan Atkinson). Det enda problemet är att English är troligtvis den största klåparen genom tiderna hos MI7 och lyckas, även om det inte är hans mening, alltid krångla till saker och ting mer än nödvändigt.

Ledningen på MI7 tror att Agent One var någonting på spåren; att en kupp mot de engelska kronjuvelerna är planerad. När en uppvisning av dem ska genomföras blir English ditskickad för att övervaka det hela. Givetvis går någonting snett och juvelerna försvinner och English sätts på fallet att leta reda på dem. Hans undersökningar leder honom till den beryktade fransosen Pascal Sauvage (John Malkovich), som verkar vara mer inblandad i det hela än vad English till en början trodde.

Johnny English var bra den första gången jag såg den. Och den andra. Och den tredje. Och den står sig ganska bra även nu när jag har sett den för trehundrafemtioelfte gången. Johnny English är en de filmer jag har sett mest i hela mitt liv skulle jag tro, tack vare att det är en sån där film jag har slagit igång när jag legat och varit sjuk och inte orkat titta på något som man behöver använda huvudet för att begripa sig på. Nåja…

Johnny English är hur som helst rolig och skojig och även om jag har sett den ett hundrtal gånger eller så, så skrattar jag fortfarande ganska gott åt Atkinson som beter sig som en idiot större delen av filmen. Övriga skådisar är bra, men tillför inte alls lika mycket humor som Atkinson; det är hans film helt enkelt.

Det finns inte så mycket mer att skriva om den här filmen egentligen. Gillar man Atkinson är den ett givet val, hatar man karln så bör man nog undvika den. Jag gillar Atkinson och rekommenderar den iaf.

RED av H

Hade läst ett par ljumna recensioner av ”RED” innan, men vafan, Bruce Willis funkar väl alltid? Så vi satte oss för att se den, och den var betydligt bättre än väntat.

Willis är (förstås) en pensionerad hemlig agent som kärat ner sig i telefonisten hos pensionsmyndigheten (Mary-Louise Parker, ”Weeds”). Plötsligt blir han en dag utsatt för ett mordförsök, och blir på sin flykt tvungen att kidnappa Parker eftersom mördarna säkerligen försöker nå honom den vägen annars. Han lyckas få fram en lista på människor som nästan alla mördats, och tillsammans med ett gäng bindgalna agenter försöker han ta reda på vem som ligger bakom det hela.

Jag hade skitkul i alla fall. En mycket underhållande popcornhistoria med John Malkovich (alltid bäst som bindgalen), Morgan Freeman (standard), Helen ”I mördarens spår” Mirren (med stora och grova automatvapen i nävarna) och en cameo av Ernest ”Not dead yet” Borgnine. Rekommenderas!

Jonah Hex av H

Som liten gillade jag serietidningen Jonah Hex (eller ja, serien var med i en tidning som hette Western, men ni fattar) och när man för några år sen började tala om en filmatisering så blev jag glad. Sen byttes det regissörer och skådespelare hejvilt i ett par år, och när filmen slutligen släpptes så var recensionerna allt annat än positiva. I en intervju i Empire säger till och med huvudrollsinnehavaren Josh Brolin att ”det är fullt möjligt att det här är en riktigt usel film”.

Ja, nu är det inte så illa. Det är en okej underhållning, men det känns på nåt sätt som att man inte riktigt tar till vara på idén. Jonah Hex är en man som kommit tillbaka från de döda med en speciell talang. Om han tar tag i folk som dött, så vaknar de till liv tills han släpper dem igen. Dessutom gör det ont att bli uppväckt, och det gör mer ont ju mer nyligen du dött. Detta nyttjar förstås Hex till att klämma information ur liken som gärna berättar allt så de slipper smärtan.

Hans ärkefiende John Malkovich har fått grepp om några mystiska kulor som kan spränga stora områden. Med dessa tänker han spränga hela landet för att… ja, han vill väl det. Hex försöker stoppa honom. Det följer lite action och specialeffekter och lite annat. Dugligt, men det kunde varit bra mycket bättre.

Art School Confidential av H

Jerome börjar i konstskola för att han vill bli århundradets bästa konstnär. Det visar sig lite svårare än väntat, när han upptäcker att konst är högst subjektivt och allas subjektiva åsikter pendlar från pretentiöst skitsnack till ren idioti. Den elev som senast kommit från skolan och blivit känd är ett kaxigt svin, och läraren (John Malkovich) är själv en misslyckad konstnär som jobbar kvar för att få hälsoförsäkring.

Art School Confidential är ett mishmash av lite allt möjligt, men inte tillräckligt mycket av något speciellt. Dels är det dramatiken kring Jerome och hans konst, Jerome och hans förälskelse i modellen Audrey, övriga klassen och deras konst, och dels handlar det om de strypmord som sker runt skolan. Rumskamraterna Nick Swardson (som studerar mode) och Ethan Suplee (Randy i My Name Is Earl) som jobbar med en film om strypmorden, är egentligen föga mer än utfyllnad. Visst är filmen rolig på sina ställen, men har egentligen inget nytt eller väsentligt att säga, och då får man se till att underhålla lite mer. Jag kan nog tyvärr inte reservationslöst rekommendera den här filmen, även om mina vänner på 4eyes ger den högre betyg. Kanske värt det bara för att se Ethan Suplee klä sig som Kevin Smith…

Författaren Daniel Clowes och regissören Terry Zwigoff jobbade tidigare ihop med filmen Ghost World, som också den hade en serietidning som grund. Ghost World är en riktigt bra film tycker jag, kanske egentligen den enda teen angst-filmen jag gillat, så jag blev lite besviken på att Art School Confidential inte levererade. Skillnaden kanske ligger i att Zwigoff skrev själva filmmanuset till GW, medan Clowes gjorde det till ASC? Zwigoff regisserade ju Bad Santa utan några problem, så det är nog möjligt.

Ett trailer här.

Con Air av H

Efter Bad Boys och The Rock hade Jerry Bruckheimer fått blodad tand när det gäller att producera storslagna actionfilmer. Con Air kom året efter The Rock (alltså 1997) och för ett väldigt oväsen, fast med märkbart mindre stil än The Rock. Hur kommer det sig? Vi tar en titt.

Jerry Bruckheimer Films, själva bolaget alltså, formades inför Con Air och är alltså hans första helt egna produktion. Det innebär att hans tidigare vapenkamrat Don Simpson, som producerat film ihop med Bruckheimer ända sen Snuten I Hollywood 14 år tidigare, har lämnat skeppet. Con Air är regissören Simon Wests första film. Han gick vidare till att göra Tomb Raider och lite annat ointressant. Cinematografen (kameramannen för oss vanligt folk) hade mest gjort tv-serien av Indiana Jones tidigare, men gick sen vidare till stora saker som Tomb Raider 2, Star Wars 1-3 och James Bond-bilolyckan Die Another Day.

Vi kan alltså konstatera att man inte hade lika hög kvalitét bakom styret som tidigare. Trots detta har filmen dragit in över 220 miljoner dollar (budget: 75 miljoner) och fortsätter att vara väldigt populär. Man har nyligen släppt en såndär ”extended unrated” version som vi talat om tidigare, men den har jag inte brytt mig om.

Jerry själv dundrade vidare med Armageddon året efter, men den skiten tänker jag fan inte se om.