Helt Perfekt Glob

Avenging Force av J

När den pensionerade Secret Service agenten Matt Hunter (Michael Dudikoff) stoppar ett attentat mot hans vän Larry Richards (Steve James), som kandiderar för en plats i Louisiana senaten, blir han ett mål för Pentangle – en högerextrem terroristgrupp med kopplingar till affärsvärlden och högerpolitiker. Hungrande efter hämnd skyr de inga som helst medel för att ge igen på Hunter, varpå de bestämmer sig för att kidnappa hans tolvåriga syster och tvinga in Hunter i en dödlig katt-och-råtta-lek i Louisiana’s träskmarker.

Avenging Force från 1986 är uppföljaren till en av 80-talets bästa actionfilmer; Invasion U.S.A. med Chuck Norris. Enda kopplingen till sin föregångare som den här filmen har är karaktären Matt Hunter. Vad jag har förstått det som var Chuck Norris menad att återvända i den här filmen som just den karaktären, men då han hoppade av projektet och då Michael Dudikoff var ”het” just då efter att ha medverkat i American Ninja året innan (för att inte tala om att han hade fysiken för rollen) så gick rollen oavkortat till honom – i alla fall som jag har förstått det.

Personligen föredrar jag Invasion U.S.A. över Avenging Force. Anledningen till det är att jag föredrar skjutningar/explosioner i mina nonsens-actionfilmer över folk som slår varandra på käften. Med det sagt betyder det inte att jag inte gillar martial arts filmer, men jag sätter mig hellre och tittar på en film där det är explosioner var tioende minut än en film där det är bunkaslagge under samma tidsspann.

Actiondelarna i Avenging Force fungerar helt okej, men jag hade föredragit om det hade varit lite mer pang-pang än vad det är. John P. Ryan är filmens höjdpunkt varenda gång gubben kliver in framför kameran och något som slog mig när jag såg den här filmen var hur jävla bra Ryan faktiskt kunde spela psykopat på film när han fortfarande var i livet. Hade Avenging Force varit en fristående film (vilket den enkelt hade kunnat varit igenom att de bara hade ändrat Dudikoff’s karaktärs namn till något annat) hade jag nog gillat den mer då jag inte hade haft besväret att hela tiden jämföra den med Invasion U.S.A. – som trots allt är en av mina favoriter bland nonsens-actionfilmerna som kom under det härliga 80-talet.

Jag gillar Avenging Force, men ställer jag den bredvid Invasion U.S.A. bleknar den bort lite grann i mina ögon. Tar man för vad den är så är det en okej actionfilm att spendera i runda slängar hundra minuter framför.

Läs gärna också min över tio år (!) gamla recension av Invasion U.S.A.

Class Of 1999 av J

Mark L. Lester, som gjorde bland annat Class Of 1984 (recenserad här) (som större delen av storyn är snodd av i den här filmen), film från 1990.

Under 1992 förekom det 543 767 fall av våld i amerikanska high schools. I vissa städer började områdena kring dessa skolor att tas över av våldsamma ungdomsgäng.

1997 hade fallen tredubblats. Gängen tog kontroll över stora områden av dessa städer och vissa skolor stängdes ner helt.

Året är 1999. De gängkontrollerade områdena har blivit så kallade ”free-fire zones”. Polisen beträder inte dessa platser. Det finns inga lagar där. Kennedy High ligger mitt i en ”free-fire zone”.

För att försöka få bukt på ungdomarna sätts en ny sorts android in i form av tre lärare som ska lära dom att hålla sig på mattan. Men kort efter att de nya androiderna har satts igång börjar det gå snett. Istället för att lära ut och diciplinera börjar de döda ungdomarna som inte lyder.

Cody Culp, ledare för The Black Hearts, börjar fatta misstankar efter att två av hans vänner har dött och börjar tillsammans med rektorns dotter, Christie, att rota i det hela. Och snart måste gängen slå tillbaka mot lärarrobotarna.

B-action all the way. Handlingen kanske inte är den mest originella, men den funkar tycker jag. Effekterna är bra stundtals och stundtals inte. Framför kameran ser vi bland annat Bradley Gregg (Indiana Jones And The Last Crusade), Malcolm McDowell (Halloween (2007), Doomsday), Stacy Keach (Children Of The Corn 666: Isaac’s Return), Patrick Kilpatrick (Scanner Cop II, X-Files), Pam Grier (Jackie Brown, Mars Attacks!), John P. Ryan (It’s Alive) och Joshua John Miller (Halloween III: Season Of The Witch). Det är många B-skådisar, men de gör det dom ska.

Mycket mer än så har jag inte att säga. Jag gillar den här filmen riktigt mycket fortfarande, fastän jag har sett den hur många gånger som helst. Men samtidigt så är det en sån där film man absolut inte ska se om man ställer frågor som ”Varför gjorde han/hon det?”, ”Hur kunde det hända?” och dylika frågor. Det är ju trots allt B-action.

Läs även Helt Perfekts recension av den.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0099277/

It Lives Again (aka It’s Alive 2) av J

Jaha, då har jag sett uppföljaren till It’s Alive (1974), dvs It Lives Again (även känd som It’s Alive 2) (1978). Storyn är följande:

Davies monsterbaby är död. Men paret Scott väntar utökning, och gissa vad som väntar? Frank Davies (återigen spelad av John P. Ryan) söker upp dom för att berätta att deras väntade barn kan vara ett av monsterbarnen. När väl barnet är på väg ut lyckas Davies och ett par andra personer genomföra en kupp så att polisen och en specialstyrka (som är framtagen för att utrota monsterbarn) blir lurade vilket resulterar i att Davies och några andra lyckas få Scott-barnet och pappan till deras ”högkvarter” och gömmer dom där. Mamman hämtas senare och allesammans gömmer sig där. Det som skiljer sig ifrån första filmens story är att den här gången är det inte bara en baby, utan tre. Efter ett tag lyckas dom här tre babymonstrena rymma, sedan börjar jakten…

Det tog alltså 4 år för dom att göra en uppföljare till It’s Alive. Kunde dom inte gjort den lite mer…händelserik? Jag tyckte It Lives Again (It’s Alive 2) kändes lite långdragen från och till. Det var ganska mycket snack (speciellt första 30 minutrarna). Efter att monsterbebisarna rymmer börjar det dock hända lite grejer. Att dom berättar saker som har hänt tidigare (typ tidsrymden mellan första och andra filmen) är ganska bra, för det ger en helhetsuppfattning om en del av karaktärerna. En sak jag störde mig på dock var att dom var tre monsterbebisar, men handlingen fortskrider väldigt fort från och med att dom har rymt, och handlingen avrundar dom från tre till två, ganska snabbt. Filmens tagline följer: ”The ’It’s Alive’ Baby is back… Only now there are three of them.” Ja, dom är tre, i typ 15 minuter, eller något. Det är alldeles för kort tid när dom är tre stycken, iaf.

En annan grej jag störde mig på var att ljudet var underligt. Från och till lät det ungefär som om skådisarna i filmen stod och mumlade och ibland lät det ungefär som att dom stod och skrek åt varandra fastän dom använde vanligt tonfall. Så man kan ju börja undra
vad ljudteknikern gjorde egentligen…

Är filmen bra eller dålig då? Ptja, helt duglig som uppföljare. Den är dock långdragen från och till, som sagt. Har man sett första filmen så är den här helt klart duglig att se om man vill veta vad som hände efter slutet på första filmen.

http://www.imdb.com/title/tt0077756/

It’s Alive av J

Ja, alltså…jag är ganska kluven angående den här filmen. Det är självklart en gammal klassiker som delvis får en att lyfta på ögonbrynet både en och två gånger pga hur rollkaraktärerna agerar och själva storyn i stort och delvis får en att fundera över varför människor agerar som dom gör i en sån här ”ganska” udda situation, är det av rädsla eller vad är det? Hm, storyn ja, den hade jag glömt att skriva. Då kör vi då:

Storyn kretsar runt familjen Davis som väntar tillökning. Under förlossningen dör flertalet personer under mystiska omständigheter, som senare visar sig vara att Davis-babyn är ett monster (bokstavligt talat). En jakt efter babyn börjar där bl a pappan (spelad av John P. Ryan som senare dök upp i bl a den här filmens första uppföljare och flertalet år senare dök upp i b-actionfilmen Class Of 1999 som robotlärare) medverkar i jakten och vill se babyn död.

Under filmens gång händer det saker som är smått obegripliga (som i väldigt många andra skräckfilmer, eh..). Exempel på det är följande: ett mjölkbud stannar vid ett hus (med babyn i bilen) och blir dödad efter en stund. Mjölkflaskor krossas och halva gatan blir vit (av mjölken som rinner ut på asfalten) och sedan börjar det rinna ut blod över gatan med, samt att den står väldigt synligt parkerad, ändå verkar det som om polisen inte hittat den eller så sket dom enbart i att kolla upp en mjölkbil som står fullt synligt parkerad utanför ett hus och som samtidigt verkar ha tappat halva lasten med mjölk. Varför jag poängterar det här är för att efter den här händelsen i filmen nämner INGEN detta, ungefär som om den inte hänt. Det är så här att samtliga mord, utom den här, nämns efteråt (om inte polisen varit närvarande när mordet skedde, vilket dom är i ett par av mordscenerna, exempelvis på skolan).

Vad exakt tycker jag om den här gamla klassiska skräckfilmen då? Ptja, jag tycker den är riktigt bra och tycker att dom flesta som vill se ett stycke skräckhistoria bör se den, men samtidigt så tycker jag att den har några brister, exempelvis att den är lite ”pratig” från och till (det här är en av anledningarna till varför jag är ganska kluven till den). En annan grej jag måste påpeka med den här filmen är att slutet är ett av dom mest gripande sluten i en skräckfilm jag någonsin sett, mycket bra gjort!

Att den är ifrån 1974 bevisar bara ytterligare en gång att bra skräckfilmer gjordes långt före dagens skräckfilmsindustri – som givetvis inte kunde låta den här klassikern vara heller, utan släpper en remake av den senare i år.

http://www.imdb.com/title/tt0071675/