Helt Perfekt Glob

Black Christmas av J

Det är dags för jullov och föreningssystrarna vid Pi Kappa Sigma föreningen fixar med sina planer inför högtiden, men får samtidigt underliga telefonsamtal från någon som kallar sig för ”Billy”. När Clare (Lynne Griffin) försvinner spårlöst kontaktar de polisen, som inte verkar engagera sig speciellt mycket i fallet. Samtidigt planerar Jess (Olivia Hussey) att genomgå en abort, vilket hennes pojkvän Peter (Keir Dullea) är starkt emot.

När en 13-årig flicka hittas död i den lokala parken anar polisen att det kan finnas kopplingar mellan de två fallen och sätter upp en avlyssning av föreningshusets telefoner. De underliga samtalen fortsätter och börjar få en ökad bibetydelse gentemot en av föreningssystrarna, som involverar information som bara de involverade kan veta om. Eller finns det en annan förklaring till hur den mystiske uppringaren vet så mycket om den specifika tjejen ifråga?

Innan A Nightmare On Elm Street, innan Friday The 13th och innan Halloween släpptes julslashern Black Christmas, som tillsammans med The Texas Chain Saw Massacre satte grundstenen till slashergenren (även om verk som Reazione a catena/A Bay Of Blood/Twitch Of The Death Nerve kom ut flera år innan). Jag vet inte varför, men det har tagit mig bra många år att ens fundera över att se Black Christmas trots mitt stora intresse av slashergenren och när det nu är juletider (i skrivande stund) tyckte jag att det var dags att äntligen se denna, som så många kallar den, klassiker.

Det märks att Black Christmas är en tidig slasherfilm. Den är otroligt långsam och påminner mer om en kriminalthriller än en slasherfilm, allt våld är off-screen och förväntar man sig något annat än det lär man bli otroligt besviken på den här filmen. Fokuset ligger mer på storyn och några av karaktärerna än att visa våld, blod och gore och på sätt och vis funkar det. Filmen har en bra stämning över sig och trots sitt långsamma tempo har den en smått creepy känsla rakt igenom. I kombination med det har manusförfattaren även slängt in en rejäl skopa nattsvart humor i början på filmen som fick mig att gapflabba, vilket jag inte alls var beredd på.

Filmens svagheter är dock att den är på tok för förutsägbar i kombination med att den är lite för lång (och långsam). Redan efter halva filmen hade jag räknat ut den stora överraskningen som dyker upp mot slutet av filmen och satt mest och bara väntade på att få det hela bekräftat. Speltiden som ligger på strax under 1 timme och 40 minuter är lite för lång och hade kunnat skurits ner med i alla fall några minuter för att öka på tempot i filmen och därmed inte göra den så pass långsam som den faktiskt är.

Många lyfter den här filmen till skyarna, jag själv tycker att den är bra för vad den är men tycker samtidigt att den har sina brister. Det är en tidig slasher och det märks.

Nightmare Beach av J

Diablo (Tony Bolano) är en ledare för motorcykelgänget Demons. Han har blivit dömd till döden genom elavrättning då han blev befanns skyldig till ett mord på en ung kvinna. Strax innan sin död skriker han åt den döda kvinnans syster, Gail (Sarah Buxton), att han är oskyldig och att han kommer att komma tillbaka…

Ett par dagar efter Diablo’s avrättning är det dags för det stora Vårlovet och staden blir invaderad av festsugna ungdomar. Footballspelarna Skip (Nicolas De Toth) och Ronnie (Rawley Valverde) anländer till stadens strand för att ha några sköna dagar i solen med fest och raggning. Skip, som är besviken över sig själv tack vare en match som gick dåligt nyligen, kommer i kontakt med Gail, som jobbar som bartender vid den lokala strandbaren. Allt kul med vårlovet tar emellertid en dödlig vändning då någon iklädd motorcykelställ och hjälm börjar ha ihjäl folk med hjälp av el. Kan det vara Diablo som kommit tillbaka från de döda som han lovade…?

Fyra år efter frontalkrocken The Nail Gun Massacre kom en till slasher med motorcykeltemat i form av Nightmare Beach (som senare skulle bli, troligtvis, mer känd som Welcome To Spring Break), som blev regisserad av en viss Harry Kirkpatrick som var en pseudonym för ingen mindre än Umberto Lenzi. Jämför man Nightmare Beach med Mr. Lenzi’s andra verk så känns den otroligt tam. Morden som inträffar i filmen är inte fullt lika grafiska som i hans andra filmer och de som förväntar sig ett blodbad alá Lenzi får ursäkta den här filmen. Vad Nightmare Beach bjuder på istället är 80-tal deluxé.. jag menar, ALLT skriker 80-tal i den. Frisyrerna, musiken, de (till större delen) fullständigt okända skådisarna – you name it. Det är dock kul att se John Saxon återigen i en viktig roll från det härliga 80-talet!

Även om Nightmare Beach är ganska lätt att glömma bort gillar jag den av någon outgrundlig anledning. Den är inte speciellt spännande eller läskig, men på något sätt lyckades den greppa mitt intresse och den flöt förbi ganska problemfritt. Det är inte en film jag borde rekommendera, men jag gör det ändå. Kan man ta den för vad den är så är det en ganska kul slasher, som levererar ett av de mest oförutsägbara sluten jag har sett i en slasherfilm (eller så kanske det bara var jag som var sömnig eller något).

Beverly Hills Cop III av J

Under ett tillslag mot en bilslakt blir Axel Foley’s (Eddie Murphy) chef, inspektör Douglas Todd (Gilbert R. Hill), skjuten till döds. Gärningsmännen kommer undan, men lämnar spår efter sig som leder Axel till nöjesparken Wonder World i Los Angeles. Väl där dröjer det inte länge förrän Axel upptäcker att någonting skumt finns under den glada nöjesparkens yta.

Beverly Hills Cop III är den del som troligtvis de flesta avskyr. Varför förstår jag inte riktigt. Visserligen är det den svagaste delen i trilogin, men den är ändå väldigt underhållande. Till skillnad från de två första filmerna känns den tredje mer som en regelrätt actionfilm än en action/komedi, även om humorn finns till en viss del kvar. Det känns helt enkelt som att manusförfattaren/manusförfattarna har lagt mer krut på actiondelen än humordelen. Ja, ni fattar.

Karaktärerna är fortfarande kul att titta på, men skurkarna känns rätt stereotypiska och plottwisten känns inte lika genomtänkt som i de två första filmerna – även om vissa saker var rätt uppenbara även där. Skådespelarna är fortfarande bra, men Eddie ser ganska trött ut och iaf jag får intrycket att han bara vill ha filmen överstökad för att ge sig på nästa projekt. Hans karaktär, Axel, är inte alls lika uppkäftig och slängd i truten som i de två tidigare filmerna, vilket var en del av det komiska med BHC-filmerna. Judge Reinhold har dock några roliga scener även om han inte har så fruktansvärt mycket speltid.

Tempot i filmen är lite högre än de två tidigare filmerna och filmen känns, som sagt, mer koncentrerad på snabb och spännande action än humor och slutsekvenserna (ni vet när Eddie spöar skurkarna) är betydligt längre än slutsekvenserna i de två första filmerna.

Nåja. Beverly Hills Cop III är helt klart den svagaste delen i trilogin, men är samtidigt en underhållande actionfilm om man kan ta att den skiljer sig smått ifrån de två första filmerna. Men om den tredje filmen förblir den sista filmen får vi se, då det ryktas om i ett par år nu att de har funderingar på att göra en fjärde film i serien. Huruvida det kommer gå återstår att se. Iaf jag hade älskat att se Eddie och gänget i full fart igen i en ny film om Axel Foley.

Apocalypse Domani (aka Cannibal Apocalypse) av J

Under Vietnamkriget skickas befälhavaren Norman Hopper (John Saxon) och hans grupp in i ett vietnamesiskt läger på ett räddningsuppdrag av två amerikanska soldater – Charlie Bukowski (Giovanni Lombardo Radice) och Tom Thompson (Tony King). När gruppen hittar de två soldaterna sitter de och festar på kvarlevorna av en ung vietnamesisk kvinna, för att sedan bita Hopper i armen.

Flera år senare lider Hopper fortfarande av mardrömmar kring händelserna i Vietnam och som om inte det vore nog följde även en törst med ifrån Vietnam – en törst för människokött. Men när Charlie plötsligt ringer honom, efter att ha blivit släppt ifrån mentalsjukhuset han suttit inspärrad på sen Vietnamkriget, dröjer det inte länge förens saker och ting börjar gå utför och Hopper’s törst tar över…

Apocalypse Domani är en okej italiensk exploitation film på kannibalism, även om händelseförloppet och storyn är jäkligt långsökta. Filmen är ganska blodig, men är inte nämnvärt uppseendeväckande eller ens äcklig på något högre plan. Dessutom blir filmen då och då rätt seg under första halvan, men vänder ganska tvärt i mitten och röjer på i ett hyfsat tempo resten av filmen för att sluta med en sån där twist som lämnar tittaren antingen chockerad eller leende.. eller fnysande, beroende på hur mycket man har hängt med i filmen.

Intressant fakta om filmen är att John Saxon (troligtvis mest känd för sin insats i A Nightmare On Elm Street 1 och 3, samt New Nightmare) tydligen var ovetandes om att det här var en exploitation film och att han ganska snabbt efter att ha fått veta detta tappade intresset för filmen, även om han redan skrivit på kontrakt att genomföra den. Han har också påståt sig aldrig ha tittat på den färdiga filmen och tyckte det var alldeles riktigt att den blev förbjuden i UK, då han tyckte att filmen var skamlig och dålig. Det har även sagts att Saxon’s deltagande i filmen berodde helt på att han precis hade skiljt sig och var i en finansiell kris och behövde helt enkelt pengarna. Filmen släpptes hur som helst oklippt på video i UK tidigt under 1980, men blev tillbakadragen då den hamnade på ”Video Nasties”-listan och distributörerna för filmen blev fällda för obscenitet. Filmen släpptes på nytt i UK 2005, men fick ett kort klipp på ett 1 – 2 sekunder under ”kloak eldstriden” där några råttor blir nerstänkta med brinnande napalm då BBFC (British Board of Film Classification) tyckte att detta motstred lagen om djurmisshandel. Detta påvisar återigen hur många moralkärringar och löjliga lagar det finns i UK… idioter.

Apocalypse Domani är en okej film i det stora hela, men den kan verkligen inte mäta sig med exempelvis Cannibal Holocaust – där det förekommer betydligt mer simulerad kannibalism än i den här.

Never Sleep Again: The Elm Street Legacy av J

Som jag utlovade i min recension av den första Nightmare filmen; här kommer Never Sleep Again: The Elm Street Legacy, dokumentären om Nightmare serien och Freddy Krueger – och vilken dokumentär.

Teamet bakom His Name Was Jason: 30 Years Of Friday The 13th återvänder med den här dokumentären och upplägget är hyfsat likt Friday dokumentären – man går igenom filmerna i kronologisk ordning och intervjuar skådespelare, regissörer, manusförfattare, specialeffektsteam osv. som berättar och pratar om filmerna i serien (samt Freddy vs. Jason) och TV-serien Freddy’s Nightmares (vilket jag blev lite förvånad över) – men inte remaken. Det känns som att teamet har lyckats fånga upp de flesta bakom filmerna, men avsaknaden av Johnny Depp (Nightmare 1 och 6) och Frank Darabont (en av manusförfattarna av Nightmare 3) existerar där och det är lite snopet att dessa två herrar inte intervjuats.

En stor skillnad mellan Friday och Nightmare dokumentärerna är speltiden och hur ingående de är i Nightmare i jämförelse med Friday. Friday ligger på ca 90 minuter och går ganska grundligt in på Friday filmerna, medans Nightmare dokumentären ligger på närmare 240 minuter och djupdyker i filmserien och vi får en ganska bra inblick bakom kulisserna – vilket täcker det mesta – i en välstrukturerad och effektiv jargong (som i Friday dokumentären).

Exempelvis berättas det om att Nightmare 5 blev kraftigt redigerad innan dess biorelease (vilket jag berättade om i min recension) och vi får även se de oredigerade klippen snabbt under dokumentärens gång. Det berättas även att det förekom väldigt dålig stämning under inspelningarna tack vare bland annat brist på tid och ett färdigt manus, då man under flera av Nightmare produktionerna påbörjat filmningen innan ett fullständigt manus funnits till hands.

Hur som helst är Never Sleep Again: The Elm Street Legacy dokumentären en guldgruva för den nyinvigde Freddy-anhängaren och hardcore-fanet och speciellt besviken lär ingen bli som gillar Nightmare och Freddy Krueger.

Men vi är inte klara än! Precis som Friday dokumentären kommer även Nightmare dokumentären i en 2 disc edition och disc 2 är självfallet fullproppad med extramaterial.

Extramaterialet består av följande:
Förlängda intervjuer som inte fick plats i dokumentären. Här pratas det även kort om remaken. En förhandstitt på Heather Langenkamp’s kommande dokumentär I Am Nancy. Vi ser även personer som tillverkar Freddyhandskar, Freddyfans och deras samlingar, en grovt redigerad version av Angry Video Game Nerd’s recension av A Nightmare On Elm Street NES-spelet (och nyinspelade kommentarer av James Rolfe), Nightmare-konceptet som serietidningar och böcker, en kortare video med kommentarer ifrån kompositörerna och låtskrivarna i Nightmare filmerna en kort dokumentär om filmernas affischer, där deras skapare Matthew Joseph Peak berättar om sina skapelser och om hur originalmålningen till första filmen höll på att gå förlorad för alltid.

Utöver allt detta får vi även en teaser av själva dokumentären, ett tio minuter klipp där skådespelarna från Nightmare filmerna läser upp utvalda repliker och således agerar varje film under 10 minuter samt en kortare video med Horror’s Hallowed Grounds där teamet åker till flera av de platser där de spelade in den första Nightmare.

Never Sleep Again: The Elm Street Legacy lämnar inte mycket kvar att önska sig och det är en väldigt intressant dvd som täcker mer eller mindre allt som kan vara av intresse angående Nightmare filmerna och Freddy Krueger. Mycket bättre eller informativt än så här kan det nog faktiskt inte bli.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt1510985/

New Nightmare av J

10 års jubileumet börjar närma sig för A Nightmare On Elm Street och en av dess stjärnor, Heather Langenkamp, har en stalker efter sig – vars röst påminner starkt om Freddy Krueger. Som om inte det vore nog dör hennes man Chase (David Newsom) i en bilolycka efter att ha somnat bakom ratten, hennes son Dylan (Miko Hughes) vägrar att sova, New Line Cinema har erbjudit henne en roll i den ”definitiva Nightmare-filmen” och personer i hennes omgivning börjar förändras. Det går snart upp för henne att Freddy Krueger kanske inte bara är en fiktiv karaktär…

Idéen bakom New Nightmare dök upp redan 1987 inför den tredje filmen i Nightmare serien, men idéen blev förkastad och det tog ytterligare 7 år innan Wes Craven fick använda sin idé. Och den slutliga produkten blev bra. Mer eller mindre. Medans Nightmare uppföljarna är blodigare och våldsammare än originalet bygger New Nightmare upp sig mer på stämning och obehag än våld och blod – även om det finns lite grann av det också – som originalet.

Utöver Langenkamp ser vi exempelvis också John Saxon, Wes Craven, Robert Shaye och Robert Englund (som även spelar Freddy) som sig själva. De som står framför kameran sköter sig bra och jag har inte direkt någonting att klaga över.. bortsett från Miko Hughes (som gjorde sin debut i Pet Sematary). Den dåvarande snorungen skriker, pratar med raspig röst (som inte är ett dugg skrämmande utan bara jävligt irriterande) i ett par sekvenser och.. äh. Ni fattar. Jag stör mig bara på honom.

Effekterna är snygga, men lider som vanligt av utdaterad CGI och vissa grejer ser ganska.. plastiga ut. Freddy makeupen har fått sig ett litet lyft och han ser mer ondskefull ut i New Nightmare än i någon av de tidigare filmerna, samtidigt som hans personlighet har återgått till originalets lite mer allvarliga och mindre cheesiga Freddy. Utöver makeupen har Freddy’s handske blivit förändrad och den påminner lite grann om den i Nightmare 2.

New Nightmare är givetvis inte den bästa i serien, men den ligger åtminstone inte längst ner på listan. Det är en bra film med en ganska cool idé som utförs helt okej. Att den inte är speciellt läskig eller blodig är inte katastrofalt då det jämnar ut sig med spänningen. God söndagsunderhållning. Mer eller mindre.

Sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0111686/

A Nightmare On Elm Street 3: Dream Warriors av J

När en plötslig våg av självmord och självmordsförsök bryter ut i Springwood blir de överlevande ungdomarna intagna på den lokala psykriatrin där Neil Gordon (Craig Wasson) försöker att hjälpa de drabbade. Samtidigt får Nancy Thompson (Heather Langenkamp) jobb på samma avdelning och det dröjer inte länge förrens det står klart för henne att hennes nemesis Freddy Krueger (Robert Englund) är tillbaka. Tillsammans med de överlevande ungdomarna och Neil försöker hon att sätta stopp för Krueger en gång för alla och svaret de söker verkar ligga i Kristen (Patricia Arquette)…

Personligen så anser jag att Nightmare 3 är en klar jävla förbättring från den hyfsade andra filmen i serien. Och inte bara det, jag tycker också att den tredje filmen är även den andra bästa i serien utöver originalet. Skådespelarna är nästan lika bra som i den första filmen och att få återse Langenkamp som Nancy är trevligt. Vi återser givetvis även Englund som Freddy, som i vanlig ordning för en strålande insats, och John Saxon som Nancy’s farsa. Vi ser även Laurence Fishburne i en mindre roll som mentalskötare och Arquette i hennes första roll. För regi stod Chuck Russell – mannen bakom exempelvis The Blob (1988), Eraser och The Mask. Storyn återgår till originalkonceptet och precis som med originalfilmen kan jag se den här hur många gånger som helst utan att tröttna. Effekterna är bra och ser som oftast snygga ut, men är titt som tätt utdaterade med bland annat stop motion och ganska töntiga ”el”-effekter.

Men för att ha 23 år på nacken (i skrivande stund) och vara den tredje filmen i en serie är den förbannat bra och underhållande.. mycket tack vare Englund’s agerande som Freddy som utvecklats lite sen de två första filmerna.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0093629/

A Nightmare On Elm Street av J

Med både en remake och en 4 timmar lång dokumentär om hela serien (med titeln Never Sleep Again: The Elm Street Legacy) släppta (som jag kommer recensera lite längre fram) tänkte jag gå igenom samtliga Nightmare filmer i originalserien, plus Freddy Vs. Jason. Vi sparkar igång med filmen som startade alltihop 1984…

Nancy (Heather Langenkamp) och hennes vänner har våldsamma mardrömmar som alla innehåller ett gemensamt element; en kraftigt sönderbränd man med en handske med knivar på sin högra hand. När en i gruppen blir mördad i sömnen inser Nancy att hon måste hålla sig vaken och försöka att luska ut sanningen kring mannen i drömmarna.

Första Nightmare är en odödlig klassiker för mig. Jag har sen länge tappat räkningen på hur många gånger jag har sett den och den förblir så bra som den var första gången jag såg den. Skådespelarna är grymt bra och det är lite småkul att se Johnny Depp i sin första roll (som senare dök upp i en biroll i Freddy’s Dead). Heather Langenkamp (som även dök upp i den tredje filmen och den sista i serien) är bra i rollen som Freddy’s första motståndare och Robert Englund var, är och förblir Freddy Krueger – ingen kan ersätta honom som Freddy i mina ögon. Storyn är ganska simpel och fungerar alldeles utmärkt, även om vissa hål förblir öppna efter filmens slut. Effekterna är mycket imponerande även om filmen är från mitten av 80-talet och att produktionen är av lågbudget varianten.

Inte nog med att filmen fick sex uppföljare (varav en är en lite mer fristående film) och en fristående film, den fick även en egen TV-serie (kallad Freddy’s Nightmares) där Robert Englund återigen trädde i kläderna av Freddy Krueger, som programledare. Serien hann sändas i två säsonger mellan 1988 och 1990 och är av en liknande variant så som Tales From The Crypt och Tales From The Darkside. Det finns mycket mer trivia kring filmen än bara det om serien, och ni finner det här.

A Nightmare On Elm Street är ett bevis på att Wes Craven har varit en bra regissör en gång i tiden, som numer trycker ur sig en massa överskattade slasherrullar (Scream filmerna, exempelvis) och billiga produktioner som går direkt till dvd. A Nightmare On Elm Street är, även om slashergenren redan var uppbyggd, en milstolpe i skräckfilmens historia.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0087800/