Helt Perfekt Glob

The Walking Dead – Season 7, 8 & 9 av J

Ja, jag vet att jag ligger efter med The Walking Dead. Ska sanningen fram så var jag faktiskt osäker på om jag överhuvudtaget tänkte se vidare serien efter att ha stannat halvvägs in i säsong 7, men efter att ha sett om hela serien från början så har jag beslutat mig för att kämpa på framåt med den och skriva nåt kort om de kvarvarande säsongerna som kommit och kommer. Med det sagt;

På deras väg till Hilltop, då Maggie (Lauren Cohan) är i behov av läkarhjälp tack vare hennes graviditet, möter slutligen Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp The Saviors ledare; Negan (Jeffrey Dean Morgan). Efter en natt av terror blir Rick och hans grupp tvugna att börja agera underhuggare åt The Saviors, men det dröjer inte länge innan de börjar forma en plan för att slå tillbaka och förgöra The Saviors en gång för alla.

Säsong 7’s första avsnitt är troligtvis ett av de mest notoriska avsnitten i hela The Walking Dead och jag minns i synnerhet hur fans världen över blev rent av förbannade när det precis hade släppts. Det kom ut videos på youtube där fans satt och grinade och skrek framför TVn när upplösningen av cliffhangern från säsong 6 äntligen kom. Jag själv blev väl ganska förvånad men brydde mig kanske inte lika mycket som många andra fans av serien gjorde. Jag fick senare veta att upplösningen av cliffhangern i säsong 6 även inträffar i serietidningen, så hade jag läst den sedan tidigare hade jag antagligen kunnat räkna ut vad som skulle hända i TV-serien…

I alla fall; säsong 7 tuffar på som de tidigare säsongerna. Tempot är kanske neddraget lite grann från säsong 6, men det är fortfarande spännande och Jeffrey Dean Morgan är så jävla bra som Negan (och är nog det bästa med säsong 7, skulle jag säga). Efter att ha sett klart säsongen kollade jag in några behind the scenes features och insåg till förvåning hur mycket CGI som faktiskt används i serien, vilket inte är något jag egentligen reflekterat över. Visst, här och där har jag hajat till då de använt en extremt uppenbar green screen eller om det skvätter CGI-blod så klart, men en del av effekterna de visade upp hade jag ingen aning om att det var CGI. Det mest förvånande med de här feature grejerna var nog dock att höra Andrew Lincoln’s och Lauren Cohan’s riktiga accenter då bägge pratar med brittisk accent, vilket blir helt fel för mig som bara sett dem i The Walking Dead där de pratar med amerikansk accent.

Hur som helst; säsong 7 är en bra fortsättning på serien, men känns samtidigt lite som ett mellanspel mellan säsong 6 och 8 för att trumma upp konflikten mellan Rick’s grupp och The Saviors – vilket är helt okej för mig, även om det kan kännas lite utdraget på sina ställen. Rent betygsmässigt skulle jag väl säga att säsong 7 ligger snäppet under säsong 6, men att serien fortsatt att hålla en något så när hög nivå på underhållningsfaktorn även den här säsongen.

Efter att ha blivit förnedrade och förtryckta av The Saviors inleder nu Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp i Alexandria tillsammans med Hilltop och deras nyfunna allierade i Kungadömet – ledda av Kung Ezekiel (Khary Payton) – ett fullskaligt krig mot The Saviors för att säkra en bättre framtid och en ny början.

Tillsammans med säsong 6 är nog säsong 8 min favoritsäsong i The Walking Dead. Det händer i stort sett hela tiden någonting och inget avsnitt känns onödigt utdraget eller tråkigt, det finns hela tiden ett driv i händelseförloppet och även om det inte är speciellt mycket karaktärsuppbyggnad och drama som förekommer här så väger säsongen upp med action och spänning istället. Säsong 8 har nog också för den delen en av de största överraskningarna i seriens historia, vilket inte var någonting jag såg komma förrän precis innan det skedde.

Jag har inte så mycket mer att tillägga än så om säsong 8 faktiskt. Det är definitivt ett kliv upp från säsong 7 som, även om jag tyckte att den var bra, tog ett kliv ner från säsong 6. Dessutom får man se ännu mer av Jeffrey Dean Morgan som fortsätter leverera som Negan och är fortfarande en av de bästa aspekterna med serien.

Ett och ett halvt år har gått sedan kriget mellan Alexandria, Hilltop, Kungadömet och The Saviors avslutades och de överlevande har sedan dess börjat återuppbygga samhället, under Rick’s fasta ledning. Allt eftersom tiden går stöter lägren på oväntade hinder och faror, men ingenting kan förebereda dem på den fasansfulla kraft som är på väg och som hotar att tillintetgöra hela det samhälle som de arbetat så hårt för att bygga upp.

Säsong 9 drar ner på seriens action från säsong 8 och skruvar ner på tempot en aning men levererar samtidigt några riktiga snytingar rent handlingsmässigt, likt de som levererades i föregående säsong. Istället blir det lite mer karaktärsuppbyggnader och drama här då en handfull nya karaktärer dyker upp samtidigt som andra karaktärer förändras och utvecklas under säsongens gång. Men även om de dragit ner en aningen på seriens action och tempo kände jag mig aldrig nämnvärt uttråkad (vilket har hänt med några av de tidigare säsongerna), händelseutvecklingarna i säsongen är spännande och en del av de nya karaktärerna är intressanta (för att inte tala om creepy).

Men med allt det sagt tycker jag att säsong 9 är ett steg ner från säsong 8, likt säsong 7 var efter säsong 6. Det är inte en dålig säsong, den är bara inte lika bra som föregående.

Skulle jag rekommendera säsong 7, 8 och 9? Om man har sett resten av serien så varför inte? Många gnäller över att det är samma sak i varenda säsong av The Walking Dead – vilket det förvisso till större delen är, men vad kan man räkna med när det gäller en TV-serie på 10+ säsonger som handlar om en grupp överlevande i en zombieapokalyps? Något annat jag har sett folk gnälla om är att många karaktärer ”går säkra”, att de har en openetrerbar plotarmor. De som gnäller över det borde ta och sätta sig och se igenom de här tre säsongerna; de kommer ändra åsikt ganska omgående under deras titt av dem – det kan jag garantera.

Med allt det sagt så är det väl bara för mig att invänta att de ska få tummen ur och släppa säsong 10, vilken jag kommer återkomma till senare…

The Punisher – Season 1 & 2 av J

Jag har äntligen tagit itu med The Punisher serien som Netflix producerade i samarbete med Marvel till deras Marvel Cinematic Universe. Inte för att jag följer det universumet nämnvärt, men jag är ett stort fan av The Punisher och även om jag hade hört en hel del dåliga saker om serien så tänkte jag att jag skulle ge serien en ärlig chans.

Frank Castle (Jon Bernthal) – den man media kallar för The Punisher – är död. Det är i alla fall vad allmänheten tror. I själva verket har Frank gått under jorden och lever nu under en ny identitet, i tron om att han har fullföljt sitt uppdrag att hämnas sin frus och sina barns död. Men när en hacker som kallar sig ”Micro” (Ebon Moss-Bachrach) plötsligt kontaktar honom och berättar att han sitter på information som pekar på att Franks uppdrag ännu inte är över och att de som står ansvariga för hans familjs död ännu går ostraffade.

Jag gillade faktiskt den här första säsongen av The Punisher. Den var betydligt våldsammare än vad jag trodde att den skulle vara. Från vad jag hade hört så lät det som att serien skulle vara mer en drama-serie än en regelrätt actionserie – vilket inte alls stämde. Säsong ett av The Punisher är en bitvis riktigt rå action-thriller serie och jag gillade den. Men med det sagt så är inte heller den första säsongen av The Punisher en bra take på The Punisher. The Punisher – i alla fall för mig – är en enmansarmé som förklarat krig mot den organiserade brottsligheten. En man som inte har något att förlora och som ger blanka fan i om han dör själv, så länge de ansvariga får sina straff – oftast i form av ett regn av bly. I den här första säsongen är Frank/Punisher mer tillbakadragen och bitvis mer aktsam med de konflikter han ger sig in i, vilket på sätt och vis går ihop med storylinen förvisso men med tanke på hur karaktären var i filmerna och serietidningarna är det rätt förvånansvärt åt vilket håll de valt att gå i den här första säsongen.

Hur som helst; jag vart inte besviken på den här första säsongen, jag gillade den. Det är en bra action-thriller serie, men det är som sagt inte en bra The Punisher serie – även om jag gillade Jon Bernthal som Frank/Punisher. Med det sagt…

En tid har gått sedan Frank (Jon Bernthal) tog itu med de sista som bar ansvaret för hans familjs död och har sedan dess varit på resande fot. En kväll när han besöker en pub i en liten småstad i Michigan stöter han på en ung och hemlighetsfull kvinna (Giorgia Whigham) som han räddar ifrån en grupp lönnmördare, varpå han snart finner sig indragen i en ny cykel av våld då någon vill se henne död. Samtidigt vaknar den sista ansvariga för Franks familjs död upp ur det koma Frank försatte honom i – och snart lyckas han rymma.

Säsong två av Netflix’s The Punisher. Egentligen finns det inte så speciellt mycket att tillägga om den här säsongen utöver det jag har skrivit om säsong ett, mer än att den här andra säsongen är bättre. Actionbitarna är välgjorda, råa och underhållande och Jon Bernthal är fortfarande grym i rollen som Frank/Punisher medan Josh Stewart är en intressant skurk i rollen som John Pilgrim och Giorgia Whigham är härligt sarkastisk i sin rollsättning.

Även om jag gillade säsong ett så tror jag nog att jag gillade den här andra säsongen bättre faktiskt även om jag vidhåller det jag skrev om säsong ett; serien är en bra action-thriller serie, men inte en bra The Punisher serie. Det vill säga, om man bortser ifrån de sista två, tre minuterna av den sista episoden i säsong två, som är en stor jävla tease för en säsong/fortsättning vi aldrig lär få se då Netflix har lagt ner både den här serien och de andra Marvel-relaterade serierna som de producerat. Det är givetvis inte ett lika stort långfinger till fansen och tittarna som avslutningen i Terminator: The Sarah Connor Chronicles (recenserad här), men ärligt talat så är det nog fan inte långt ifrån.

Hur som helst så gillade jag serien överlag som sagt. Den har givetvis sina brister, men jag fann den ändå underhållande och fläckvis spännande – vilket är ett okej betyg i min bok. Den får en tumme upp och en försiktig rekommendation.

Snitch av J

Byggnadsföretagsägaren John Matthews (Dwayne Johnson) får ett chockartat samtal från sin ex-fru; deras son Jason (Rafi Gavron) har blivit arresterad för narkotikalangning. Ståendes inför ett orättvist fängelsestraff för en förstagångsförbrytelse tillmötesgående de tvingade minimum strafflagarna har Jason ingenting att erbjuda i utbyte mot ett lindrigare straff. Desperat lyckas John övertyga DEA och den opportunistiska distriktsåklagaren Joanne Keeghan (Susan Sarandon) att låta honom gå undercover för att se till DEA kan göra ett tillräckligt stort tillslag i utbyte mot att Jason blir frigiven. Med den omedvetna hjälpen från en av hans anställda, Daniel (Jon Bernthal), som tidigare har varit involverad i smuggling av narkotika börjar John att infiltrera den undre världen.

Jag hittade filmen Snitch för trettio spänn när jag var och rotade runt i en filmlåda på Dollarstore och med tanke på att Dwayne Johnson’s namn stod med stora röda bokstäver på fodralet så fick den gott följa med hem. Filmen är inspirerad av ett avsnitt i dokumentärserien Frontline, framtagen av det amerikanska televisionsbolaget Public Broadcasting Service (PBS), där de gick in på hur ändringar i de amerikanska narkotikalagarna har gjort så att överenskommelser om ett minimistraff kan utdelas till den åtalade om denne tjallar på dennes medbrottslingar. I de verkliga händelserna hjälpte James Settembrino åklagarna genom att ge dem information om andra narkotikalangare för att hans son skulle få ett reducerat straff. Du kan läsa en intervju med James här.

Förväntar man sig att Dwayne Johnson ska spänna musklerna och använda stora skjutvapen får man gott ursäkta den här filmen. Tempot är långsamt och filmen är mer storydriven än actionpackad. Johnson’s karaktär känns mer som en familjeman som försöker lösa en problematisk situation än en hårdnackad jävel som skjuter först och ställer frågor när alla i rummet är döda. Filmen är ganska lågmäld och involverar mer dialog än action. Med det sagt är inte filmen dålig, den håller intresset uppe under hela filmen och Johnson gör nog en av sina mer minnesvärda roller här.

Snitch är en bra thriller med en nypa action inslängt på sina ställen men räkna inte med kötthuvudaction som Johnson oftast brukar vara med i, för det är det inte. Rekommenderas.

The Walking Dead – Season 2 av J

Säsong 2 av The Walking Dead tog slut för typ ett halvår sen, men jag har inte orkat se den förrän nu när säsong 3 har haft sin början och sitt uppehåll för jul och nyår. Säsong 2 tar vid där säsong 1 slutade; Rick (Andrew Lincoln) och de andra överlevande fortsätter sin kamp om överlevnad i zombieapokalypsen och när en av dem blir skadeskjuten finner de en orörd farm där dess ägare, Hershel Greene (Scott Wilson), motvilligt tar in dem. Det dröjer emellertid inte lång tid innan komplikationer börjar inträffa och problemen som finns inom gruppen börjar komma upp till ytan – vissa värre än andra…

Säsong 2 är ungefär lika utdragen och slapp som den första säsongen var, fast utsmetad över fler avsnitt. Även om det händer saker blir det allt för ofta att karaktärerna står och trampar på samma ställe i tusen år och man undrar om de ska komma till skott någon gång, samtidigt som Captain Obvious har skrivit manus och klantar till de spännande momenten igenom större delen av säsongen. Twistarna som inträffar säsongen igenom känns inte speciellt genomtänkta och även den mest trögtänkta borde ha vett nog att räkna ut vad som komma skall i mer eller mindre vartenda avsnitt.

Skådespelarinsatserna är dock jävligt bra och är troligtvis det som håller upp serien så pass att den inte brakar ihop fullständigt. Effekterna håller TV-standard och det skvätter CGI-blod åt alla håll så fort någon döing får skallen bortskjuten/sönderslagen eller någon överlevande blir tuggad på. Mja…

Säsong 2 kunde ha varit så mycket bättre, skulle varit så mycket bättre, om inte Captain Obvious hade varit i farten återigen och skrivit oss tittare på näsan hela tiden. Men även om säsong 2 har sina stora brister har den dock sina ljusglimtar här och där och det, kombinerat med skådespelarnas insatser, var väl ungefär det som fick mig att se vidare på serien. Nåja. Nu hoppas jag bara säsong 3 inte apar efter de två första säsongerna och vrider serien till det bättre…

Läs gärna min recension av den första säsongen också.

The Walking Dead – Season 1 av J

Jag skulle tro att varenda jävel redan har plöjt igenom säsong 1 nu när säsong 2 av The Walking Dead har kört igång, men eftersom jag precis orkat se klart säsong 1 tänkte jag skriva nåt kort om den iaf…

Polismannen Rick Grimes (Andrew Lincoln) blir under en polisinsats skjuten och hamnar senare i koma på sjukhuset han blir inlaggd på. Efter en tid vaknar han upp ur komat och finner att han är ensam och övergiven på sjukhuset. Han beger sig hemåt och börjar inse att saker och ting har förändrats; de döda verkar komma tillbaka. Han beger sig hem enbart för att mötas av ett tomt hus och bestämmer sig för att bege sig till Atlanta, där militären ska ha satt upp flyktingförläggningar för överlevande, för att leta efter sin fru och son…

Många av de som följer TV-serier som jag känner följer The Walking Dead och ser varje vecka det nya avsnittet och saker så som ”sjukt bra” har dykt upp i konversationer angående serien. Nu när jag har sett klart den första säsongen av The Walking Dead så vet jag inte riktigt om jag faktiskt kan hålla med dem…

Exempelvis är vissa scener utdragna till det yttersta och jag börjar helt enkelt fundera om det faktiskt ska inträffa någonting. Ett bra exempel är redan i det första avsnittet (aka pilotavsnittet, som ni kan läsa en recension på av H här), där Rick går i ungefär tusen år och sedan sätter sig på huk för att prata med en döing som ligger på marken i en park, för att ungefär tvåtusen år senare skjuta den i huvudet. Kan det bli mer utdraget? Dessutom är det många frågetecken som aldrig blir besvarade i den första säsongen och flera karaktärer som dyker upp får vi inte se röken av igen. Vad hände med dem? Försvann de bara? Och varför verkar de övriga karaktärerna till större delen bara skita i att de är borta?

Utöver det så finns det säkert mer att gnälla över – speciellt om man har läst serietidningarna den här serien är baserad på (vilket jag dessvärre inte har gjort). The Walking Dead TV-serien’s första säsong är hyfsad, men det känns ändå som att de kunde ha gjort allting betydligt tightare och betydligt bättre. Det hela känns så förbannat…. långsamt, på alldeles för många ställen. Jag hoppas säsong 2 är bättre i sitt utförande. Over and out.