Helt Perfekt Glob

Halloween Kills av J

Följande recension innehåller spoilers av Halloween (2018) (recenserad här), fortsätt läsa på egen risk.

Minuter efter att Laurie Strode (Jamie Lee Curtis), hennes dotter Karen (Judy Greer) och barnbarn Allyson (Andi Matichak) lämnat den maskerade seriemördaren Michael Myers (James Jude Courtney / Nick Castle / Airon Armstrong), för att brinna i deras fälla i Laurie’s källare, körs Laurie med ilfart till sjukhuset med livshotande skador, i tron om att hennes livslånga plågoande äntligen är död. Men när en grupp brandmän anländer till Laurie’s övertända hus lyckas Michael ta sig ut ur det brinnande infernot och fortsätter sin blodiga framfart.

Samtidigt börjar invånarna i Haddonfield att gadda ihop sig för att slå tillbaka mot deras ostoppbara monster. De formar ett medborgargarde som enbart har ett syfte; att jaga rätt på Michael och ta ner honom, en gång för alla.

Halloween Kills kan vara den filmen jag längtat mest efter de senaste två, tre åren. Ända sedan jag var och såg Halloween från 2018 på bio har jag – och antagligen många med mig – väntat spänt på fortsättningen. Av att döma av de recensioner och de omdömen folk har skrivit om filmen verkar den vara lite av en vattendelare; en del älskar den, en del hatar den. Jag tillhör den förstnämnda gruppen.

Men även om jag gillar (snudd på älskar) filmen så kan jag (i alla fall delvis) se varför folk kritiserar den. Den har sina problem, men jag tycker å andra sidan att det den gör bra väger upp dem. Att vissa karaktärer beter sig fullständigt idiotiskt och gör den ena korkade saken efter den andra ser inte jag som något större problem när det gäller den här typen av film, men det är å andra sidan något många verkar ha hängt upp sig på – bland annat.

Det jag personligen gillade med filmen var hur högoktanig den var; det rör hela tiden på sig, kropparna staplas snabbt på hög och filmen blir aldrig tråkig eller utdragen, hur idiotiskt än manuset blir stundtals. Den har som sagt sina problem, men tempot är inte ett av dem. Den största synden en film (och i synnerhet en skräckfilm) kan göra är att vara tråkig – vilket Halloween Kills inte är. Den är dum, bombastisk och överdriven, men den är inte tråkig.

Kanske borde jag vara mer kritisk till Halloween Kills – kanske inte. Jag hade en kul stund i biosalongen när jag var och såg filmen och det är det enda som räknas för min egen del. Att filmen är bitvis stendum gör mig ingenting, den levererade på alla andra plan så pass att jag kan förlåta de sämre sidorna av filmen. Halloween Kills är God Underhållning och jag ser fram emot att återbesöka den så småningom, samtidigt som jag ser fram emot nästa installation i franchisén; Halloween Ends. Rekommenderas.

Halloween (2018) av J

Halloween, 1978. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) lyckades nätt och jämnt att slippa undan den sinnessjuke Michael Myers (James Jude Courtney / Nick Castle) efter att han dödat flera av hennes vänner efter att ha lyckats bryta sig ut från Smith’s Grove Sanatorium där han hade suttit inspärrad i femton år. Polisen lyckades hur som helst att gripa och spärra in honom på Smith’s Grove igen.

Fyrtio år senare lever Laurie ensam i ett inhängnat område med knappt någon kontakt med sin dotter Karen (Judy Greer) eller sitt barnbarn Allyson (Andi Matichak) då Karen tycker att hennes mor är paranoid som inte kan släppa tanken att Michael Myers fortfarande lever och att han kan komma efter henne på nytt, att hon bara inbillar sig. Men när fyrtio års jubileumet börjar närma sig kraschar bussen som skulle transportera Myers till en annan anläggning och Laurie’s värsta farhågor besannas…

Min första tanke när sluttexterna började rulla när den nya Halloween var slut var; ”Wow… årets film!”. Efter att ha läst lite recensioner (snarare sågningar) på imdb och efter att jag har sugit lite grann på filmen och funderat så står jag fortfarande fast vid min första tanke – det här är årets film i mina ögon.

Nej, filmen är inte felfri. Ja, den innehåller en del logiska luckor. Nej, den är inte bättre än Halloween II från 1981. Ja, den har en del forcerad humor i sig. Nej, den ligger inte i samma liga som originalet och att överhuvudtaget jämföra den här filmen med den filmen vore ett hån. Så hur kan jag då tycka att filmen är det här årets bästa film? Enkelt; jag blev grymt underhållen och jag är inte en fanboy som blir butthurt bara för att en uppföljare inte är perfekt på alla sätt och vis. Skådespelarna var bra, effekterna såg riktigt bra ut (Michael’s mask såg fantastisk ut) och filmens manus var fängslande – även om vissa saker som inträffar här borde ha klippts bort eller skippats helt (som sagt, den är inte felfri).

Så, för att avrunda den här recensionen så kan jag väl säga att jag verkligen gillade den här filmen och tycker att det är den tredje bästa filmen i serien (med Michael Myers) efter de två första filmerna. Rekommenderas.

Jurassic World av J

22 år har gått sedan John Hammond’s dröm om att öppna en park på ön Isla Nublar med dinosaurier, kallad Jurassic Park, gick i stöpet efter en katastrofal testhelg där flera personer omkom. Under tio år har en ny och fullt fungerande dinosauriepark, Jurassic World, blivit driven på samma ö och har blivit det John Hammond föreställde sig.

Besökssiffrorna har emellertid börjat sjunka i parken och för att göra finansiärerna nöjda skapar parkens forskare, med hjälp av år av forskning kring genetik, en helt ny dinosaurie för att få upp besökssiffrorna igen. Saker och ting går emellertid snabbt åt skogen och kaos bryter ut på ön.

För några år sedan fick jag nys om att Jurassic Park 4 var på gång och då jag, som så många andra, är ett stort fan av Jurassic Park filmerna jublade jag högt. När Stan Winston (som var involverad i de tre första filmerna) tragiskt gick bort i benmärgscancer den 15 Juni, 2008, trodde jag att Jurassic Park 4 var dödsdömd. Vi skulle helt enkelt aldrig få se en fjärde film i serien. Efter Winston’s död försvann alla nyheter om en fjärde film och hoppet verkade ute….

…tills det att nyheten om att Jurassic World skulle släppas. Jag har väntat ivrigt på den här filmen och nu har jag äntligen kommit hem från bion som visade den och.. wow.. det är nog det enda jag har att säga egentligen. Filmen påminner mycket om Jurassic Park; den börjar väldigt lugnt, men när kaoset bryter ut så blir det ett riktigt spännande (trots några förutsägbara grejer) action/äventyr som underhåller fruktansvärt väl under de två timmar den rullar på under. Effekterna ser mycket bra ut och actionsekvenserna är suveräna (speciellt slutstriden). Skådespelarna är också riktigt bra, även om jag bara kände igen Chris Pratt (Guardians Of The Galaxy) och Vincent D’Onofrio (Full Metal Jacket).

Jurassic World gjorde det jag hade hoppats på; de tog steget vi aldrig fick se i Jurassic Park. Vi får se en fullt fungerande park, med besökare, där dinosaurier löper amok och skapar kaos och det är så jävla underhållande. Jag är fantastiskt nöjd över mitt biobesök och det här blir definitivt en film i min hylla när den anländer till dvd och bluray. En värdig uppföljare till Jurassic Park och en solklar rekommendation från mig. Utan tvekan en av de bästa filmerna som hittills har släppts i år, 2015.