| Subcribe via RSS

The Uninvited av J

juli 18th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att hennes sjuka mor dött i en brand försöker Anna (Emily Browning) att begå självmord och blir ivägskickad till en mentalinstitution. Tio månader senare blir hon utskriven och hennes far Steven (David Strathairn), en framgångsrik författare, hämtar hem henne till deras isolerade herrgård i närheten av kusten, där Anna till sitt stora förtret finner att hennes mors tidigare sköterska, Rachel (Elizabeth Banks), nu mer även är hennes styvmoder. Hon är desto mer glad att återförenas med sin älskade syster Alex (Arielle Kebbel) och efter att en rad märkliga händelser inträffat i huset börjar de två att undersöka möjligheten att Rachel kan ha haft någonting med deras mors död att göra…

Ibland när det kommer till remakes så kan man börja undra varför de överhuvudtaget existerar. Filmerna gör ingenting nytt utan rider mest på källmaterialet utan att tillföra någonting nytt av intresse mer än att amerikanisera (för det mesta) en film. The Uninvited från 2009 är inte riktigt en sådan remake, men är på sätt och vis det ändå.

The Uninvited är den amerikanska remaken på Janghwa, Hongryeon / A Tale Of Two Sisters från 2003 och den är väl på sätt och vis inte en dålig sådan, men den är å andra sidan grymt generisk i sitt utförande. Mycket av det som händer här har gjorts bättre i andra filmer samtidigt som filmen på sätt och vis – om än inte helt och fullt ut – rider på originalfilmen från 2003. Den har en hel del egna idéer och försöker på sätt och vis att distansera sig från den filmen (däribland i den nya titeln), men mynnar så småningom ut i ett liknande slut som i 2003 filmen – om än med några mindre ändringar.

Med allt det sagt tycker jag inte att filmen var dålig, bara generisk. Även om jag inte hade sett originalfilmen strax innan jag såg den här remaken tvivlar jag på att The Uninvited hade bjudit på några speciellt stora överraskningar. Det är hur som helst en helt okej titt, trots att den är extremt generisk.

No Comments

The Banana Splits Movie av J

april 19th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Den unga pojken Harley (Finlay Wojtak-Hissong) är ett stort fan av barnprogrammet The Banana Splits och på hans födelsedag beger sig han, hans föräldrar Beth (Dani Kind) och Mitch (Steve Lund), hans äldre halvbror Austin (Romeo Carere) och hans vän Zoe (Maria Nash) sig till en liveinspelning av The Banana Splits vid Taft Studios. Men det som skulle bli en rolig och exalterande dag tar en mörk vändning när animatronerna i The Banana Splits plötsligt börjar att ha ihjäl alla vuxna i och omkring studion…

Jag hörde talas om The Banana Splits Movie (som är en skräcktolkning av den gamla TV-serien som gick i två säsonger mellan 1968 och 1970) redan när den kom för omkring två år sedan men har skjutit på att se den fram till nu. Delvis för att den fick ganska ljumna omdömen från gubbarna på The Hysteria Continues podcasten, men också för att jag faktiskt hade glömt av den.

Hur som helst så tyckte jag att filmen var helt okej. Den är välspelad, effekterna ser bra ut och jag gillar idéen om mördaranimatroner. Tyvärr lider filmen av ett stort problem; nästan alla karaktärer är irriterande idioter. Jag har inget problem med karaktärer som är over the top för sakens skull, men när jag sitter och irriterar mig på nästan varenda en i en film dippar betyget för filmen avsevärt. Karaktärerna här varierar från självupptagna svin till verklighetsfrånvända nollor som inbillar sig att de ska nå framgång genom att tränga sig på – och barn. Korkade barn.

Ett annat (om än kanske lite mindre) problem jag hade med filmen var att även om den försökte sig vara på att vara stundtals rolig så föll dess humor platt och det kändes till slut som att filmen inte vågade riktigt ta ut på svängarna så som den borde ha gjort. Jag menar, konceptet med mördaranimatroner är ju redan där störtlöjligt och en film om just sådana borde vara over the top hela vägen igenom – så som Willy’s Wonderland. Filmen har sina stunder, utan tvekan, men det blir aldrig så pass over the top så som jag hade velat och det blir i slutändan bara måttligt imponerande.

Jag förstår att det låter som att jag hatar filmen, men det gör jag inte. Jag tycker att det är en okej film på det stora hela, men känner mig samtidigt besviken över att den inte levererade det jag hade förväntat mig att den skulle göra. Hade jag sett filmen direkt när den släpptes hade min åsikt troligtvis varit en aningen annorlunda, men efter att ha sett Willy’s Wonderland direkt innan jag såg den här så var det extremt svårt att inte jämföra de bägge filmerna – tyvärr.

Det är en okej titt i alla fall, även om jag hellre sätter mig och tittar om Willy’s Wonderland igen om jag vill ha galen mördaranimatron action.

No Comments

Alita: Battle Angel av J

april 11th, 2021 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Äventyr/Fantasy

År 2563, trehundra år efter kriget som kallas ”Fallet”, är cyborgläkaren och forskaren Dr. Dyson Ido (Christoph Waltz) på ett skrotupplag för att plocka på sig cyborgdelar som han kan använda i sitt jobb. När han hittar ett torso av en kvinnlig cyborg tar han med sig det tillbaka till sin mottagning och finner att hennes mänskliga hjärna är vilande men intakt. Efter att ha byggt ihop henne igen får hon samma namn som hans avlidna dotter hade, Alita (Rosa Salazar).

Allt medan Alita lär sig att navigera hennes nya liv och de förrädiska gatorna i Järnstaden försöker Ido att beskydda henne från hennes mystiska förflutna alltmedan hennes nyfunna vän Hugo (Keean Johnson) istället erbjuder sätt att utlösa hennes minnen. Det är dock inte förrän de dödliga och korrupta krafterna som styr staden kommer efter Alita som hon upptäcker en ledtråd till sitt förflutna; att hon besitter stridsförmågor som de som sitter vid makten inte kommer sky några medel för att lägga vantarna på.

Jag minns när jag såg trailern för Alita: Battle Angel på bio innan en film jag var där för att se och det enda som for igenom mitt huvud var ”CGI-fest.”. Nu, lite mer än två år efter dess release, har jag äntligen sett filmen och mitt första intryck av den stämde väl överens med hur den visade sig vara.

Med det sagt tyckte jag att filmen var helt okej, om än generisk, PG-13 raffel när en CGI-version av Rosa Salazar springer runt och bankar skiten ur andra cyborgs. Under min titt satt jag dock och tänkte att filmen hade passat sig bättre som en animerad film istället för en liveaction rulle – eller  rent av som en japansk anime. När filmen var slut och jag började kolla upp den insåg jag snabbt att den faktiskt är baserad på mangan Gunnm – eller Battle Angel Alita – och att mangan faktiskt fick en OVA anime 1993 under samma titel och även en speladoption i form av Gunnm: Martian Memory 1998.

Hur som helst är filmen som sagt helt okej, rent av bra faktiskt. Effektmässigt fläskar filmen på och ser bra ut, även om CGI-versionen av Rosa Salazar står ut igenom hela filmen. Hon ser bitvis ut som en tecknad figur i en liveaction film. Även om hennes skådespel är bra så står hon ut från alla andra i filmen, trots att CGI även använts på dem också.

Manuset funkar helt okej, även om vissa klyschor smyger sig in här och där som fick mig att himla med ögonen så att jag nästan såg min egen hjärna. Om det beror på källmaterialet eller om de skrivit om för den här filmen har jag ingen aning om, men jag har mina misstankar om att de tagit sig en del friheter när de skrivit manuset…

Nåja. Alita: Battle Angel är en okej-bra PG-13 CGI-fest popcorn-actionrulle som bränner förbi utan några större bekymmer. Den får en försiktig rekommendation av mig. Så gå och se den. Om du inte har något annat att se.

No Comments

Ready Or Not av J

april 10th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Efter en elegant bröllopscermoni vid den snuskigt rika Le Domas klanens påkostade herrgård informerar den nygifte brudgummen Alex Le Domas (Mark O’Brien) sin nyblivna fru Grace (Samara Weaving) att cermonin är långt ifrån över och att de nu har en lång natt framför sig.

Som en del av en makaber och märklig långtgående familjetradition behöver Grace medverka i en tillsynes oskyldig lek, där hon ska gömma sig någonstans i den väldiga herrgårdens rum och korridorer fram till gryningen – allt medan hennes svärfamilj, som är beväpnade till tänderna, jagar henne…

Jag är som vanligt sen till festen och alla har – som många gånger tidigare – redan gått hem. Eller däckat. I alla fall när det gäller Ready Or Not från 2019. Jag hade hört en del bra grejer om den och av att döma av det jag hade hört så verkade det vara en film som skulle falla mig alldeles ypperligt i smaken.

Det gjorde den. Till en viss del. Jag trodde att filmen skulle vara mer over the top och galen än vad den var, trots att den är over the top och galen. Konceptet med filmen fungerar fint och skådespelet är suveränt. Filmen är våldsam och har en ordentlig portion med nattsvart humor, men det kändes samtidigt som att de kunde ha gjort någonting mer, gått ett par steg till liksom.

Med det sagt är filmen inte dålig, snarare tvärtom. Även om idéen bakom filmen har gjorts (sort of) förr så fungerar den fint. Filmen är som sagt välspelad och när den väl är underhållande är den av kategorin God Underhållning. Det största problemet med filmen låg nog mestadels hos mig själv då jag antagligen förväntade mig mer än vad jag slutligen fick. Nåja…

Jag gillade Ready Or Not, men förväntade mig som sagt antagligen mer än vad jag fick – vilket så klart inte ligger filmen till last. Hur som helst rekommenderar jag filmen, även om jag tror att jag kommer vänta ett tag med att se om den.

No Comments

The Ritual av J

augusti 16th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp brittiska vänner bestämmer sig för att fotvandra längs Kungsleden i norra Sverige sex månader efter att en av deras vänner blivit mördad under ett rån i en spritbutik. När en av dem gör sig illa bestämmer de sig för att ta en genväg igenom skogen för att komma fram till stugan några timmar tidigare. De tvingas emellertid att övernatta i ett gammalt kusligt ruckel de hittar mitt i skogen tack vare ett åskoväder. När de fortsätter dagen därpå inser de att de inte är ensamma där i skogen och att det här kan bli deras sista resa någonsin…

Jag hade lyckats undgå spoilers för Netflix rullen The Ritual trots att den har blivit flitigt diskuterad i de Facebook grupper ämnade för skräckfilmer jag är med i. Hur som helst så har jag äntligen sett den nu och….

Jag tycker att filmen var bra fram till dess sista akt, då förklaringen till vad det är som förföljer dem visas varpå allting faller ihop som ett korthus. Jag är en evig motståndare till filmer där absolut ingenting förklaras, men jag är å andra sidan för filmer som håller hotet dolt ända fram till de sista minuterna eller sekunderna av en film – alternativt att de visar hotet väldigt sparsamt fram till slutet. Hade de valt att gå den vägen med The Ritual hade jag antagligen uppskattat den betydligt mycket mer. Filmen är spännande under en stor del av dess speltid, men när den sista tidigare nämnda akten kommer pyser all energi och kuslighet ur filmen likt luften i en punkterad ballong.

Filmen är i alla fall välspelad, vilket höjer betyget en aning. Men även om skådespelarna gör ett bra jobb så räddar inte det filmen från det nästan irriterande slutet som den har.

The Ritual har en spännande och intressant uppbyggnad, men en bedrövlig upplösning som tyvärr många moderna skräckfilmer har – vilket är synd då filmen hade en viss potential till att bli något som stod ut ur mängden av alla dussinskräckisar.

2 Comments

Poltergeist (2015) av J

augusti 16th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Paret Eric (Sam Rockwell) och Amy Bowen (Rosemarie DeWitt) flyttar med sina tre barn Kendra (Saxon Sharbino), Griffin (Kyle Catlett) och Madison (Kennedi Clements) in i ett nytt hus för att börja på ny kula efter att Eric blivit uppsagd. Kort efter att de börjat göra sig hemmastadga i det nya huset börjar underliga saker att inträffa; saker förflyttar sig av sig själv och Madison pratar med individer som inte finns där. Det dröjer inte länge innan det hela börjar eskalera och snart tillfångatar krafterna i huset Madison…

Jag har varit föga intresserad av att titta på Poltergeist remaken från 2015 och jag har haft på känn att filmen skulle vara ytterligare en generisk spökhusskräckfilm, vilket knappast är något som får mig att vilja springa efter den.

Jag hade rätt om den här remaken. Jag tycker att den är okej för vad den är även om den i stort sett följer varenda standardmall för den här typen av film utan att bjuda på några större överraskningar. Den återanvänder en del från det mästerliga originalet samtidigt som den försöker sig på några egna idéer – som överlag fungerar rätt bra, trots att de osar PG-13 lång väg.

Skådespelarna är bra (Sam Rockwell’s karaktär är ganska lustig emellanåt med sina dad-jokes) och effekterna ser givetvis bra ut. Problemet med filmen är att den är fruktansvärt generisk och känns som vilken annan spökhusskräckfilm som helst som kommit de sista tjugo åren. Hade filmen haft en annan titel och om de skrivit om en handfull scener hade filmen antagligen försvunnit in i den stora massans glömska väldigt snabbt. Om de vågat ta ut mer på svängarna här och blåst på med lite mer grafiskt innehåll utan att förlita sig på tretusen jumpscares som ändå inte leder någon vart så hade antagligen filmen blivit en aningen mer intressant.

Det låter kanske som att jag hatar filmen, men det gör jag inte. Jag förväntade mig en generisk skräckfilm utan några större överraskningar och det var exakt det jag fick.

Läs gärna mina tio år gamla (!) recensioner av originalet, samt dess uppföljare. Du finner dem här, här och här.

No Comments

Brahms: The Boy II av J

augusti 1st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att Liza (Katie Holmes) och hennes son Jude (Christopher Convery) varit med om att ha blivit överfallna i deras hem, vilket resulterat i ett djuptgående trauma för dem, bestämmer sig Liza och hennes man Sean (Owain Yeoman) för att packa sina väskor och hyra in sig i en gäststuga ute på den brittiska landsbygden för att ge Liza och Jude en chans att bearbeta händelsen.

Väl där hittar snart Jude en smutsig porslinsdocka halvt begravd i jorden inte långt ifrån gästhuset och ger dockan namnet Brahms. Det dröjer inte speciellt länge innan underliga saker börjar inträffa i och kring huset och snart börjar även Jude att förändras…

Den lokala biografen hade haft stängt sedan i början av April på grund av den pågående pandemin, så när de öppnade sina dörrar igen igår började det suga rätt ordentligt i bio-tarmen åt mig. Turligt nog för mig visade de faktiskt en film jag ville se på stående fot; Brahms: The Boy II.

Filmen hade premiär redan i Februari världen över och hade sina premiärer i ett flertalet länder under Mars och April också, men tack vare den pågående pandemin (antar jag) fick den svenska premiären av filmen skjutas på fram till för ungefär en vecka sedan.

Jag har inte direkt gått runt och suktat rastlöst efter att få se Brahms: The Boy II, men det har ändå varit en film jag varit nyfiken på att se tack vare hur den första filmen slutade. Helt ärligt trodde jag faktiskt att filmen bara skulle vara en upprepning av den första filmen och jag förväntade mig en ren cash-grab. Ack så fel jag hade.

Brahms: The Boy II är ett praktexempel på hur man bör göra en skräckfilmsuppföljare. Istället för att gå i samma fotsteg som sin föregångare och upprepa vad den gjorde tar filmen en helt annan väg, men bibehåller samtidigt en del av det som den första filmen introducerade och tillför mer till dess universum. Filmen är förvisso i samma anda som den första filmen och det märks att Stacey Menear återigen har skrivit manuset, men den tillför så pass mycket nytt och går en så annorlunda väg jämfört med sin föregångare att den inte bara blir en billig cash-grab. Kort sagt; den första filmen står fint på sina egna ben, men den här uppföljaren utvidgar den första filmens universum.

Jag gillade Brahms: The Boy II. Den är likt sin föregångare inte en kioskvältare till skräckfilm, men den fungerar fint som en mysryslig film. Den har ett lite snabbare tempo än sin föregångare och en specifik scen (som påminde mig lite grann om flera scener i Final Destination filmerna) fick mig nästan att vilja titta bort. Skådespelarna är bra (i synnerhet Katie Holmes, som är fantastisk som den nedbrutna modern) och även om karaktärerna bitvis kan kännas formade lite efter standardmallarna när det kommer till en nedbruten familj i skräckfilmsgenren så funkade de överlag bra här.

Slutet är väl egentligen det enda jag tyckte var sisådär. Det kändes en aningen antiklimaktiskt och mest skrivet så för att kunna eventuellt kunna pumpa ut en tredje film i franchisén – men det var samtidigt någonting jag räknade ganska kallt med.

Hur som helst, Brahms: The Boy II är en bra uppföljare och jag kommer definitivt att se om den – då troligtvis back-to-back med den första filmen. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av The Boy också, som du finner här.

2 Comments

The Boy av J

april 29th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den unga amerikanska kvinnan Greta (Lauren Cohan) tar jobbet som nanny hos det äldre förmögna paret Heelshire ute på den engelska landsbyggden för att ta hand om deras åtta år gamla son. Det visar sig dock ganska snart att sonen Brahms inte är som alla andra barn – han är nämligen en docka.

Paret Heelshire beger sig ganska snart iväg på en resa och lämnar Greta ensam i det stora huset tillsammans med dockan och en lista av strikta regler hon måste följa. Efter att ha struntat i listan börjar en rad märkliga incidenter att inträffa i huset varpå Greta börjar inse det faktum att dockan mycket väl kan vara vid liv…

The Boy (vars arbetstitel var In A Dark Place) är en av de där filmerna jag haft ståendes i hyllan och som jag inte haft någon nämnvärd brådska att sätta mig för att se. Inte för att jag hört en massa dåligt om den, utan mest för att jag egentligen inte haft något större intresse för den helt enkelt. Jag visste att filmen handlade om en docka och jag gissade mig till vad hela filmen skulle gå ut på, vilket i sin tur inte var speciellt lockande.

Nu när jag har sett den kan jag väl säga att jag hade halvrätt om vad den skulle gå ut på, men att den samtidigt hade ett slut som jag inte alls hade räknat med – vilket jag kanske borde ha gjort, vilket i och för sig är enkelt att säga så här i efterhand. Premissen och filmens upplösning har gjorts förr och eventuellt på ett snyggare och mindre korkat sätt än i The Boy, men jag gillade det jag fick.

Filmen i sig är inte det minsta läskig, men den har en tät atmosfär nästan rakt igenom och även om jag i regel brukar vara allergisk mot slow burn skräckfilmer där tempot är nedskruvat så tycker jag att det överlag fungerar helt okej i The Boy. Filmen är välspelad och för mig personligen känns det lite udda att se Lauren Cohan i en annan roll än som Maggie i The Walking Dead, även om jag gillade henne lika mycket här som i den serien.

De lär knappast skriva om The Boy i historieböckerna som en av de mest inflytelserika skräckfilmerna som gjorts, men jag hade en kul stund i soffan framför den. Den är knappast felfri, men den fungerar absolut som en slow burn popcorn-rysare. Rekommenderas.

Det släpptes även en uppföljare i år – Brahms: The Boy II – som jag kommer återkomma till när jag sett den.

1 Comment

Secret Santa av J

december 20th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

En grupp excentriska college ungdomar har samlats för en blöt kväll, där de tänkt köra Secret Santa. Dessvärre för dem går en psykotisk galning lös och denne har speciella presenter åt dem allihop.

Secret Santa är en kanadensisk lågbudget julslasher från 2015. Filmen har ett filter på bilden för att generera känslan av att man tittar på en gammal skräpig och sunkig grindhouse film från sent 70-tal, med ganska dåliga effekter och halvtaskiga skådespelarinsatser. Det i sig är inget större problem då filmen är menad att vara ganska dålig, men det känns som att filmen börjar halta halvvägs igenom då det egentligen inte händer jättemycket förrän mot slutet av den. Det som räddar filmen från att falla platt under den första halvan är väl dess humor, som är bitvis gapskrattsrolig.

Mycket mer än så finns det väl inte att säga om Secret Santa egentligen. Det är absolut inte en bra film, men det är å andra sidan en charmigt skräpig lågbudgetfilm som med sin tighta speltid på knappt sjuttiofem minuter rullar förbi utan några större bekymmer. Med det sagt så finns det absolut bättre julfilmer än den här att titta på.

No Comments

It Chapter Two av J

september 6th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Tjugosju år har gått sedan ”The Losers Club” besegrade det ondskefulla väsen som tog formen av Pennywise (Bill Skarsgård), den dansande clownen i den sömniga småstaden Derry, Maine – eller de trodde i alla fall det. När nya försvinnanden och märkliga händelser börjar inträffa i Derry igen står det klart att Pennywise är tillbaka och de nu vuxna vännerna i ”The Losers Club” samlas för att en gång för alla döda ”Det”…

Så, då har It Chapter Two slutligen anlänt – och den verkar dela tittare i två läger; de som gillar den och de som inte gör det. Jag tillhör det första lägret och förstår inte riktigt hur folk kan hålla den andra delen av miniserien högre än den här filmen. I miniseriens andra del känns allting så påskyndat – ingenting får utvecklas eller förklaras nämnvärt, det är bara pang, bom, rakt på hela tiden. Här fortsätter de istället utveckla karaktärerna vi fick följa i den första filmen igenom flashbacks där vi får se saker som (vad jag gissar i alla fall) hände parallellt med det som hände då, vilket också gjorde att jag kunde ursäkta filmens speltid på nästan tre timmar. Med det sagt menar jag inte att det är långa sekvenser där det inte händer något – för det gör det.

Bill Skarsgård fortsätter leverera som Pennywise och om jag inte misstar mig så tror jag att han fick mer screentime här än i första delen, vilket jag absolut inte hade någonting emot. I övrigt är det en stark skådespelarensemble framför kameran, med bland annat James McAvoy och Jessica Chastain, samt att alla ungarna från den första filmen även dyker upp här och är en betydligt större del av filmen än vad jag faktiskt hade förväntat mig. Även Stephen King själv dyker upp i en liten cameo.

Så vad tyckte jag var dåligt med filmen då? Inte så där värst mycket faktiskt. Det enda jag tyckte att de hade kunnat skära ner på var filmens humor, som dessvärre användes ganska flitigt. Den fanns där i både miniserien och i den första filmen, ja, men humorn var lite mer subtil där än här. Jag har ingenting emot att skratta när jag tittar på skräckfilm, men kan känna att just den biten kanske gick lite överstyr här bitvis – speciellt med tanke på att filmen är menad att vara en ganska mörk och allvarlig film i det stora hela.

Och så slutligen, det alla undrar; är filmens slut bättre än miniseriens notoriskt usla slut? Svaret är; definitivt. Jag var extremt nyfiken på hur de skulle avrunda filmen faktiskt och tyckte att den fick ett helt okej slut, som varken kändes utdraget eller för påskyndat. Det var inte perfekt, men inte heller uruselt som det i miniserien. Jag gillade det.

Jag tycker att It Chapter Two var ett bra och värdigt avslut på It rebooten, även om det inte var helt felfritt. Jag ger både den en tumme upp, en rekommendation och ska nu fortsätta vänta på extended utgåvan av den första delen, som fortfarande inte har släppts, i skrivande stund…

Läs gärna min recension av den första delen av It rebooten också.

2 Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud