Helt Perfekt Glob

Hatchet III av J

Marybeth (Danielle Harris) stapplar in på den lokala polisstationen indränkt i blod och med ett hagelgevär i ena handen och skalpen av Victor Crowley (Kane Hodder) i andra mumlandes ”Jag dödade honom”. Hon berättar för polisen om de makabra dygnen hon varit med om och blir givetvis inte trodd. Sheriff Fowler (Zach Galligan) skickar ut ett sök- och upphämtningsteam till Honey Island träsket för att hämta upp de eventuella kvarlevorna som enligt Marybeth ska finnas där. Väl på plats börjar de finna kroppar staplade på hög och det dröjer inte länge förrän de inser att myten om Victor Crowley har mer sanning i sig än vad de trodde…

Hatchet III gör nästintill allt rätt. Den följer samma blodiga spår som de två första filmerna och liken staplas på hög samtidigt som blodet forsar och sprutar åt alla möjliga håll. Det är sjukt underhållande, sjukt blodigt och de skämt som de blåser av fungerar utmärkt. Sen att vissa effekter ser lite plastiga ut gör inte så värst mycket tycker jag. Det doftar 80-tal lång väg om den här filmen och det är precis vad jag vill ha när jag ser en Hatchet film.

Skådespelarna är riktigt bra (även om större delen av dem blir till småbitar nån gång under filmens gång). Andra nämnvärda i rollistan bortsett ifrån de redan nämnda är Derek Mears, som gjorde rollen som Jason Voorhees i Friday The 13th remaken (vilket gör att vi får två Jason-skådespelare i samma film, den andre är Kane Hodder), och Sid Haig som har en, i vanlig ordning, liten men sjukt rolig roll.

Jag kommer inte ihåg så mycket av Hatchet II mer än att jag tyckte att den var lite sämre än den första filmen. Det väger dock Hatchet III upp, då den ligger i nästan samma klass som den första filmen och är en klar rekommendation från mig om man gillar de två tidigare filmerna (vilket nästan krävs då det inte ges någon resumé av vad som hänt). Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av de två första filmerna, som ni finner här och här.

Hatchet II av J

Spoilervarning. Marybeth (nu spelad av Danielle Harris) lyckas, som den enda överlevande, ta sig ifrån träsket där anden av den missbildade Victor Crowley (Kane Hodder) härjar. Hon söker upp Pastor Zombie (Tony Todd), en fifflare som utger sig för att pyssla med voodoo, som berättar vad han vet om Victor Crowley och hans bakgrund – och vilka kopplingar Marybeth’s familj har till honom.

Marybeth gör en deal med Zombie och tillsammans med ett gäng skjutglada jägare och Marybeth’s farbror, Bob (Tom Holland), beger de sig ut i Crowley’s träsk för att hitta Marybeth’s far och bror och ta hem deras kroppar. Zombie har emellertid någonting annat i kikaren, vilket de andra snart blir varse om…

Hatchet II tar alltså vid precis där Hatchet (recenserad här) slutade med sitt tvära slut och fortsätter, likt [REC]-filmerna, storyn. Skådisarna är väl rätt hyfsade och Harris gör (otroligt nog) ett hyfsat bra jobb som Marybeth.. även om jag saknar, eeh… vad hon nu hette ifrån första filmen. Hodder och Todd gör top-notch prestationer som vanligt – och är man uppmärksam och kan något om slasherfilm kan man snappa upp ett litet skämt jämtemot Friday The 13th filmerna, där Hodder spelade Jason Voorhees i del 7 till 10. Effekterna är ungefär som i den första filmen; grisiga, blodiga, stänkiga och slafsiga. Gillar man den första filmen enbart för dess effekter lär man då älska den här uppföljaren.

Filmen är, så klart, ganska förutsägbar och några direkta överaskningar dyker inte upp. Storymässigt kunde filmen kanske ha kunnat varit lite bättre.. fast.. vem fan bryr sig när man får se Kane Hodder slakta folk på så brutala sätt det bara går…? Ett plus i storyn är dock att vi får en lite mer detaljerad bakgrund om Victor Crowley och vissa lösa trådar som fanns i ettan knyts ihop på ett ganska snyggt sätt. Filmen brister dock på humorbiten och skämten är inte alls lika skojiga som den första filmens, även om den försöker sig på några garv. Visserligen garvar jag till här och där, men.. njae.. den första filmens lättsamt svarta humor hängde inte riktigt med till den här uppföljaren, helt enkelt.

Hatchet II är inte riktigt lika bra som Hatchet, men är fortfarande en schysst slasherrulle som blåser förbi ganska snabbt och utan några större problem. Har man sett den första filmen och vill ha en fortsättning på storyn, eller bara funderar vad i helvete som egentligen inträffade efter slutet, så tycker jag att man definitivt ska ta sig en kik på den här rullen – även om den som sagt inte är riktigt lika bra som sin föregångare. Rekommenderas hur som haver.

House IV av J

Roger Cobb (William Katt) och hans styvbroder Burke (Scott Burkholder) diskuterar huruvida de ska sälja Roger’s gammelfarfars hus eller inte. Roger bestämmer sig för att inte sälja kåken och de två styvbröderna skiljs åt som ovänner. Snett därefter beger sig Roger, hans nya fru Kelly (Terri Treas) och deras gemensamma dotter Laurel (Mellisa Clayton) hemåt. Dessvärre inträffar en bilolycka och resultatet blir att Roger hamnar i koma. Kelly skriver under papper om att dra ur pluggen åt Roger så att han får vila i frid.

Kort därefter flyttar Kelly och Laurel – som nu sitter i rullstol efter bilkraschen – in i den stora kåken. Kelly börjar kort därefter få märkliga syner och börjar ifrågasätta sig själv – håller hon på att bli tokig eller spökar det verkligen i det gamla huset? Samtidigt försöker Burke att övertala Kelly till att köpa huset av henne, då han har egna planer för platsen…

House var en bra, underhållande, skojig och spännande film. House II var en flamsig, oseriös och rätt osammanhängande soppa. The Horror Show/House III var en okej skräckis, som mestadels bjöd på gamla klyschor. House IV är.. en helt annan historia. House IV tar alltså vid någon gång efter House, men en hel del grejer är förändrade.

Exempelvis har nu Roger en dotter istället för en son (karaktären Jimmy i den första filmen), huset är placerat mitt ute i ingenstans istället för på en gata i en stad (vilket den är i den första filmen) och huset tillhörde Roger’s gammelfarfar istället för faster (som det gjorde i den första filmen). Jag, som nu har sett igenom alla fyra filmerna, hajar till på såna här punkter – mycket tack vare att Cunningham var involverad i samtliga fyra filmer och de kunde inte få storyn rätt i den enda av House filmerna som faktiskt är en direkt uppföljare till den första filmen?! För i helvete…

Filmen är dessutom befriad HELT ifrån läskigheter och är nästan mer osammanhängande än den andra filmen i serien – iaf händelsemässigt. Det dröjer dessutom närmare 40 minuter innan någonting (utöver bilkraschen i början av filmen) av intresse faktiskt händer i filmen. Humorn som fanns i de två första filmerna existerar inte så långt ögat kan nå och istället försöker sig filmen på att vara läskig (vilket den misslyckas med fatalt, som jag redan nämnt). Effekterna är iaf hyfsade och ett ”pizzaface” (som är gestaltat av ingen mindre än Kane Hodder) är en rätt cool effekt som jag faktiskt blev ganska förvånad över. Ja, vad fan.. det är en TV-film från 92, så varför skulle jag inte bli förvånad för?

Skådisarna är hyfsade och fungerar. Katt är med i ca 10 minuter i hela filmen och gör en hyfsad insats som Roger igen. Burkholder är helt okej som en av skummisarna och Treas gör ett helt okej jobb som Kelly. Sedan har vi Clayton, som irriterar mig något fruktansvärt. Dels för att hon skådespelar som en stelopererad apa och mestadels bara gnäller hela jävla tiden filmen igenom. Irriterande ungjävel.

House IV – som egentligen är den riktiga House III, men som producenterna döpte till House IV för att slippa förvirring av filmernas titlar – är definitivt den sämsta i serien och jag har full förståelse varför de inte gjorde en femte House film. Skippa och se den första filmen istället.

Never Sleep Again: The Elm Street Legacy av J

Som jag utlovade i min recension av den första Nightmare filmen; här kommer Never Sleep Again: The Elm Street Legacy, dokumentären om Nightmare serien och Freddy Krueger – och vilken dokumentär.

Teamet bakom His Name Was Jason: 30 Years Of Friday The 13th återvänder med den här dokumentären och upplägget är hyfsat likt Friday dokumentären – man går igenom filmerna i kronologisk ordning och intervjuar skådespelare, regissörer, manusförfattare, specialeffektsteam osv. som berättar och pratar om filmerna i serien (samt Freddy vs. Jason) och TV-serien Freddy’s Nightmares (vilket jag blev lite förvånad över) – men inte remaken. Det känns som att teamet har lyckats fånga upp de flesta bakom filmerna, men avsaknaden av Johnny Depp (Nightmare 1 och 6) och Frank Darabont (en av manusförfattarna av Nightmare 3) existerar där och det är lite snopet att dessa två herrar inte intervjuats.

En stor skillnad mellan Friday och Nightmare dokumentärerna är speltiden och hur ingående de är i Nightmare i jämförelse med Friday. Friday ligger på ca 90 minuter och går ganska grundligt in på Friday filmerna, medans Nightmare dokumentären ligger på närmare 240 minuter och djupdyker i filmserien och vi får en ganska bra inblick bakom kulisserna – vilket täcker det mesta – i en välstrukturerad och effektiv jargong (som i Friday dokumentären).

Exempelvis berättas det om att Nightmare 5 blev kraftigt redigerad innan dess biorelease (vilket jag berättade om i min recension) och vi får även se de oredigerade klippen snabbt under dokumentärens gång. Det berättas även att det förekom väldigt dålig stämning under inspelningarna tack vare bland annat brist på tid och ett färdigt manus, då man under flera av Nightmare produktionerna påbörjat filmningen innan ett fullständigt manus funnits till hands.

Hur som helst är Never Sleep Again: The Elm Street Legacy dokumentären en guldgruva för den nyinvigde Freddy-anhängaren och hardcore-fanet och speciellt besviken lär ingen bli som gillar Nightmare och Freddy Krueger.

Men vi är inte klara än! Precis som Friday dokumentären kommer även Nightmare dokumentären i en 2 disc edition och disc 2 är självfallet fullproppad med extramaterial.

Extramaterialet består av följande:
Förlängda intervjuer som inte fick plats i dokumentären. Här pratas det även kort om remaken. En förhandstitt på Heather Langenkamp’s kommande dokumentär I Am Nancy. Vi ser även personer som tillverkar Freddyhandskar, Freddyfans och deras samlingar, en grovt redigerad version av Angry Video Game Nerd’s recension av A Nightmare On Elm Street NES-spelet (och nyinspelade kommentarer av James Rolfe), Nightmare-konceptet som serietidningar och böcker, en kortare video med kommentarer ifrån kompositörerna och låtskrivarna i Nightmare filmerna en kort dokumentär om filmernas affischer, där deras skapare Matthew Joseph Peak berättar om sina skapelser och om hur originalmålningen till första filmen höll på att gå förlorad för alltid.

Utöver allt detta får vi även en teaser av själva dokumentären, ett tio minuter klipp där skådespelarna från Nightmare filmerna läser upp utvalda repliker och således agerar varje film under 10 minuter samt en kortare video med Horror’s Hallowed Grounds där teamet åker till flera av de platser där de spelade in den första Nightmare.

Never Sleep Again: The Elm Street Legacy lämnar inte mycket kvar att önska sig och det är en väldigt intressant dvd som täcker mer eller mindre allt som kan vara av intresse angående Nightmare filmerna och Freddy Krueger. Mycket bättre eller informativt än så här kan det nog faktiskt inte bli.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt1510985/

Hatchet av J

Oldschool skräck med Robert ’Freddy Krueger’ Englund, Kane ’Jason Voorhees’ Hodder och Tony ’Candyman’ Todd i samma film!

Ben och några av hans vänner, bland annat Markus, har stuckit till Mardi Gras för att supa, knulla runt och ha det kul tillsammans för att Ben ska slippa tänka på sin f.d flickvän som gjorde slut efter 8 års förhållande. Ben orkar inte med festandet och bestämmer sig för att sticka iväg på en guidad tur i träsken inte allt för långt därifrån. Markus hänger på för att Ben ska slippa vara ensam. Gruppen med människor som är med på den guidade turen åker ut i träsket som sägs vara hemsökt av Victor Crowley.

Victor Crowley var en missbildad pojke som bodde med sin far ute i träsket. En Halloween-natt när Victor hade vuxit upp dök det upp ett par ungdomar som försökte driva ut honom ur stugan för att få sig en skymt av honom.. men det hela slutar olyckligt och stugan börjar brinna. Victors far dyker upp och försöker slå in dörren med en yxa, men Victor trycker sig mot dörren och får yxan rakt i ansiktet och dör kort efter av sina skador. Victors far blir eremit efter händelsen och dör tio år senare av ett brustet hjärta. Efter Victors fars bortgång började folk försvinna i träsket.. och det sägs att man kan höra Victor ropa efter sin far på nätterna.

Stämmer myten om Victor Crowley? Eller är det bara skrock? Gruppen får ganska snart klart för sig vad som är skrock.. och vad som är verklighet.

Först och främst kan jag säga att jag gillade den här filmen. Den var rå, den var rolig och den hade det där lilla extra. Det andra jag vill ha sagt är att jag tycker det är synd att Robert fick på pälsen, waaaay too fast och att Tony bara skymtade förbi lite snabbt var också synd.. jag hade velat se betydligt mer av dem. Kane Hodder är dock i högform i den här filmen och en fråga som dök upp i mitt huvud var; Är detta vår tids Friday The 13th?

Frågan dök upp tack vare att Hodder spelade ju nämligen Jason Voorhees i flertalet av Friday-filmerna. Jason är ju missbildad, precis som Victor. Friday-filmerna är riktigt råa, det är Hatchet också. Dessutom är det på gång en uppföljare till den här filmen också.

Jag kommer givetvis även se Hatchet 2, när den släpps. Att jag inte sett den här filmen förens nu borde jag skämmas över.. vilket jag visserligen gör.

När Scream kom menade alla recensenter på att den filmen skrämde skiten ur tittarna samtidigt som den framkallade skratt. Jag kan säga att jag blev inte skrämd en enda gång under första gången jag såg Scream.. skrattade gjorde jag inte heller. Hatchet däremot är the real deal. Jag gapskrattade hur mycket som helst och tyckte skämten var helt sannslösa, samtidigt som jag ryckte till en och annan gång.

Ja.. kort sagt; bra effekter, bra skådespelare och en fin och påtryckande story som gav en lagom längd på ca 80 minuter.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0422401/

Pumpkinhead II: Blood Wings av J

Uppföljaren till den fina filmen från 88.

1958. En grupp ungdomar mördar en missbildad pojke vid namn Tommy.

1994. Familjen Braddock har precis flyttat till en liten håla från New York. Fadern, som ursprungligen är ifrån den lilla hålan, är den nya sheriffen i staden och hans dotter Jenny börjar hänga med den lilla stadens ligistgäng. När de en kväll är ute och åker råkar de köra på en gammal kärring som sägs vara en häxa. De beger sig iväg till den gamla kärringens stuga för att kolla om hon är ok. Väl i stugan hittar de något de antar är blod av de fördömda. Kärringen dyker upp och ungdomarna ger sig iväg.

Ungdomarna sticker till en intilliggande kyrkogård och gräver upp en kista där. Häller blod på det inuti och uttalar en formell. Ingenting händer. Strax därpå upptäcker de att kärringens stuga står i lågor.. strax efter återuppväcks det som låg i kistan; Tommy… i skepnaden av Pumpkinhead.

Tommy/Pumpkinhead beger sig iväg för att leta reda på, och straffa, dem som dödade Tommy.. och de som återuppväckt honom.

Den första uppföljaren är helt ok. Den är sämre än första filmen, helt klart, men den är ändå ganska sevärd. Skådespelarna är visserligen sämre och en del av dem spelar över som fan. Men samtidigt finns det några guldkorn även i den här, t ex så ser vi Kane Hodder i en snabb roll. Linnea Quigley skymtar förbi lite snabbt, halvnäck som vanligt. Effekterna var dock riktigt bra, men uppföljaren är också betydligt blodigare och våldsammare än den första filmen. Make-upen var som i första filmen, riktigt bra.

Men allt som allt är det en hygglig B-film som funkar som uppföljare. Den är sämre än första, sure, men den funkar.

http://www.imdb.com/title/tt0110913/

Wishmaster av J

Första filmen i en serie av fyra.

Efter en olycka nere vid hamnen där en man blir krossad av en staty (spelad av Ted Raimi) hittar en av hamnarbetarna en röd rubin som han senare lämnar in på en pantbank. Rubinen visar sig innehålla en ond ande, en Djinn.

Pantbanksägaren lämnar in stenen på ett ställe där dom kollar värdet på ädelstenar etc. En av dom anställda åtar sig att kolla stenen och lämnar den till en vän som ska kolla upp den, vilket resulterar i att Djinnen släpps lös.

Djinnen uppfyller önskningar åt människor, mot deras själar…och Djinnen behöver 1000, så han börjar sakta men säkert arbeta sig framåt. När Djinnen uppfyllt 1000 önskningar och fått 1000 själar måste han uppfylla 3 önskningar åt den som var ansvarig till att han kom lös, dvs kvinnan som åtog sig att kolla upp värdet på stenen.

Den här filmen är riktig hygglig och innehåller en del riktigt slaskiga scener, samt en del svart humor som man kan sitta och småskratta åt. Att flera välkända skräckfilmsskådisar är med är också rätt skoj och att samtliga får på pälsen är nästan ännu roligare.

Kane Hodder (aka Jason Voorhees eh?) får veta hur det känns när någon, bokstavligt talat, ”går igenom en”, Robert Englund får veta hur en bläckfisk känner sig och sist, men inte minst, Ted Raimi får veta hur köttfärs blir framtaget på ett ganska maskulint sätt.

Effekterna är riktigt bra i den här filmen och är riktigt påkostade, även om det här är i grund och botten en B-film.

Öhm, vet inte riktigt vad jag ska skriva mer om den här filmen. Det är en hygglig skräckfilm som faller nog dom flesta i smaken som gillar skräck.

Mycket nöje.

http://www.imdb.com/title/tt0120524/