Helt Perfekt Glob

Cries In The Night av J

Sextonåriga Heather (Lesleh Donaldson) anländer till sin mormor Maude (Kay Hawtrey) för att hjälpa henne med att göra om en gammal begravningsbyrå till ett bed & breakfast. Det dröjer emellertid inte så lång tid innan gästerna som checkar in försvinner – eller hittas döda…

Cries In The Night (även släppt som Funeral Home i USA, Skrik I Natten i Norge och Djävulska Natt – Iskalla Natt i Sverige) är en kanadensisk slasherfilm från 1980, vars manus luktar Hitchcock lång, lång väg – vilket i mitt tycke är på både gott och ont. Filmen har en grym atmosfär och skådespelarinsatserna är ganska bra, men filmen lider samtidigt av ett tempo och händelseförlopp som höll på att vagga mig till sömns medan jag satt och tittade på filmen. Att bildkvalitén på utgåvan jag tittade på var bedrövlig och påminde om en femte generations sönderspelad VHS-kassett bidrog så klart till mitt ointresse av filmen då man i de flesta mörka scener knappt såg ett skit vad som hände. Det är givetvis inte filmens fel, men jag har ärligt talat svårt att tro att jag skulle tycka att filmen hade varit bättre även med kristallklar bild – den är överlag på tok för långsam och utdragen för min smak.

Mördarens identitet är enkel att klura ut också och hade antagligen inte varit mer uppenbar såvida personen ifråga inte hade ordet ”MÖRDAREN” skrivet i pannan. Jag har väl inget större problem med slasherfilmer där mördarens identitet är enkel att klura ut, men när filmen har ett slut som Cries In The Night har så försvinner en del av kraften i dess slut när man klurade ut vem som var mördaren ungefär fem minuter in i filmen.

Jag skulle väl inte säga att Cries In The Night är dålig utan mer trött, långsam och utdragen. Hade de uppat body counten med två, tre stycken och om de hade döljt mördarens identitet lite bättre (så filmens slut hade fått lite mer slagkraft) hade jag antagligen gillat den mer. Jag kommer inte ha speciellt bråttom tillbaka till den här filmen inom någon närmare framtid i alla fall.

American Psycho II: All American Girl av J

Rachael Newman (Mila Kunis) har utvecklat ett stort intresse för seriemördare efter att hon med nöd och näppe lyckades undkomma den ökände Patrick Bateman. Sex år senare har hon kommit in på universitet för att läsa beteende- och samhällsvetenskap med inriktning på kriminologi under professor Robert Starkman (William Shatner), en välkänd före detta FBI agent. Rachael har satt sitt sikte på att börja jobba på FBI och har bestämt sig för att hon ska ha jobbet som lärarassistent under Starkman till vilket pris som helst – även om det skulle betyda att hon behöver mörda sina klasskamrater…

American Psycho II: All American Girl – eller bara American Psycho 2 – är då uppföljaren till Christian Bale filmen från 2000, som från början inte alls var en uppföljare och hade inga som helst kopplingar till föregångaren. Filmens arbetstitel var The Girl Who Wouldn’t Die, men jag antar att Lions Gate ville suga ur American Psycho namnet några extra kronor så filmen blev således slutligen en uppföljare till Bale filmen.

Helt ärligt så tycker jag nog faktiskt att den här filmen är mer underhållande än den första. Visst, den är inte lika välgjord och den är betydligt trashigare än sin föregångare, men den har å andra sidan ett lite högre tempo och det rör på sig betydligt mer – att filmen dessutom är en slasherfilm till skillnad från föregångaren är redan där ett plus i min bok. Filmen är hyfsat välspelad och det märks att det fanns en rätt ordentlig budget bakom den, vilket å andra sidan får mig att fundera över varför i stort sett alla mord inträffar off-screen när jag tänker efter. Nåja..

Jag gillar den här filmen bättre än originalet oavsett hur trashig, dum och generisk den än må vara. Den är inte bättre gjord än originalet, men den är mer underhållande i mina ögon – även om faktumet att filmen är extremt snål med gore sticker mig i ögonen lite grann. Jag är dessutom ganska säker på att filmen hade fått bättre respons när den kom (om än bara marginellt) om den hade varit fristående.

Urban Legend av J

På den sista tiden har Pendleton University i New England drabbats av en rad mycket märkliga dödsfall. Studenten Natalie (Alicia Witt) är säker på att en galen mördare går lös, som genomför sina dåd efter vandringssägner. Hon beslutar sig för att ta reda på sanningen om Pendletons egen myt; en 25 år gammal historia om en studentmassaker orsakad av en egensinning psykologiprofessor som efteråt tog sitt eget liv. Samtidigt som studentföreningarna förbereder sig för att fira den makabra årsdagen börjar Natalie inte bara inse att hon själv är en måltavla för den galna mördaren, utan också att denne kan vara närmare än vad hon först trott…

Ska sanningen fram så var det här första gången jag såg den amerikansk-franska samproduktionen Urban Legend. Jag minns att jag aldrig hade något som helst intresse för filmen när den kom till Sverige 1999 (ungefär ett halvår efter dess release i USA) och det skulle dröja ända fram till nu innan jag satte mig och såg den. Varför begriper jag faktiskt inte; det är en film som absolut föll mig i smaken. Det är en regelrätt slasher med en 90-talskänsla likt Scream och I Know What You Did Last Summer filmerna, vilket är ett ganska hyfsat betyg i mina ögon. Jag tycker att den har ett intressant koncept och en ganska klyftig twist mot slutet av filmen, även att jag lyckades klura ut vem som var mördaren.

Jag gillar Urban Legend och kommer absolut att se om den fler gånger. Gillar man slasherfilm överlag tycker jag absolut att man ska se den här filmen om man inte har gjort det. Rekommenderas.