Helt Perfekt Glob

John Wick: Chapter 3 – Parabellum av J

När jag satte mig och tittade på John Wick hade jag föreställt mig att jag skulle få se en actionfilm i stuk med filmer som Crank och Shoot ’Em Up; en film med överdriven och bitvis löjlig action. Men jag insåg så småningom att John Wick var av en annan kaliber än de filmerna. Jag gillade John Wick hur som helst och jag slog igång dess första uppföljare direkt efteråt och gillade även den. Så nu när den tredje filmen om John Wick skulle släppas var det ett givet kort för både mig och mina vänner att den skulle ses på stora duken; vilket är någonting jag nu har gjort. Då uppföljarna tar vid där föregående film slutade avråder jag dig att fortsätta läsa om du inte har sett film nummer två – eller om du helt enkelt inte kommer ihåg hur den slutade. Du har blivit varnad…

Lönnmördaren John Wick (Keanu Reeves) är på flykt tack vare två anledningar; han är jagad för det öppna kontraktet på hans huvud som ligger på fjorton miljoner dollar och för att han brutit mot en av de mest centrala reglerna i hans bransch – han har tagit ett liv inne på den plats som är neutral mark för alla lönnmördare, Continental Hotel. Hans offer var medlem i det internationella sällskapet för yrkesmördare – The High Table – som också beställt det öppna kontraktet på honom. Tack vare hans agerande blir John en ”excommunicado” – en utstött. Med sitt medlemskap indraget, bannlyst från alla tjänster och jagad av sina forna kollegor slåss John för att ta sig ut ur New York City.

Hade jag velat det hade jag faktiskt nog kunnat bara kopiera det jag skrev om John Wick: Chapter 2 och klistra in det här då jag känner ungefär samma sak för John Wick: Chapter 3 – Parabellum som jag gör för den filmen. Har man sett de två tidigare filmerna (vilket man bör ha gjort) så vet man exakt vad som väntar här; hård och underhållande action med sarkastiska karaktärer som man inte kan annat än att gilla. Filmen bjuder alltså inte på några som helst överraskningar (sort of), men bjuder å andra sidan på energisk popcorn-underhållning som förnöjer den actionsugne.

Jag ger John Wick: Chapter 3 – Parabellum en tumme upp. Det är God Underhållning och gillar man de två första filmerna så lär man knappast bli besviken här. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på John Wick och John Wick: Chapter 2 också.

John Wick: Chapter 2 av J

Ryktet om att lönnmördaren John Wick (Keanu Reeves) har börjat arbeta igen har spridit sig som en löpeld i de kriminella kretsarna världen över och det dröjer inte länge förrän den italienska maffiabossen Santino D’Antonio (Riccardo Scamarcio) dyker upp vid John’s tröskel för att inkassera en skuld John drog på sig när han flera år tidigare bestämde sig för att dra sig tillbaka. Genom en blodsed måste John bege sig till Rom för att genomföra ett sista jobb, men finner sig snart jagad av varenda lönnmördare i branschen som alla drömmer om att eliminera den legendariske John Wick, som nu har ett mycket högt pris på sitt huvud.

John Wick: Chapter 2 är i stort sett en direkt fortsättning på den första filmen och tar vid ungefär där den slutade. Filmen är ungefär lika bra som den första filmen och bjuder egentligen inte på så där jättemycket nytt, mer än att den sarkastiska tonen som genomsyrade majoriteten av dialogen i den första filmen har tonats ner avsevärt här i uppföljaren. Den finns där, men inte lika full on som i föregångaren. Tvåans action ligger på samma nivå som ettan och gillade man den första filmen lär man definitivt även finna den här filmen underhållande – likt mig.

Jag gillade även den här filmen, även om jag föredrar den första filmens mer sarkastiska ton. Jag ger den här filmen en rekommendation hur som helst. Nu ska jag vänta på att film nummer tre i serien ska släppas.

John Wick av J

John Wick (Keanu Reeves) sörjer sin nyligen bortgångna fru, men finner en liten tröst i den hund som sänds till honom som hon ordnat innan sin död. Men så en kväll bryter sig Iosef Tarasov (Alfie Allen), sonen till den förmögne och hämningslöse ryska maffiabossen Viggo (Michael Nyqvist), in hos John tillsammans med sitt gäng för att sno John’s eftertraktade Mustang och dödar hunden han fick av sin fru i processen. Det Iosef och hans gäng inte vet är att John är en före detta lönnmördare. En lönnmördare som inte bara var den bäste i sin bransch, utan även den man man skickade när monster behövde utplånas. En lönnmördare som nu har satt sitt sikte på det ryska gänget och som inte kommer sluta förrän hans mål är uppnått.

John Wick är en action-thriller från 2014 som fick en uppföljare i förra året och som även väntar en andra uppföljare, som är beräknad att släppas någon gång nästa år. Som vanligt är jag sen till festen och alla ligger redan däckade sedan flera timmar, men nu har jag äntligen sett John Wick i alla fall. Jag gillar den, men är samtidigt förvånad över hur seriös den är. Från vad jag hade hört innan jag satte mig och såg filmen lät det ut att vara en over the top adrenalin actionfilm med överdriven och bitvis löjlig action, men icke. Visst är filmen hyfsat actionpackad men är man ute efter en actionfilm där det hela tiden rör på sig utan en massa dialogscener som bara drar ut på tiden får man ursäkta John Wick och ta någon annan film. Men även om filmens action är bra och underhållande så föll nog den fantastiskt sarkastiska tonen över all dialog i filmen mig nästan mer i smaken än när folk sköt på varandra.

Nåja. John Wick levererade inte riktigt det jag trodde att den skulle, men den underhöll gott under de cirka hundra minuter den brummade på under. Rekommenderas.

Speed av J

SWAT medlemmarna Jack Traven (Keanu Reeves) och Harry Temple (Jeff Daniels) blir inkallade till ett höghus i Los Angeles där en psykotisk bombare (Dennis Hopper) har planterat bomber på en hiss och kräver 3 miljoner dollar i lösensumma för de tretton personerna som sitter fast i hissen. Jack och Harry lyckas sabotera hans plan och rädda gisslan, varpå han bestämmer sig för att hämnas.

Efter att ha sprängt en buss i luften kontaktar han Jack och varnar honom för att han har planterat ytterligare en bomb på en annan buss och att om bussen åker över 80km/h armeras bomben och om hastigheten efter det skulle understiga 80km/h kommer den att detonera. Bombaren varnar Jack för att om någon försöker ta sig av bussen kommer bomben också att detonera. En kamp mot klockan påbörjas och frågan är; kommer Jack och hans SWAT team kunna stoppa den psykotiska bombaren eller kommer passagerarna att dö när bussen får soppatorsk?

Speed var och är en riktigt bra film från 1994 med solida skådespelarinsatser, högt tempo och bra action i form av ren popcornunderhållning. Är man ute efter en orealistisk och högljudd pulshöjande actionfilm är Speed ett mycket bra val helt enkelt. Skådespelarna är solida som sagt och bortsett från de redan nämnda bör det även nämnas att Sandra Bullock och Joe Morton har varsina viktiga roller. Den enda i ensamblén jag direkt började gnissla tänder av var Keanu Reeves som i ett par scener kändes rent av styltig i sin prestation. Förstå mig rätt; han gör ett väldigt bra jobb här, men i ett par scener levererar han sina repliker på ett inte allt för övertygande sätt och känns som sagt mest styltig i sitt agerande.

Jag tror hur som helst de flesta redan har sett Speed minst en gång och avrundar således med att säga att har man av någon anledning missat filmen tycker jag att man ska ta och se den – den är förbannat bra och underhållande. Rekommenderas.

Knock Knock av J

Familjemannen Evan (Keanu Reeves) är en fyrtiotreårig arkitekt som är lyckligt gift med två barn. När hans fru, Karen (Ignacia Allamand), och deras barn sticker iväg till deras hus vid stranden över helgen stannar Evan hemma då han har fullt upp med sitt arbete. Samma kväll knackar det på dörren och utanför står två unga kvinnor som ber om hjälp då de inte vet riktigt vart de ska. Evan bjuder in dem då det spöregnar och beställer en taxi åt dem. De börjar samtala och det dröjer inte länge innan de två kvinnorna, Genesis (Lorenza Izzo) och Bel (Ana de Armas), förför honom. Det ena leder till det andra och de har sex. Morgonen därpå finner Evan att de två kvinnorna fortfarande är kvar i huset, vilket bara är början på hans värsta mardröm.

Den amerikansk-chilenska filmen Knock Knock är en remake av 1977 års Death Game och är den andra remaken på den filmen. Den första remaken var den spanska filmen Viciosas al desnudo (eller Vicious And Nude som den också är känd som) från 1980. Hur som helst skrevs Knock Knock av Eli Roth (som också både producerade och regisserade filmen), Nicolás López och Guillermo Amoedo. Dessa tre herrar jobbade tillsammans på den röriga Aftershock från 2012 (recenserad här).

Med allt det sagt; Knock Knock är inte en bra film. Det tar nära timmen innan det faktiskt börjar röra på sig och det blir inte nämnvärt spännande därifrån heller. Keanu Reeves’ karaktär känns otroligt mesig och vid flera tillfällen i filmen gör han saker som gör att jag kliar mig i huvudet. Det är inte förrän mot slutet han faktiskt verkar försöka ta sig ur situationen han sitter i, men då på ett så klumpigt sätt att jag bara blir matt av att titta på det. Lorenza Izzo’s och Ana de Armas’ karaktärer irriterar även de. Jag begriper att de ska vara någon form av skurkar i filmen, men de beter sig som riktiga rövhål och med tanke på hur filmen slutar irriterar det mig bara ännu mer hur de agerar. Slutet är dessutom fullständigt värdelöst och bortkastat.

Knock Knock är inte en bra film och gör mig inte speciellt sugen på att se originalet eller föregående remake av den. Skippa.