Helt Perfekt Glob

Mr. & Mrs. Smith av J

John (Brad Pitt) och Jane Smith (Angelina Jolie) är ett vanligt förortspar som varit gifta i fem (eller sex) år. John jobbar inom byggbranschen och Jane jobbar som datortekniker – eller det är i alla fall vad de tror att den andre jobbar med. I själva verket jobbar bägge som lönnmördare för rivaliserande organisationer. När de får i uppdrag att slå ut samma måltavla, vilket resulterar i ett fiasko för bägge parterna, upptäcker de sanningen om varandra – och de får 48 timmar på sig att döda den andra.

Det var bra länge sedan jag hörde någon prata om Mr. & Mrs. Smith från 2005 och ärligt talat hade jag nog inte sett den sedan den släpptes på dvd i Sverige, vilket måste ha varit för en tolv, tretton år sedan. Jag skulle hur som helst nog säga att den är ganska bortglömd. Det var en sån där film som kom och folk såg den, men ingen kommer ihåg den nästan femton år senare. I alla fall så har jag äntligen fått ur tummen och sett den på nytt nu och jag måste faktiskt säga att jag hade en väldigt kul stund i soffan.

Den har bra action, humorn är väldigt rolig och filmen blir aldrig tråkig. Det må vara en popcornfilm, men det är en väldigt underhållande sådan. Både Pitt och Jolie är suveräna i sina roller och har väldigt bra kemi filmen igenom och att båda deras karaktärer är sarkastiska under majoriteten av speltiden är något jag älskar. Mer sarkasm till folket!

Mr. & Mrs. Smith var knappast nyskapande när den kom och den är inte det nu heller, den återanvänder en hel del gamla klyschor och koncept men den gör det på ett kul och underhållande vis. Speltiden på strax under två timmar flyger förbi och jag kommer antagligen att återbesöka den här filmen fler gånger i framtiden. Rekommenderas.

There’s Something About Mary av J

Ted (Ben Stiller) var en nörd i högstadiet och var kär i en av skolans mest populära tjejer, Mary (Cameron Diaz), som han dessutom skulle gå på studentbalen tillsammans med. Daten på studentbalen blev aldrig av tack vare att Ted var med om en minst sagt ovanlig olycka. Tretton år senare inser han att han fortfarande är förälskad i Mary och bestämmer sig för att leja privatdetektiven Healy (Matt Dillon) för att leta reda på henne. Healy hittar visserligen Mary men faller själv pladask för henne och han beslutar sig för att ljuga för Ted för att hålla honom borta från henne. Det dröjer emellertid inte länge förrän Ted upptäcker sanningen och beger sig efter Healy för att försöka vinna Mary’s hjärta innan det är försent.

Jag minns när There’s Something About Mary (eller Den Där Mary som den hette i Sverige) kom. Flera av ungarna i min klass pratade om den och målade upp den som en hysteriskt rolig komedi som man bara måste se. Alla såg och kommer väl ihåg den här filmen antar jag? Vad bra, för det gjorde inte jag. Jag såg nämligen aldrig There’s Something About Mary/Den Där Mary när den kom och det här var min första titt – vilket också troligtvis blir min sista.

There’s Something About Mary/Den Där Mary kom före den här extremt uttömda vågen av romantiska komedier som dök upp någon gång efter 2000-talets intrång där varenda komedi följer en tillsynes osynlig mall där huvudpersonerna är olyckliga av en eller annan anledning i början av filmen, träffar varandra i mitten, en konflikt av något slag uppstår och i slutet finner de varandra och växer sedan som människor, slut. Ungefär som vilken svensk ”komedi” (som egentligen är regelrätta dramafilmer med komiska inslag inslängda) alltså. Att jag påpekar det här är för att den här filmen kom 1998 och jag undrar om inte det var den här filmen (åtminstone till en viss del) som satte standarden för hur en romantisk komedi ska vara då den trillar ner i varenda klyscha under de nästintill outhärdligt långa två timmarna (som är på tok för långt för den här typen av film) den rullar på under.

Filmen har så klart några roliga stunder och ett par gags fick mig att gapskratta, men det räcker inte på långa vägar. Majoriteten av skämten (som troligtvis inte hade varit mer uppenbart menade att vara roliga såvida de inte hade satt in en stor blinkande neonskylt där det stod ”SKRATTA” på) känns mest långdragna och inte speciellt roliga alls. Faktum är att hade filmen släppts idag istället för 1998 hade den troligtvis gått raka vägen in på en direkt-till-video-release istället för att gå upp på biografer runt om i världen.

Jag vet inte om det är jag som börjar bli gubbig eller om filmen bara är ganska tråkig egentligen. Hade jag sett filmen för 18 år sedan hade jag kanske gillat den mer (just då i alla fall), men tack vare den överkonsumtion av romantiska komedier som inte är speciellt roliga och som följer samma utmattade koncept och mall som kommit de senaste tio, femton åren har jag svårt att förstå vad folk egentligen såg i There’s Something About Mary/Den Där Mary 1998. Lever du på nostalgi kan det kanske vara värt att återse filmen, om inte kan du lika gärna ta någon annan i samma subkategori då du troligtvis får ut ungefär lika mycket.

Transporter 2 av J

Ex-militären Frank Martin (Jason Statham), som nu mer livnär sig på att vara en ”transportör”, har begett sig ifrån Frankrike till Miami, Florida, för att hoppa in för en vän som chaufför till den rika familjen Billings. Frank’s arbetsuppgift är att köra familjens son Jack (Hunter Clary) till och från skolan och de har under den korta tiden de känt varandra fått starka band emellan varandra. Men när Jack blir kidnappad måste Frank använda sig av sina militära erfarenheter för att rädda pojken och stoppa kidnapparnas planer, som sträcker sig betydligt längre än bara lösensumman för Jack.

Jag gillar nog den här filmen mer än den första faktiskt. Transporter 2 skruvar upp tempot rejält ifrån den första filmen och det är betydligt mer orealistisk action och tempot hålls uppe under en stor del av filmen, vilket jag tackar för. Det känns lite som att de har tagit lite större friheter med den här första uppföljaren och det har gjort filmen betydligt mer actionpackad och underhållande än föregångaren.

Bra film, bra uppföljare. Gillar man den första filmen gillar man säkert den här andra också (man kanske till och med föredrar den, likt mig).

Assault On Wall Street av J

Jim (Dominic Purcell) är en hederlig man som jobbar som värdetransportförare och sliter hårt för att få in pengar varje månad åt honom och hans sjuka flickvän. Men när en finansiell krasch inträffar blir Jim av med allt han levt för. Fylld med ilska och hat bestämmer han sig för att söka hämnd för det liv som blev taget ifrån honom…

Jag trodde ärligt talat att Assault On Wall Street skulle vara en hjärndöd actionrulle med en massa action och våld, vilket det visade sig inte alls vara. Den här filmen har en lång uppbyggnad och vi får se Purcell’s karaktär brytas ner allt eftersom och hur han slutligen inte ser någon annan utväg än att ta till drastiska metoder. Förstå mig rätt, även om det absolut inte är en regelrätt machobullshitactionrulle så är det fortfarande en jävligt bra film och påminde lite grann om exempelvis Falling Down.

För regi och manus står Uwe Boll och än en gång lyckas han förvåna, på ett positivt sätt. I skådespelarlistan (bortsett från Purcell) ser vi bland annat Edward Furlong, Keith David, Michael Paré, Lochlyn Munro och Eric Roberts i mindre roller, samtidigt som flera standardskådisar i Boll’s filmer dyker upp, så som Natassia Malthe och Clint Howard i varsin väldigt kort roll. Även om jag inte fick det jag förväntade mig så var ändå Assault On Wall Street en förvånansvärt bra och djup film. Den påvisar hur jävla sjukt system de har i USA (har du inga pengar så får du klara dig bäst fan du vill) och får iallafall mig att tänka på hur det ser ut i Sverige just nu….

Jag rekommenderar den här filmen iaf.

The Puppet Masters av J

När en rymdfarkost anländer till Jorden skickas agenten Sam Nivens (Eric Thal) tillsammans med sin far, tillika chef, Andrew Nivens (Donald Sutherland) och forskaren Mary Sefton (Julie Warner) ut för att undersöka saken. Det visar sig snabbt att livsformen som kom i farkosten är en utomjordisk parasit som snabbt börjar sprida sig igenom att fästa sig på människor de kommer i kontakt med och en kamp mot klockan påbörjas då parasiterna hotar att utrota den mänskliga rasen inom loppet av ett par veckor…

The Puppet Masters är en fin film. Skådespelarna är riktigt bra (även om Eric Thal ser ut som en fågelholk större delen av filmen) och filmen i sig är en rejäl nagelbitare till större delen. Effekterna står sig ganska bra så här en 20 år efter filmens release så när som på några enstaka green screens som swischar förbi i bakgrunden, som framkallar en del fnissningar. Mer än så har jag inte att säga. Har du missat The Puppet Masters och du gillar sci-fi filmer tycker jag absolut du ska slänga ett öga på den. Rekommenderas.

Armageddon av J

Det är en vanlig dag vid National Aeronautics and Space Administration (NASA). Några astronauter håller på att reparera en satellit när en plötslig skur av asteroider kraschar in i skytteln och förstör den. Asteroiderna fortsätter ner mot Jorden och ödelägger flera delar av New York. Kort därpå upptäcker NASA att en asteroid i ungefär samma storlek som Texas är på väg rakt mot Jorden och om den träffar Jorden kommer både planeten och dess invånare att utplånas, vilket kommer ske om 18 dagar. Tillsammans med amerikansk militär och forskare formar NASA en plan; de ska spränga asteroiden inifrån. Enda problemet är att det finns bara en grupp som kan slutföra uppdraget och det är Harry Stamper (Bruce Willis) och hans grupp med oljeborrare.

Jag såg Armageddon för en så där 15 år sedan när den kom ut på VHS och tyckte att det var en bra film. Nu när jag har sett om den för första gången på 15 år tycker jag faktiskt samma sak fortfarande, även om det är en blockbuster rulle som troligtvis alla redan har glömt för flera år sedan. Skådespelarna är bra och effekterna ser fortfarande jävligt bra ut samtidigt som storyn har sina gripande stunder har den några komiska inslag också (exempelvis Peter Stormare’s karaktär). Hur som helst, har man inte sett Armageddon tycker jag att man kan ta och spana in den.

Platoon av J

Chris Taylor (Charlie Sheen) är en ung och naiv amerikan som hoppar av college och går frivilligt med i armén för att kriga i Vietnam. Han märker dock snabbt efter sitt anländande till Vietnam att hans närvaro är ovesäntlig och att han klassas som mindre värd av de övriga soldaterna, då han inte slagits lika länge som de andra och känt effekterna av kriget.

Chris får två stycken officerare; den sure och oförstörbare Stab-Sergeant Robert Barnes (Tom Berenger) och den lite mer lugne och samarbetsvillige Sergeant Elias Grodin (Willem Dafoe). Men efter en händelse i en by dras ett streck mellan de två officerarna och två läger bildas i plutonen, där vardera läger går efter vardera ledare. Allt eftersom att kriget fortsätter håller Chris på att knäckas psykiskt och samtidigt som han kämpar med att överleva inser han att han står inför två strider; konflikten med fienden och konflikten mellan männen i hans pluton.

Ibland när jag ser en film på nytt efter att inte ha sett den på bra många år så börjar jag fundera varför jag inte sett om filmen tidigare för. Platoon – eller Plutonen som den hette i Sverige när den kom – är just en sådan film. Jag såg den för bra många år sedan (över 10 år iaf) som barn och det lilla jag minns var något om att jag tyckte att den var seg.. eller iaf någonting åt det hållet.

Nu när jag sett om den som vuxen så tycker jag att det är en suverän krigsfilm med vissa drag av drama inblandat lite här och där. Filmen är suveränt spelad med många riktigt bra namn i hyfsat unga åldrar (de flesta av dem iaf); Charlie Sheen, Willem Dafoe, Tom Berenger, Tony Todd, Kevin Dillon, Keith David, John C. McGinley, Forest Whitaker och Johnny Depp. Krigssekvenserna är välgjorda och det smäller och skjuts om vartannat större delen av dessa, vilket tillför spänning det hela – vissa karaktärer vill man helt enkelt inte ska dö.

Nä, men… för att avrunda den här recensionen på Platoon (som jag misstänker varenda jävel redan har sett egentligen) så tycker jag att de som gillar krigsfilmer – eller pang pang filmer överlag – bör slänga ett getöga på den här filmen. Rekommenderas.

They Live av J

Nada (Roddy Piper) är en omkringdrivande man utan jobb eller hem som försöker att hitta någonting att göra. Han finner till slut ett jobb och en plats att spendera nätterna på – men hans lycka varar inte speciellt lång tid. Efter att polisen har gjort en raid mot stället där han spenderat sina nätter finner han ett par solglasögon som besitter en minst sagt underlig egenskap som får honom att vakna upp till det faktum att världen är styrd av utomjordiska varelser…

John Carpenter har gjort ett par riktigt bra (och klassiska) rullar i sina dagar och They Live är verkligen inte en av dem. Visst, den är inte genomusel, men den är inte så där värst bra heller. Det tar rätt lång tid innan någonting av intresse faktiskt inträffar, men samtidigt så är det långt mellan actionbitarna och de är på tok för få – filmen blir helt enkelt till en stor del jävligt seg.

Skådisarna är bra och så, men de kämpar mot ett rätt ojämnt manus. Utöver Piper ser vi även Keith David (som vi sett i Carpenter’s The Thing, Pitch Black och Requiem For A Dream) och Meg Foster (som vi också såg i en kort roll i Leviathan) i varsin viktig biroll. George ’Buck’ Flower (som vi har sett i en jävla massa filmer, oftast som luffare eller liknande) gör en kort och rätt oviktig roll, även om han blir ”viktig” i slutet. Effekterna är okej och makeupen på utomjordingarna är rätt frän. Men det lyfter inte filmen speciellt mycket. Filmens story är riktigt bra – men genomförandet och händelseförloppet är så trögt utfört att det känns mycket som att storyn blir sumpad.

Ja. Nej. They Live är en helt klart en av Carpenter’s sämre filmer – bättre än så här kan ju faktiskt karln prestera. Läs gärna också H’s korta recension av en Special Edition av filmen här.