Helt Perfekt Glob

Tusk av J

De bästa vännerna Wallace Bryton (Justin Long) och Teddy Craft (Haley Joel Osment) driver den mycket populära podcasten The Not-See Party, där de letar upp och hånar förnedrande virala videos. Wallace flyger till Kanada för att intervjua ”Kill Bill Kid”, en internetkändis som blivit känd efter att ha kapat sitt eget ben med ett katana svärd. Väl i Manitoba, Kanada upptäcker han att ”Kill Bill Kid” har begått självmord. Upprörd över att ha flugit till Kanada för ingenting bestämmer han sig för att intervjua någon annan och råkar av en slump hitta en lapp på en anslagstavla där någon erbjuder ett gratis rum i dennes hem och en garanti att få höra många intressanta berättelser. Nyfiken och bestämd att inte åka hem tomhänt kontaktar han denne någon och beger sig till hans herrgård.

Väl på plats välkomnas Wallace av Howard Howe (Michael Parks), en pensionerad sjöman som sitter i rullstol, som snabbt börjar berätta om sina tidigare äventyr – fram tills det att Wallace plötsligt svimmar. Han vaknar upp dagen efter och börjar att inse att Howard inte är den personen han har utgett sig för att vara och att Howard har planer att kirurgiskt, men också mentalt, förvandla Wallace till en valross…

Jag hörde talas om Tusk redan när den kom 2014 men hade inget större intresse av att se den. Idéen bakom filmen lät helt befängd och idiotisk, vilket gjorde att jag ignorerade den. Nu när jag till slut ändå har sett filmen så är jag en aningen kluven kring den…

Å ena sidan tycker jag att filmens komiska inslag inte fungerar överhuvudtaget. Majoriteten av all humor som händer i filmen är av den typen många amerikanska animerade komediserier kör med (exempelvis Family Guy), där ett skämt händer för att sedan dras ut i flera minuter – vilket i sig, för mig, blir bara irriterande. Men å andra sidan har Tusk en hel del obehagliga inslag också, även om filmens koncept är fullkomligen bonkers. Dess body horror är, bitvis, minst sagt obekväm och hade fungerat alldeles perfekt på egen hand utan en massa forcerad humor – som inte är nämnvärt rolig ändå.

Justin Long och Michael Parks är briljanta i sina roller som den uppblåste Wallace och den komplett galne Howard. Johnny Depp dyker även upp i en liten roll som en snut som jagar Parks’ karaktär och fungerar mest som en informationsdump för karaktärerna i filmen och för oss som tittare, för att ge en bättre förståelse för vad som egentligen pågår. Typ. Hur som helst…

Tusk – som förresten är den första filmen i en trilogi (likt Cornetto trilogin) av filmer, med Yoga Hosers som den andra och Moose Jaws som den tredje – hade i mitt tycke fungerat bättre som en seriös skräckfilm, hur jävla dum än idéen bakom filmen var och är. Filmen är inte ett dugg läskig så klart, men den är å andra sidan som sagt både obehaglig och obekväm bitvis och har dessutom ett slut som inte bara är nattsvart, utan även en gnutta sorgligt. Hade Kevin Smith valt att skippa allt onödigt trams som händer i filmen och koncentrerat sig på att göra en regelrätt skräckfilm så tror jag Tusk hade fungerat bättre. I alla fall för mig.

Jag tycker att filmen är okej för vad den är, men jag tror samtidigt att filmen hade kunnat varit bättre om de skippat allt trams och haft en mer seriös ton.

Scream 3 av J

Tre år har gått sedan händelserna vid Windsor College inträffade och Sidney Prescott (Neve Campbell) valde att isolera sig från omvärlden för att minimera risken att återigen bli en måltavla. Samtidigt har Gale Weathers (Courteney Cox) lyckats bygga en framgångsrik karriär på sina böcker baserade på händelserna i Woodsboro och Windsor, men har å andra sidan lyckats sumpa förhållandet mellan henne och Dewey (David Arquette) – som agerar rådgivare vid inspelningen av den kommande slasherfilmen Stab 3: Return To Woodsborough.

Saker och ting har hur som helst en otrevlig tendens till att upprepa sig flera gånger och när skådespelarna vid Stab 3 plötsligt börjar hittas döda tvingas Sidney ut från sitt gömställe för att möta sina demoner en sista gång…

När Scream 3 precis hade släppts ansåg jag att det var den bästa av de tre filmerna. Varför minns jag inte men jag skulle tro att det var på grund av att jag var trött på de två första filmerna och såg Scream 3 som en fräsch fläkt – eller något. Nu när jag har sett om den för första gången på tretton år begriper jag inte vad jag tänkte med; Scream 3 är utan tvekan den svagaste delen i Scream serien.

Det märks ganska tydligt att Scream 3 var en problematisk inspelning och att många yttre faktorer spelade in i dess produktion vilket resulterade i en medioker uppföljare – och slasherfilm. Kevin Williamson’s involvering i Scream 3 var kontrakterad sedan han sålde sitt manusskript till Scream, där han inkluderade två stycken femsidiga grunddrag för potentiella uppföljare – vilka skulle bli Scream 2 och Scream 3 – i hopp om att kunna sälja en franchise istället för bara ett manusskript. Bob och Harvey Weinstein kontaktade Williamson i början av 1999 med avsikt att få ett färdigskrivet manusskript för den tredje installationen i serien, Scream 3, men i och med succén som följde efter de två första Scream filmerna och andra projekt, så som I Know What You Did Last Summer, blev Williamson involverad i flera projekt och hade därmed inte möjlighet att skriva ett fullt manusskript för filmen. Istället skrev Williamson ihop ett tjugo-trettio sidor långt utkast för filmen – som i utkastet skulle återgå till den fiktiva staden Woodsboro. Bröderna Weinstein hyrde således in manusförfattaren Ehren Kruger för att ersätta Williamson, vars uppgift blev att utveckla ett manus utifrån Williamson’s utkast.

Men kort innan Scream 3 skulle gå in i produktion – närmare bestämt den 20 April, 1999 – inträffade den ökända Columbine High School massakern där eleverna Eric Harris och Dylan Klebold dödade tolv elever och en lärare för att sedan begå självmord. Efterverkningarna av detta fruktansvärda dåd blev att människor började leta efter resonemanget och anledningarna bakom deras handlingar, vilket i sin tur eldade på media som började att fingranska potentiella syndabockar som kunde ha varit de utlösande faktorerna eller inspirationskällorna – i det här fallet våldsamma TV-spel och filmer. Detta var startskottet på debatten om våldsamma TV-spel och filmer och hur de kunde influera människor till att begå vedervärdiga handlingar som inträffade strax innan och under de första åren av 2000-talet.

Detta medförde komplikationer i utvecklandet av Scream 3 och då filmen ännu inte gått in i produktion övervägdes det om filmen skulle spelas in just då. Medvetna om riskerna att få negativ uppmärksamhet bestämde sig hur som helst studion för att låta filmen gå in i produktion – men med en del förändringar. Då de två första Scream filmerna både blivit ihopkopplade och beskyllda för att influera våldsamma handlingar (utöver Columbine) som fått stor uppmärksamhet i media var studion bakom filmerna ivriga att undgå ytterligare kritik och sammankopplingar till den här typen av incidenter, vilket resulterade i att större delen av det korta utkast Williamson skrivit blev skrotat då studion insisterade på att manuset skulle fokusera sig mer på den satiriska humorn filmerna var kända för och reducera dess våld avsevärt. Vid en tidpunkt under produktionen gick studion så pass långt att de krävde att filmen inte skulle ha något blod eller synligt våld överhuvudtaget i sig, vilket fick Wes Craven att omedelbart ingripa och påpeka att filmen antingen skulle ha samma typ av våld närvarande som de tidigare Scream filmerna eller att den skulle kallas något annat än Scream – vilket studion uppenbarligen lyssnade på.

Med allt det sagt; filmen är välspelad och har sina stunder då den fungerar perfekt (exempelvis inledningen och upplösningen), men den känns samtidigt överlag väldigt platt och trött jämfört med dess föregångare. Jag tycker inte att Scream 3 är en dålig film, men jag känner samtidigt inte samma engagemang för den här filmen som jag känner för de två första. Som sagt är Scream 3 en medioker uppföljare – och slasherfilm – som troligtvis hade fallit i glömska om det inte vore för att den har titeln Scream. Fast, å andra sidan undrar jag om filmen hade blivit bättre om Williamson hade kommit tillbaka och skrivit ett färdigt manus för den…

Nåja. Även om Scream 3 är en rätt svag installation i serien så vill jag ändå ge den en försiktig rekommendation då den – trots sin medelmåttighet – ändå är en okej film, som blir överskuggad av sina föregångare.

Red State av H

När Kevin Smith proklamerade 2007 att han kommit på en fantastisk idé till en skräckfilm, så började min väntan. ”Red State” skulle den heta och jag bestämde mig för att det bästa jag kunde göra var att inte läsa något mer om filmen för att få en så bra upplevelse som möjligt när jag väl såg filmen.

Vilket kom hela fyra år senare. Ja, tekniskt sett har filmen inte ens haft biopremiär än ens i USA, men den har visats på video on demand så hey presto – HD-version att tanka på nätet. Och inget chi-ching i Kevin Smiths plånbok. När ska de lära sig? Men jag avviker från ämnet.

En extremkristen grupp idioter som hatar bögar fångar tre omoraliska killar och tänker döda dem. Men killarna har råkat köra in i sheriffens bil, och när denne finner killarnas bil utanför galningarnas kyrka och hör skottlossning inifrån, då kommer FBI.

Ja, det är förstås lite mer som händer, men det är inte sådär jättefantastiskt. Det blir lite spännande, men det känns inte nytt och fräscht. Det är mer en variant på en story man sett många gånger förr och alla karaktärer är klyschiga på gränsen till karikatyrer.

Dock måste jag säga att inte trodde Smith hade den här filmen i sig. Eller kanske är det här den naturliga bi-produkten av att ha skrivit repliker om att runka och röka på i tjugo år. Han har anlitat Michael Parks, en av Tarantinos mest använda skådisar, i rollen som sektens ledare. Han får förstås en lång fin monolog att skådespela ut och det gör han utmärkt med kanske en Oscarnominering som resultat. Övriga skådisar gör ett normalt jobb och man blir inte alls irriterad på Smiths fru som var riktigt usel i Clerks 2.

Sammanfattning: En okej rulle, som inte är så smart och tänkvärd som den vill vara.

Lite spoiler: Mot slutet sker dock något som, för den som kan sin Kevin Smith, ger en vink om att hela filmen kommer att vända. Jag trodde verkligen att den skulle flippa in i en helt ny dimension… men det gjorde den inte. Om vi säger att jag trodde Alanis Morrissette skulle dyka upp, så förstår ni kanske.

Jersey Girl av H

Jag har tidigare med flit undvikit denna Kevin Smith-film, men nu såg det ut att vara rätt tillfälle. Jag hade fel. Fy fan.

Jersey Girl följer Smiths tradition att låta Ben Affleck spela killar som är riktigt dumma i huvudet. I Mallrats spelar han en elak kille som satt i system att ragga upp och utnyttja nydumpade tjejer. I Chasing Amy har han i huvudsak till uppgift att vara ett kärlekskrankt och kyskt pucko. Dock är dessa filmer underhållande, något som Jersey Girl verkligen inte är.

Ben spelar en workaholic i New York som gör sin flickvän J-Lo gravid. Dock dör J-Lo i barnsäng och Ben får ensam ta hand om barnet. Han tar sin far till hjälp (George Carlin) men denne tröttnar snabbt då Ben som sagt är en workaholic som konstant dumpar ungen på honom. En superstressad Ben får ett utbrott på en viktig presskonferens, får sparken och jobbar i sju år med sin pappa i New Jersey. Under alla dessa sju år fattar han inte någonting, utan längtar tillbaka till New York och ett jobb som inte ger tid till något annat, t.ex. sin dotter.

Medan alla andra karaktärer i filmen, inklusive alla som ser den, himlar med ögonen och väntar på att Ben ska Växa Som Människa så staplas klyschorna på varandra. Ska han bli ihop med den knäppiga tjejen i videobutiken? (Ja.) Ska Ben och dottern skrika åt varann: ”Jag hatar dig! Jag önskar att du dött istället för mamma!”? (Ja.) Ska han i sista sekund hinna till sin dotters skolkabaré i slutet? (Ja.) Och så vidare, och så vidare.

Kevin har mer eller mindre bett om ursäkt för den här filmen i efterhand, men det räcker nog inte. Vad i helsike tog det åt mannen när han skrev och gjorde den här filmen? Jag önskar att jag kunde radera skiten ur mitt minne, men nu får jag nöja mig med att jag inte betalade ett öre för att se den.

Southland Tales av H

Det är så mycket jag skulle kunna skriva om Southland Tales. Jag ska försöka hålla det kort, men det kommer att bli svårt.

När Richard Kelly gjorde Donnie Darko 2001 (ja, det är så länge sen) hände något jag tycker är en underbar speciell händelse, en sån som händer ibland utan att någon kan förutse det. Det är när en liten film kommer från ingenstans och bara tar över och penetrerar allt. När de gjorde filmen trodde man nog inte att Tears For Fears skulle bli tokrika på royalties, att Jake Gyllenhaal skulle gå vidare till megablockbusters, och att kaninen Frank skulle bli någon folk klädde ut sig till en masse på Halloween. Men så blev det.

Trots att ingen egentligen fattade filmen ordentligt. Kelly fick göra en director’s cut med bättre förklaringar, och ett kommentarsspår tillsammans med Kevin Smith där allt verkligen förklarades. En del såg det som onödigt – att bristen på förklaring var en del av poängen med filmen – men faktum var ju att Kelly själv ansåg att bioversionen var fullt förståelig. Meningen var ju att folk skulle förstå.

Några år senare påbörjades arbetet med Southland Tales. En flippad historia som inte ens skådisarna sade sig fatta. En inte helt färdig version av filmen visades på Cannes-festivalen 2006, och ingen fattade något. Folk lämnade visningen, och andra sågade den. Kelly började redigera om filmen. I slutet av förra året fick dock filmen slutligen premiär – om än högst begränsad sådan – och kommer nu ut på DVD.

Storyn? Är det ens någon idé? Nej, jag tycker inte det. Jag tänker inte säga nåt om den. Ni vill ju ändå bara veta en sak: Hur blev det? Och jag är mycket glad över att säga att Southland Tales helt enkelt är skitbra. Gud, ja.

Vad säger man om rollistan? Dwayne ”The Rock” Johnson. Sarah Michelle Gellar. Seann William Scott, Bai Ling, Amy Poehler, Justin Timberlake och Kevin Smith sminkade till oigenkännlighet, JON FUCKING LOVITZ och för Guds skull till och med Christopher Lambert, samt en hel rad med folk som man känner igen från allt möjligt men inte vet namnet på.

Jag erkänner att jag under filmens gång ofta tänkte: ”Jag har ingen aning om vad filmen egentligen handlar om. Jag är bara underhållen och intrigerad”, men jag ville ju så gärna älska filmen. Jag var tvungen att se hur det slutar, se om allt får en förklaring. Och jag vill bara säga: Jag är nöjd.

Visst behöver man nog se filmen igen, men det kan jag knappt inte ens vänta på att göra.

Och så innehåller soundtracket flera av mitt livs mest älskade musikstycken av Moby. Bara en sån sak.

An Evening With Kevin Smith 2: Evening Harder av H

Min favvo Kevin Smith gör inte bara bra filmer (jag har med flit inte sett Jersey Girl för att inte förstöra den åsikten) utan åker även land och rike runt och håller frågestunder med skolor. Människan är proppfylld med underhållande anekdoter och kan tala roande om tammefan vad som helst – oftast sex.

An Evening With Kevin Smith är nästan 4 timmar från dessa frågestunder med i stort sett bara Kevin som pratar, och jag sträcksåg den utan problem. Nu har han släppt An Evening With Kevin Smith 2: Evening Harder, med ytterligare nästan 4 timmar av samma sak, fast inspelat i Kanada och England. Och det är nästan lika bra. Inga superbisarra historier i kaliber med Prince-filmningen i ettan, men ändå oerhört underhållande.

Det är lite svårt att beskriva varför någon skulle se det här, mer än att säga: Om du gillar Clerks/Mallrats/Chasing Amy/Dogma/Jay & Silent Bob Strike Back/Clerks 2 mestadels för dialogens skull, då ska du se det här. Så enkelt är det. Ni andra kan ta en titt på trailern och sen bestämma er.

Själv bestämde jag mig för att inköpa det Australienska dubbelpacket som någon smart individ satt ihop, totalt över 7 timmar snack – och då är inte extramaterialet och alla easter eggs inräknade…

Clerks II av H

Det är officiellt. Kevin Smith har blivit för gammal. Clerks II har sina stunder, men saknar den där riktigt vassa dialogen som Smith gjort sig känd för. Flera alldeles för långa musikstunder, snuskigheter som inte biter, förlegade Sagan Om Ringen vs Star Wars-diskussioner och ett slut man ser tolv mil i förväg. Jag har inte sett Jersey Girl, men bortsett från det så är det här Smiths sämsta film hittills. Visst garvade jag ibland, men inte mycket. Som ett fan av Smiths tidigare filmer (Clerks, Mallrats, Chasing Amy, Dogma, Jay & Silent Bob Strike Back) känns det som ett hån.

Övriga fakta: Rosario Dawson (Sin City) är en babe. Jennifer Schwalbach Smith (Kevins fru) bör inte synas framför en kamera igen.

Se trailern så har du sett allt av värde i filmen (och slipper den fruktansvärda kärlekshistorien).