| Subcribe via RSS

Wrongfully Accused av J

april 19th, 2022 | Postad i Film, Komedi

Ryan Harrison (Leslie Nielsen) är en violinist gud, superstjärna och sexsymbol som inte vill vänstra med den sexiga Lauren Goodhue (Kelly LeBrock) bakom hennes mans rygg. Kort efter det hittas dock Mr. Goodhue (Michael York) mördad och Ryan blir den huvudmisstänkte. Efter att ha blivit dömd till döden lyckas han fly under transporten till fängelset och han finner sig nu jagad av polisen Fergus Falls (Richard Crenna), allt medan han snubblar från den ena olycksaliga situationen till den nästa i ett försök att hitta den riktiga mördaren.

Jag upptäckte för inte så länge sen att jag hade helt missat Wrongfully Accused från 1998. Som ett stort fan av Leslie Nielsen har jag ingen aning om hur jag kunnat göra det. Hur som helst så har jag nu alltså sett filmen och den var väl ungefär som jag förväntade mig; flamsig, parodisk idiot-humor alá Leslie Nielsen som fick mig att gapskratta bitvis (i synnerhet gaget med den tjuvkopplade bilen).

Wrongfully Accused levererar knappast några överraskningar om man har koll på Nielsen’s andra komedier och även om den inte riktigt är i samma klass som Naked Gun filmerna så är det ändå en tramsig och rolig idiot-komedi. Rekommenderas.

No Comments

Jungle Cruise av J

april 5th, 2022 | Postad i Action, Film, Komedi, Äventyr/Fantasy

1916. Botanikern och feministen Dr. Lily Houghton (Emily Blunt) och hennes bror MacGregor (Jack Whitehall) försöker att redogöra för ett forskningssällskap om Lily’s forskning på Månens tårar, vars blomblad ska enligt en legend kunna bota vilken åkomma eller sjukdom som helst. Det de behöver från sällskapet är tillgång till en pilspets som ska vara en sorts ledtråd till var trädet finns. När sällskapet ger dem kalla handen, i tron om att trädet bara är en myt och att en kvinnlig forskare inte är tillräckligt kvalificierad för att gå med i deras organisation, stjäl Lily pilspetsen mitt framför näsan på en annan intressent, den tyska aristokraten prins Joachim (Jesse Plemons).

Syskonparet far till Amazonas, där trädet enligt legenden ska finnas, och slår sig samman med den skämtsamma kaptenen Frank Wolff (Dwayne Johnson), som kan Amazonas utan och innan efter att ha kört runt turister där så länge han kan minnas. Till en början är Frank negativt inställd till uppdraget men när han får se pilspetsen ändrar han sin inställning. Kan de lita på honom eller finns det ett eget intresse? De upptäcker dock snabbt att de inte är ensamma på floden – prins Joachim är inte långt efter dem och han är i sin tur inte ensam om att jaga efter trion heller. Det finns nämligen andra, otrevligare typer, som är väldigt angelägna om att hitta Månens tårar…

Gillar du franchisér som Indiana Jones, The Mummy (Brandon Fraser trilogin) och/eller Pirates Of The Caribbean? Då är Jungle Cruise filmen för dig. Jungle Cruise är inte bara stöpt i samma genre som de filmerna utan känns bitvis som en ren korsning mellan de tre franchisérna – och hade manuset skrivits om en aningen hade den lätt kunnat bli ytterligare en Pirates-film. Det är i och för sig kanske inte så konstigt då både piratfilmerna och Jungle Cruise är baserade på åkatraktioner från Disney’s nöjesparker.

Då jag är ett stort fan av de ovannämnda franchisérna (och matinéfilm överlag, skulle jag nog vilja påstå) så fann jag Jungle Cruise väldigt underhållande och behaglig att titta på. Det händer i stort sett någonting konstant och de två timmarna filmen rullar på under flyger förbi i ett nafs och jag har aldrig tråkigt i soffan. Emily Blunt och Dwayne Johnson fungerar bra ihop, Jesse Plemons gör en kul och lagomt ond skurk och Jack Whitehall är rolig som den mesige brodern som får lite stake mot slutet av filmen – som sig bör.

Jungle Cruise är varken nyskapande eller sofistikerad, men den är å andra sidan både snygg, rapp och underhållande – kort sagt, God Underhållning. Om jag rekommenderar den? Absolut.

No Comments

Sonic The Hedgehog 2 av J

april 2nd, 2022 | Postad i Action, Film, Komedi

Efter att ha gjort sig hemmastadd i Green Hills, Montana, är den blåa igelkotten Sonic (Ben Schwartz’s röst) redo för mer frihet, vilket han får då Tom (James Marsden) och Maddie (Tika Sumpter) – som har tagit in honom i sitt hem – går med på att lämna honom ensam hemma medan de åker på semester och Maddie’s syster Rachel’s (Natasha Rothwell) bröllop.

De hinner emellertid knappt komma iväg innan Dr. Robotnik (Jim Carrey) plötsligt återvänder, den här gången med en ny partner, myrpiggsvinet Knuckles (Idris Elba’s röst). Tillsammans söker de Kaos Smaragden, som har både kraften att bygga men också förinta civilsationer. Sonic slår sig ihop med en egen partner, den tvåsvansade räven Tails (Collen O’Shanussy’s röst), för att hitta smaragden och förhindra att den faller i fel händer.

Efter den braksuccé som Sonic The Hedgehog blev för Paramount så var det väl föga förvånande att de gav grönt ljus relativt omgående för en uppföljare – och de sparade inte på krutet. Sonic The Hedgehog 2 är på sätt och vis egentligen mer av samma från den första filmen, men större, mer bombastiskt, mer actionpackat och fler karaktärer från spelen dyker upp – vilket var det jag förväntade mig av filmen, och fick.

Likt den första filmen har även den här uppföljaren en ganska generisk premiss som man vet exakt vart den är på väg igenom hela filmen, men som samtidigt inte är något större problem då filmen vräker på med tonvis av action och humor. Om man – likt mig – växt upp med Sonic och de andra karaktärerna från TV-spelen är så klart det här ren fan service också så klart, även om man nödvändigtvis inte behöver ha någon erfarenhet av dem för att bli underhållen av filmen.

Sonic The Hedgehog 2 levererade ungefär det jag förväntade mig av den och även om den är väldigt generisk i sin premiss (likt sin föregångare) så är det ett kul och snyggt action äventyr som underhåller gott. Nu är det bara att vänta på den tredje filmen och spin-off serien som kommer följa Knuckles. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av den första Sonic The Hedgehog filmen också.

No Comments

Chucky – Season 1 av J

december 5th, 2021 | Postad i Komedi, Skräck/Rysare, TV

Tonåringen Jake Wheeler (Zackary Arthur) lever tillsammans med sin alkoholiserade far i den lilla staden Hackensack. Han är osäker på sin egen sexualitet och spenderar sin fritid till att göra konstverk med hjälp av delar från diverse olika dockor.

När han hittar en Good Guy docka vid en garageförsäljning tror han sig ha funnit den sista touchen han behövt till det projekt han jobbat på, men efter en rad underliga incidenter och ett dödsfall står det klart för honom att Good Guy dockan han köpt besitter själen av den ökända seriemördaren Charles Lee Ray – Chucky (Brad Dourif’s röst) – och snart börjar fler underliga ”olyckor” inträffa runt om i Hackensack.

Ända sedan Don Mancini teasade att Child’s Play/Chucky filmerna skulle få en egen TV-serie för några år sedan – som i sin tur skulle vara en fortsättning på franchisén – har jag väntat med stor spänning på vad de skulle koka ihop – och jag vart inte besviken. Säsong 1 av Chucky är helt i linje med filmerna och är hur kul som helst. Humorn och våldet är på topp, Brad Dourif är fortfarande hur bra som helst som Chucky och jag gillar att andra viktiga karaktärer även dyker upp här, samtidigt som referenser och callbacks till filmerna haglar säsongen igenom.

Berättelsen om Chucky spårade ur för flera filmer sedan och den här serien fortsätter på samma inslagna väg, samtidigt som den ger Chucky en mer djupgående bakgrund – vilket jag personligen tycker är välkommet.

Effektmässigt varierar serien en aning. Det är en del halvtaskig CGI, men det är även en hel del praktiska effekter. Det är väl egentligen det enda jag kan klaga över.

TV-serien Chucky är gjord för fansen av Child’s Play/Chucky filmerna, så har man inte sett dem innan så tror jag dessvärre att många skämt och referenser går förlorade. Är man ett fan av filmerna är det här emellertid ett måste att se. Rekommenderas varmt. Nu ska jag vänta på säsong 2 som släpps någon gång nästa år.

Läs gärna mina recensioner av filmerna också; 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7.

3 Comments

Victor Crowley av J

november 19th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Tio år har gått sedan massakern i Honey Island träsket inträffade, då ett fyrtiotal människor fick sätta livet till innan Victor Crowley’s själ slutligen fick ro. Den enda överlevande, Andrew Yong (Parry Shen), har precis släppt en bok om sina upplevelser och efter att ha motvilligt tackat ja till att medverka i TV-programmet Real Crime Stories kliver han ombord på ett flygplan tillsammans med TV-teamet för att återbesöka platsen där allting inträffade. På vägen dit inträffar någonting och planet kraschlandar mitt i Honey Island träsket.

Samtidigt har den unga aspirerande regissören Chloe (Katie Booth), hennes pojkvän Alex (Chase Williamson) och hennes vän Rose (Laura Ortiz) rest till träsket i hopp om att kunna spela in en fejktrailer till en Victor Crowley-inspirerad film under titeln ”Hatchetface”, för att på så sätt kunna samla in pengar till att göra en riktig långfilm. I ett försök att vara så autentiska som möjligt gentemot legenden råkar de av misstag återuppväcka Victor Crowley (Kane Hodder)…

Victor Crowley – som är den fjärde filmen i Hatchet franchisén – är en film jag har haft ståendes i hyllan sedan jag fick hem min förbokning av filmen i början av 2018. Varför jag skjutit på att se om de tre tidigare filmerna och slutligen den här fjärde installationen vet jag inte riktigt då jag är ett stort fan av dem. Nu har jag hur som helst äntligen sett den, och…

Jag blev inte besviken. Jag gick lite försiktigt in i Victor Crowley och den visade sig vara bättre än vad jag vågade hoppas på; blodet fortsätter forsa från de tidigare filmerna i franchisén och jag skrattade gott åt dumheterna som utspelade sig framför mig. Filmen är kanske en aningen långsam och hade kunnat haft ett lite snabbare momentum än vad den har, men när det väl brakar loss så är det här hur festligt som helst.

Victor Crowley (som borde ha hetat Hatchet IV) är kanske inte en högkvalitativ film, men den är fan så underhållande i all sin absurditet och dumhet – likt föregångarna. Nu hoppas jag bara på att Adam Green får för sig att göra en femte film i serien. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på Hatchet 1, 2 och 3 också.

No Comments

Serial Mom av J

augusti 21st, 2021 | Postad i Film, Komedi

Serial Mom är en av de filmer jag troligtvis haft längst på min lista över filmer jag tänkt att se, men inte kommit mig för att göra det. Nu när jag satte mig för att skriva det här så upptäckte jag att H redan för femton år (!) sedan la upp en kort recension på den. I brist på tid, ork och fantasi citerar jag hans beskrivning av handlingen här nedanför (med några mindre ändringar).

Beverly Sutphins (Kathleen Turner) är en till synes helt vanlig hemmafru, som roar sig med att terrorisera en grannfru med obscena telefonsamtal och brev – förstås, hon stal ju den lediga parkeringsplatsen framför affären. När en lärare beklagar sig över hennes sons skräckfilmsintresse blir hon lite putt, men när läraren tuggar äckligt tuggummi går han över gränsen och hon kör över honom. Fler och fler personer har oturen att irritera henne, och både hennes familj och polisen börjar förstå att det faktiskt är mamman som har ihjäl folk på löpande band…

Som sagt hade jag haft Serial Mom på min att se lista under en väldigt lång tid och jag blev absolut inte besviken nu när jag slutligen såg den. Det är en kul, absurd och urflippad komedi som både riffar på och skojar med slashergenren som underhåller fint hela vägen igenom, även om jag blev lite förvånad över hur den sista akten utspelade sig. Filmen är välspelad överlag – Kathleen Turner är i synnerhet briljant i huvudrollen och äger varenda scen hon är med i.

Serial Mom är God Underhållning och jag kommer definitivt att återkomma till den här filmen i framtiden. Rekommenderas.

No Comments

Tragedy Girls av J

april 26th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Sadie Cunningham (Brianna Hildebrand) och McKayla Hooper (Alexandra Shipp) är två självupptagna tonårstjejer som är besatta av verkliga dödsfall och driver bloggen ”Tragedy Girls”, där de lägger upp videos om lokala tragedier i hopp om att bli virala och berömda.

Det hela tar emellertid längre tid än vad de tänkt – i synnerhet då de kroppar som hittats runt om i staden klassats som olyckor istället för mordfall – vilket gör att de bestämmer de sig för att kidnappa seriemördaren som går lös i deras stad och utföra mord i hans namn för att skynda på processen och skapa deras helt egna moderna skräcklegend.

Är det en sak jag har extremt svårt för så är det att sitta och titta på karaktärer jag tycker är fullständigt dumma i huvudet och som irriterar livet ur mig.; karaktärer som får mig att himla med ögonen så pass att de inte bara fastnar i pannan på mig, utan också så att jag ser delar av min egen hjärna. Huvudpersonerna i Tragedy Girls är just den typen av karaktärer. Jag förstår att de är menade att vara narcissistiska rövhål som gör allt för att uppfylla sina drömmar – även om det betyder att gå över lik – men de var så pass irriterande att jag hade svårt att tänka på någonting annat än det.

Nåja. Filmen i sig är det egentligen inget fel på, problemet ligger i att huvudpersonerna är illa skrivna. Produktionsvärdet är högt och den är välspelad från alla involverade, i synnerhet Hildebrand och Shipp gör bra prestationer med sina karaktärer även om jag stör mig något så in i helvete på dem – vilket kanske är illa nog, vad vet jag.

Hur som helst så kommer jag antagligen inte ha någon större brådska att se om Tragedy Girls – om ens alls. Den hade som sagt sina stunder och filmen är väl egentligen på det stora hela okej, men den hade å andra sidan kunnat varit så mycket bättre om de hade tonat ned huvudkaraktärerna en aning. Nåväl. har man mer tålamod med idioter än vad jag har så kanske man får ut mer av filmen än vad jag fick. Kanske.

No Comments

The Banana Splits Movie av J

april 19th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Den unga pojken Harley (Finlay Wojtak-Hissong) är ett stort fan av barnprogrammet The Banana Splits och på hans födelsedag beger sig han, hans föräldrar Beth (Dani Kind) och Mitch (Steve Lund), hans äldre halvbror Austin (Romeo Carere) och hans vän Zoe (Maria Nash) sig till en liveinspelning av The Banana Splits vid Taft Studios. Men det som skulle bli en rolig och exalterande dag tar en mörk vändning när animatronerna i The Banana Splits plötsligt börjar att ha ihjäl alla vuxna i och omkring studion…

Jag hörde talas om The Banana Splits Movie (som är en skräcktolkning av den gamla TV-serien som gick i två säsonger mellan 1968 och 1970) redan när den kom för omkring två år sedan men har skjutit på att se den fram till nu. Delvis för att den fick ganska ljumna omdömen från gubbarna på The Hysteria Continues podcasten, men också för att jag faktiskt hade glömt av den.

Hur som helst så tyckte jag att filmen var helt okej. Den är välspelad, effekterna ser bra ut och jag gillar idéen om mördaranimatroner. Tyvärr lider filmen av ett stort problem; nästan alla karaktärer är irriterande idioter. Jag har inget problem med karaktärer som är over the top för sakens skull, men när jag sitter och irriterar mig på nästan varenda en i en film dippar betyget för filmen avsevärt. Karaktärerna här varierar från självupptagna svin till verklighetsfrånvända nollor som inbillar sig att de ska nå framgång genom att tränga sig på – och barn. Korkade barn.

Ett annat (om än kanske lite mindre) problem jag hade med filmen var att även om den försökte sig vara på att vara stundtals rolig så föll dess humor platt och det kändes till slut som att filmen inte vågade riktigt ta ut på svängarna så som den borde ha gjort. Jag menar, konceptet med mördaranimatroner är ju redan där störtlöjligt och en film om just sådana borde vara over the top hela vägen igenom – så som Willy’s Wonderland. Filmen har sina stunder, utan tvekan, men det blir aldrig så pass over the top så som jag hade velat och det blir i slutändan bara måttligt imponerande.

Jag förstår att det låter som att jag hatar filmen, men det gör jag inte. Jag tycker att det är en okej film på det stora hela, men känner mig samtidigt besviken över att den inte levererade det jag hade förväntat mig att den skulle göra. Hade jag sett filmen direkt när den släpptes hade min åsikt troligtvis varit en aningen annorlunda, men efter att ha sett Willy’s Wonderland direkt innan jag såg den här så var det extremt svårt att inte jämföra de bägge filmerna – tyvärr.

Det är en okej titt i alla fall, även om jag hellre sätter mig och tittar om Willy’s Wonderland igen om jag vill ha galen mördaranimatron action.

No Comments

Willy’s Wonderland av J

april 19th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

En tystlåten lösdrivare (Nicolas Cage) finner sig strandad i Hayesville, Nevada efter att hans bil fått punktering. Han blir lyckligtvis upplockad av den lokala mekanikern Jed Love (Chris Warner), men då han inte har råd att betala för reparationerna går han med på att spendera natten i Willy’s Wonderland, en sedan länge övergiven familjerestaurang, för att städa stället i utbyte mot att dess ägare, Tex Macadoo (Ric Reitz), betalar för reparationerna på hans bil.

Det han inte vet är att det här sagolandet ruvar på en mörk hemlighet som han inom kort kommer bli varse om. Han finner sig snart inlåst i byggnaden och tvingad in i en episk strid med de animatroniska maskotarna som smyger runt i korridorerna i deras sökande efter mänskligt blod…

Om man inte har levt under en sten de senaste sju eller så åren och om man gillar gaming så har jag svårt att tro att man missat point and click skräckspelen i Five Nights At Freddy’s franchisén, där man antar rollen som en nattvakt på en pizzeria där animatronerna lever ett eget liv nattetid och där en jävligt mörk bakgrundsberättelse finns att hitta för den som klarar av att ta sig igenom alla nätterna (och spelen).

Willy’s Wonderland är på sätt och vis de spelen i filmformat – fast omvänt. Istället för att Nic Cage’s karaktär är den underlägsne, så är det han som gör processen kort med animatronerna. Som en av karaktärerna till och med säger i filmen; ”He’s not trapped in here with them… they’re trapped in here with him.” – vilket i sin tur antagligen är en referens till vad någon sa om DOOM rebooten från 2016.

Hur som helst gillade jag Willy’s Wonderland. Det här är God, om än trashig, Underhållning. Filmen är dum som en påse med stenar, men är samtidigt så pass over the top och självmedveten om hur jävla dum den är att det var svårt för mig att inte gilla det jag såg.

Nic Cage passar som handen i handsken som den tyste lösdrivaren utan namn som inte kommer sky några som helst medel för att slutföra den arbetsuppgift han åtagit sig. Övriga skådisar är helt okej, men majoriteten av karaktärerna är samtidigt bokstavligt talat med i filmen enbart för att fylla ut speltiden och för att visa blodiga och over the top mord – vilket jag inte har några som helst problem med. Med det sagt hade filmen antagligen kunnat fungera lika bra även om det bara hade varit Nic Cage mot mördaranimatroner i nittio minuter.

Är man inte en skitnödig ”finsmakare” av film och vill ha en skön, trashig popcornrulle som öser på med dumheter, våld och som har ett skönt soundtrack (jag älskar filmens huvudtema) så är Willy’s Wonderland ett bra val. Rekommenderas varmt.

No Comments

Ready Or Not av J

april 10th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Efter en elegant bröllopscermoni vid den snuskigt rika Le Domas klanens påkostade herrgård informerar den nygifte brudgummen Alex Le Domas (Mark O’Brien) sin nyblivna fru Grace (Samara Weaving) att cermonin är långt ifrån över och att de nu har en lång natt framför sig.

Som en del av en makaber och märklig långtgående familjetradition behöver Grace medverka i en tillsynes oskyldig lek, där hon ska gömma sig någonstans i den väldiga herrgårdens rum och korridorer fram till gryningen – allt medan hennes svärfamilj, som är beväpnade till tänderna, jagar henne…

Jag är som vanligt sen till festen och alla har – som många gånger tidigare – redan gått hem. Eller däckat. I alla fall när det gäller Ready Or Not från 2019. Jag hade hört en del bra grejer om den och av att döma av det jag hade hört så verkade det vara en film som skulle falla mig alldeles ypperligt i smaken.

Det gjorde den. Till en viss del. Jag trodde att filmen skulle vara mer over the top och galen än vad den var, trots att den är over the top och galen. Konceptet med filmen fungerar fint och skådespelet är suveränt. Filmen är våldsam och har en ordentlig portion med nattsvart humor, men det kändes samtidigt som att de kunde ha gjort någonting mer, gått ett par steg till liksom.

Med det sagt är filmen inte dålig, snarare tvärtom. Även om idéen bakom filmen har gjorts (sort of) förr så fungerar den fint. Filmen är som sagt välspelad och när den väl är underhållande är den av kategorin God Underhållning. Det största problemet med filmen låg nog mestadels hos mig själv då jag antagligen förväntade mig mer än vad jag slutligen fick. Nåja…

Jag gillade Ready Or Not, men förväntade mig som sagt antagligen mer än vad jag fick – vilket så klart inte ligger filmen till last. Hur som helst rekommenderar jag filmen, även om jag tror att jag kommer vänta ett tag med att se om den.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud