| Subcribe via RSS

Tragedy Girls av J

april 26th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Sadie Cunningham (Brianna Hildebrand) och McKayla Hooper (Alexandra Shipp) är två självupptagna tonårstjejer som är besatta av verkliga dödsfall och driver bloggen ”Tragedy Girls”, där de lägger upp videos om lokala tragedier i hopp om att bli virala och berömda.

Det hela tar emellertid längre tid än vad de tänkt – i synnerhet då de kroppar som hittats runt om i staden klassats som olyckor istället för mordfall – vilket gör att de bestämmer de sig för att kidnappa seriemördaren som går lös i deras stad och utföra mord i hans namn för att skynda på processen och skapa deras helt egna moderna skräcklegend.

Är det en sak jag har extremt svårt för så är det att sitta och titta på karaktärer jag tycker är fullständigt dumma i huvudet och som irriterar livet ur mig.; karaktärer som får mig att himla med ögonen så pass att de inte bara fastnar i pannan på mig, utan också så att jag ser delar av min egen hjärna. Huvudpersonerna i Tragedy Girls är just den typen av karaktärer. Jag förstår att de är menade att vara narcissistiska rövhål som gör allt för att uppfylla sina drömmar – även om det betyder att gå över lik – men de var så pass irriterande att jag hade svårt att tänka på någonting annat än det.

Nåja. Filmen i sig är det egentligen inget fel på, problemet ligger i att huvudpersonerna är illa skrivna. Produktionsvärdet är högt och den är välspelad från alla involverade, i synnerhet Hildebrand och Shipp gör bra prestationer med sina karaktärer även om jag stör mig något så in i helvete på dem – vilket kanske är illa nog, vad vet jag.

Hur som helst så kommer jag antagligen inte ha någon större brådska att se om Tragedy Girls – om ens alls. Den hade som sagt sina stunder och filmen är väl egentligen på det stora hela okej, men den hade å andra sidan kunnat varit så mycket bättre om de hade tonat ned huvudkaraktärerna en aning. Nåväl. har man mer tålamod med idioter än vad jag har så kanske man får ut mer av filmen än vad jag fick. Kanske.

No Comments

The Banana Splits Movie av J

april 19th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Den unga pojken Harley (Finlay Wojtak-Hissong) är ett stort fan av barnprogrammet The Banana Splits och på hans födelsedag beger sig han, hans föräldrar Beth (Dani Kind) och Mitch (Steve Lund), hans äldre halvbror Austin (Romeo Carere) och hans vän Zoe (Maria Nash) sig till en liveinspelning av The Banana Splits vid Taft Studios. Men det som skulle bli en rolig och exalterande dag tar en mörk vändning när animatronerna i The Banana Splits plötsligt börjar att ha ihjäl alla vuxna i och omkring studion…

Jag hörde talas om The Banana Splits Movie (som är en skräcktolkning av den gamla TV-serien som gick i två säsonger mellan 1968 och 1970) redan när den kom för omkring två år sedan men har skjutit på att se den fram till nu. Delvis för att den fick ganska ljumna omdömen från gubbarna på The Hysteria Continues podcasten, men också för att jag faktiskt hade glömt av den.

Hur som helst så tyckte jag att filmen var helt okej. Den är välspelad, effekterna ser bra ut och jag gillar idéen om mördaranimatroner. Tyvärr lider filmen av ett stort problem; nästan alla karaktärer är irriterande idioter. Jag har inget problem med karaktärer som är over the top för sakens skull, men när jag sitter och irriterar mig på nästan varenda en i en film dippar betyget för filmen avsevärt. Karaktärerna här varierar från självupptagna svin till verklighetsfrånvända nollor som inbillar sig att de ska nå framgång genom att tränga sig på – och barn. Korkade barn.

Ett annat (om än kanske lite mindre) problem jag hade med filmen var att även om den försökte sig vara på att vara stundtals rolig så föll dess humor platt och det kändes till slut som att filmen inte vågade riktigt ta ut på svängarna så som den borde ha gjort. Jag menar, konceptet med mördaranimatroner är ju redan där störtlöjligt och en film om just sådana borde vara over the top hela vägen igenom – så som Willy’s Wonderland. Filmen har sina stunder, utan tvekan, men det blir aldrig så pass over the top så som jag hade velat och det blir i slutändan bara måttligt imponerande.

Jag förstår att det låter som att jag hatar filmen, men det gör jag inte. Jag tycker att det är en okej film på det stora hela, men känner mig samtidigt besviken över att den inte levererade det jag hade förväntat mig att den skulle göra. Hade jag sett filmen direkt när den släpptes hade min åsikt troligtvis varit en aningen annorlunda, men efter att ha sett Willy’s Wonderland direkt innan jag såg den här så var det extremt svårt att inte jämföra de bägge filmerna – tyvärr.

Det är en okej titt i alla fall, även om jag hellre sätter mig och tittar om Willy’s Wonderland igen om jag vill ha galen mördaranimatron action.

No Comments

Willy’s Wonderland av J

april 19th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

En tystlåten lösdrivare (Nicolas Cage) finner sig strandad i Hayesville, Nevada efter att hans bil fått punktering. Han blir lyckligtvis upplockad av den lokala mekanikern Jed Love (Chris Warner), men då han inte har råd att betala för reparationerna går han med på att spendera natten i Willy’s Wonderland, en sedan länge övergiven familjerestaurang, för att städa stället i utbyte mot att dess ägare, Tex Macadoo (Ric Reitz), betalar för reparationerna på hans bil.

Det han inte vet är att det här sagolandet ruvar på en mörk hemlighet som han inom kort kommer bli varse om. Han finner sig snart inlåst i byggnaden och tvingad in i en episk strid med de animatroniska maskotarna som smyger runt i korridorerna i deras sökande efter mänskligt blod…

Om man inte har levt under en sten de senaste sju eller så åren och om man gillar gaming så har jag svårt att tro att man missat point and click skräckspelen i Five Nights At Freddy’s franchisén, där man antar rollen som en nattvakt på en pizzeria där animatronerna lever ett eget liv nattetid och där en jävligt mörk bakgrundsberättelse finns att hitta för den som klarar av att ta sig igenom alla nätterna (och spelen).

Willy’s Wonderland är på sätt och vis de spelen i filmformat – fast omvänt. Istället för att Nic Cage’s karaktär är den underlägsne, så är det han som gör processen kort med animatronerna. Som en av karaktärerna till och med säger i filmen; ”He’s not trapped in here with them… they’re trapped in here with him.” – vilket i sin tur antagligen är en referens till vad någon sa om DOOM rebooten från 2016.

Hur som helst gillade jag Willy’s Wonderland. Det här är God, om än trashig, Underhållning. Filmen är dum som en påse med stenar, men är samtidigt så pass over the top och självmedveten om hur jävla dum den är att det var svårt för mig att inte gilla det jag såg.

Nic Cage passar som handen i handsken som den tyste lösdrivaren utan namn som inte kommer sky några som helst medel för att slutföra den arbetsuppgift han åtagit sig. Övriga skådisar är helt okej, men majoriteten av karaktärerna är samtidigt bokstavligt talat med i filmen enbart för att fylla ut speltiden och för att visa blodiga och over the top mord – vilket jag inte har några som helst problem med. Med det sagt hade filmen antagligen kunnat fungera lika bra även om det bara hade varit Nic Cage mot mördaranimatroner i nittio minuter.

Är man inte en skitnödig ”finsmakare” av film och vill ha en skön, trashig popcornrulle som öser på med dumheter, våld och som har ett skönt soundtrack (jag älskar filmens huvudtema) så är Willy’s Wonderland ett bra val. Rekommenderas varmt.

No Comments

Ready Or Not av J

april 10th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Efter en elegant bröllopscermoni vid den snuskigt rika Le Domas klanens påkostade herrgård informerar den nygifte brudgummen Alex Le Domas (Mark O’Brien) sin nyblivna fru Grace (Samara Weaving) att cermonin är långt ifrån över och att de nu har en lång natt framför sig.

Som en del av en makaber och märklig långtgående familjetradition behöver Grace medverka i en tillsynes oskyldig lek, där hon ska gömma sig någonstans i den väldiga herrgårdens rum och korridorer fram till gryningen – allt medan hennes svärfamilj, som är beväpnade till tänderna, jagar henne…

Jag är som vanligt sen till festen och alla har – som många gånger tidigare – redan gått hem. Eller däckat. I alla fall när det gäller Ready Or Not från 2019. Jag hade hört en del bra grejer om den och av att döma av det jag hade hört så verkade det vara en film som skulle falla mig alldeles ypperligt i smaken.

Det gjorde den. Till en viss del. Jag trodde att filmen skulle vara mer over the top och galen än vad den var, trots att den är over the top och galen. Konceptet med filmen fungerar fint och skådespelet är suveränt. Filmen är våldsam och har en ordentlig portion med nattsvart humor, men det kändes samtidigt som att de kunde ha gjort någonting mer, gått ett par steg till liksom.

Med det sagt är filmen inte dålig, snarare tvärtom. Även om idéen bakom filmen har gjorts (sort of) förr så fungerar den fint. Filmen är som sagt välspelad och när den väl är underhållande är den av kategorin God Underhållning. Det största problemet med filmen låg nog mestadels hos mig själv då jag antagligen förväntade mig mer än vad jag slutligen fick. Nåja…

Jag gillade Ready Or Not, men förväntade mig som sagt antagligen mer än vad jag fick – vilket så klart inte ligger filmen till last. Hur som helst rekommenderar jag filmen, även om jag tror att jag kommer vänta ett tag med att se om den.

No Comments

Scoob! av J

december 26th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Tecknat/CGI, Äventyr/Fantasy

Av en ren händelse stöter den ensamme Shaggy Rogers (Will Forte’s röst) ihop med en herrelös grand danois hund som han snabbt blir vän med och som får namnet Scooby-Doo (Frank Welker’s röst). På Halloween stöter de bägge vännerna på Fred Jones (Zac Efron’s röst), Daphne Blake (Amanda Seyfried’s röst) och Velma Dinkley (Gina Rodriguez’s röst) efter att två andra ungar snott deras godis och slängt in det i ett ökänt – och enligt ryktena – hemsökt hus. Gänget går in och löser således deras första mysterium.

Tio år – och många lösta mysterium – senare står Mysteriegänget inför deras största utmaning hittills; att tillsammans med Blue Falcon (Mark Wahlberg’s röst), hans sidekicks Dee Dee Skyes (Kiersey Clemons’ röst) och Dynomutt (Ken Jeong’s röst), stoppa Dick Dastardly (Jason Isaacs’ röst) från att samla ihop Kérberos’ tre dödskallar och således orsaka Jordens undergång.

I förberedelse för att skriva den här recensionen begav jag mig ut på intranätet för att se vad folk tyckte eftersom att jag tyckte att filmen hade fått lite lågt betyg på IMDB (som förvisso inte är någonting att gå efter) och märkte rätt snabbt att Scoob! verkar vara lite av en vattendelare bland fansen; en del hatar den, medan andra hyllar den.

Jag personligen tillhör det andra lägret. Jag hade en riktigt kul stund i soffan och gapskratten regnade över filmen från mitt håll. Att filmen var barnslig och väldigt förutsägbar hade jag inga större problem med – vilket en del verkar ha haft. Jag kan på sätt och vis förstå varför med tanke på att filmen tar en helt annan väg än vad tidigare Scooby-Doo filmer har gjort och handlar nästintill inte alls om några mysterium som behöver lösas för att sätta dit bovar. Jag hade inga större bekymmer med det och även om jag är ett stort fan av Scooby-Doo så gillar jag när de vågar ta ut på svängarna med karaktärerna och konceptet med serierna och filmerna.

Hur som helst så gillade jag filmen. Det är en lättsam, barnslig och skön animerad äventyrskomedi som funkade bra i mitt tycke. Rekommenderas.

No Comments

Scooby-Doo: Return To Zombie Island av J

december 25th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Tecknat/CGI, Äventyr/Fantasy

Efter år av att lösa mysterier har Mysteriegänget lagt sin passion på hyllan – om än motvilligt. Efter att Shaggy (Matthew Lillard’s röst) har vunnit en resa till en tropisk ö finner de sig snart dock återigen i mitten av ett mysterium då de inser att de återigen befinner sig på Moonscar Island – samma ö där de stötte på horder av zombies och en grupp odödliga kattmonster.

Scooby-Doo On Zombie Island är hands down den bästa Scooby-Doo filmen – och produktionen – som gjorts i min mening och är antagligen den Scooby-Doo filmen jag har sett flest gånger. När jag fick nys för ett halvår sen eller så att en uppföljare kom under förra året blev jag exalterad då jag önskat att det skulle komma en uppföljare ända sedan jag såg den för första gången.

Uppföljaren visade sig – som jag misstänkte – inte vara i närheten av sin föregångare. Dels känns filmen som vilken annan Scooby-Doo film som helst och utmärker sig inte nämnvärt och dels så hamras en del skämt ner i backen så pass långt att det till slut blir rent av tjatigt och krystat. Som barn kanske man inte tänker på det så klart, men som vuxen blir det ganska snabbt irriterande att höra samma skämt ungefär sjutiofem gånger inom loppet av femton minuter.

Med det sagt betyder det inte att jag tycker att filmen är dålig; den bjuder på många sköna gapskratt och även om dess story inte gick i den riktning jag hade velat att den skulle gått så fungerade den hyfsat ändå. Det är trots allt Scooby-Doo vi snackar om här. Det enda jag genuint inte gillade (bortsett från nedhamrade och upprepande skämt) var väl att de lämnade en gigantisk lös tråd kvar i filmen som jag tvivlar på att vi kommer få någon fortsättning på…

Det märks på sätt och vis att Scooby-Doo: Return To Zombie Island är en cash-grab på franchisén (vilket antagligen gör den till ytterligare en dussinfilm i de mängder av Scooby-Doo filmer som produceras varje år), men som en uppföljare funkar den helt okej. Det kanske inte säger så mycket egentligen då de flesta av dessa filmer är just det; helt okej, åtminstone om man ska gå på vilken publik de är ämnade för egentligen.

Nåja. Gillar man Scooby-Doo är det här en okej stund i soffan utan tvekan.

Läs gärna min recension av Scooby-Doo On Zombie Island också.

No Comments

Jumanji: The Next Level av J

november 16th, 2020 | Postad i Action, Film, Komedi, Äventyr/Fantasy

Ett år har gått sedan vännerna Spencer (Alex Wolff), Fridge (Ser’Darius Blain), Bethany (Madison Iseman) och Martha (Morgan Turner) lyckades ta sig ut ur Jumanji TV-spelet med livet i behåll och har sedan dess gått skilda vägar. Men efter att vännerna bestämt sig för att återförenas över julledigheten dyker inte Spencer upp, varpå de andra går hem till hans mor där han bör befinna sig.

Väl där inser de att han återigen har startat Jumanji spelet och att de kommer bli tvungna att bege sig in efter honom. Saker och ting tar emellertid en oförutsedd vändning då spelet lyckats dra med sig två oväntade deltagare, vilket i sin tur resulterar i flera ombytta roller. De måste hur som helst nu försöka hitta Spencer och klara av spelet ännu en gång. Dessvärre för dem har spelet utvecklats och de utmaningar som nu ligger framför dem kommer bli allt annat än enkla.

Jumanji: The Next Level är väl på sätt och vis mer av det som var i Jumanji: Welcome To The Jungle; ett actionpackat, roligt och underhållande popcorn-äventyr som brakar på i ett härligt tempo. Filmen är snygg, skådespelarna är bra, effekterna är så klart i toppklass och humorn är klockren. Men trots att filmen har i stort sett alla saker som dess föregångare hade och att den tillför några nya saker så tycker jag nog att Welcome To The Jungle är den bättre av de två. Fast, jag föredrar å andra sidan den här över 1995 filmen…

The Next Level är inte fullt lika bra som Welcome To The Jungle i mina ögon, men den levererar ändå på nästan alla cylindrar rakt igenom och är en kul stund i soffan utan tvekan. Två tummar upp. Rekommenderas.

No Comments

Jumanji: Welcome To The Jungle av J

november 16th, 2020 | Postad i Action, Film, Komedi, Äventyr/Fantasy

Brantford, New Hampshire. 1996. Alex Vreeke (Nick Jonas) får ett brädspel kallat Jumanji av sin far, som hittat det på stranden under en joggingrunda. Ointresserad lägger han undan spelet. Samma kväll förvandlas spelet till en spelkassett som ådrar sig Alex’s uppmärksamhet när ett mystiskt trumljud hörs eka igenom natten och väcker honom. Han sätter sig för att prova spelet – enbart för att bli insugen i det.

Tjugo år senare får de fyra ungdomarna Spencer (Alex Wolff), Fridge (Ser’Darius Blain), Bethany (Madison Iseman) och Martha (Morgan Turner) kvarsittning av olika anledningar på deras skola Brantford High. Under deras kvarsittning hittar de Alex’s gamla bortglömda konsol och de fyra ungdomarna väljer var sin karaktär att spela, varpå de blir indragna i spelet. Väl där upptäcker de att de har blivit de karaktärer de valt; Spencer blir den muskulöse arkeologen Dr. Smolder Bravestone (Dwayne Johnson), Fridge blir expert zoologen Franklin ”Moose” Finbar (Kevin Hart), Bethany blir den överviktige kartografen Dr. Shelly Oberon (Jack Black) och Martha blir ”mansmördaren” Ruby Roundhouse (Karen Gillan). Det går snart också upp för dem att enda vägen ut ur spelet är att klara det, vilket kommer bli allt annat än lätt…

Jumanji: Welcome To The Jungle var ungefär det jag förväntade mig att den skulle vara; ett fartfyllt, actionpackat och avslappnat popcorn-äventyr med snygga effekter och bra skådespelare framför kameran. Att de uppdaterat konceptet med Jumanji och tagit det in i en mer modern era var något jag gillade, men jag tycker samtidigt att filmen på sätt och vis tappade lite av principen med vad första filmen gick ut på; att allt kaos inträffar i den verkliga världen på grund av att en handfull personer spelar spelet. Det är inget större problem egentligen, men det var något som slog mig nu när jag sitter och skriver det här.

Hur som helst så gillade jag filmen och tycker nog faktiskt den här uppföljaren är bättre än sin föregångare, dels för att humorn är mer gapskrattsrolig och filmen känns överlag mer actionpackad och ösig i sitt tempo än den första filmen. Så, två tummar upp och en rekommendation är vad den här filmen får. Man behöver inte ha sett filmen från 1995 heller för att förstå den här, även om de har inkluderat några vinkningar till den filmen här.

No Comments

Jumanji av J

november 16th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Äventyr/Fantasy

Året är 1969. Tonåringen Alan Parrish (Adam Hann-Byrd) har problem att stå upp för sig själv och har således blivit utstött och mobbad av sina jämnåriga. En dag efter att han varit på besök hos sin far på dennes skofabrik hittar han ett underligt brädspel med namnet Jumanji. Väl hemma sätter sig han och hans bästa vän Sarah (Laura Bell Bundy) ner och börjar spela det mystiska spelet, varpå Alan blir insugen i det.

Tjugosex år senare flyttar Nora Sheperd (Bebe Neuwirth) in i det gamla Parrish huset tillsammans med sina brorsbarn, Judy (Kirsten Dunst) och Peter (Bradley Pierce), som hon har fått vårdnaden av efter att hennes bror och dennes fru omkommit i en bilolycka. Judy och Peter finner snart det mystiska brädspelet och sätter sig för att spela, varpå den nu vuxne Alan (Robin Williams) kommer ut ur spelet – och med honom livsfarliga djur och naturkrafter. Trion inser snart att de måste spela klart färdigt för att återställa allting, vilket kommer visa sig vara enklare sagt än gjort.

Med den fjärde filmen – som kommer vara en prequel till den här filmen – i franchisén på ingång, Jumanji: Level One, så tyckte jag att det var dags att ta tjuren vid hornen och se om Jumanji från 1995 och sedan se dess uppföljare från 2017 respektive 2019.

Jag såg Jumanji för första gången kort efter att den hade släppts på VHS i Sverige, antagligen någon gång under 1996. Jag mindes absolut ingenting av filmen nu när jag skulle se om den och ska jag vara helt ärlig så tog det emot lite grann att faktiskt sätta mig och se den, mycket tack vare hur effektstung jag visste att den skulle vara – och tjugofem år gamla CGI effekter brukar se väldigt daterade ut.

Filmen var hur som helst helt okej. Den är en ganska typisk 90-tals komedi med äventyrsinslag i sig. Den är välspelad och humorn håller väl överlag ganska bra än, effekterna å andra sidan ser ut precis som man kan föreställa sig; daterade och tidig CGI från 90-talet. En del av effekterna ser fortfarande helt okej ut, medan andra sticker ut som en sårig tumme. De praktiska effekterna som använts ser emellertid både plastiga och förjävliga ut.

Nåja. Jag förväntade mig inte speciellt mycket av filmen egentligen och fick en helt okej stund i soffan i slutändan. Effekterna ser som sagt daterade ut, men det rör hela tiden på sig och filmen är överlag hyfsat underhållande i all sin 90-tals glans.

No Comments

An American Werewolf In London av J

november 14th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

De två amerikanska college studenterna David (David Naughton) och Jack (Griffin Dunne) är på genomresa i Storbritannien och befinner sig ute på den brittiska landsbygden när de plötsligt blir attackerade av en vargliknande varelse. Jack blir dödad i attacken medan David lyckas undkomma med några rivsår efter att lokalbefolkningen kommit till deras undsättning och dödat deras anfallare.

Tre veckor senare vaknar David upp på ett sjukhus i London och det dröjer inte länge innan han börjar lida av underliga och skrämmande drömmar och hallucinationer av sin döde vän Jack. Efter en fullmåne hittas flera sönderslitna kroppar runt om i London och David inser ganska snart vad han har blivit…

Jag har hört en hel del bra om An American Werewolf In London. Att många ser den som en av de bästa varulvsfilmerna som någonsin har gjorts och att det är en rakt igenom klassiker.

Jag kan se vart folk kommer ifrån som tycker allt det där. Filmen är snygg, välspelad och effekterna är överlag ruskigt välgjorda och står sig än idag – nästan fyrtio år senare – riktigt bra. Men fy fan vad jag hade tråkigt under stora delar av filmen. Uppbyggnad i en skräckfilm är bra, men när majoriteten av speltiden går till att bygga upp till filmens klimax utan att speciellt mycket intressant inträffar på vägen har jag väldigt svårt att hålla koncentrationen på vad som faktiskt händer i den. Det händer så klart saker under filmens gång, men det är långt mellan dem och majoriteten av dem leder egentligen ingenstans och används till större delen bara som den tidigare nämnda uppbyggnaden.

Jag tycker att An American Werewolf In London är okej för vad den är, men det är inte en film jag kommer ha någon större brådska att se om – om alls. Personligen tycker jag att det finns bättre varulvsfilmer än den här, även om transformationsscenerna här kan vara något av det bästa som gjorts på film i dess slag.

Filmen fick en uppföljare sexton år efter dess release i form av An American Werewolf In Paris, vilket är en film jag kanske kommer återkomma till senare. Vi får se.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud