Helt Perfekt Glob

S.W.A.T.: Firefight av J

Los Angeles S.W.A.T. ledaren Paul Cutler (Gabriel Macht) får uppdraget att åka till Detroit för att träna upp ett av stadens S.W.A.T. teams. Under träningen skall även vanlig tjänstgöring ute på fältet genomföras. Cutler’s team blir inkallade till ett gisslandrama, där kontoristen Rose Walker (Kristanna Loken) blivit tagen som gisslan av sitt ex Walter Hatch (Robert Patrick). Någonting går emellertid snett och Rose stryker med. Ansvaret för Rose’s död lägger Walter på Paul och bestämmer sig för att utkräva hämnd på både honom och hans team – som dessvärre inte vet vad de har emot sig…

För att vara en direkt-till-dvd uppföljare till en blockbusterrulle som S.W.A.T. är faktiskt S.W.A.T.: Firefight en hygglig B-actionrulle utan någon direkt hjärna. Skådespelarna är helt okej och actionbitarna är underhållande, samtidigt som manuset känns som en no-brainer med en del klyschor här och där filmen igenom. Står man ut med det är det dock en ganska underhållande action/thriller som, med sina ca 88 minuters speltid, rullar förbi väldigt snabbt. Personligen gillade jag faktiskt den här direkt-till-dvd uppföljaren (även om jag tycker att den var sämre än föregångaren) – kanske mest tack vare Patrick’s insats som filmens skurk. Kanske. Rekommenderas lite försiktigt till B-filmshungriga filmtittare där ute.

BloodRayne av J

Rayne (Kristanna Loken), en halv-vampyr, är det stora dragplåstret på en omkringresande karnevals freakshow i Rumänien. Efter att ha lyckats fly stöter hon på en spåkärring som berättar att hennes moder blev våldtagen av vampyrernas konung – Kagan (Ben Kingsley) – som dessutom mördade modern inför Rayne’s ögon. Rayne bestämmer sig för att förgöra Kagan och beger sig iväg för att hitta tre talismaner som tillsammans kan ge henne kraften att förgöra sin fader. Under sitt sökande stöter hon på Vladimir (Michael Madsen), Sebastian (Matthew Davis) och Katarin (Michelle Rodriguez) – tre stycken vampyrjägare från Brimstone-sällskapet som också är sugna på att nita Kagan.

Okej. Jag tänker gå rakt på sak. BloodRayne är inte en direkt skitdålig film.. men det innebär så klart inte att den är bra heller. Filmens koregrafi är fruktansvärd och rent utsagt skrattretande när skådisarna springer mot varandra för att stanna upp i ett par sekunder för att sedan börja veva med svärden. Effekterna är sisådär; blodutgjutelsen är helt okej och blodet skvätter åt alla håll (om än i ganska överdrivna fontäner) vilket gör filmens actiondelar hyfsat underhållande, medans de (få) CGI-effekter som används ser förjävliga ut, i sann Boll anda. Storyn är inte överdrivet intressant och händelseförloppet kunde lätt ha kortats ner lite grann för att filmen skulle ha blivit lite snabbare i svängarna.

Skådespelarlistan innehåller ett par ”stora” B-skådisnamn (samt ett par namn som faktiskt har varit med i större produktioner ett flertalet gånger) dessutom. Kristanna Loken visar tuttarna och är sisådär som Rayne – helt okej. Ben Kingsley ser vi inte så där fruktansvärt mycket av men agerar som han brukar. Michael Madsen ser ut att bara vilja lägga sig ner och få en hjärtinfarkt när som. Matthew Davis gör ett hyfsat jobb och slickar Loken på tuttarna. Michelle Rodriguez kan inte bestämma sig för en dialekt. Udo Kier spelar nån munk eller nåt och dör i vanlig ordning. Meat Loaf spelar härligt över och verkar inte ta produktionen allt för seriöst. Och Billy Zane dyker upp i en snabb roll som Rodriguez farsa – tror jag.

Ingen av de två första (utav tre, varav den tredje kom nyligen) filmerna kan kopplas samman på något som helst sätt till spelen de är baserade på – mer än att det handlar om en halv-vampyr som heter Rayne. Mjae.. njae.. jag föredrar jag nog faktiskt spelen före den här filmen, även om den duger att dötitta på om man verkligen inte har någonting annat i filmhyllan för tillfället. Läs också gärna H’s hyfsat korta recension av filmen här.