Helt Perfekt Glob

Body Puzzle av J

När en rad brutala mord, där offren blir stympade, plötsligt börjar inträffa får kriminalaren Livet (Tomas Arana) fallet på sitt bord. Kroppsdelarna som tas från offren lämnar mördaren hos den vackra, och rika, änkan Tracy (Joanna Pacula) och det dröjer inte länge innan Livet inser att det hela har någonting att göra med Tracy’s bortgångne man att göra…

Efter att ha sett Lamberto Bava’s tidigare alster i giallo-genren, A Blade In The Dark (recenserad här), You’ll Die At Midnight (recenserad här) och Delirium (recenserad här) trodde jag att Body Puzzle från 1992 skulle vara något i ungefär samma dumma och over the top stil. Istället visade sig filmen vara något mer seriös (och kanske till och med mer genomtänkt överlag) än hans tidigare filmer i subgenren, med inte alls lika många dumheter (även om också den här filmen har sin beskärda del av idioti).

Body Puzzle är hur som helst en okej thriller med element från den klassiska italienska skräckgenren. Den blir smått långdragen på sina ställen, men har å andra sidan en handfull riktigt spännande scener som väger upp det hela – samtidigt som den har några riktiga ”what the fuck”-moment (bland annat en biljakt i slutet på filmen där det ser ut som att de kör i 200km/h) som känns direkt tagna ur valfri slasherfilm från 1980-talet.

På det stora hela får Body Puzzle godkänt. Den är tillräckligt kompetent gjord för att kunna tas på allvar, men den har å andra sidan sina stunder då man undrar vad Bava och hans filmteam egentligen tänkte på.

La casa con la scala nel buio av J

Kompositören Bruno (Andrea Occhipinti) jobbar på soundtracket till en ny skräckfilm och har hyrt in sig i ett hus på landsbygden för att få jobba ostört. Efter en rad underliga händelser – däribland försvinnandet av två kvinnor – börjar Bruno misstänka att en galning går lös.

Om jag skulle använda ett ord för att beskriva La casa con la scala nel buio – eller A Blade In The Dark – så skulle nog det ordet vara ojämn. Filmen bjuder på en riktigt tät atmosfär och de scener som är spännande är riktiga nagelbitare samtidigt som filmen innehar kanske en av de mest brutala mordscenerna från 80-talets skräckfilmer.

Men samtidigt som den har allt det så har även filmen bedrövlig dubbning, ljudsättningar som är helt åt helvete och en speltid som nog hade mått bra av att kortats ned med tjugo minuter. Filmen har ett flertal utfyllnadsscener där de bygger upp inför att något ska hända, men där slutklämmen visade sig inte ge någonting överhuvudtaget.

Usel dubbning och ljudsättningar som är åt helvete är väl en del av de gamla italienska skräckfilmerna och är något man får räkna med (det är till en viss del charmen med den här typen av filmer så klart), men poänglösa scener som bara är där för att fylla ut speltid drar ner betyget i mina ögon oavsett vilken typ av film det är. Jag finner det dock ganska komiskt hur snabbt slutet på filmen är jämfört med dessa utfyllnadsscener.

Jag har lite blandade känslor kring A Blade In The Dark. Den är inte tillräckligt bonkers och over the top för att skratta åt, men den är å andra sidan inte tillräckligt välgjord för att jag ska ha någon större brådska att se om den. Kort sagt; jag gillar filmen, men jag kan samtidigt inte förbise dess problem.

Le foto di Gioia av J

Gloria (Serena Grandi), en ex-modell som nu mer driver herrtidningen Pussycat, står inför ett problem; ett psykotiskt fan med vanföreställningar har ihjäl hennes modeller en efter en och skickar groteska fotografier med deras döda kroppar framför posters av hennes egna avklädda bilder. Allt medan hoten och kropparna staplas på hög måste Gloria klura ut vem galningen är innan hon själv blir den ultimata modellen…

Le foto di Gioia – som antagligen är mer känd som Delirium eller Delirium: Photo of Gioia utanför Italien – är en italiensk giallo från 1987, regisserad av Lamberto Bava och oh boy.. det här var en intressant film. Manuset är fullkomligen bonkers och mördarens psykotiska vanföreställningar – som vi får se flertalet gånger – är utan tvekan filmens highlights, samtidigt som filmen bjuder på en hel del lättklädda damer (däribland den då fagra Serena Grandi), over the top mord och en George Eastman i en mindre roll där han inte spelar en psykotiska galning. Med det sagt; ja, jag gillade den här filmen.

Le foto di Gioia är inte en bra film, men det är å andra sidan en underhållande sådan tack vare hur bonkers och over the top allting i den är. Den får en tumme upp och en rekommendation från mig – åtminstone till fans av sleaziga 80-talsfilmer.

Morirai a mezzanotte av J

Nicola (Leonardo Treviglio) är polis. När hans fru Sara (Barbara Scoppa) hittas brutalt mördad riktas alla blickar och misstankar omgående mot Nicola då han både har problem med spriten och inget alibi för mordtillfället. Anna (Valeria D’Obici), lärare i kriminologi och kriminalpsykolog tillika Nicola’s vän, blir inkallad för att hjälpa till med fallet. Hon är övertygad om att Nicola är oskyldig och försöker övertyga kommisarie Terzi (Paolo Malco) om detta. De alldeles speciella omständigheterna vid mordet tyder på att den ökände seriemördaren Franco Tribbo (Peter Pitsch), även kallad Midnattsmördaren, är förövaren. Det är bara en hake med den teorin; Tribbo dog i en brand på ett mentalsjukhus för närmare tio år sedan…

Morirai a mezzanotte är en italiensk giallo från 1986, regisserad av Lamberto Bava (under pseudonymen John Old Jr.) och är släppt under flertalet olika titlar, så som You’ll Die At Midnight, Midnight Killer, Midnight Ripper, Midnight Horror och Die At Midnight (vilket var den svenska VHS-titeln för filmen).

Jag är ingen expert på giallo’s och jag är definitivt ingen som slukar såna filmer på löpande band, men jag tycker att Morirai a mezzanotte levererade ungefär det jag förväntade mig; blodiga slasher-aktiga mord i italiensk anda, med usel dubbning. Den bjuder knappast på några överraskningar rent genremässigt, men som en film från den andra halvan av 80-talets Italien fungerar den mer än väl. Den har sina problem här och där (så som att den blir långdragen på sina ställen), men överlag är det en okej thriller som rullar förbi utan några större bekymmer. Det är inte en film jag kommer springa benen av mig för att se igen, men det är å andra sidan inte en film jag har någonting emot att se igen.

Dèmoni 2: L’incubo ritorna av J

Födelsedagen blev inte riktigt som Sally (Coralina Cataldi- Tassoni) hade tänkt sig. Mitt under hennes fest går hon undan då hon får veta att en gammal pojkvän är på väg dit och sätter sig och tittar på en dokumentär som går på TVn. Dokumentären visar hur en grupp med ungdomar tar sig in i den ”förbjudna zonen” där det släpptes lös demoner (händelserna i den första filmen). Under dokumentärens gång hittar gruppen en demons livlösa kropp och lyckas, så klart, återuppväcka denne av misstag.

Sally’s födelsedag tar en tvär vändning då demonen tar över hennes kropp och den trevliga festen övergår till ett blodbad, som sedan sprider sig som en löpeld igenom lägenhetshuset där hon bor…

Dèmoni 2: L’incubo ritorna – eller bara Demons 2 – kom året efter den fina kultskräckisen från 85 och är inte riktigt lika bra som den första. Hela filmen är betydligt cheesigare än sin föregångare på mer eller mindre alla plan. Skådisarna är ungefär lika stela som i föregångaren och effekterna är lite sämre och bitvis ser de, i ärlighetens namn, ganska löjliga ut (så som en barndemon som dyker upp mot slutet av filmen). Och tycker man att den första filmens story är osammanhängande och har många obesvarade frågetecken i sig efter att sluttexten börjat rulla upp så, håll i hatten; Dèmoni nummer 2 har så många luckor i händelseförloppet och storyn att jag emellanåt sitter och kliar mig i huvudet och funderar hur i helskotta vissa saker egentligen kunde inträffa (t ex när Sally blir besatt).

Nåja. Tar man Dèmoni nummer 2 för vad den är så är det en okej B-skräckis som inte riktigt når ända fram till sin föregångare.

Dèmoni av J

En mystisk man med en mask av metall (Michele Soavi) delar ut gratisbiljetter till en film utan titel på den nya biografen Metropole. Filmen handlar om en grupp ungdomar som stjäl en bok ur Nostradamus gravkammare, varpå demoner invaderar deras värld i filmen. Dessvärre inträffar även samma sak inne i biosalongen då en av kvinnorna lyckats skära sig på en mask som är identisk med en mask som ses i filmen. Ganska snart vänder den trevliga biokvällen till ett blodbad där samtliga besökare måste slåss för sitt eget liv mot de blodtörstiga demonerna.

Dèmoni – eller Demons som den kanske är mer känd som – är en riktigt fin italiensk slaskfilm från 85 som jag högst personligen älskar. Våldet flödar och vi bjuds här på stora varbölder som exploderar, stora rivsår, blodstänk och annat äckel som förgyller den våldskåtes blöta drömmar och.. well.. jag fucking älskar det. För regin stod Lamberto Bava och en av de tre herrarna som stod för screenplayet var ingen mindre än Dario Argento – som jag allt som oftast skriver en massa skit om.. fast, eeeh.. den här gången var det ju faktiskt en bra film. Argento agerade även som producent för filmen.

Skådespelarna är härligt stela och dubbningen av dem är desto mer stel. Storyn har flera stora frågetecken i sig och vissa av dessa besvaras faktiskt aldrig, märkligt nog. Men, vem bryr sig i det, bara det är en massa våld och folk som där i filmen? Effektmässigt är filmen sjukt imponerande för att ha över 25 år på nacken och vissa saker ser faktiskt riktigt jävla bra ut måste jag säga. Såatteeee…. jag rekommenderar den här rullen – åtminstone till de som vill se något blodigt och små äckligt i gammal fin italiensk B-skräckis anda.