Helt Perfekt Glob

Near Dark av J

Småstadskillen Caleb Colton (Adrian Pasdar) är ute en sen kväll när han möter den vackra Mae (Jenny Wright) som ber honom om skjuts till hennes trailer innan gryningens intrång. På vägen dit stannar Caleb sin bil och ber om en kyss från Mae, som biter honom i halsen och springer därifrån. Då hans bil vägrar att starta igen börjar han att gå hemåt, men när han börjar närma sig farmen han bor på och de första solstrålarna träffar honom börjar han att självantända – enbart för att i nästa stund bli insliten i en van.

Caleb blir introducerad till Mae’s familj; ledaren Jesse Hooker (Lance Henriksen), hans flickvän Diamondback (Jenette Goldstein), den elake Severen (Bill Paxton) och pojken Homer (Joshua John Miller). De har alla en sak gemensamt; de är nattliga jägare som behöver blod för att överleva, vampyrer. Caleb står nu inför ett val, att antingen återvända till sin familj och försöka hitta någon form av botemedel eller stanna kvar med Mae och bli en nattens varelse…

Jag har aldrig varit något större fan av vampyrfilmer, likt varulvsfilmer. Visst, det finns en handfull av den typen av filmer jag är ett stort fan av, men varken vampyrer eller varulvar har tilltalat mig nämnvärt igenom åren som gedigen skräckfilmstittare. Jag finner bägge av dessa monster ganska ointressanta – och tråkiga. Jag minns inte första gången jag hörde talas om Near Dark, men det som cementerade min kännedom av filmen var för några år sedan då jag och några till startade en podcast med samma namn som filmen (som du finner här och här) – mestadels för att vi inte kunde komma på något bättre namn och då namnet Graveyard Shift (som var vår första idé till namn på podcasten) visade sig vara använt av flera andra podcasts. Hur som helst så har det tagit några år för mig att se filmen men nu har jag slutligen alltså gjort det.

Som jag har förstått det anses Near Dark vara en kultklassiker bland många och den verkar vara ansedd som en av de bättre vampyrfilmerna som gjorts. Jag tyckte att filmen överlag var okej, men inte mycket mer än så. Visst, den har en handfull set pieces som var helt suveräna (bland annat en shoot-out mellan vampyrerna och en grupp poliser), men det kändes samtidigt som att det fattades typ en timmes speltid; helt enkelt att filmen hoppade mellan scener utan ha någon direkt röd tråd mellan dem.

Jag blev en aningen trött på inledningen av filmen också. Jag förstår att karaktären Caleb till en början inte förstår vad som händer honom, men det hela dras verkligen ut så långt det bara går och då jag som tittare redan vet vad som pågår blir det hela jävligt långdraget. Slutet kändes dessutom jävligt taffligt och karaktärerna (som vi fått lära känna hyfsat under filmens gång) börjar bete sig som totala idioter med noll självbevarelsedrift – vilket är något de haft igenom hela filmen, i alla fall fram till slutet. Det kändes verkligen som att manusförfattarna inte riktigt visste hur de skulle avsluta filmen, så vad vi i slutändan fick var ett både abrupt och inte speciellt genomtänkt slut. Nåväl…

Filmen bjuder i alla fall som sagt på en handfull set pieces som är grymt underhållande. Filmens antagligen största behållning är Bill Paxton’s rollprestation som Severen då karln snor hela showen varenda gång han står framför kameran och jag vettefan om han inte hade fungerat lika bra (eller bättre) som ensam skurk här faktiskt – speciellt med tanke på att Lance Henriksen, Jenette Goldstein och Joshua John Miller egentligen inte har så där värst mycket att göra.

Nåja. Jag har sett sämre vampyrfilmer än Near Dark, men jag har definitivt sett bättre. Det var i alla fall kul att se Henriksen, Goldstein och Paxton återförenas efter Aliens, från året innan – och Miller, tre år innan han dök upp i Class Of 1999. Jag kommer hur som helst inte ha någon större brådska att se om den här filmen.

Nightmares In Red, White And Blue: The Evolution Of The American Horror Film av J

Nightmares in Red, White and Blue: The Evolution of the American Horror Film är en dokumentär från 2009 om just det titeln säger; den amerikanska skräckfilmens evolution, från 1930-talet fram till slutet på 2000-talet.

Flera betydande namn inom skräckgenren intervjuas här och det pratas kort om skräckfilmens olika perioder sedan 1930-talet och tack vare dokumentärens speltid på runt nittio minuter är det knappast några djupdykningar de gör här. Det är väldigt ihoptryckt och dokumentären överlag känns mest för de som egentligen inte har någon större koll på genren i sig.

Är man hyfsat insatt i genren har man inte speciellt mycket att hämta här egentligen. Är man mindre insatt och vill börja någonstans för att lära sig mer utan att behöva sitta och läsa i timtal duger den här dokumentären åtminstone som en fot in i det träsk som är skräckfilmsgenren.

Jennifer’s Body av J

Den nördiga, reserverade Needy (Amanda Seyfried) och den arroganta, egenkära Jennifer (Megan Fox) är bästa vänner sedan sandlådan, trots att de har väldigt lite gemensamt. Men de får ännu mindre gemensamt med varandra efter att den lokala puben har brunnit ner då Jennifer plötsligt verkar ha utvecklat en stor aptit för mänskligt blod. Allt eftersom deras manliga klasskamrater faller offer för Jennifer’s blodtörst måste Needy ta reda på hemligheten bakom hennes väninnas förvandling och finna en väg att stoppa hennes blodiga framfart innan den drabbar Needy’s pojkvän Chip (Johnny Simmons).

Jennifer’s Body är en ganska typisk higschool skräck-komedi från 2009, vars största dragplåster troligtvis är Megan Fox. Jag gillade den här filmen. Varför den floppade på bio när den kom förstår jag inte riktigt då den är välspelad, kul och underhållande. Visst, den bjuder inte på speciellt mycket nytt egentligen men den är å andra sidan en ganska skön popcornfilm som rullar förbi utan några större bekymmer.

Har du missat Jennifer’s Body och är sugen på en bra och lättsam (om än blodig) skräck-komedi är det ett bra val till filmkvällen. Rekommenderas.

Scream 3 av J

Tre år har gått sedan händelserna vid Windsor College inträffade och Sidney Prescott (Neve Campbell) valde att isolera sig från omvärlden för att minimera risken att återigen bli en måltavla. Samtidigt har Gale Weathers (Courteney Cox) lyckats bygga en framgångsrik karriär på sina böcker baserade på händelserna i Woodsboro och Windsor, men har å andra sidan lyckats sumpa förhållandet mellan henne och Dewey (David Arquette) – som agerar rådgivare vid inspelningen av den kommande slasherfilmen Stab 3: Return To Woodsborough.

Saker och ting har hur som helst en otrevlig tendens till att upprepa sig flera gånger och när skådespelarna vid Stab 3 plötsligt börjar hittas döda tvingas Sidney ut från sitt gömställe för att möta sina demoner en sista gång…

När Scream 3 precis hade släppts ansåg jag att det var den bästa av de tre filmerna. Varför minns jag inte men jag skulle tro att det var på grund av att jag var trött på de två första filmerna och såg Scream 3 som en fräsch fläkt – eller något. Nu när jag har sett om den för första gången på tretton år begriper jag inte vad jag tänkte med; Scream 3 är utan tvekan den svagaste delen i Scream serien.

Det märks ganska tydligt att Scream 3 var en problematisk inspelning och att många yttre faktorer spelade in i dess produktion vilket resulterade i en medioker uppföljare – och slasherfilm. Kevin Williamson’s involvering i Scream 3 var kontrakterad sedan han sålde sitt manusskript till Scream, där han inkluderade två stycken femsidiga grunddrag för potentiella uppföljare – vilka skulle bli Scream 2 och Scream 3 – i hopp om att kunna sälja en franchise istället för bara ett manusskript. Bob och Harvey Weinstein kontaktade Williamson i början av 1999 med avsikt att få ett färdigskrivet manusskript för den tredje installationen i serien, Scream 3, men i och med succén som följde efter de två första Scream filmerna och andra projekt, så som I Know What You Did Last Summer, blev Williamson involverad i flera projekt och hade därmed inte möjlighet att skriva ett fullt manusskript för filmen. Istället skrev Williamson ihop ett tjugo-trettio sidor långt utkast för filmen – som i utkastet skulle återgå till den fiktiva staden Woodsboro. Bröderna Weinstein hyrde således in manusförfattaren Ehren Kruger för att ersätta Williamson, vars uppgift blev att utveckla ett manus utifrån Williamson’s utkast.

Men kort innan Scream 3 skulle gå in i produktion – närmare bestämt den 20 April, 1999 – inträffade den ökända Columbine High School massakern där eleverna Eric Harris och Dylan Klebold dödade tolv elever och en lärare för att sedan begå självmord. Efterverkningarna av detta fruktansvärda dåd blev att människor började leta efter resonemanget och anledningarna bakom deras handlingar, vilket i sin tur eldade på media som började att fingranska potentiella syndabockar som kunde ha varit de utlösande faktorerna eller inspirationskällorna – i det här fallet våldsamma TV-spel och filmer. Detta var startskottet på debatten om våldsamma TV-spel och filmer och hur de kunde influera människor till att begå vedervärdiga handlingar som inträffade strax innan och under de första åren av 2000-talet.

Detta medförde komplikationer i utvecklandet av Scream 3 och då filmen ännu inte gått in i produktion övervägdes det om filmen skulle spelas in just då. Medvetna om riskerna att få negativ uppmärksamhet bestämde sig hur som helst studion för att låta filmen gå in i produktion – men med en del förändringar. Då de två första Scream filmerna både blivit ihopkopplade och beskyllda för att influera våldsamma handlingar (utöver Columbine) som fått stor uppmärksamhet i media var studion bakom filmerna ivriga att undgå ytterligare kritik och sammankopplingar till den här typen av incidenter, vilket resulterade i att större delen av det korta utkast Williamson skrivit blev skrotat då studion insisterade på att manuset skulle fokusera sig mer på den satiriska humorn filmerna var kända för och reducera dess våld avsevärt. Vid en tidpunkt under produktionen gick studion så pass långt att de krävde att filmen inte skulle ha något blod eller synligt våld överhuvudtaget i sig, vilket fick Wes Craven att omedelbart ingripa och påpeka att filmen antingen skulle ha samma typ av våld närvarande som de tidigare Scream filmerna eller att den skulle kallas något annat än Scream – vilket studion uppenbarligen lyssnade på.

Med allt det sagt; filmen är välspelad och har sina stunder då den fungerar perfekt (exempelvis inledningen och upplösningen), men den känns samtidigt överlag väldigt platt och trött jämfört med dess föregångare. Jag tycker inte att Scream 3 är en dålig film, men jag känner samtidigt inte samma engagemang för den här filmen som jag känner för de två första. Som sagt är Scream 3 en medioker uppföljare – och slasherfilm – som troligtvis hade fallit i glömska om det inte vore för att den har titeln Scream. Fast, å andra sidan undrar jag om filmen hade blivit bättre om Williamson hade kommit tillbaka och skrivit ett färdigt manus för den…

Nåja. Även om Scream 3 är en rätt svag installation i serien så vill jag ändå ge den en försiktig rekommendation då den – trots sin medelmåttighet – ändå är en okej film, som blir överskuggad av sina föregångare.

Damien: Omen II av J

Det har gått sju år sedan Damien (Jonathan Scott-Taylor) med nöd och näppe undkom sin egen fars dödshot. Han är nu tolv år gammal och bor med sin farbror Richard Thorn (William Holden), hans fru Ann (Lee Grant) och kusinen Mark (Lucas Donat), som han blivit inskriven tillsammans med på en militärskola. Efter att ha mött deras nya överbefälhavare, Sergeant Neff (Lance Henriksen), börjar Damien komma till insikt med de krafter han besitter och deras egenskaper. Samtidigt börjar mörka krafter att röja personer som står i vägen för Damien och hans öde, vilket i sin tur snart får Richard att börja tro att hans bror kanske inte var galen ändå…

Jag såg Damien: Omen II för runt femton år sedan för första gången och hade inte sett den sedan dess, så mitt minne av den var något grumligt. Hur som så kvarstår min åsikt om filmen; den är bra och personligen tycker jag att den ligger på nästan samma nivå som den första filmen. Den har ungefär samma tempo, ungefär samma atmosfär och till större delen en bra ensamblé av skådespelare. Filmen är inte nämnvärt läskig och blir stundtals lite för pratig, men håller överlag intresset uppe väldigt väl.

Skulle jag rekommendera den? Ja, faktiskt – om man har sett den första filmen, annars lär man inte hänga med speciellt mycket här.

Scream Of The Banshee av J

College professorn Isla Whelan (Lauren Holly) och hennes två assistenter Janie (Leanne Cochran) och Otto (Todd Haberkorn) håller på att dokumentera och märka upp historiska artefakter i källaren på universitet där hon jobbar när de hittar en irländsk riddarhandske från 1100-talet och en karta. Isla’s bångstyriga dotter Shayla (Marcelle Baer), som dyker upp strax efter deras upptäckt, hittar ett gömt rum bakom en av väggarna av en ren slump. Gruppen finner en märklig låda i det undangömda rummet och efter att ha undersökt den lyckas de öppna den – vilket de inte borde ha gjort. Kort efter att de öppnat lådan hör de ett fasansfullt skrik. De tänker inte mer på det förrän skriket på märkliga sätt börjar att hemsöka dem och när flera mystiska dödsfall börjar inträffa runt om dem inser de att de har släppt lös någonting uråldrigt och övernaturligt. Deras enda hopp verkar vara att hitta den före detta professorn Broderick Duncan (Lance Henriksen), vars expertis ligger i irländsk mytologi.

Scream Of The Banshee är en skräckfilm gjord för TV från 2011 – och det märks. Jag hade inga förväntningar överhuvudtaget när jag slog igång filmen, men den lyckades ändå överraska mig; den var sämre än vad jag trodde att den skulle vara.

Filmen är ungefär lika spännande som ett avsnitt av Teletubbies, vilket är en ganska bra beskrivning på produktionsvärdet av filmen också. De uppenbara CGI-effekterna (som är det mest påvisande om att filmen är gjord för TV) står ut som såriga tummar i ögonen och den skrattretande makeupen ser bedrövlig ut och kostade troligtvis en kopp kaffe och en muffins att göra. Karaktärerna är ointressanta, ganska irriterande och gör en hel del dumma och ologiska saker. Exempelvis verkar de inte tvätta öronen efter att blod har runnit ut ur deras öron och verkligen ingen ifrågasätter varför de har blod i öronen heller, även om det syns klart och tydligt.

Skådespelarinsatserna varierar kraftigt. Laura Holly har samma ansiktsuttryck i 90 minuter, Lance Henriksen är underanvänd och dyker upp i de sista 10 minuterna (varav han är med i cirka 5), Marcelle Baer känns väldigt träig och inte speciellt övertygande och Todd Haberkorn gör väl en av de bättre prestationerna här – trots att han mestadels sysslat med röstskådespel. Det måste förresten vara den första gången jag har sett Lance Henriksen med ölkagge.

Nej, Scream Of The Banshee är en riktig skitfilm som man verkligen inte behöver ödsla någon tid på – så som jag har gjort nu. Skippa.

Stung av J

Mrs. Perch (Eve Slatner), en rik gammal dam från Amerikas landsbygd, ska ha sin årliga fest ute i trädgården vid hennes avsides herrgård. Det är samma procedur varje år. Det här året får festen emellertid ett abrupt slut då hennes illegalt importerade gödningsmedel sipprat ner i jorden i hennes trädgård, vilket har muterat en lokal art av mördargetingar, som lägger deras ägg i andra insekter, till 7 fot höga monster och överklassbesökarna vid festen råkar vara ett alldeles ypperligt byte för dem. Det är nu upp till Paul (Matt O’Leary) och Julia (Jessica Cook), serveringspersonalen, att stoppa vidundren, slåss för sina liv och i förbigående lyckas räta ut deras struliga romans.

Den tysk-amerikanska samproduktionen Stung från 2015 är en medioker jätteinsektskräckkomedi. Skådespelarna är rätt hyfsade, effekterna ser bra ut (speciellt filmens gore) och idéen med muterade mördargetingar är klockren (och var det som greppade mitt intresse för filmen). Problemet jag har med filmen är att nästan alla karaktärer fimpas av under en tidsspann på ungefär tio minuter, varpå vi tittare får följa en handfull med karaktärer som gör precis samma saker som i alla andra filmer av samma slag. Filmen tappar sin energi fullständigt efter massakern vid festen och tempot skruvas ner i botten resten av filmen fram till det klyschiga slutet. Filmens humor känns väldigt ansträngd och några enstaka gags fick mig att garva till, men överlag hade de lika gärna kunnat skippa humorn överhuvudtaget. Det blev helt enkelt en onödig faktor i filmen.

Jag tycker inte Stung är en dålig film, men den hade kunnat varit så mycket bättre än vad den är. Även om den är bättre än många andra filmer i samma kategori så är den på sin höjd medioker.

Mimic: Sentinel av J

Amatörfotografen Marvin Montrose (Karl Geary) bor tillsammans med sin mor Simone (Amanda Plummer) och hans syster Rosy (Alexis Dziena) i ett nedgånget kvarter någonstans i New York. Marvin lider av astma och kraftiga allergier då han var en av de barn som överlevde epidemin som bröt ut för en massa år sedan som uppkom tack vare kackerlackor. Han spenderar sina dagar och nätter i sitt instängda rum där han spionerar på sina grannar i huset bredvid med hjälp av hans kamera.

När en pojke i grannhuset och en lokal knarklangare försvinner under mystiska omständigheter i kvarteret börjar Marvin att misstänka att en underlig man han kallar för Garbageman (Lance Henriksen) har någonting med saken att göra. Marvin, Rosy och hennes vän Carmen (Rebecca Mader) bestämmer sig för att undersöka saken och inser snart att sanningen är betydligt mer skrämmande än vad de till en början trodde…

Mimic: Sentinel är inget annat än dynga. Filmen är otroligt långtråkig och även om speltiden ligger på knappa 75 minuter känns det som att filmen är tre gånger så lång. Det händer saker filmen igenom men det blir aldrig nämnvärt spännande eller intressant, karaktärerna är idioter och jag blir bara så jävla trött av att de försökt göra en korsning mellan Rear Window och Mimic. Till skillnad från Rear Window där man ifrågasätter huvudkaraktären om han är galen eller inte så vet vi redan vad som pågår i den här filmen. Det finns ingen anledning till att ifrågasätta huvudkaraktären och att sitta och titta på honom när han står och spionerar på sina grannar utan att något händer blir jävligt gammalt, jävligt fort.

Skådespelarna är bra, men deras karaktärer är kompletta spånhuvuden. Flera karaktärer är dessutom fullständigt onödiga för filmens story. Effekterna ser vi väldigt hastigt och jag vet inte vad jag ska tycka. De ser väl.. bra ut? Tror jag?

Mimic: Sentinel var ren dynga och jag förstår nu varför det aldrig kom en fjärde film i serien med tanke på hur djupt den här filmen körde storyn ner i marken. Skippa.

Harbinger Down av J

En grupp akademiker har hyrt in sig på krabbfiskebåten Harbinger för att studera effekterna av global uppvärmning på en flock vitvalar i Berings hav. Väl där fiskar de upp en gammal Sovjetisk rymdfarkost som legat i isen i över trettio år och upptäcker snart att ryssarna verkar ha experimenterat med trögkrypare, en liten och motståndskraftig djurart som kan motstå extrema temperaturer och strålning. Djuren överlevde, men har muterat och efter att ha varit infrysta i ett isblock i tre decennier tänker inte varelserna ge upp värmen i form av mänskligt sällskap…

Harbinger Down blev en rejäl överraskning. I tron om att jag skulle få se en sunkig The Thing rip-off med (en nu mer skitgammal) Lance Henriksen fick jag istället en ganska välsmakande sci-fi skräckis som egentligen bara lider av två saker; den är på tok för kort och kameran var lite för skakig under några scener. Filmen hade lätt kunnat varit en halvtimme längre utan några som helst bekymmer för att utveckla karaktärerna lite mer och samtidigt (förhoppningsvis) kunna framkalla samma paranoida atmosfär som i The Thing, då det märks klart och tydligt att de fått kraftiga influenser ifrån den filmen utan att de för den sakens skull har gjort en rip-off av den.

Jag gillar Harbinger Down hur som helst. Även om den inte är felfri så levererar den tillräckligt för att underhålla mig. Rekommenderas.

Excessive Force & Excessive Force II: Force On Force av H

I ”Excessive Force” nummer ett (eller ”Den våldsamma hämnden” som den hette på svensk video) möter vi Terry, en polis som gärna ger skurkarna en roundkick i pallet när tillfället kommer. Efter en räd mot lite gangsters saknas tre miljoner dollar, varpå maffian börjar knäcka en polis efter en annan i jakt på stålarna. Terry dunkar tillbaka och märker att maffiastyret kanske ligger lite mer close to home än väntat…

Thomas Ian Griffith heter killen som ”spelar” Terry. Skådespelare är han inte, men han är duktig på att ge folk på nöten medelst sparkar och slag. När jag såg den på VHS tyckte jag det var en ganska våldsam rulle, och den har väl sina poänger än idag. Vi ser även B-filmsluminärer såsom Lance Henriksen, Tony Todd och James Earl Jones (jodå, kolla in killens resumé så ska du se att det inte bara är storrullar som ”Star Wars” i den listan). En okej film, men betydligt bättre än:

”Excessive Force II: Force On Force” som är en krystat betitlad C-rulle i vilken Harley, en ex-elitsoldat som blivit deckare, letar efter hennes gamla lumpargäng som sköt henne i huvudet när hon inte ville vara med och tjäna blodspengar. Harley spelas av Stacie Randall som olikt Griffith ovan varken kan skådespela eller fajtas. Randall har ett antal härliga straight-to-video credits i bagaget: Ghoulies 4, Puppet Master 4 och Trancers 4 + 5 för att nämna några. Inte visar hon bapparna heller så poängen att se den här filmen är lika med noll.