Helt Perfekt Glob

Polaroid av J

Högstadieeleven och ensamvargen Bird Fitcher (Kathryn Prescott) har ett intresse för fotografering och får en dag en gammal polaroidkamera av sin vän Tyler (Davi Santos). Det hon inte vet är att kameran besitter en mörk bakgrundshistoria och efter att ha tagit fotografier på några av sina vänner inser hon det omöjliga; de som har blivit fotograferade med kameran dör kort därpå…

Polaroid från 2019 är en remake av en kortfilm med samma namn från 2015, som skrevs och regisserades av norske Lars Klevberg – som regisserade den här långfilmsversionen av samma story och remaken av Child’s Play (recenserad här) från förra året.

Långfilmsversionen av Polaroid är hur som helst väldigt PG-13. Det är inget gore, alla jumpscares går att förutses ungefär tre timmar innan de inträffar och filmen på det stora hela är inte ett dyft läskig. Med det sagt gillade jag ändå filmen. Dels för att det är en variant på den gamla berättelsen om en fördömd polaroidkamera (som finns i otaliga versioner och som alltid har fängslat mig av någon anledning) och dels för att.. ja, jag vet inte riktigt. Filmen kändes mysig på något sätt. Det är en lättsam skräckfilm helt enkelt och man behöver knappast använda hjärnan när man tittar på den.

Jag är antagligen fel målgrupp för filmen, men jag gillade den lättsamma tonen, att filmen inte tog tusen miljoner år på sig att bygga upp handlingen (hur generisk och förutsägbar den än var) och så klart det jag nämnde här ovanför; att det är en adoption av polaroidkameran från helvetet. Rekommenderas om man vill ha en lättsammare skräckfilm.

Child’s Play (2019) av J

Leksaken Buddi är den största sensationen som leksaksföretaget Kaslan Industries har tillverkat tack vare dess artificiella intelligens, vilket gör att ägaren kan koppla upp dockan till andra Kaslan produkter. När en programmerare får sparken av sin överordnade i en vietnamesisk fabrik slår han av säkerhetsprotokollen i en av dockorna för att sedan begå självmord.

Den ensamstående modern Karen (Aubrey Plaza) har precis flyttat till en ny stad tillsammans med sin trettonåriga son Andy (Gabriel Bateman) och för att muntra upp honom inför hans födelsedag ger hon honom en Buddi docka. Andy fäster sig snabbt vid dockan – som får namnet Chucky – som blir hans bästa vän. Andy börjar snart dock inse att någonting är riktigt fel med hans Buddi docka – och att ingen tror på honom att det är Chucky som ligger bakom det kaos som pågår.

De som känner mig väl och vet vad jag har för filmsmak vet att jag älskar Child’s Play filmerna, med Brad Dourif som rösten till den onda dockan. När jag fick höra att en remake var i görningen vart jag en aningen skeptisk till hur filmen skulle bli då Dourif inte skulle göra rösten till dockan den här gången. Det har tagit lite tid men nu har jag äntligen sett remaken av Child’s Play och jag är ärligt talat ganska förvånad över hur mycket jag faktiskt gillade filmen. I ärlighetens namn tror jag faktiskt att jag tycker att det här är en av de bästa remakes som gjorts de i alla fall senaste tio, femton åren.

Filmen skiljer sig extremt mycket från originalet så klart och att de gjort Chucky till en AI som går berserk istället för en mördare som är fast i en dockas kropp får säkert många fan boys av originafilmerna att rynka på näsan i avsky. Personligen gillade jag just den ändringen då den passar vårt moderna samhälle, även om jag samtidigt saknade Chucky’s personlighet lite grann. Å andra sidan är inte det här en Dourif-Chucky film heller, så att gnälla över att Chucky i den här filmen inte är exakt likadan vore bara tramsigt.

Filmen är hur som helst välspelad och jag tycker nog att de valde rätt när röstrollen till Chucky gick till ingen mindre än Mark Hamill. Effekterna ser överlag bra ut och Chucky dockan ser fucking creepy ut, även under scener då den inte är menad att göra det. Filmen kvarhåller även den mörka humorn som originalfilmerna (åtminstone de två, tre första) hade till en viss del, vilket jag så klart gillade.

Jag tycker att Child’s Play från 2019 är en genuint bra remake och film i sig. Den lär knappast gå till historien, men det är en underhållande popcornrulle som jag definitivt kommer bänka mig framför fler gånger – antagligen i anslutning till mina marathons jag har emellanåt med originalfilmerna. Hur som helst; jag rekommenderar den här filmen.

Läs gärna mina recensioner av originalfilmerna också:
1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7