Helt Perfekt Glob

John Wick: Chapter 3 – Parabellum av J

När jag satte mig och tittade på John Wick hade jag föreställt mig att jag skulle få se en actionfilm i stuk med filmer som Crank och Shoot ’Em Up; en film med överdriven och bitvis löjlig action. Men jag insåg så småningom att John Wick var av en annan kaliber än de filmerna. Jag gillade John Wick hur som helst och jag slog igång dess första uppföljare direkt efteråt och gillade även den. Så nu när den tredje filmen om John Wick skulle släppas var det ett givet kort för både mig och mina vänner att den skulle ses på stora duken; vilket är någonting jag nu har gjort. Då uppföljarna tar vid där föregående film slutade avråder jag dig att fortsätta läsa om du inte har sett film nummer två – eller om du helt enkelt inte kommer ihåg hur den slutade. Du har blivit varnad…

Lönnmördaren John Wick (Keanu Reeves) är på flykt tack vare två anledningar; han är jagad för det öppna kontraktet på hans huvud som ligger på fjorton miljoner dollar och för att han brutit mot en av de mest centrala reglerna i hans bransch – han har tagit ett liv inne på den plats som är neutral mark för alla lönnmördare, Continental Hotel. Hans offer var medlem i det internationella sällskapet för yrkesmördare – The High Table – som också beställt det öppna kontraktet på honom. Tack vare hans agerande blir John en ”excommunicado” – en utstött. Med sitt medlemskap indraget, bannlyst från alla tjänster och jagad av sina forna kollegor slåss John för att ta sig ut ur New York City.

Hade jag velat det hade jag faktiskt nog kunnat bara kopiera det jag skrev om John Wick: Chapter 2 och klistra in det här då jag känner ungefär samma sak för John Wick: Chapter 3 – Parabellum som jag gör för den filmen. Har man sett de två tidigare filmerna (vilket man bör ha gjort) så vet man exakt vad som väntar här; hård och underhållande action med sarkastiska karaktärer som man inte kan annat än att gilla. Filmen bjuder alltså inte på några som helst överraskningar (sort of), men bjuder å andra sidan på energisk popcorn-underhållning som förnöjer den actionsugne.

Jag ger John Wick: Chapter 3 – Parabellum en tumme upp. Det är God Underhållning och gillar man de två första filmerna så lär man knappast bli besviken här. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på John Wick och John Wick: Chapter 2 också.

John Wick: Chapter 2 av J

Ryktet om att lönnmördaren John Wick (Keanu Reeves) har börjat arbeta igen har spridit sig som en löpeld i de kriminella kretsarna världen över och det dröjer inte länge förrän den italienska maffiabossen Santino D’Antonio (Riccardo Scamarcio) dyker upp vid John’s tröskel för att inkassera en skuld John drog på sig när han flera år tidigare bestämde sig för att dra sig tillbaka. Genom en blodsed måste John bege sig till Rom för att genomföra ett sista jobb, men finner sig snart jagad av varenda lönnmördare i branschen som alla drömmer om att eliminera den legendariske John Wick, som nu har ett mycket högt pris på sitt huvud.

John Wick: Chapter 2 är i stort sett en direkt fortsättning på den första filmen och tar vid ungefär där den slutade. Filmen är ungefär lika bra som den första filmen och bjuder egentligen inte på så där jättemycket nytt, mer än att den sarkastiska tonen som genomsyrade majoriteten av dialogen i den första filmen har tonats ner avsevärt här i uppföljaren. Den finns där, men inte lika full on som i föregångaren. Tvåans action ligger på samma nivå som ettan och gillade man den första filmen lär man definitivt även finna den här filmen underhållande – likt mig.

Jag gillade även den här filmen, även om jag föredrar den första filmens mer sarkastiska ton. Jag ger den här filmen en rekommendation hur som helst. Nu ska jag vänta på att film nummer tre i serien ska släppas.

21 av H

Läraren Kevin Spacey använder sig av elever som är mattesnillen för att vinna på black jack i Las Vegas. Laurence Fishburne är casinots fuskkontrollant och tillika Spaceys ärkefiende. Måttligt underhållande för en trött kväll på TV3. Där jag såg den. Typ. Jävla reklamavbrott. Filmerna blir typ fem timmar långa.

Predators av J

Ett gäng av utvalda elitmördare vaknar upp mitt i ett fritt fall för att i nästa stund landa mitt i en djungel – som visar sig vara belägen på en avlägsen planet. De förstår dock snart att de inte är ensamma och deras egenskaper, kunskaper och erfarenheter sätts på prov till det yttersta då det står klart för dem att de är jagade av betydligt dödligare jägare än dem själva…

Tycka vad man vill om Predators, men jag tycker det är en helt okej action-rulle. Visst, storyn har vi sett en miljon gånger innan och samma klichéer och förutsägbara moment återanvänds på hög och har man sett någon av de tidigare Predator-filmerna (eller ens en action-film i samma anda) så vet man exakt vad som kommer hända. Men jag tycker det är helt okej underhållning en slö Lördag med en påse snacks och en flaska läsk till hands.

Har man dessutom koll på den första Predator-filmerna så känner man igen ett par repliker som återanvänds ifrån den – samt att en av karaktärerna snackar om händelserna ifrån den filmen. Tvåan verkar de ha glömt helt (eller så sket de bara i den). Vill ni ha lite mer att läsa om Predators kan ni checka in H’s minisågning av filmen här. Jag själv upprepar det jag skrev ett par rader ovanför här; helt okej underhållning en slö Lördag.

Predators av H

Jag är verkligen inte på humör att skriva en recension (speciellt inte efter att ha genomlidit Predators) så här kommer en liten minisågning:

Predators är helt onödig. Storyn är så jävla gammal och usel att man inte orkar bry sig. Några one-liners finns det verkligen inte, och med tanke på att det första utkastet till manuset skrevs för över 20 år sen så finns det helt enkelt ingen ursäkt. Folk släpps ner i en djungel på en annan planet. Predators jagar dem. De dör en efter en. Man repeterar repliker från Predator. I slutet kanske nån klarar sig. Whatever.

Armored av H

Nimród Antal, som nu har regisserat Predators, regisserade förra året Armored. En sån där typisk straight-to-video med halvdana skådisar så man inte bryr sig. Förräns regissören gör Predators. Då ser man den.

Ett gäng säkerhetsvakter som jobbar med värdetransporter beslutar sig för att råna sig själva. Inga skurkar inblandade, inget kan gå fel. Det gör det ju.

En helt okej actionrulle som inte bjuder på några direkta överraskningar. Habilt filmad och redigerad action med några kul kameraföringar som gör mig lite mer peppad på Predators.

Death Wish 1-5 av H

Dags att se om hela surven. Charles Bronson in the house. Börjar förstås ifrån början med Death Wish nummer ett.

Paul Kerseys fru blir rånmördad samtidigt som dottern blir brutalt misshandlad och våldtagen av bl.a. Jeff Goldblum. Paul och hans svärson kämpar för att komma över händelsen, men det är svårt och New Yorks gator är så fulla av brottslighet att det ständigt gör sig påmint. En kväll blir Paul utsatt för ett rånförsök, men han chansar på ett knytnävsslag och rånaren flyr. En idé formas hos Paul, som sätts i praktiken när han får en pistol som gåva av en kund…

En välgjord, detaljrik och genomtänkt film som var oerhört hård 1974, och är stark än idag. En synnerligen brutal överfallsscen som var klippt i England ända fram till 2006, men oväntat nog inte fick de svenska censorerna att sätta kaffet i vrångstrupen, kanske på grund av filmens seriositet och avsaknad av typiska spekulativa exploationsgrepp. Detta skulle dock ändras till seriens senare filmer…

Death Wish II tar vid ett antal år efter händelserna i ettan. Exakt när är svårt att fastställa, då de olika filmerna motsäger sig själva. Ettan gjordes 1974 och tvåan 1982, men i tvåan säger man att det var ”fyra år sen”, vilket gör att ettan skulle utspela sig 1978. I fyran säger man senare att tvåans händelser utspelade sig 1981, vilken gör att ettan skulle utspela sig 1977 – men samtidigt säger man att hans första fru dog 1975, vilket backas upp i trean från 1985 där det hände ”för tio år sen”. Anyway.

Paul bor numer i Los Angeles, med en ny flickvän och hans dotter börjar repa sig mentalt. När de är ute en dag blir dock Paul bestulen på sin plånbok, och gänget (med bl.a. Laurence Fishburne) som stal den tar sig till hans lägenhet och våldtar hushållerskan brutalt. Paul och dottern kliver in genom dörren mitt i alltihop, varpå de slår ner honom och kidnappar henne. Paul köper en pistol.

Uppföljaren som åtminstone filmades åtta år senare är lite mer av ett hafsverk. Man kliver inte i några klyschor direkt, men man får inte samma känsla från Pauls upplevelser och hans återsteg in i hämnarvärlden. På det hela taget inte en nämnvärt underhållande eller tänkvärd film.

Den svenska censuren fick dock spader denna gång och vässade saxarna. Först ville man göra inte mindre än 14 klipp på nästan sju minuter! Man ville ta bort i stort sett alla actionscener ur filmen, även enkla slagsmål. Dock överklagade filmbolaget och man lyckades få ner klippen till fem, varav 65 sekunder var ur våldtäktsscenen. I England fick man ännu mer spader och valde att ta bort nästan fyra minuter av våldtäkten, dock försvann inte all denna tid ur filmen då man använde tamare ”alternativa tagningar” för att fylla ut. Den senaste releasen av filmen i England återställde de flesta av klippen, dock saknas fortfarande 26 sekunder av ”sexualiserat våld”. Själv satt jag sadistiskt och kommenterade till min flickvän: ”Det var en dålig porrfilm, det här.”

Jag tappade kollen på hur många gånger jag sett Death Wish 3 för länge sedan. Jag hade den på piratkopierad VHS när filmen var relativt ny i mittenslutet av 80-talet, och filmer av den actionkalibern var inte lätta att hitta i Sverige.

Paul åker tillbaka till New York av nån anledning, där hans kompis blir rånmördad direkt. Paul anländer bara sekunder innan polisen, som förstås häktar honom. Polischefen känner dock igen honom som hämnaren från den första filmen, och släpper honom fri att knäppa gängmedlemmar bara han rapporterar tillbaka. Gängledaren, som mött Paul i häktet, blir putt När Paul så sakteliga börjar minska på antalet elakingar på gatorna.

Vid den här punkten i filmserien har drama-aspekten helt försvunnit. Vi talar enkelspårig, billig, hård och barnförbjuden action. Så pass hård att den än idag inte blivit godkänd av den svenska censuren, som förbjöd filmen tre gånger trots att distributören själv klippt bort 14 minuter! Även i USA hamnade man i censurtrubbel, då MPAA först ville ge filmen ett X (som numer ersatts av NC-17, och fortfarande är en ekonomisk dödsdom för en film) men detta ändrades till ett R vid överklagande.

Men detta var 1985, och jag är väl inte lika lättimponerad längre. Har man dessutom sett filmen ett tiotal gånger så blir helbilden av filmen lite annorlunda. Det är egentligen först 69 minuter in i filmen som skjutandet börjar på allvar, före det puttrar filmen mest på med allehanda underhållande scener. Vem glömmer spikmattan under fönstret, plankan med tänderna, eller för den delen scenen där Paul går ut och vevar tydligt med en kamera så att han ska kunna testa sin nya pistol på en rånare?

De skådisar man känner igen är dock inte av samma kaliber som Goldblum och Fishburne skulle gå vidare att bli. Istället får vi nöja oss med Martina Sirtis (från Star Trek: The Next Generation) och Alex Winter (Bill S. Preston, esq. från Bill & Ted-filmerna) och birolls-veteranerna Ed Lauter och Martin Balsam.

Avståndet kortas ner, och bara två år senare kom Death Wish 4: The Crackdown. En ny regissör har tillsatts eftersom Bronson och de tidigare filmernas regissör Michael Winner bråkat. Winner hade smygfilmat extra blodiga scener och klippt in i trean, vilket inte Bronson gillade. Istället tog man in den då 73-årige (!) regissören J. Lee Thompson, som tidigare jobbat med både Bronson och Chuck Norris.

Paul är tillbaka i Los Angeles, och har återigen skaffat sig en tjej trots att alla han dejtar dör. Tjejens dotter dör av en överdos, och Paul ”tar hand” om knarklangaren. Efter detta kontaktas han av en gubbe, som berättar att hans dotter också dött av droger. Han övertalar Paul att ge sig på knarklangarmaffian. (Spoiler: Gubben är egentligen också knarklangare som vill bli av med konkurrensen.)

En uppfriskande sak är att Pauls tjej inte våldtas, utan bara mördas rakt av liksom. Som vanligt ser vi några kända ansikten bland skurkarna. Den här gången är det bl.a. Danny Trejo i en av sina första roller, samt Mitch Pileggi (Skinner från Arkiv X).

Tyvärr är filmen ganska tråkig. Actionscenerna är inte spännande, trots mycket skottlossning och explosioner. När jag sist såg filmen var det den klippta svenska videoutgåvan, som efter två totalförbud var klippt med nio minuter för att censuren skulle godkänna den. Jag tror faktiskt inte det finns så mycket action i filmen. Videoutgåvan måste vara ett rent drama.

Det skulle dröja hela sju år innan Death Wish V: The Face Of Death kom, 1994. Att man under så lång tid inte kunde komma fram med nåt bättre än det här är förbluffande, och det hade nog varit lika bra att lägga av.

Givetvis har Paul skaffat sig en ny tjej, dock med en psykopatisk ex-man som använder hennes modebolag till att tvätta pengar. Efter att hon givetvis blivit misshandlad och sedan mördad så plockar Paul fram pistolen igen. Väldigt lite action följer.

Del fem i serien är ganska tråkig. Det är inte skådisarnas fel i alla fall, och Michael Parks som spelar skurken är precis lagom mycket vidrig. Dock är redigeringen väldigt tråkig och vi bjuds på ett flertal långa, långa tagningar där det egentligen inte händer någonting. Actionscenerna är mycket taffliga och ingen verkar kunna träffa nånting med sina vapen. Tre personer med automatvapen misslyckas med att träffa Paul på mindre än en meters avstånd, och kliver sen in i ett rum där någon klättrar ut genom takfönstret – och skjuter hejdlöst MOT VÄGGEN. Skräpfilm. Dessutom Bronsons sista film att ha biopremiär. What a way to go.

Summering då: Death Wish 1 är en bra och hård seriös film, och Death Wish 3 är en bra och hård puckoactionfilm. Ignorera resten.