Helt Perfekt Glob

Critters 3 av J

På vägen hem från en familjesemester stannar änklingen Clifford (John Calvin) och hans två barn Annie (Aimee Brooks) och Johnny (Christian Cousins / Joseph Cousins) till vid en rastplats efter att ha fått punktering. Clifford byter däck och de är snart på väg hemåt igen, ovetandes om att de fått med en handfull oönskade medpassagerare i form av Krites ägg. Kort efter att de anlänt hem till det fallfärdiga hyreshuset de bor i kläcks äggen och släpper lös en ny grupp med Krites som genast börjar tugga i sig hyresgästerna.

Som jag redan har nämnt var Critters 3 den filmen som introducerade mig till franchisén som barn. Att filmen var dubbad till tyska brydde jag mig inte så mycket om egentligen, att det var en skräckfilm med monster var det som fascinerade mig. Att den är betydligt sämre än de två första filmerna visste jag så klart inte om då, men det är å andra sidan någonting jag har lärt mig med åren och ett par, tre omtittar av den.

Critters 3 är inte dålig, men den känns å andra sidan väldigt platt. Karaktärerna är överlag ganska ointressanta och jag hade mer än gärna sett att fler av dem hade dött. De två första filmernas humor har dessutom vridits ned ordentligt och även om den skymtar förbi då och då så är den inte alls lika kul och fyndig som i föregångarna. Det största problemet med Critters 3 är väl egentligen att de vridit ned allting från de två första filmerna – vilket gör att filmen känns betydligt mycket längre än vad den egentligen är.

Jag tror personligen att Critters 3 hade kunnat bli en betydligt bättre film om de dels hade fortsatt på den redan inslagna vägen, men om de också hade gjort mer intressanta karaktärer än vad vi får här. Hooken med att placera de utomjordiska hårbollarna i ett hyreshus var inte en dum idé – problemet låg i utförandet, vilket i sin tur har gjort, som sagt, filmen väldigt platt.

Jag tycker Critters 3 är okej, men den kunde samtidigt ha varit så mycket bättre än vad den är – vilket är väldigt synd med tanke på de två starka första filmerna i franchisén.

The Wolf Of Wall Street av J

Jag hade inga planer på att se The Wolf Of Wall Street fram tills det att en polare berättade att han tyckte att den var skitbra och i och med att vi har liknande filmsmak så bestämde jag mig således att se den. Filmen handlar (som troligtvis de flesta redan vet) om Jordan Belfort’s (här porträtterad av Leonardo DiCaprio) uppgång och fall som börsmäklare, vilket resulterade i kriminalitet, korruption, missbruk och problem med lagens långa arm. Filmen är baserad på Jordan Belfort’s memoarer och hur trogen filmen är boken eller hur mycket sanningshalt det överhuvudtaget ligger i vad som händer i filmen har jag ingen aning om. Jag bryr mig inte heller ett dugg i det.

Filmens största problem i mina ögon är dess längd på 2 timmar och 53 minuter (utan eftertexter), vilket gör att det känns som att filmen stannar upp emellanåt. När det är kul så är det kul, men när det inte är kul blir det ren transportsträcka till nästa komiska situation som inträffar i filmen, vilket snabbt blir gammalt. En biografi/komedi som denna hade nog mått ganska bra av att vara lite kortare än vad den är trots bra skådespelare (speciellt DiCaprio) och ett hyfsat engagerande manus. Hade speltiden på filmen varit lite kortare hade jag nog rent av rekommenderat filmen faktiskt.

Django Unchained av J

Jag tror de flesta redan har sett Django Unchained och vet vad den handlar om och vad som händer i den. Men seg som jag är på att titta på mainstream film så kommer här en kort sammanfattning om vad jag tyckte om den, så här 2 år efter dess release…

Quentin Tarantino har sedan sitt genombrott med Reservoir Dogs (De Hänsynslösa) 1992 haft, i min mening, en ganska stapplig rad med filmer. Några av dem är råbra (t ex Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Jackie Brown, Kill Bill Vol. 1), medan några av dem är mindre bra eller ren skit tack vare dialoger som pågår i tusen år (t ex Kill Bill Vol. 2, Death Proof, Inglourious Basterds). Men på något underligt sätt har de senare filmerna ändå blivit framställda som underhållande mästerverk. Glömde folk bort helt enkelt bort att karaktärerna satt och pratade skit i nästan 2 timmar i varje film innan något av intresse överhuvudtaget hände? Tydligen. Django Unchained hamnar, för mig, någonstans mellan de förstnämnda och sistnämnda filmerna; bitvis är den råbra, men varvar under nån timme ner väldigt, väldigt mycket och vi får istället det där tröga jävla tempot från de sistnämnda filmerna. Dialogen är förvisso välskriven (likt vilken annan Tarantino film som helst), men det hela känns jävligt krystat på något sätt i mina ögon. Är dialogen där bara för att det är en Tarantino film? Behövs verkligen 1 timmes dialog med (nästintill) inga händelser överhuvudtaget? Tydligen. För det är ju en Tarantino film trots allt.

Skådespelarna är så klart top-notch och actionscenerna är suveräna, när de väl inträffar alltså. Vad finns det mer att säga om det…? Inte så mycket tror jag. När det väl händer något i en Tarantino film så brukar det, i regel i alla fall, vara bra.. och underhållande.

Django Unchained är i mina ögon hur som haver ett rejält steg upp från kackelrullen Inglourious Basterds, även om den här filmen också har ett hyfsat stort parti av kackel så är den inte i närheten av den filmen. Förstå mig rätt; Django Unchained är en okej film i mina ögon, men Tarantino har gjort bättre ifrån sig förr och frågan är om vi någonsin kommer få återse den talangen igen…

Poison Ivy av J

Rikemansdottern Sylvie Cooper (Sara Gilbert) lever ett väldigt ensamt liv med ytterst få – om ens några – vänner och hennes föräldrar håller henne hårt. Men hela hennes livssituation förändras när hon träffar den sexiga och smått ”crazy” Ivy (Drew Barrymore), som inte bara blir hennes bästa vän utan blir också som en i familjen. Vilket kommer visa sig vara ett stort misstag…

Ärligt talat har jag väldigt lite att skriva om Poison Ivy, mest tack vare att det faktiskt inte finns så mycket att skriva om den. Det är ett trögt och inte speciellt intressant ”erotiskt” thriller-drama som gjorde mig mer sömnig än intresserad. Skådespelarna är suveräna och gör väldigt bra ifrån sig, men händelseförloppet är så jävla tråkigt att det blir nästintill olidligt. Filmens highlight var nog upplösningen (typ de sista fyra, fem minutrarna eller nåt) – som tack och lov inte hade en 3 timmar lång förklaring, utan en fin liten avrundning i form av en fryst bild av Barrymore och några repliker av Gilbert.

För att vara den första filmen i en serie om fyra filmer (hittils iaf) så är det här en väldigt svag och snarkig rulle. Rekommenderas verkligen inte. Nästa.

Inception av H

Christopher Nolan är en skitbra/usel regissör som gjort några jävligt bra/ruttna filmer. Inception är en av de bra.

Leonardo DiCaprio är specialist på att gå in i folks drömmar för att snoka rätt på deras hemligheter, en handling som kallas ”extraktion”. En mäktig affärsman hyr hans team för att stoppa sin sista konkurrent från att ta över marknaden, men han vill inte ha extraktion – han vill ha ”inception”. Istället för att stjäla från konkurrentens minne vill han plantera en idé, nämligen att dra sig ur marknaden.

Inception är något ingen tidigare klarat av, men utmaningen – och inte minst belöningen – är oemotståndlig för DiCaprio. Synd bara att han har en hel del i sitt mentala bagage som kan ställa till det, och planen för drömmen de ska skapa är mer komplicerad än någon hittills prövat.

Det jag var rädd för när jag skulle se Inception var att man skulle linda in sig själv för mycket i trassliga händelseförlopp så det skulle bli förvirrande och jobbigt att hänga med. Så är inte fallet. Dessutom är filmens första halva riktigt, riktigt bra. Sen blir det något långdraget och sista halvtimmen känns onödigt detaljrik och man vill att det ska gå framåt snabbare. Detta till trots är Inception en av de bättre filmerna i år, och en glädjerik återgång till Christopher Nolans tidigare mer engagerande filmer. Kanske kan vi glömma Bätmän-filmerna snart? Och helvete, vad svullen Tom Berenger blivit!