Helt Perfekt Glob

The 5th Wave av J

Några månader har gått sedan en utomjordisk ras påbörjade sin attack mot den mänskliga populationen på Jorden. Deras attacker kom i vågor bestående av att de slog ut all energi på planeten, orsakade naturkatastrofer och spred en ytterst dödlig fågelinfluensa som skördade miljontals liv. Tonåringen Cassie Sullivan (Chloë Grace Moretz) och hennes familj är några av de som fortfarande är i livet trots de ödesdigra attackerna på populationen och efter att hennes mor, Lisa (Maggie Siff), insjuknat och dött av fågelinfluensan bestämmer sig hennes far, Oliver (Ron Livingston), för att ta med sig Cassie och hennes yngre bror Sam (Zackary Arthur) till ett flyktingläger ute i skogen.

Efter en tid i lägret dyker plötsligt militären upp från ingenstans och förklarar att de ska föra alla överlevande till en militäranläggning. Alla vuxna samlas i matsalen för information medan alla barn sätts på bussar, men Cassie missar bussen som Sam är med på och blir kvarlämnad i lägret. De vuxna får veta att utomjordingarna är i full färd med den fjärde vågen, vilket innefattar att de har antagit en mänsklig form för att infiltrera och förinta de sista överlevande människorna som finns kvar…

The 5th Wave från 2016 är baserad på Rick Yancey’s ungdomsroman med samma namn från 2013. Jag hade inte hört speciellt mycket om filmen när jag köpte hem den mer än att den skulle vara en aningen undermålig – eller något åt det hållet i alla fall. Men jag gillar Chloë Grace Moretz så den fick åka med i en beställning.

Filmen i sin helhet är en okej sci-fi actionfilm. Dess story var väldigt tilltalande för mig personligen, men filmen är å andra sidan extremt förutsägbar – faktiskt till den grad att man bara sitter och väntar på att det man vet ska hända, ska hända. Scenerna med Moretz hade kunnat kortats ned med minst tio, kanske femton minuter då de egentligen inte tillför speciellt mycket, utan blir mer som en sidostory för att ge Moretz’s karaktär ett love interest och för att tillföra ungdomligt kärleksdrama, som givetvis är helt onödigt i en film som den här.

Det låter givetvis som att jag tycker filmen är urusel, men det gör jag inte. Den är välspelad, snygg och även om jag tycker att de hade kunnat kortat ned den en aning och skippat allt kärleksdravel så fungerar den helt okej som en sci-fi actionfilm riktad till ungdomar.

The 5th Wave är ingenting jag kommer springa benen av mig för att se om direkt, men den är å andra sidan inte en film jag tycker är usel heller. Kort sagt så är det en mitt-i-mellan-film, som varken välter omkull soffan man sitter i eller gör att man vill stänga av den.

Spider-Man: Into The Spider-Verse av J

Miles Morales (Shameik Moore’s röst) har precis börjat en ny skola och har svårigheter att passa in. En kväll när han besöker sin farbror Aaron (Mahershala Ali’s röst) beger de sig ner i tunnelbanan och in i en intilliggande tunnel för att måla graffiti. Väl där blir Miles biten av en radioaktiv spindel och dagen därpå börjar han märka av underliga förändringar hos sig själv.

Han beger sig tillbaka in i tunneln där han blev biten av spindeln och blir vittne till hur Spindelmannen (Jake Johnson’s röst) stoppar Wilson Fisk’s (Liev Schreiber’s röst) dimensionskorsande super-kolliderare att aktiveras med full kraft, bara för att bli dödad av Fisk efteråt. Efter att ha bevittnat sin hjälte dö framför honom lägger Miles ett löfte om att utkräva hämnd på Fisk och förstöra hans maskin en gång för alla, ovetandes att det Fisk har gjort är att ha öppnat upp dörren till andra dimensioner varpå andra varianter av Spindelmannen har hamnat i deras dimension.

Jag såg trailern för Spider-Man: Into The Spider-Verse innan någon annan film när jag var på bio och tyckte att det såg ut som en rätt frän film, men hade inga tankar på att se den. När jag långt senare gjorde en raid hos CDON och köpte hem en stor låda med filmer slank just den filmen med i min beställning.

Min erfarenhet av Spider-Man filmer sträcker sig ungefär till de två första Sam Raimi regisserade filmerna som kom under 2000-talet, allt efter de filmerna har jag inte brytt mig i att se. Med det sagt så tror jag faktiskt att Spider-Man: Into The Spider-Verse kan vara den bästa Spider-Man filmen som gjorts till dags datum och påminde mig en hel del om 2009 års Turtles Forever (recenserad här), som hade ett liknande koncept som den här filmen. Den är rolig, actionpackad, snygg och grymt underhållande. Filmens speltid på knappt två timmar susade förbi utan att jag knappt märkte av det och jag hade en jäkligt kul stund i soffan.

Gillar man Spider-Man eller animerade actionfilmer är det här ett givet val att spendera två timmar i soffan framför. Rekommenderas.

Scream 3 av J

Tre år har gått sedan händelserna vid Windsor College inträffade och Sidney Prescott (Neve Campbell) valde att isolera sig från omvärlden för att minimera risken att återigen bli en måltavla. Samtidigt har Gale Weathers (Courteney Cox) lyckats bygga en framgångsrik karriär på sina böcker baserade på händelserna i Woodsboro och Windsor, men har å andra sidan lyckats sumpa förhållandet mellan henne och Dewey (David Arquette) – som agerar rådgivare vid inspelningen av den kommande slasherfilmen Stab 3: Return To Woodsborough.

Saker och ting har hur som helst en otrevlig tendens till att upprepa sig flera gånger och när skådespelarna vid Stab 3 plötsligt börjar hittas döda tvingas Sidney ut från sitt gömställe för att möta sina demoner en sista gång…

När Scream 3 precis hade släppts ansåg jag att det var den bästa av de tre filmerna. Varför minns jag inte men jag skulle tro att det var på grund av att jag var trött på de två första filmerna och såg Scream 3 som en fräsch fläkt – eller något. Nu när jag har sett om den för första gången på tretton år begriper jag inte vad jag tänkte med; Scream 3 är utan tvekan den svagaste delen i Scream serien.

Det märks ganska tydligt att Scream 3 var en problematisk inspelning och att många yttre faktorer spelade in i dess produktion vilket resulterade i en medioker uppföljare – och slasherfilm. Kevin Williamson’s involvering i Scream 3 var kontrakterad sedan han sålde sitt manusskript till Scream, där han inkluderade två stycken femsidiga grunddrag för potentiella uppföljare – vilka skulle bli Scream 2 och Scream 3 – i hopp om att kunna sälja en franchise istället för bara ett manusskript. Bob och Harvey Weinstein kontaktade Williamson i början av 1999 med avsikt att få ett färdigskrivet manusskript för den tredje installationen i serien, Scream 3, men i och med succén som följde efter de två första Scream filmerna och andra projekt, så som I Know What You Did Last Summer, blev Williamson involverad i flera projekt och hade därmed inte möjlighet att skriva ett fullt manusskript för filmen. Istället skrev Williamson ihop ett tjugo-trettio sidor långt utkast för filmen – som i utkastet skulle återgå till den fiktiva staden Woodsboro. Bröderna Weinstein hyrde således in manusförfattaren Ehren Kruger för att ersätta Williamson, vars uppgift blev att utveckla ett manus utifrån Williamson’s utkast.

Men kort innan Scream 3 skulle gå in i produktion – närmare bestämt den 20 April, 1999 – inträffade den ökända Columbine High School massakern där eleverna Eric Harris och Dylan Klebold dödade tolv elever och en lärare för att sedan begå självmord. Efterverkningarna av detta fruktansvärda dåd blev att människor började leta efter resonemanget och anledningarna bakom deras handlingar, vilket i sin tur eldade på media som började att fingranska potentiella syndabockar som kunde ha varit de utlösande faktorerna eller inspirationskällorna – i det här fallet våldsamma TV-spel och filmer. Detta var startskottet på debatten om våldsamma TV-spel och filmer och hur de kunde influera människor till att begå vedervärdiga handlingar som inträffade strax innan och under de första åren av 2000-talet.

Detta medförde komplikationer i utvecklandet av Scream 3 och då filmen ännu inte gått in i produktion övervägdes det om filmen skulle spelas in just då. Medvetna om riskerna att få negativ uppmärksamhet bestämde sig hur som helst studion för att låta filmen gå in i produktion – men med en del förändringar. Då de två första Scream filmerna både blivit ihopkopplade och beskyllda för att influera våldsamma handlingar (utöver Columbine) som fått stor uppmärksamhet i media var studion bakom filmerna ivriga att undgå ytterligare kritik och sammankopplingar till den här typen av incidenter, vilket resulterade i att större delen av det korta utkast Williamson skrivit blev skrotat då studion insisterade på att manuset skulle fokusera sig mer på den satiriska humorn filmerna var kända för och reducera dess våld avsevärt. Vid en tidpunkt under produktionen gick studion så pass långt att de krävde att filmen inte skulle ha något blod eller synligt våld överhuvudtaget i sig, vilket fick Wes Craven att omedelbart ingripa och påpeka att filmen antingen skulle ha samma typ av våld närvarande som de tidigare Scream filmerna eller att den skulle kallas något annat än Scream – vilket studion uppenbarligen lyssnade på.

Med allt det sagt; filmen är välspelad och har sina stunder då den fungerar perfekt (exempelvis inledningen och upplösningen), men den känns samtidigt överlag väldigt platt och trött jämfört med dess föregångare. Jag tycker inte att Scream 3 är en dålig film, men jag känner samtidigt inte samma engagemang för den här filmen som jag känner för de två första. Som sagt är Scream 3 en medioker uppföljare – och slasherfilm – som troligtvis hade fallit i glömska om det inte vore för att den har titeln Scream. Fast, å andra sidan undrar jag om filmen hade blivit bättre om Williamson hade kommit tillbaka och skrivit ett färdigt manus för den…

Nåja. Även om Scream 3 är en rätt svag installation i serien så vill jag ändå ge den en försiktig rekommendation då den – trots sin medelmåttighet – ändå är en okej film, som blir överskuggad av sina föregångare.

Scream 2 av J

Två år har gått sedan de fasansfulla händelserna inträffade i den sömniga småstaden Woodsboro och Sidney Prescott (Neve Campbell) har nu lyckats gå vidare med sitt liv och pluggar vid Windsor College, Cincinnati. Samtidigt har reportern Gale Weathers’ (Courteney Cox) bästsäljande bok – baserad på händelserna i Woodsboro – fått en film adoption i form av slasherfilmen ”Stab”. Under en förhandsvisning av filmen blir två collegestudenter brutalt mördade och Sidney är övertygad om att historien är på väg att återupprepa sig. Ingen vill tro att händelsen har med Woodsboro att göra, men när fler elever börjar hittas mördade på skolområdet står det klart att någon har bestämt sig för att återskapa händelserna i Woodsboro, i sin helt egna verkliga uppföljare…

Jag gillar Scream 2. Vad mer finns det att säga om den egentligen? Scream 2 blev inte fullt lika hyllad och lyft till skyarna som sin föregångare när den kom, men det är ändå en film som blivit diskuterad och dissekerad till döds ändå. Jag menar; gillade man första Scream så är Scream 2 ett givet val att titta på. Trots att filmen är i runda slängar tio, femton minuter längre än sin föregångare så har de lyckats öka på allt ett snäpp här; tempot är högre, det är fler jaktscener, morden är både fler och överlag våldsammare och även om Scream har haft en betydande roll för mig personligen så tycker jag att dess första uppföljare är ett snäpp mer spännande (vilket mestadels har att göra med att jag inte har sett den här filmen cirka femhundra gånger). I övrigt är Scream 2 i stort sett samma film som Scream – bara.. större, helt enkelt.

Rollistan i Scream 2 är för övrigt imponerande. Utöver Neve Campbell och Courteney Cox dyker även David Arquette, Jamie Kennedy och Liev Schreiber upp – som alla återvänder från den första filmen. Sen har vi listan av cameos och mindre roller som axlats av exempelvis Omar Epps, Heather Graham, Sarah Michelle Gellar, Rebecca Gayheart, Timothy Olyphant, Luke Wilson och Selma Blair. Inte illa, skulle jag säga.

Är Scream 2 bättre än Scream? Nej, men jag skulle faktiskt säga att – vilket kanske kan ses som kontroversiellt – de två första Scream filmerna ligger sida vid sida med varandra. Bägge filmerna har sina små problem här och där i mina ögon, men de är å andra sidan samtidigt slasherfilmsguld från min barndom och är två av grundstenarna i min passion för slasherfilmer – och skräckfilmer överlag. Scream 2 får, likt sin föregångare, en rekommendation av mig.

Scream av J

Jag minns än idag när jag satt och bläddrade igenom Aftonbladet och fick syn på postern för skräckfilmen Scream. Jag minns än idag hur mitt unga jag började fantisera om vad filmen skulle vara för något och vad den skulle handla om. Jag minns än idag hur jag och min far åkte till den nu mer nedlagda lokala videobutiken på releasedagen av den svenska VHS utgåvan av Scream och hur jag var den förste som hyrde filmen då ägaren av butiken hade ställt ut filmen två minuter innan vi klev in genom ytterdörren. Detta var över tjugo år sedan och även om inte Scream var den första slasherfilmen jag såg så hade den definitivt en betydande roll för utvecklandet av min kärlek till skräckfilmer och i synnerhet slasherfilmer – även om jag vid den här tidpunkten inte hade en susning om att denna subgenre hade ett namn. Scream var dock den första filmen där jag fick min första riktiga film-crush, som var Neve Campbell – som jag för övrigt än idag är knäsvag för.

Jag har hur som helst skrivit recensioner i över tio års tid nu och ända sedan jag började skriva har jag haft planer att se om Scream filmerna och lägga upp recensioner på dem, vilket är något som aldrig blivit av – inte ens när den fjärde filmen kom och gick. Jag har vid otaliga gånger refererat till Scream; nämnt filmen i förbigående i andra recensioner, påtalat hur filmen lyckades återuppliva slashergenren och se till att en ny våg av slasherfilmer med större budgetar rasade in under några år. Så, med den tredje säsongen av TV-serien som är baserad på Scream filmerna är på ingång tycker jag att det är dags att ta en återblick på en av de mest inflytelserika skräckfilmer (och dess uppföljare) som gjordes under 90-talet…

Highschool tjejen Sidney Prescott (Neve Campbell) brottas fortfarande med sorgen och saknaden av sin mor som hittades våldtagen och mördad ett år tidigare i den sömniga lilla småstaden Woodsboro. Trots att en gärningsman blivit utpekad och dömd för det bestialiska mordet verkar historien upprepa sig då en maskerad psykopat med en snedvriden förkärlek till skräckfilmer plötsligt slår till och som verkar ha satt siktet på just Sidney – och alla andra som kommer i dennes väg…

Att det tagit mig kring femton år att se om Scream och närmare tio att äntligen recensera den (och dess uppföljare) beror på den enkla anledningen att jag mindes de här filmerna som otroligt överhypade. Jag ville av någon anledning minnas att Scream inte var så där värst bra egentligen och att folk som slaviskt gett den bra betyg var fulla med skit då jag – trots att jag inte sett den på väldigt, väldigt många år – fortfarande mindes alla nyckelscener, alla mordscener och filmens slut klart och tydligt i mitt huvud (vilket bör vara föga förvånande då jag såg filmen minst fyra gånger när jag hyrde den för första gången och att den gick om och om igen när jag väl lyckades köpa den på VHS). Det visade sig nu, under min omtitt av filmen, att det var jag som var full med skit och att jag borde sluta lita så pass slaviskt som jag gör – och gjort – på min skepsis gentemot (en del) filmer. Scream är en förbannat bra film, men det antar jag att du redan vet om. Jag menar, har du inte sett Scream av någon anledning har du antagligen bott i en grotta de senaste tjugo åren och kunde troligtvis inte brytt dig mindre om skräckgenren heller.

Så vad finns det egentligen att säga om Scream som inte redan sagts en miljon gånger tidigare? Inte speciellt mycket, antar jag. Att påpeka hur Scream’s karaktärer är självmedvetna; att filmen refererar till tonvis av gamla skräckfilmer (Halloween, Friday The 13th, A Nightmare On Elm Street, I Spit On Your Grave, The Town That Dreaded Sundown, Prom Night och så vidare); att samtidigt som den skojar med klyschorna och reglerna för slasherfilmer (i synnerhet) så hyllar den dem också; att den svarta humorn avvägs bra (nästan perfekt) med de ganska våldsamma dödsscenerna och att Wes Craven och Kevin Williamson här har skapat skräckfilmshistoria vore att återupprepa det som alla andra sagt tidigare. Uh.. ops.. det jag menar är att Scream kan liknas vid filmer så som Halloween, Friday The 13th och A Nightmare On Elm Street; alla har pratat om dem till döds och att komma med någonting nytt om dem utan att återupprepa något någon annan redan har sagt vore fullkomligen omöjligt.

Så för att summera: Scream är en bra, välspelad, kul och underhållande slasherfilm som förtjänar all den hyllning den fått. Även om den inte levererade speciellt mycket nytt till genren så gav den en ordentlig kickstart åt den och satte slashergenren på kartan för en andra gång – och fick dessutom upp mina ögon för en genre som jag tjugo år senare skulle gräva ner mig i fullkomligen. Om du mot förmodan har missat Scream, varför sitter du här och läser? Iväg med dig och se den. Rekommenderas.

The Omen (2006) av J

Robert (Liev Schreiber) och Katherine Thorn (Julia Stiles) verkar ha allt. De är lyckligt gifta och de har en stadig ekonomi tack vare Robert’s jobb som diplomat i Italien, men de vill inget hellre än att få barn – vilket de väntar. Men kort efter förlossningen dör deras son. Robert blir kontaktad av en präst vid sjukhuset som erbjuder dem att ta en frisk nyfödd pojke vars moder precis har dött i barnsäng. Utan att berätta för sin fru tackar han ja till erbjudandet. Pojken ges namnet Damien. Detaljerna kring barnets födsel förblir hemliga.

När Robert utnämnd till amerikansk ambassadör för Court of St. James i Storbritannien, efter att den förra ambassadören omkom i en bisarr olycka, flyttar familjen Thorn till en stor herrgård strax utanför London. Fem år senare börjar mystiska dödsfall och märkliga omen att inträffa kring familjen, vilket gör att Robert sakta men säkert blir varse om att gossen han tog med sig från det italienska sjukhuset inte är som alla andra pojkar och om den fruktansvärda ondska som ruvar bakom Damien’s (Seamus Davey-Fitzpatrick) oskyldiga ansikte…

Det här är första gången jag har sett The Omen remaken (som hade världspremiär den 6 Juni, 2006) på nära tio år. Jag kommer inte ihåg vad jag tyckte om den vid min första titt och det spelar väl egentligen ingen roll då jag efter den här titten tycker att det är en helt okej remake. Den gör ungefär samma sak som originalfilmen och många scener är direkt tagna ur den filmen, men vissa ändringar här och där har gjorts och berättelsen är väl på sätt och vis uppdaterad för att filmen ska passa in år 2006. Skådespelarna är bra (även om jag tycker det är lustigt att Liev Schreiber gör en Gregory Peck och har i stort sett samma ansiktsuttryck under majoriteten av filmen) och effektmässigt ser det bra ut för att vara en film som har tio år på nacken. Originalet förlitade sig en hel del på en tät och tryckande atmosfär och stämning. Remaken försöker väl på sig det till en viss del men förlitar sig samtidigt på en handfull jumpscares som fungerar föga; har man sett skräckfilm förr så kan man förutse dem ganska enkelt.

The Omen från 2006 kanske inte var en speciellt nödvändig remake, men den är samtidigt inte speciellt dålig heller. Kort sagt så finns det betydligt mycket sämre remakes där ute.

Repo Men av H

Jude Law och Forest ”Sne-öga” Whitaker är i framtiden återtagare (”repo men”) som jobbar för ett företag som tillverkar kroppsdelar. Kan du inte betala räkningen för ditt organ, så kommer de och plockar ut det. Om du överlever eller inte är inte deras problem. Laws flickvän gillar inte hans jobb och vill att han ska välja mellan jobbet och familjen, och just som han ska till att välja familjen råkar han ut för en olycka och får ett artificellt hjärta. Detta har han dock inte råd att betala om han inte jobbar…

Periodvis är filmen riktigt bra. Tyvärr åker den upp och ner i tempot som en jävla jojo ungefär varje kvart, vilket gett filmen ett oförtjänt rykte att vara tråkig. Den skulle dock definitivt må bra av en kapad kvart-tjugo minuter. Slutresultatet blir en halvrekommendation om man gillar lite action, lite halvsvart humor och lite halvdystopisk sci-fi. Lite halvt. Kul info: Liksom hon i ”Hanna” har Whitaker studerat stridskonst under Dan Inosanto.

Repo Men av J

I en nära framtid har den mänskliga rasen äntligen kommit fram till en lösning på hur man ska förlänga och förbättra våra liv; genom högt sofistikerade och svindyra mekaniska organ. Baksidan med dessa medicinska genombrott är att om du inte betalar din räkning skickar företaget bakom de mekaniska organen, The Union, iväg så kallade ”återtagare” för att hämta tillbaka organen – utan någon som helst tanke på om du överlever eller inte. En skuld är en skuld helt enkelt…

Den före detta soldaten Remy (Jude Law) är en av de bästa återtagarna hos The Union, men efter att ett uppdrag gått snett – med resultatet att Remy’s hjärta slutat slå – vaknar han upp i en sjukhussäng med The Union’s senaste mekaniska ersättare för hjärtan… och en fläskig räkning. När han inte kan betala skickar The Union deras hårdaste agent efter honom – Remy’s gamla partner Jake (Forest Whitaker).

Repo Men börjar bra och fortsätter så en stund, men dalar en bit in, för att sedan ta sig upp igen, för att sedan dala.. och så håller filmen på mer eller mindre rakt igenom. Actionscenerna är hyfsat underhållande och våldsamma, med en extra skvätt CGI-blod och sekvenserna där emellan är mest sega och gaggiga. Det pratas, pratas och så pratas det lite mer och det känns som att snacket inte leder någon direkt vart. Speltiden är alltså åt helsike för lång och när filmen väl närmar sig slutet lyfter man ögonbrynet lite och får sig ett in-your-face-avslut som gör att ungefär halva filmen blir rent av onödig.

Skådespelarna är helt okej och Jude Law är bra i huvudrollen. Forest Whitaker går runt och ser aspackad ut med ett öga halvt igenstängt genom större delen av filmen (i vanlig ordning) och gör hyfsat ifrån sig. Liev Schreiber ser vi som stygging och Alice Braga (som även är med i Predators) ser vi som Law’s anhängare. Vi ser även John Leguizamo i en kort roll som.. öh.. ”blodsugare”. Han dör som vanligt.

Repo Men är en helt okej film – tack vare actionsekvenserna, resten är rätt segt och mindre intresseväckande.