Helt Perfekt Glob

Mother’s Day (2010) av J

Efter att ett bankrån har gått käpp rätt åt skogen beger sig de tre bröderna Ike (Patrick John Flueger), Addley (Warren Kole) och Johnny (Matt O’Leary) till deras barndomshem i förhoppning att kunna söka skydd hos sin mor samtidigt som en orkan håller på att driva in över staden. Men väl där upptäcker de att deras mor har blivit vräkt från fastigheten och att huset numer ägs av paret Beth (Jaime King) och Daniel (Frank Grillo), som har en grupp vänner över för festligheter i deras orkanbunker under huset. Bröderna bestämmer sig för att ta gruppen som gisslan allt medan de försöker att komma på ett sätt att ta sig ut ur landet och när Mor (Rebecca De Mornay) slutligen kommit hem igen, väntar en blodig och sadistisk natt av terror.

Mother’s Day remaken från 2010 är ett bevis på att remakes faktiskt kan vara bra, även om den här filmen hade kunnat stå helt på sina egna ben utan att ha några som helst kopplingar till originalfilmen från 1980. Medan originalfilmen från 1980 är en backwoods-slasher är dess remake från 2010 en regelrätt home invasion film och likheterna mellan de två filmerna är ganska minimala, så när som på några enstaka referenser här och där. Hur som helst så är filmen som sagt bra. Det rör hela tiden på sig, filmen är välspelad (Rebecca De Mornay är i synnerhet fantastisk som Mor) och det märks att det fanns en betydligt fläskigare budget bakom filmen mot vad de hade när de gjorde originalet. Något jag gillar med den här remaken också är att den har en betydligt mörkare ton och atmosfär mot vad originalet hade,

I regisstolen satt Darren Lynn Bousman, som även regisserade Saw II, Saw III och Saw IV och som också hade ett finger med i antologifilmen Tales Of Halloween. Charles Kaufman (originalets regissör) och hans bror Lloyd Kaufman (en av grundarna till filmbolaget Troma) medverkade som producenter här och dyker även upp i varsin liten cameo. Jaime King såg vi i Sin City filmerna, My Bloody Valentine remaken och Silent Night från 2012 medan Frank Grillo medverkade i bland annat The Purge: Anarchy och The Purge: Election Year, men också i Captain America: The Winter Soldier, Captain America: Civil War och Avengers: Endgame. Rebecca De Mornay minns jag bäst från The Hand That Rocks The Cradle från 1992.

Jag kommer högst troligen att se om den här filmen fler gånger, så jag ger Mother’s Day remaken en tumme upp och en rekommendation.

Mother’s Day av J

De tre vännerna Abbey (Nancy Hendrickson), Jackie (Deborah Luce) och Trina (Tiana Pierce) har varit vänner sedan de gick i skolan men har sett till att hålla kontakten med varandra efter att de tog examen. Varje år träffas de för att hitta på någonting kul tillsammans och i år ska de bege sig ut i skogen för att campa – vilket kommer visa sig bli ett ödesdigert misstag. De tre vännerna blir under sin vistelse i skogen kidnappade av de två bröderna Ike (Frederick Coffin) och Addley (Michael McCleery) och blir medtagna till brödernas hus, där Mamma (Beatrice Pons) väntar…

Jag minns inte när jag hörde talas om Mother’s Day för första gången, men det kan ha varit någon gång under tonåren då jag införskaffade mig en hel bunt med Troma filmer på VHS. Likt alla andra VHS-releaser var det så klart trailers före själva filmen och det skulle inte förvåna mig ett dugg om trailern för Mother’s Day var med på någon av de kassetterna då det alltid följde med tre till fyra trailers för andra Troma releaser på varje kassett. I alla fall så har jag alltså nu slutligen beskådat Mother’s Day och den visade sig inte alls vara så som jag trodde att den skulle vara.

Jag hade fått för mig att Mother’s Day skulle vara en supercheesig, bonkers och ultra-trashig inbreed- och backwoods-slasher och visst är den väl det till en viss del, men inte alls på den nivån jag trodde att den skulle ligga på. Filmen visade sig också vara hyfsat välspelad och faktiskt väldigt välgjord med tanke på den knapra budget Charles Kaufman (Troma’s Lloyd Kaufman’s bror) och hans team hade för att göra den. Hur som helst så tyckte jag att filmen till en början var sådär; jag var inte nämnvärt imponerad, men allt eftersom filmen fortlöpte föll den mig bara mer och mer i smaken och när så sluttexten började rulla hade min åsikt vänt. Filmen har sina cheesiga stunder och är fullkomligen bonkers, men den lyckas ändå med konststycket att inte slå skämten över huvudet på tittaren samtidigt som den är genuint spännande till och från.

Jag kommer högst troligen att återkomma till den här filmen fler gånger i framtiden. Mother’s Day får en tumme upp från mig och en rekommendation.

Sharknado 4: The 4th Awakening av J

Det har gått fem år sedan den senaste cyklonen med hajar i slog till mot det amerikanska fastlandet. Tack vare deras revolutionära atmosfärstabilisatorer som de kallar Astro-Pods har forskningsföretaget Astro-X lyckats utplåna de fruktade cyklonerna innan de har hunnit tillta i styrka.

Fin (Ian Ziering) och hans kusin Gemini (Masiela Lusha) är på väg till Las Vegas för en familjeåterförening, nöjen och avkoppling. Men kort efter deras ankomst tilltar en storm strax utan för Vegas som snabbt byggs upp till en sandcyklon som inte bara ödelägger stora delar av staden utan drar även med sig alla hajar som simmade i en stor tank utanför det nyöppnade hotellet Shark World för att sedan sätta kursen mot Kansas – där Fin’s yngste son befinner sig hos sin farmor.

Sharknado 4: The 4th Awakening toppar den tredje Sharknado filmen med hästlängder. Likt sin föregångare är även den här filmen en ren självparodi, men till skillnaden från den så försöker även den här filmen att parodisera och referera till andra filmer – som till exempel Star Wars, The Texas Chainsaw Massacre, The Wizard Of Oz, Christine och Terminator. En del av referenserna måste jag medge fungerar ganska bra och fick mig att skratta till, medan andra inte fungerar alls och känns bara väldigt trötta (så som inledningen).

Utöver allt det här så fungerar filmen ungefär lika dåligt som sina föregångare. Den har usla effekter, huvudkaraktärer som är odödliga oavsett vad de än blir utsatta för och ett manus som är menat att vara idiotiskt vilket i sin tur blir väldigt tröttsamt, väldigt snabbt. Skådespelarna håller ungefär samma nivå som de tidigare filmerna och de gör överlag ett bra jobb trots det störtlöjliga manuset de hade att jobba med.

Jag har inte så mycket mer att tillägga om den fjärde Sharknado filmen. Den har några få stunder då den blänker till lite grann men är överlag en riktig skitfilm som sina föregångare.

The Feed av J

Den väldigt populära realityshowen Ghost Chasers ska påbörja sitt fjärde år på TV och för att fira detta har gänget i Ghost Chasers bestämt sig för att sända deras jubileumsshow live från den beryktade Brenway biografen i Chatham, Pennsylvania – en biograf med ett tragiskt och våldsamt förflutet som sägs vara hemsökt.

Gänget låser in sig i byggnaden, släcker ned ljusen och påbörjar sina paranormala undersökningar, vilket snart visar sig vara ett stort misstag…

The Feed är en skräckfilm med en budget på cirka femtontusen dollar som släpptes 2010 i form av en mockumentär/found footage film. Hela filmen är uppbyggd som ett riktigt spökjägarprogram och har även då och då fejkade reklamavbrott, vilket är en kul idé som gjorts både före och efter den här filmen. Alla lär väl veta att de flesta av dessa program är fejk och billig underhållning, men vad skulle hända om ett riktigt team med spökjägare plötsligt kom ansikte mot ansikte med riktiga, ursinniga andar som vill dem ont? På riktigt? Det är den frågan filmen ställer och idéen bakom den är både intressant och underhållande – till en början.

Ungefär halvvägs igenom dyker en effekt upp som förstörde hela filmen för mig. Jag förstår att de gjorde det bästa de kunde med de pengarna de hade, men var det verkligen nödvändigt att ha med en så pass uppenbar effekt? Den sticker ut som en sårig tumme och gör att hela filmen faceplantar ordentligt för att sedan tappa momentumet fullständigt fram till de sista två minuterna av speltiden (som faktiskt blir ganska creepy). Skådespelarinsatserna kan jag emellertid inte klaga på då de faktiskt var ganska bra för att vara en så pass liten produktion som det faktiskt är.

Överlag skulle jag säga att The Feed är.. eh.. okej, antar jag. Det finns sämre filmer i den här subgenren, även om den här står och vickar på kanten.

Night Of The Dark Full Moon (aka Silent Night, Bloody Night) av J

Butler herrgården är en av ortens mest beryktade hus efter att dess ägare – tillika grundare – Wilfred Butler (Philip Bruns) dog efter en mystisk olycka. Många år senare dyker Wilfred’s barnbarn Jeffrey Butler (James Patterson) upp för att sälja sin morfars hus till kommunen som har planer att demolera huset och jämna platsen med marken. Men någon har andra planer – någon som gömmer sig inne i huset, som lyssnar, observerar och väntar. Någon som är ute efter blod, någon som har ihjäl alla som kommer i närheten av den gamla herrgården…

Night Of The Dark Full Moon är en proto-slasher som spelades in 1970 men låg på hyllan fram till 1972 då den gick upp på bio. Filmen har döpts om till Silent Night, Bloody Night och är även känd som Death House, arbetstiteln för filmen var Zora. 2015 släpptes en uppföljare till filmen med titeln Silent Night, Bloody Night 2: Revival och är lite av en obskyr film att få tag på, vilket gjort att den är snuskigt dyr att köpa på skiva – vilket också är anledningen till att jag inte kommer recensera den… i alla fall inte just nu.

Hur som helst, Night Of The Dark Full Moon/Silent Night, Bloody Night är en helt okej proto-slasher. Skådespelarna är överlag ganska bra och manuset är hyfsat intressant, med ett slut som kräver att tittaren hänger med i filmen. Filmen osar 70-tal och jag blev smått förvånad över hur grafiskt ett av de första morden i filmen var, vilket förde mina tankar till den tidens exploitationfilmer – vilket filmen i det stora hela egentligen är.

Dvd utgåvan av filmen från Stax Entertainment var väldigt grynig, mörk och såg till större delen ut som en VHS-transfer. I vissa scener var det så mörkt att man knappt kunde urskilja vad fasen som hände och vissa dialoger gick knappt att urskilja vad de sa tack vare den usla ljudmixningen. Vinegar Syndrome släppte för två år sedan en gratis utgåva av filmen (då filmen är i public domain) i form av en uppfräschad 720p videofil man kunde ladda ned från deras hemsida – vilken de verkar ha tagit bort nu. Så vill man se filmen i bra kvalité får man nog dessvärre vända sig till internetpiraterna… eller införskaffa Film Chest utgåvan av filmen som tydligen ska vara en en bra remaster av filmen.

Nåja, överlag tycker jag som sagt att filmen var okej. Den hade sina stunder och nog finns det sämre filmer från samma tidsperiod än den här.

Old 37 av J

De två bröderna Darryl (Bill Moseley) och Jon Roy (Kane Hodder) driver ett skrotupplag i utkanten av en liten stad som de har tagit över efter sin far. Det är emellertid inte allt de har tagit över efter honom. Deras far var nämligen ett fullblodigt psykfall som klädde ut sig till ambulansförare och gav sig på offer vid trafikolyckor när han fick chansen och de två bröderna verkar gå i hans fotspår. De har nu satt siktet på en grupp ungdomar som har tagit det käraste de hade ifrån dem och de är ute efter hämnd.

Om en regissör väljer att utge sig själv som pseudonymen Alan Smithee är det aldrig ett bra tecken. Anledningen till det här valet kan bero på en variation av saker, men det bottnar oftast i att regissören inte är nöjd med slutprodukten. Christian Winters regisserade Old 37 men om du tittar på IMDB så ser du att Smithee står som regissör. Det är inte ett lovande tecken.

Jag kan ärligt talat förstå att Christian Winters, vem han nu än är, valde att använda sig av pseudonymen Alan Smithee. Old 37 är en gräslig film. Manuset är uselt och dialogen är horribel. Karaktärerna beter sig som lobotomerade idioter och jag kunde under filmens gång svära på att min IQ sakta men säkert började sjunka. Tonåringarna som är porträtterade i den här filmen är troligtvis de mest dumma, korkade och hjärndöda karaktärerna jag någonsin har sett i en film – och inte på ett underhållande sätt. Att vi som tittare ska sitta och hålla på de här totala idioterna är bara absurt. Men samtidigt som tonårskaraktärerna är totala spån har manusförfattarna Joe Landes och Paul Travers att försöka ge dem ett visst djup och utveckla dem så gott de har kunnat – vilket på sätt och vis är bra, men när det inte finns någon karaktär överhuvudtaget att hålla på så känns det bara som bortkastad tid.

Men allting är faktiskt inte skit med Old 37. Kane Hodder gör en Jason Voorhees-esk gestaltning av sin karaktär, som bär en mask av läder tack vare resultatet av en ”operation” många år tidigare och yttrar inte ett ord under hela filmen. Kane’s agerande påminner en del om hans gestaltning av Jason Voorhees då han hela tiden uttrycker sig genom sitt kroppsspråk istället för att dialog. Medan Kane är duons muskler så agerar Bill Moseley’s karaktär mer som duons hjärna och även han gör ett riktigt bra jobb, trots det lilla de två herrarna har att arbeta med. Faktum är att filmens höjdpunkter är de scener där Kane och Bill syns i bild, vilket gav ett visst uppsving åt filmen så den landar på ett marginellt ’okej’. Vi skymtar även förbi en okrediterad (han står alltså inte med i rollistan) Lloyd Kaufman i en väldigt kort cameo.

Idéen bakom Old 37 är inte heller så dum. Jag menar, tänk dig själv att du är med om en bilolycka och du ringer 112 (911 i filmen givetvis) för att få hjälp. Kort därpå dyker en ambulans upp med främlingar du inte har en aning om vilka de är, som du litar på just för att de är klädda som ambulanspersonal. Hur skrämmande hade det inte varit om det plötsligt visar sig att de som dykt upp är två fullblodsgalningar som är inte alls är ute efter att hjälpa dig utan är där för att se till att avsluta det bilolyckan inte lyckades med? Som sagt, idéen bakom filmen är inte dum, men utförandet (manusmässigt) är horribelt.

Old 37 har några ljuspunkter men är överlag smärtsamt dålig. Jag tycker det är synd att två så pass talangfulla skådespelare som Bill Moseley och Kane Hodder tar sig ann roller i såna här skitfilmer. Old 37 är en av de sämsta filmerna jag har sett på mycket länge och enda behållningen i filmen är de scener där dessa två herrar medverkar i, resten är skit. Hade filmen koncentrerat sig betydligt mer på deras karaktärer hade den troligen blivit mycket bättre då jag inte kunde brytt mig mindre i de korkade ungdomarna. Skippa.

Return To Nuke ’Em High Volume 1 av J

Efter att en läcka inträffade vid det lokala kärnkraftverket började eleverna på Tromaville High, som låg bara någon kilometer ifrån kärnkraftverket, i den lilla staden Tromaville, New Jersey, att muteras. Det hela resulterade snart i en total ödeläggelse av både skolan och kärnkraftverket.

Platsen där kärnkraftverket stod städades upp något så när och istället byggdes det där en fabrik av den organiska matkedjan Tromorganic Foodstuffs Conglomerate, för att förse den nu mer återuppbyggda skolan Tromaville High med lunchmat. Dessvärre har det slunkit med radioaktivt avfall som inte städats undan ordentligt med i lunchmaten vilket snart resulterar i att skolans bögmusikband muteras till det hänsynslösa ligistgänget The Cretins, som i sin tur börjar att terrorisera skolan. Det är nu upp till ungdomarna Chrissy (Asta Paredes) och Lauren (Catherine Corcoran) att slå tillbaka mot The Cretins och rädda skolan från en total undergång.

Även om Return To Nuke ’Em High Volume 1 är den fjärde filmen i serien av Class Of Nuke ’Em High filmerna så skippar den likt The Toxic Avenger IV de två föregående uppföljarna och fungerar som en direkt uppföljare till den första filmen, men är samtidigt på sätt och vis en remake av den första. Det lustiga med filmen är att redan år 2000 var det snack om att en fjärde film i serien skulle göras men av någon anledning skrotades projektet strax efter tillkännagivandet. Vi fick vänta hela tretton år till innan vi äntligen fick återse Tromaville High och galenskaperna som utspelar sig där… och de lyckades.

Return To Nuke ’Em High Volume 1 får film nummer två och tre att blekna bort i minnet och levererar snusk, våld, äckel och många, många rejäla gapflabb i sann Troma-anda. Filmen är så klart B rakt igenom och emellanåt ser effekterna skrattretande ut, men det är samtidigt det som är charmen med den. Om jag inte misstog mig helt heller har de snott en scen från The Toxic Avenger och lagt in där en bil voltar och sedan exploderar, vilket är en scen som har återanvänts i flera andra Troma-filmer.

Egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga här; hela filmen skriker Troma med stora bokstäver och har man sett filmer från dem tidigare vet man exakt vad man har att vänta även här. Jag, som är ett stort fan av många Troma filmer, föll pladask och kommer nu ivrigt att invänta Volume 2 då den här filmen, tyvärr, slutar med en något bisarr cliffhanger. Hur som helst; en klar rekommendation till Troma fans där ute.

Läs gärna mina recensioner av de tre första filmerna också. Ni finner dem här, här och här.

Gamer av J

I en nära framtid har en ny typ av datorspel utvecklats – Society – där spelaren kontrollerar en riktig människa och kan leva ut sina fantasier på ett ännu mer realistiskt sätt. Det dröjer inte länge förrän Society får en brutalare version av sig i form av spelet Slayers – där spelarna kontrollerar fängelsekunder och där spelet går ut på att döda eller bli dödad.

Tack vare sin spelare Simon (Logan Lerman) har den morddömde Kable (Gerard Butler) kommit längre än någon annan i spelet och är väldigt nära sin frigivning. Men spelets skapare, den excentriske Ken Castle (Michael C. Hall), har ett dolt motiv och kan inte riskera att Kable friges…

Den första halvan av Gamer för mina tankar till lite andra filmer i samma stuk, speciellt Death Race med Jason Statham i huvudrollen. Konceptet med att fångar används som dockor för att underhålla omvärlden blir oftast underhållande – och det är det även i Gamer. Den andra halvan mynnar lite mer ut i en vanlig actionrulle och den resterande speltiden av filmen blir rätt förutsägbar – även om det inte spelar någon som helst roll.

Förväntar man sig en film med djup story och invecklade twistar får man leta efter något annat, då Gamer koncentrerar sig till större delen på tung action – med undantag på lite dialogscener som för storyn vidare. Skådespelarna är riktigt bra, tempot är högt (till större delen åtminstone) och speltiden på 90 minuter känns alldeles lagomt för den här typen av film. Framför kameran ser vi (utöver Butler, Lerman och C. Hall) Alison Lohman (Send Me To Hell), John Leguizamo (Spawn, Repo Men, Land Of The Dead), Ludacris (Max Payne, Fast Five), Terry Crews (Terminator Salvation, The Expendables) och en kort kameo av Lloyd Kaufman (en av grundarna av Troma, medverkat i en jävla massa av deras produktioner), som man kan se om man har ögonen med sig.

Gamer är en bra actionfilm som förnöjer den actionsugne. Ni andra kan gå och lägga er. Rekommenderas.

Orgazmo av J

När den kristne unge mannen Joe Young (Trey Parker) är ute och predikar gör han misstaget att välja regissören Maxxx Orbison’s (Michael Dean Jacobs) hus, som säger åt sina vakter att döda ”idioten vid dörren” som sabbade scenen de höll på att spela in. Joe i sin tur lyckas avvärja deras attacker med sina kunskaper inom kampsport, vilket imponerar på Maxxx som erbjuder honom huvudrollen i filmen han håller på att spela in: Orgazmo, som handlar om en sex superhjälte som slåss mot brottslighet med sin Orgazmorator och ChodaBoy, hans medhjälpare.

Joe tar, även om det strider mot hans tro, emot jobbet så att han kan betala för bröllopet han och hans flickvän planerat – som han inte berättar hela sanningen för om vad det är för roll han egentligen fått. Men när filmen blir en större succé än vad han räknat med och när han upptäcker att Ben (Dian Bachar), som spelar ChodaBoy i Orgazmo, har skapat en riktig Orgazmorator, börjar Joe inse vilken situation han har satt sig i.

Jag tror inte skaparna (och idioterna) bakom South Park – Trey Parker och Matt Stone – behöver någon närmare introduktion. Kanske inte heller deras film Orgazmo från 1997 behöver det heller för den delen. Orgazmo är hur som helst en sjukt rolig komedi där Parker och Stone blåser på med sin vanliga humor och gillar man deras andra produktioner (så som South Park och Team America: World Police) lär man inte bli besviken här heller.

Jag såg Orgazmo runt 1999 för första gången och har inte sett den igen förrän nu och jag måste nog säga att den faktiskt håller måttena än idag – även om jag kanske mindes den som lite mer snuskig än vad den faktiskt är. Nåja. Har man inte sett Orgazmo har man missat något och bör ta och införskaffa den asap. Rekommenderas.

Terror Firmer av J

Den blinde lågbudget regissören Larry Benjamin (Lloyd Kaufman) har det inte lätt under inspelningen av sin senaste film, Terror Firmer. Som om det inte vore nog med problem att hans team är en bunt kåta, korkade och uppkäftiga idioter som enbart orsakar kaos på inspelningen, det springer dessutom runt en blodtörstig galning på inspelningsplatsen och dödar folk på de mest groteska och våldsamma sätt som kan tänkas. Vem är den mystiske mördaren? Och vad är dennes motiv? Och vad kommer det bli kvar av filmteamet?

Jag såg den här fina Troma filmen året efter den släpptes och älskade den. Ett par år senare (typ 3, 4 år eller så) köpte jag hem den på VHS och kikade på den på nytt och älskade den fortfarande. Nu, 13 år efter dess release och 12 år efter min första titt på den, kan jag säga att jag tycker den är fortfarande lika awesome som första gången jag såg den.

Många gapskratt, en hel del äckel, gore och blod och mycket lättklädd hud erbjuds i Terror Firmer och gillar man Troma-produktioner överlag är det här ett måste. Gillar man inte Troma-produktioner är det nog bäst att man håller sig ifrån den här filmen, den är (som med Poultrygeist: Night Of The Chicken Dead) ett bra exempel på när Troma är som bäst; blodigt, våldsamt, humoristiskt och en rejäl B-filmsproduktion over all.

Avrundningen blir; rekommenderas till goresugna tittare, ni andra kan se någonting annat. Så det så.