Helt Perfekt Glob

Mortuary av J

Christie (Mary Beth McDonough) har lidit av fasansfulla mardrömmar och sömngång sedan hennes far drunknade i familjens swimming pool. Hon är övertygad om att hennes fars blev mördad, men ingen tror henne och snart inser hon att någon i en svart huva förföljer henne. Tillsammans med sin pojkvän Greg (David Wysocki) börjar hon att undersöka saken och inser snart att alla spår leder till det lokala bårhuset…

Mortuary från 1983 har troligtvis en av de mest missvisande posters som någonsin gjorts för en film. Har man ingen större koll på film överlag är det nog lät att tro att filmen är en zombiefilm när den i själva verket är en slasherfilm. Hur som helst så är jag lite kluven kring den här filmen. Filmen är välspelad och jag gillar ju Bill Paxton (som troligtvis är filmens starkaste kort), Lynda Day George och Christoper George som alla dyker upp här i viktiga roller, samtidigt som filmens slutkläm är underhållande (i synnerhet den sista framen i filmen, som jag inte alls var beredd på). Men jag hade ärligt talat svårigheter att låta bli att börja pilla på telefonen istället för att koncentrera mig på filmen tack vare det sävliga tempot den hade. Den är bitvis extremt långsam och dess body count är förvånansvärt låg för att vara en slasherfilm från 1983, så att det är lång tid mellan morden kommer nog knappast som någon större chock. Att mördarens identitet dessutom är extremt enkel att klura ut gjorde inte saken så mycket bättre heller då det effektivt dödade spänningen, i alla fall för min del.

Nå. Jag tyckte överlag att Mortuary var en rätt meh film; den har definitivt sina stunder och är välgjord, men det är ingenting jag kommer ha speciellt bråttom att se om.

Cruise Into Terror av J

En grupp människor bordar ett kryssningsfartyg som ska sätta kursen mot den mexikanska bukten. Ombord på båten är en forskare som har en teori om att egyptierna segla för tvåtusen år sedan till den mexikanska bukten för att bygga en krypta och lägga någonting till vila där. När kryssningsfartygets motor går sönder inser forskaren tillsammans med de andra på båten att de inte är långt ifrån platsen där kryptan borde vara. Gruppen bestämmer sig för att dyka ner under ytan och se om de kan finna den bortglömda viloplatsen, vilket de också gör. De bärgar en egyptisk sarkofag och en del av skatterna de finner och snart börjar passagerarna ombord att bete sig mycket underligt.

Cruise Into Terror är en TV-rysare från 1978 med det då gifta paret Christopher George och Lynda Day George. Filmen är väldigt långdragen på sina ställen och ska jag vara ärlig hade jag lite svårt att hålla ögonen öppna under min titt. Det som räddar filmen från att drunkna (pun intended) är de hyfsade insatserna framför kameran som bitvis fängslar något så när. Utöver det finns det inte så där fruktansvärt mycket att hämta här. Filmen bjuder inte på tillräckligt med cheese för att man ska kunna skratta åt den och den är inte nämnvärt spännande heller. Sista sekvensen av filmens klimax är dock hysteriskt roligt och fick mig att gapflabba, vilket är litet plus i kanten antar jag.

Cruise Into Terror är väl en okej film gjord för TV egentligen. Hade de trimmat ner speltiden med en femton minuter och gjort filmens händelseförlopp lite mer intressant (alternativt mer cheesigt) hade nog filmen stått högre i kurs hos mig. Så som den är tvivlar jag dock på att jag kommer återbesöka den.

Day Of The Animals av J

En grupp turister, ledda av vildmarkguiderna Steve Buckner (Christopher George) och Daniel Santee (Michael Ansara), blir avsläppta med helikopter i vildmarken för att vildmarksvandra tillsammans. Det de inte vet är att ozonlagret har blivit så pass tunt att det gör djur som är 5000 fot ovanför havsnivån galna – och att djuren är ute efter dem.

Day Of The Animals (eller Vilddjuren Anfaller som den hette i Sverige) är en urbotat löjlig och stundtals seg skräckis, där skådespelarna (som är riktigt bra) får lov att arbeta med ett manus som till större delen bara känns jävligt utdraget. Filmen är i runda slängar 97 minuter lång och kunde lätt ha kortats ned med runt 20 minuter för att få ett bättre flyt i den. Det som fick mig att uthärda filmen var Leslie Nielsen, som rasistisk översittare och skitstövel. I övrigt en förkastlig film som tagit stryk av tidens gång. Undvik.

Läs också gärna H’s kommentar om filmen.

Mil gritos tiene la noche (aka Pieces) av J

Jag har skrivit om den här recensionen då min inställning till filmen har förändrats sedan jag skrev recensionen och för att ge filmen en rättvis recension beslöt jag mig således att skriva om den.

Polisinspektören Bracken (Christopher George) och hans kollegor får det hett om öronen i Boston då ett psycho plötsligt dyker upp och börjar slakta unga kvinnor med en stor motorsåg och tar vissa kroppsdelar från varje offer. Bracken gör en överenskommelse med skolans dekan (Edmund Purdom) och skickar in agenten Mary Riggs (Lynda Day George), för att infiltrera skolan som en tennislärare. Poliserna försöker, tillsammans med eleven Kendall James (Ian Sera), att luska ut vem den skyldige är.

Mil gritos tiene la noche – eller Pieces – är en slasherfilm och trash-klassiker från 1982 – producerad av duon Stephen Minasian och Dick Randall, producenterna bakom de två trash-klassikerna Don’t Open Till Christmas och Slaughter High, som kom två respektive fyra år efter den här. Det finns ganska mycket att säga om Pieces egentligen, men jag tänker å andra sidan inte bli långrandig. Pieces är inte en film man ska läsa om, utan se med egna ögon då det är den typen av film man knappt kan tro att den existerar om någon berättar om den.

Pieces är inte en bra film, men den är å andra sidan helt fantastiskt underhållande tack vare hur intelligensbefriad, absurd och oavsiktligt komisk den är. Jag menar, när såg du en film sist då polisen väljer att låta en elev, som borde vara misstänkt för morden, medverka och hjälpa till i utredningen? Ja, bland annat det händer i Pieces. Den engelska dubben av filmen är styltig som fan och många av dialogerna är skrattretande (och innehåller bland annat den legendariska ”BASTARD! BASTARD! BASTARD!” repliken som levereras av Lynda Day George), vilket givetvis tillför till underhållningsvärdet i filmen.

Om du är ett fan av slasherfilmer och av någon outgrundlig anledning inte sett Pieces – vad väntar du på? Pieces är en legendarisk guldgruva av cheese och trash och bör falla de flesta entusiaster av slasherfilmer i smaken. Rekommenderas.