Redan kort efter att jag hade skrivit min recension där jag jämförde bok och film av skräckhistorien Cujo, av Stephen King, lyckades jag lägga labbarna på Pet Sematary – eller Jurtjyrkogården som den hette i Sverige – vilket också blir min nästa recension där jag jämför bok och film, så klart. Jag börjar, återigen, med boken.
Louis Creed, en läkare ifrån Chicago, flyttar till ett hus strax utanför den lilla staden Ludlow, Maine, med sin familj; hans fru Rachel, deras två unga barn Eileen (”Ellie”) och Gage, och Ellie’s katt, Winston Churchill (”Church”), då han fått ett nytt jobb på universitetet i Maine. Strax efter deras ankomst blir de välkomnade av deras nya granne, den gamle mannen Jud Crandall – som också ger ett varningens ord om att vägen utanför deras hus är hårt trafikerad av fortkörande lastbilar som kommer ifrån den närliggande kemikaliefabriken. Några veckor senare tar Jud med sig hela familjen Creed in i skogen bakom deras nya hus och leder dem till en liten skogsglänta som används som en djurkyrkogård, där stadens barn begraver sina döda husdjur.
Senare samma år, när resten av familjen är på besök hos Rachel’s föräldrar under Thanskgiving, blir Church påkörd av en lastbil. Jud, som står i skuld till Louis efter att han lyckats rädda Jud’s fru Norma under Halloween, bestämmer sig för att återbetala Louis och tar med honom till djurkyrkogården i skogen – och bortom den, till Micmac indianernas begravningsplats. Louis följer Jud’s instruktioner och begraver katten på den gamla begravningsplatsen. Dagen därpå kommer Church tillbaka, till det yttre den samma men ändå förändrad på något kusligt sätt. Några månader senare inträffar det otänkbara; Gage, som nyligen lärt sig att gå, blir överkörd av en lastbil ute på vägen. Förkrossad över sin sons död börjar Louis överväga att begrava Gage på Micmac indianernas begravningsplats, även om han troligtvis kommer vara förändrad när han kommer tillbaka. Men en förändrad son är väl bättre än ingen son alls….. eller?
Efter att ha läst klart Pet Sematary skummade jag igenom lite recensioner och kommenterar om boken och de flesta pekar på samma sak: Pet Sematary är skitläskig, gripande och obehaglig. Orsakerna till att de tycker så varierar. Personligen tycker jag att boken är en rätt stor axelryckning till större delen…
Till att börja med händer det inte så där värst mycket i boken egentligen. Folk målar upp boken som en riktig skräckis som fängslar läsaren från början till slut, när den i själva verket är mer en långsamtgående berättelse om det många fruktar; döden – som vi bemöts av ur flera synvinklar boken igenom. Skräckbiten känns ganska utelämnad fram till slutet av boken, även om King har slängt in bitar här och där boken igenom som får nackhåren att stå givakt. Men den skräck boken saknar blir utfylld med de gripande händelser som inträffar ungefär i mitten av boken.
Missförstå mig rätt; jag tycker Pet Sematary är en väldigt bra bok, men jag tycker samtidigt att det är fel att måla upp den som en isande skräckhistoria, för det är det verkligen inte. Fokuset ligger mer på en gripande berättelse om en familj som slås i spillror tack vare onda krafter (vad vi kan anta iaf) än på en skrämmande och spännande sådan. Hur man sedan definierar skrämmande och spännande är ju någonting helt annat.
Karaktärerna är, så klart, välskrivna och får, så klart, tid att utvecklas (det är ju trots allt en Stephen King bok). Men även om det finns flera karaktärer i boken följer vi till större delen Louis och händelserna som inträffar runt honom, med undantag för ett par stycken kapitel mot slutet av boken. Detta ger oss, så klart, en inblick i hur Louis förändras under bokens gång; han börjar någonstans och slutar någonstans.
Nåja. Jag tycker ändå Pet Sematary boken är bra, även om den inte riktigt var som jag trodde att den skulle vara. Det är en stark och gripande historia om ett ämne många gärna inte talar speciellt mycket om och som de flesta skjuter framför sig, samtidigt som King har lagt in sin egna lilla touch till det hela.
Storyn är så klart den samma i filmen som i boken, men även om det faktiskt var Stephen King som skrev screenplayet för Pet Sematary finns det en del förändringar i filmen jämtemot boken. Exempelvis har Jud ingen fru i filmen, Eileen heter Ellie i filmen och mot slutet av filmen berättar Eileen för sina morföräldrar om Pascow istället för sin mor, som hon gjorde i boken. Dessutom är flera partier i filmen antingen nedkortade eller helt borttagna, vilket fick mig, som har läst boken nyligen, att haja till lite grann. Nåväl…
Även om jag tyckte att boken var lite gaggig här och där så saknar jag det helt plötsligt i filmen. Det känns som att vissa scener hade behövt vara längre och mer utvecklande än vad de är. Å andra sidan, who cares? Inte jag iaf. Jag såg Pet Sematary för första gången för många år sen och har sedan dess sett den ett dussintals gånger och älskar den. Det är en läbbig filmatisering av boken som, i mitt tycke, står sig än idag förbannat bra.. om man kan bortse ifrån de helt fantastiskt utdaterade effekterna som dyker upp lite här och där filmen igenom.
Skådespelarna är rätt cheesiga, större delen av dem. De som står ut ur mängden är Fred Gwynne (som gick bort i cancer 4 år efter filmen hade premiär) som Jud och Miko Hughes som spelade Gage, som båda gör utmärkta insatser i sina rollsättningar (även om Hughes var typ 2 år när han gjorde rollen som Gage). Vi skymtar även förbi Stephen King himself i en väldigt, väldigt kort roll som prälle. Dessutom kan jag inte låta bli att få ett medlidande med Hughes’ karaktär i filmen och det hugger i hjärtat på mig under scenen där olyckan inträffar och i slutet när.. ja, ni vet..
Pet Sematary filmen kanske inte är den bästa och läskigaste skräckfilmen som någonsin har gjorts, men den ligger nära mitt hjärta och jag tycker än idag om den för vad den är; en läbbig filmatisering av en bra bok av allas våran skräckfarbror Stephen King. Remake av filmen beräknas komma under nästa år (i skrivande stund).
Jämförelsen mellan bok och film:
Den största skillnaden mellan boken och filmen av Pet Sematary är nog (som med många andra filmatiseringar av böcker) händelseförloppet, likt Cujo. Många scener är antingen nedkortade eller helt borttagna, vissa är till och med omgjorda på flera punkter. Ett bra exempel är slutet, som egentligen bara påminner om det i boken men som hade varit betydligt längre än vad det är om King faktiskt följt sin egen bok.
Karaktärerna känns inte så där värst välutformade i filmen jämtemot boken, som lägger en ganska stor tyngd på just den punkten (i vanlig ordning när det gäller King). Å andra sidan kan skådespelarna också spela in på den punkten då flera av dem inte känns speciellt övertygande och till större delen rätt cheesiga. Fast, sen hade de inte speciellt mycket spelrum att utveckla karaktärerna i filmen jämtemot vad boken hade, så…
Om jag måste välja mellan bok och film blir det nog faktiskt filmen. Boken må vara bra, men jag föredrar nog faktiskt filmen då det är en regelrätt skräckberättelse, vilket inte boken är. Att den har ett visst nostalgivärde för mig spelar givetvis in lite grann också. Å andra sidan rekommenderar jag faktiskt både boken och filmen; båda har sina dåliga sidor, men samtidigt också förbannat bra.
Medan Samantha (Kate Mara) och två av hennes vänner har ett pyjamasparty berättar de spökhistorier och vandringssägner för varandra. En av dessa vandringssägner är om en lokal händelse som inträffade 1969 då den 18 åriga Mary Banner (Lillith Fields) försvann spårlöst under balkvällen och återfanns aldrig. Samantha skojar med sina vänner och säger ”Bloody Mary” tre gånger efter att ha hört berättelsen om Mary Banner. Dagen därpå är alla tre spårlöst försvunna.
