Helt Perfekt Glob

Fight Club av J

En ung man (Edward Norton) lever ett olidligt tråkigt liv och jobbar med att undersöka bilkrascher för att fastställa om bilföretaget han jobbar hos ska kalla tillbaka modellerna för att fixa problem som kan finnas med dem. Han lider även av kronisk sömnlöshet och besöker terapigrupper för de som överlevt olika sjukdomar eller andra trauman. När han möter Marla (Helena Bonham Carter), som likt honom varken är ett offer eller en överlevare, verkar hans liv bli lite mer uthärdligt.

Hans liv tar emellertid en ny vändning en dag när han möter den karismatiske tvålförsäljaren Tyler Durden (Brad Pitt) på flyget hem. Tyler verkar vara allt som han inte är och tillsammans skapar de en hemlig klubb enbart för män, där medlemmarna slåss bare knuckled mot varandra. Saker och ting börjar snart spåra ur och när han inser Tyler’s dolda agenda med klubben måste han acceptera den hemska sanningen att Tyler kanske inte är den han utger sig för att vara…

Sist jag såg Fight Club var i tonåren och om jag inte minns fel såg jag den bara en enda gång. Likförbannat kom jag ändå ihåg hur filmen slutade trots att det var nära tjugo år sedan jag såg den. Det här hade väl egentligen inte spelat så stor roll om det inte vore för det faktum att – som jag misstänker de flesta redan vet – filmen har ett slut som ska fungera som en bildlig käftsmäll till tittaren.

Vetskapen om hur filmen slutar gjorde ju inte den sämre, men med en speltid på två timmar och tjugo minuter blev den bitvis nästan outhärdlig då den är menad att vara konstig på ett sånt sätt att man ska få en känsla av ”Aha!” i slutet när förklaringen kommer – som lös med sin frånvaro tack vare att jag hade sett filmen för nästan tjugo år sedan. Dessutom tycker jag nog att uppbyggnaden i början av filmen pågick lite väl länge. Återigen, den fungerade bra första gången jag såg den i tonåren, men tack vare att jag visste vad som komma skulle så vart det mer en transportsträcka än någonting annat…

Med det sagt tycker jag att filmen är bra, men det känns samtidigt som att filmen är menad att bara ses en gång (såvida man inte har ett extremt dåligt minne). Den är sjukt välspelad och dess mörka humor fungerar överlag riktigt bra än idag, jag önskar bara att jag hade kunnat se den med ”nya” ögon och inte kommit ihåg vart allting var på väg.

Om du av någon outgrundlig anledning missat Fight Club så tycker jag att du ska se den. Det är en välgjord, skruvad och bitvis komisk thriller som vid den första titten är som att få ett knytnävslag i ansiktet – så man får väl se det som en rekommendation, antar jag.

Stage Fright av J

Center Stage sommarläger är stället för den som vill sjunga, dansa och sätta upp pjäser. Det här året har ägaren, Roger McCall (Meat Loaf), bestämt sig för att låta regissören Artie Getz (Brandon Uranowitz) sätta upp pjäsen The Haunting Of The Opera, som tio år tidigare hade blivit en succé om inte det hade varit för att huvudrollsinnehaverskan blev brutalt mördad efter första uppsättningen. Dessvärre har någon bestämt sig för att pjäsen inte ska bli av och börjar att avverka deltagarna på lägret, en efter en.

Jag blev väldigt skeptisk ett par minuter in i den här filmen då jag insåg att det var en musikal. När jag hör ordet ”musikal” blir mina ögonlock väldigt, väldigt tunga och gäspningar börjar infinna sig väldigt snabbt. Stage Fright, från 2014, visade sig dock vara en sjukt underhållande film som fick mig att både garva och faktiskt hoppa till en gång. Huruvida om filmen egentligen är menad att vara rolig eller ej vet jag inte riktigt, men jag kategoriserar den i alla fall delvis som en komedi…

Sångnumren är ingenting märkvärdigt direkt, men flera av dem fick mig att gapskratta och jag har väldigt svårt att ta hela filmen på allvar – trots att en text i början på filmen säger att filmen är baserad på verkliga händelser och att sångnumren är precis som de var i verkligheten, men att karaktärernas namn är ändrade på grund av respekt för de döda och deras familjer. Skådespelarna är riktigt bra (speciellt Meat Loaf, som brölar på i flera scener) och effekterna är superba.

Jag gillar Stage Fright. Den är lite udda mot allt annat man har sett i slashergenren (även om den här filmen också lider av en och annan klyscha) och underhåller riktigt bra hela vägen igenom. Rekommenderas.

BloodRayne av J

Rayne (Kristanna Loken), en halv-vampyr, är det stora dragplåstret på en omkringresande karnevals freakshow i Rumänien. Efter att ha lyckats fly stöter hon på en spåkärring som berättar att hennes moder blev våldtagen av vampyrernas konung – Kagan (Ben Kingsley) – som dessutom mördade modern inför Rayne’s ögon. Rayne bestämmer sig för att förgöra Kagan och beger sig iväg för att hitta tre talismaner som tillsammans kan ge henne kraften att förgöra sin fader. Under sitt sökande stöter hon på Vladimir (Michael Madsen), Sebastian (Matthew Davis) och Katarin (Michelle Rodriguez) – tre stycken vampyrjägare från Brimstone-sällskapet som också är sugna på att nita Kagan.

Okej. Jag tänker gå rakt på sak. BloodRayne är inte en direkt skitdålig film.. men det innebär så klart inte att den är bra heller. Filmens koregrafi är fruktansvärd och rent utsagt skrattretande när skådisarna springer mot varandra för att stanna upp i ett par sekunder för att sedan börja veva med svärden. Effekterna är sisådär; blodutgjutelsen är helt okej och blodet skvätter åt alla håll (om än i ganska överdrivna fontäner) vilket gör filmens actiondelar hyfsat underhållande, medans de (få) CGI-effekter som används ser förjävliga ut, i sann Boll anda. Storyn är inte överdrivet intressant och händelseförloppet kunde lätt ha kortats ner lite grann för att filmen skulle ha blivit lite snabbare i svängarna.

Skådespelarlistan innehåller ett par ”stora” B-skådisnamn (samt ett par namn som faktiskt har varit med i större produktioner ett flertalet gånger) dessutom. Kristanna Loken visar tuttarna och är sisådär som Rayne – helt okej. Ben Kingsley ser vi inte så där fruktansvärt mycket av men agerar som han brukar. Michael Madsen ser ut att bara vilja lägga sig ner och få en hjärtinfarkt när som. Matthew Davis gör ett hyfsat jobb och slickar Loken på tuttarna. Michelle Rodriguez kan inte bestämma sig för en dialekt. Udo Kier spelar nån munk eller nåt och dör i vanlig ordning. Meat Loaf spelar härligt över och verkar inte ta produktionen allt för seriöst. Och Billy Zane dyker upp i en snabb roll som Rodriguez farsa – tror jag.

Ingen av de två första (utav tre, varav den tredje kom nyligen) filmerna kan kopplas samman på något som helst sätt till spelen de är baserade på – mer än att det handlar om en halv-vampyr som heter Rayne. Mjae.. njae.. jag föredrar jag nog faktiskt spelen före den här filmen, även om den duger att dötitta på om man verkligen inte har någonting annat i filmhyllan för tillfället. Läs också gärna H’s hyfsat korta recension av filmen här.