Helt Perfekt Glob

Mad Max Beyond Thunderdome av J

Efter att hans fordon och alla hans ägodelar blir stulna av den excentriske piloten Jerediah (Bruce Spence) och hans son Jerediah Jr. (Adam Cockburn) anländer Max Rockatansky (Mel Gibson) till ökenstaden ”Bartertown”, som är till synes styrd av Aunty Entity (Tina Turner), där folk som lever i det postapokalyptiska Australien kan byteshandla mat, vatten, vapen och utrustning. Men bakom kulisserna pågår en maktkamp mellan Aunty Entity och duon Master Blaster (Angelo Rossitto och Paul Larsson), som bestämmer över ett underjordiskt metanraffinaderi beläget under ”Bartertown” som drivs av avföring från grisar som i sin tur ger ström till staden.

Max blir hyrd av Aunty Entity till att provocera fram en strid med Blaster i den så kallade ”Thunderdome”; en gladiatorarena där två män går in, men bara en går ut. Men efter att ha brutit deras kontrakt blir Max utvisad ut i öknen för att dö, men får hjälp från ett oväntat håll i form av en grupp barn som överlevt i en flygplanskrasch under kärnvapenkriget som inträffade för många år sedan.

Mad Max Beyond Thunderdome (eller Mad Max bortom Thunderdome, som den hette i Sverige) är den tredje och var menad att bli den sista Mad Max filmen (vilket det också var fram till 2015 när Fury Road släpptes). Ärligt talat tycker jag att det här är den svagaste av dem av en enkel anledning; den känns mer riktad mot yngre publik (12, 13 år) än en vuxen, som de två tidigare filmerna var helt riktad mot. Filmen var emellertid från början inte ens meningen att bli en ny Mad Max film heller, utan den skulle vara en postapokalyptisk variant av Lord Of The Flies där en stam med barn och ungdomar blir hittade av en vuxen. Den blev den tredje Mad Max filmen då filmseriens regissör och en av dess skapare, George Miller, fick förslaget att Max kunde vara den vuxna personen som fann barnen. Med det sagt så tycker jag inte att filmen är dålig, nej, men den hade kunnat varit så mycket bättre än vad den är. Barnelementet i filmen känns väldigt forcerat och rent av onödigt helt enkelt.

Filmen är hur som helst välspelad och de actionscener som förekommer är fortfarande imponerande (åtminstone fram mot slutet av filmen), även om det är längre mellan dem mot hur det var i Mad Max 2. Filmens största behållning för mig är dock att jag känner igen många repliker som har blivit samplade i gamla hardcore techno låtar så som ”Welcome, to another edition of Thunderdome!” och ”We want Thunderdome!”.

Nåja. Mad Max Beyond Thunderdome är en bra film överlag, men tack vare det forcerade konceptet att inkludera en massa ungar och det halvsömniga tempot filmen har gör knappast filmen gott. Jag gillar den dock, men inte alls lika mycket som dess föregångare.

Mad Max 2 av J

Omkringströvande på motorvägarna i ett postapokalyptiskt Australien, 5 år efter att han tog ner motorcykelgängledaren Toecutter, söker den före detta MFC polisen Max Rockatansky (Mel Gibson), nu mer känd som ”The Road Warrior”, efter bränsle till sin bil. När han av en händelse snavar över ett bränsleraffinaderi ute i ödemarken där en liten samling överlevande har byggt sitt hem finner han dem under attack från en grupp banditer ledda av den hänsynslöse Humangus (Kjell Nilsson) och hans bäste krigare, Wez (Vernon Wells), och de har för avsikt att ta bränslet i raffinaderiet. De överlevande hyr Max att hjälpa dem att transportera bränslet över motorvägen och slåss för frihet allt eftersom de blir jagade av Humangus och hans krigare.

Mad Max 2 hette inte Mad Max 2 i Sverige när den kom då den första Mad Max blev förbjuden att visas på biografer i Sverige (vilket jag tycker är lite underligt då den här filmen är betydligt mycket våldsammare än sin föregångare). Filmen fick istället titeln The Road Warrior. Sverige var inte det enda landet där filmen gick under den titeln heller. I USA till exempel ändrades titeln till The Road Warrior tack vare att distributörerna var oroliga att filmen skulle floppa tack vare att den första filmen inte fick någon större premiär och gick mer eller mindre obemärkt under radarn för de flesta i USA. Så istället för att släppa filmen som en uppföljare släpptes den som en helt ”fristående” och ”egen” film under just titeln The Road Warrior.

Med allt det sagt; Mad Max 2 är en svinbra film. Det rör nästintill hela tiden på sig och filmen blir aldrig någonsin tråkig. De lugnare partierna vägs upp perfekt av all kaos och action som följer och med tanke på att de inte hade teknologin att använda CGI fick de lov att genomföra allt med praktiska effekter och det är en ren fröjd för mina ögon att beskåda. Om man bortser från några komiska uppspeedningar (likt de de använde i den första filmen) så är alla actionsekvenser ruskigt välgjorda och imponerande med tanke på att filmen har 35 år (i skrivande stund) på nacken. Miljöerna är dessutom så som jag föreställer mig hur en postapokalyptisk värld ser ut (till skillnad från hur den första filmen såg ut); en stor ödemark med sand och bråte utefter vägarna så långt ögat kan nå.

Det var över 15 år sedan jag såg den här filmen och jag begriper inte hur jag inte kan ha sett om den tidigare än nu. Mad Max 2 får en stor tumme upp från mig. Rekommenderas.

Mad Max av J

I en nära framtid har motorvägarna runt om i Australien blivit en grogrund för kriminella, som letar efter bränsle och delar. Det enda som står mellan de kriminella gängen och hederligt folk är Main Force Patrol (MFC), vars uppgift är att städa upp motorvägarna från allt slödder med vilka medel som än krävs. Efter att Nightrider (Vincent Gil), en våldsam motorcykelgängmedlem, haft ihjäl en nykomling i MFC och snott hans patrullbil tar de andra enheterna upp jakten, utan någon större lycka – fram tills det att MFC’s skickligaste förare, Max Rockatansky (Mel Gibson), ger sig in i leken. Jakten slutar i en krasch och Nightrider dör. Kort efter dyker The Acolytes, Nightrider’s motorcykelgäng, ledda av den hänsynslöse Toecutter (Hugh Keays-Byrne) och hans högra hand Bubba (Geoff Parry), upp med ett enda syfte; att ha ihjäl de MFC förare som bär ansvaret för Nightrider’s död.

Det var över femton år sedan jag såg originaltrilogin av Mad Max filmerna och när Mad Max: Fury Road släpptes förra året med ett spel utvecklat av svenska Avalanche Studios (grabbarna bakom Just Cause spelen) som kom snett efter med titeln Mad Max var det väl egentligen dags att se om filmerna och Fury Road. Som med allt annat har jag skjutit på att se om filmerna och valde istället att köra igenom spelet.

Spelet var ett i raden av free roam spel. Det vill säga att man springer (eller åker, som man oftast gör i det här spelet) runt i en öppen värld och gör olika uppdrag och sidoaktiviteter så som racing och sidouppdrag som inte har något med huvudstoryn att göra, som i sin tur inte är speciellt mycket att hänga i granen egentligen. Men att åka runt i ett ödelandskap, en gigantisk öken, där man nästan hela tiden är under beskjutning av fientliga fordon var ändå kul. Det kändes verkligen som att man befann sig i en postapokalyptisk värld där enbart den starkaste överlever.

Med spelet bakom mig bestämde jag mig således att äntligen se om originaltrilogin och Fury Road. Den första Mad Max är en klassiker utan tvekan och även om jag tycker att det är en bra film i 70-talets mått mätta så tycker jag att den bitvis blev ganska seg. Jag menar, upplösningen var väldigt snabbt överstökad och det kändes som att en stor del av filmen drogs ut trots att den har några hyfsat spännande actionscener. Hade de dragit ut upplösningen och gjort det till halva filmen (alternativt gjort slutet längre) hade jag troligen varit mer engagerad än vad jag var.

En sak jag tyckte var lite lustig med filmen är att miljöerna ska föreställa postapokalyptiska och att världen är i ett förfall där människan sakta men säkert hålla på att utrota sig själv. Jag tyckte miljöerna mest såg ut som att de var ute och åkte på bondvischan istället för i ett postapokalyptiskt landskap. Ja, jag vet att det är en väldigt tidig film i den postapokalyptiska genren, men jag tyckte det var lite smålustigt att se. En annan grej jag fnissade ganska ordentligt åt var att de hade speedat upp filmen lite grann under vissa jaktscener (vilket var ganska typiskt för film med ”snabba” bilar under 70- och 80-talet) för att få det att se ut som att det gick fortare än vad det egentligen gjorde.

Det är hur som helst en klassiker och överlag en bra film som har både bra skådespelare och en och annan hyfsat spektakulär actionscen (för att vara inspelad i slutet på 70-talet alltså), men tempot hade kunnat varit så betydligt mycket högre än vad det är. Jag gillar den i alla fall, om än mindre än vad jag hade kunnat göra.

The Expendables 3 av J

Legosoldatgruppen Expendables får i uppdrag att eliminera en hänsynslös vapenhandlare som gjort sig en förmögenhet på att sälja vapen till galna krigsherrar i Afrika och Mellanöstern. Det visar sig snart att ett spöke från förr har kommit tillbaka för att hemsöka Barney (Sylvester Stallone) i form av Conrad Stonebanks (Mel Gibson), som tillsammans med Barney startade Expendables och som Barney fick lov att döda… trodde han i alla fall.

Efter att misslyckats med uppdraget, vilket resulterade i en skadad, bestämmer sig Barney för att byta ut sina kollegor mot nya och yngre soldater för att ta itu med Stonebanks – vilket kommer visa sig vara enklare sagt än gjort.

The Expendables 3 var bättre än vad jag hade förväntat mig att den skulle vara. Visserligen är våldet nedtonat från föregångaren för att de skulle kunna få en PG-13 rating i USA och kunna nå ut till en större publik, men actionscenerna är ganska spektakulära och det är väldigt mycket action när det väl drar igång.

Det enda jag egentligen har svårt att acceptera med filmen är att de har lagt väldigt stort fokus på de nya skådespelarna medan de äldre herrarna får under en stor del av filmen stå utanför kameran. Expandables filmerna är, för mig, throw-backs till 80- och 90-talets actiondagar med dåtidens stora actionskådisar, ett förenande av skådespelare vi bara kunde drömma om under 80- och 90-talet. Jag anser helt enkelt att det var ett snedsteg av dem att försöka få en större publiken, Expendables är filmer för oss som växte upp med de här gamla gubbarna och som vill se dem i nya filmer, tillsammans.

Stallone själv har sagt att PG-13 ratingen av Expendables 3 var ett misstag och har sagt att om en fjärde film kommer spelas in kommer de återgå till originalkonceptet med stenhård vuxenaction.. och det ser ut som att The Expendables 4 redan är under produktion. Huruvida den kommer till världen eller inte återstår att se, jag håller tummarna för det i alla fall.

Förstå mig rätt, The Expendables 3 är en bra actionfilm men den var inte riktigt som jag hade hoppats på. Jag gillade filmen i alla fall även om jag tycker att PG-13 ratingen och fokuset på nya skådisar var ett rejält snedsteg för serien.

Läs gärna mina recensioner av 1an och 2an också, samt H’s recensioner av 1an och 2an.

Machete Kills av J

Machete (Danny Trejo) blir kontaktad av USA’s president (Charlie Sheen) och får ett erbjudande; om han beger sig till Mexico och har ihjäl kartelledaren Mendez (Demian Bichir), som säger sig ha en missil som han planerar att skicka ner i Washington, så kommer Machete få sitt straffregister raderat och bli en amerikansk medborgare. Det visar sig emellertid ganska snabbt att uppdraget var betydligt mer komplicerat än vad det till en början verkade.

Machete Kills fortsätter i samma spår som Machete; ultravåld, orealistisk action, en lista med stora skådespelarnamn, en stor portion humor och det där medvetet billiga utseendet på effekter och bakgrunder. Och jag älskar det, från början till slut. Allt är stenhårt, överdrivet och sjukt underhållande från början till slut, även om filmen kanske inte når ända fram till sin föregångare. Machete Kills är ren popcorn-action som sin föregångare och underhåller gott från början till slut. Enklare än så blir det inte. Nu är det bara vänta på trean. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av Machete, samt H’s recension av den också.

The Beaver av H

Mel Gibson är en leksaksfabrikant som lider av depression. Hans företag är kört i botten och hans son för en lista över karaktärsdrag de båda delar så han kan arbeta bort dem. Han blir utsparkad av sin fru (Jodie Foster) och tar in på ett hotellrum där han försöker ta sitt liv. Istället lyckas han knocka sig själv, och när han vaknar börjar han sin självterapi genom att endast kommunicera genom en bäver-handdocka.

”The Beaver” är ett bra drama med skön humor som kanske inte har så mycket att säga egentligen, men det är kul att se Gibson i såna här halvgalna roller. Värd att se, om inte bara för den mycket roliga självmordsscenen. Regisserad av Jodie Foster förresten.