Helt Perfekt Glob

Charlie’s Angels av J

Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) är tre snygga och tuffa agenter, ledda av den hemlighetsfulle miljardären Charlie som bara kommunicerar med dem via radio. Deras senaste uppdrag blir att hitta den kidnappade affärsmannen Eric Knox (Sam Rockwell), chefen för datorföretaget Knox Technologies. Spåren pekar mot hans konkurrent och rival, Roger Corwin (Tim Curry). Tjejerna inser emellertid snart att de är brickor i ett invecklat spel, där de och deras chef Charlie är levande måltavlor.

Det var länge sedan jag såg något så urflamsigt, over-the-top och fullständigt verklighetsfrånvarande som Charlie’s Angels rebooten från 2000. All action är uppskruvad till max och allt vad som heter realism har slängts ut genom fönstret. Det är fullt ös nästan hela tiden och humorn går mellan att vara flamsig till att vara ren cringe (även om en del skämt fick mig att gapskratta).

Det är ganska imponerande över hur många stora skådespelare som medverkade i filmen, även om flera av dem bara är med i en scen eller två. Effekterna är emellertid inte fullt lika imponerande längre – i synnerhet inte de green screens och den förlegade CGIn som användes. Det är hur som helst ingenting som direkt stör då jag hade en ganska kul stund i soffan. Filmens soundtrack är nog en av filmens starkaste sidor skulle jag säga, med klassiker så som The Prodigy’s Smack My Bitch Up, Blur’s Song 2 och Fatboy Slim’s Ya Mama som brölar på i bakgrunden under flera actionscener.

Charlie’s Angels från 2000 är stendum men är ändå rolig popcorn-underhållning som blåser förbi väldigt fort. Rekommenderas.

Central Intelligence av J

Calvin Joyner (Kevin Hart) förutspåddes i high school att han hade störst chans att lyckas i livet av alla elever på skolan. Tjugo år senare jobbar han som revisor, ett jobb han hatar. Hans före detta assistent har precis blivit befordrad över honom, relationen till hans fru Maggie (Danielle Nicolet) – som han har varit tillsammans med sedan high school – knakar i fogarna och 20-årsjubileumet för hans avgångsklass börjar närma sig. Calvin oroar sig att han kanske nådde sin höjdpunkt i high school och att hans liv därefter bara gått utför…

Men så när Calvin får en vänförfrågan på Facebook från en Bob Stone (Dwayne Johnson) vänds hela hans liv upp och ner. Bob var nämligen Robbie Weirdicht – en överviktig och mobbad kille, vars enda vän var Calvin, som efter ett extremt spratt slutade komma till skolan, men som efter många år av hård träning blivit en muskulär och självsäker man. Bob förklarar för Calvin att han behöver hans hjälp att gå igenom några redovisningsprotokoll. Calvin dechiffrerar posterna som multimiljon-dollar transaktioner från en auktion, vars sista betalning kommer ske dagen därpå. Nästa morgon knackar en grupp CIA agenter på Calvin’s dörr, varpå han snart finner sig i en värld av eldstrider, spionage, dubbelspel och annat som kan leda till döden på fler sätt än han kan räkna ut.

Jag är ett stort fan av Dwayne Johnson och tackar inte nej till att se hans filmer på stora duken, men den amerikansk-kinesiska samproduktionen Central Intelligence var en film jag lät gå förbi obemärkt av mig själv. Jag fann inget som helst intresse att se den och först nu, omkring två år efter att den kom, har jag äntligen sett den på bluray. Jag ångrar mig lite grann nu att jag inte gav den en chans och begav mig iväg till biografen och såg den där för första gången istället…

Central Intelligence levererar ingenting nytt, men Kevin Hart och Dwayne Johnson gör ett jävligt kul par i den här filmen. Hart känns inte fullt lika flamsig här som han brukar vara, medan Johnson är tvärtom. Rollen Johnson gör här är olikt i stort sett allt annat han har gjort tidigare och efter. Istället för hans sedvanliga roll där han är stenhård och staplar one-liners på varandra flamsar han runt som fan här och gör en sjukt over the top prestation, som varierar mellan cringe och hysteriskt gapskratt-kul. Det är helt klart en annorlunda roll för Johnson, även om han gör den jävligt bra. I övrigt är filmen väldigt rolig och hyfsat actionpackad, vilket är perfekt för en kväll i soffan.

Jag gillade Central Intelligence. Det är en perfekt popcorn-film som inte går att ta på något större allvar och som rullar förbi utan några större bekymmer. Har du missat den tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.

Mike & Molly – Season 6 av J

Mike (Billy Gardell) och Molly (Melissa McCarthy) håller på att försöka skaffa barn men naturen vill inte som dem. När så Molly stöter på en gammal elev som blivit på smällen får de chansen att adoptera hennes kommande barn. Saker och ting tar dock snart en oväntad vändning…

Adoptionsgrejen dyker inte upp förrän i slutet på säsongen men är väl det genomgående temat av den sjätte och sista säsongen av Mike & Molly. Hur som helst…

Det har tagit mig tre omtittar och kring ett år att se klart den här sista säsongen. Varför vet jag inte riktigt då säsongen är väldigt kul och underhållande. Jag misstänker att jag har någon form av separationsångest när det kommer till serier och att se klart den sista säsongen på dem då det här har hänt förr med serier som Dexter och Sons Of Anarchy. I alla fall är alla karaktärer fortfarande härligt roliga och säsongen levererar många gapskratt. Även McCarthy lyckades få mig att garva till några gånger även om hon körde sin gamla vanliga trötta prestation som hon allt som oftast gör i det mesta hon är med i.

Om du har missat Mike & Molly tycker jag att du ska ge serien en chans då den överlag är väldigt rolig. För min egen del var det nog tack vare många av bikaraktärerna som gjorde att jag stod ut med McCarthy i sex säsonger. Serien är hur som helst värd en rekommendation.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1, 2, 3, 4 och 5 också.

The Heat av J

Sarah Ashburn (Sandra Bullock) är en FBI agent som är extremt ambitiös och hon har satt ögonen på en befordran, men hon kommer inte överens med sina kollegor och är hatad av mer eller mindre alla på byrån. Hon blir ivägskickad till Boston för att ta reda på identiteten på en mystisk knarkkung endast känd som ”Mr. Larkin” genom att leta reda på en av hans langare, Rojas (Spoken Reasons), och att hon har en god chans att få en befordran om hon lyckas hitta Larkin. Väl i Boston får hon veta att Larkin har eliminerat sina konkurrenter och tagit över deras verksamheter och att Rojas sitter i Boston PD’s häkte. När hon begär att få förhöra honom blir hon varnad att snuten som tog in honom, kriminalaren Shannon Mullins (Melissa McCarthy), är väldigt territorial och inte direkt trevlig av sig.

När de två slutligen möter varandra kommer de inte alls överens och när Mullins får veta varför Ashburn är i Boston bestämmer hon sig för att leta reda på Larkin själv. Ashburn får order från sin chef att jobba med Mullins, vilket kommer bli lättare sagt än gjort då Ashburn gör allt efter boken medan Mullins gör hur hon själv vill.

Jag satte mig med en viss oro när jag skulle titta på The Heat och det berodde på Melissa McCarthy. Jag har i tidigare recensioner skrivit att jag har stört mig något fruktansvärt på henne och det var väl egentligen det som låg till grunden för all oro. Jag blev dock ganska överraskad när McCarthy kom in framför kameran. Hon verkar faktiskt kunna spela andra typer av roller än irriterande, självupptagna idioter som får mig att vilja kasta skräp på skärmen och skrika. Även om hennes karaktär är fruktansvärt överdriven, svär i nästan varenda mening hon säger och ska likna nån form av ”bad cop” som är stentuff (vilket till slut blir smått tröttsamt) så tyckte jag att hon gjorde ett ganska bra jobb – jag garvade faktiskt mest åt henne, medan Sandra Bullock mest kändes som den mindre roliga partnerkaraktären.

The Heat var betydligt roligare än vad jag trodde att den skulle vara, men filmen hade kunnat haft lite mer action än vad den hade (jag menar, filmen är för fan 2 timmar lång). Antingen det eller att de hade kortat ner manuset med, säg tio, femton minuter. Hur som helst gillade jag faktiskt The Heat även om den är långt ifrån perfekt, den gav mig en hel del gapskratt och underhöll ganska gott. Rekommenderas.

En uppföljare och en spin-off på två av bikaraktärerna verkar vara under produktion. Vi får väl se hur det går med dem.

Mike & Molly – Season 5 av J

Efter att ha varit på en utbildning för blivande författare i två månader har Molly (Melissa McCarthy) fått ett kontrakt hos en förläggare att släppa sin bok hon har skrivit på, vilket inte bara leder till komplikationer mellan henne och Mike (Billy Gardell) utan också att hon kommer närmare sin svärmor, Peggy (Rondi Reed), som hon tvingas samarbeta med på hennes nästkommande bok.

Hur man gör en karaktär irriterande och usel: sätt Melissa McCarthy i rollen och ta-da, mission accomplished. I föregående säsonger av Mike & Molly irriterade jag mig på karaktären Molly, nu mer irriterar jag mig på både karaktären och skådespelerskan i sig. Hon verkar ju inte vara kapabel till att göra några andra roller än en irriterande idiot som inte är ett dugg rolig. Nåja, resten av de som är med i serien är fortfarande roliga och säsong 5 rullar på utan några större bekymmer bortsett ifrån att jag tycker att den är lite hattig med vad som händer. Fokuset hoppar från grej till grej och även om det är kul så är det ändå svårt att beskriva vad säsong 5 egentligen handlar om.

En bra säsong, trots McCarthy.. varför i helvete måste hon vara med i serien (bortsett från det faktum att hon är en av titelkaraktärerna)? Säsong 5 slutar med en cliffhanger och jag antar att vi får gott vänta till i höst när säsong 6 kommer innan vi får se vad som kommer hända.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1, 2, 3 och 4 också.

Mike & Molly – Season 4 av J

Molly (Melissa McCarthy) får ett komplett psykbryt och säger upp sig från sitt jobb som lärare och försöker sig på en karriär som författare, vilket går sisådär.. milt sagt. Mike (Billy Gardell) stöttar Molly i sin nya karriär som den gode maken han är, men inser snart att hennes karriärval kanske inte var det bästa draget…

Säsong 4 av Mike & Molly tog slut för ett tag sen utan att jag märkte något.. oh well, här kommer min recension av säsongen iaf.

Jag tycker fortfarande att Melissa McCarthy’s karaktär är svinirriterande stundtals och istället för att skratta åt henne ökar min irritation mot den här karaktären mer och mer. Hade det inte varit för att jag gapskrattar åt de flesta andra av karaktärerna i serien hade jag troligtvis skrotat den här serien och börjat titta på något annat istället.

Säsong 4 är dock jävligt rolig bitvis och vissa skämt är hysteriska, såatteh… gillar man sitcoms så tycker jag man ska ta och spana in serien från första början och glo igenom de fyra säsongerna som kommit hittils. Säsong 5 kommer i höst.

Läs gärna mina recensioner av de tre tidigare säsongerna som ni finner här, här och här.

Mike & Molly – Season 3 av J

Mike (Billy Gardell) och Molly (Melissa McCarthy) har kommit hem från sin smekmånad och är redan i full gång med att försöka skaffa barn, samtidigt som Mike’s kollega och bästa vän Carl (Reno Wilson) har vissa problem med sin flickvän. Som om det inte vore nog har Mike’s moder börjat dejta Mike’s chef – vilket leder till en hel del problem för Mike.

Säsong 3 av Mike & Molly rullar på och egentligen finns det inte så där värst mycket att säga om den. Humorn är kul och jag skrattar gott under varje avsnitt, samtidigt som jag inte kan låta bli att störa mig något fruktansvärt på Melissa McCarthy – även om hennes karaktär är en av huvudkaraktärerna. Hennes karaktärs sätt är så… så… ja, jag vet inte. Jag stör mig som fan på henne iaf (och ja, hon har blivit mer och mer irriterande under seriens gång).

Nåja. Säsong 3 är överlag bra och underhållande, vilket duger alldeles utmärkt för mig (även om McCarthy är en nagel i ögat till och från). En fjärde säsong dyker (troligtvis) upp i höst.

Sugen på mer läsning? Läs mina recensioner av säsong 1 och 2.

Mike & Molly – Season 2 av J

Mike (Billy Gardell) och Molly (Melissa McCarthy) har bestämt sig; de ska gifta sig. För att spara in pengar till bröllopet beslutar de sig för att Mike ska säga upp sin lägenhet och flytta in hos Molly’s familj fram tills det att de gift sig och hittat något eget. Men inget förhållande är perfekt och problem börjar så småningom dyka upp mellan Mike och Molly allt eftersom de börjar närma sig datumet för bröllopet.

Alla de gamla karaktärerna är tillbaka för omgång två av Mike & Molly och jag måste säga att jag faktiskt tyckte säsong 2 var betydligt roligare än säsong 1. Humorn är uppiffad och man har slopat ganska mycket av hasch-humorn (även om man slänger in ett par såna skämt här och där också, så klart) och kör på ROLIGA skämt istället – vilket jag tycker är underbart. Jag har inte så där värst mycket mer att säga om säsong 2 än så. Det är en bra säsong och jag skrattar väldigt gott säsongen igenom.

Jag har inte hittat någon information om en tredje säsong för närvarande, men hoppas faktiskt på att de gör en tredje då serien har potential (och lämnar några lösa trådar i slutet av säsongen) till att bli en långkörare – även om de kanske ska sluta redan efter två säsonger. Nåja. Säsong 2 är hur som helst rolig, riktigt bra och underhållande. Rekommenderas.

Läs gärna min recension på den första säsongen också.

Mike & Molly – Season 1 av J

För någon månad sedan satt jag och zappade runt lite på TVn och råkade se en reklam för Mike & Molly – en ny komediserie som skulle börja på Kanal 5. Jag tänkte ”What the hell..” och tankade så klart ner hela säsong 1 fort som faaaaan för att se den. Blev jag nöjd? Läs vidare.

Säsong 1 introducerar så klart huvudkaraktärerna Mike (Billy Gardell) och Molly (Melissa McCarthy) – två överviktiga människor som båda söker den rätta respektive den rätte och som försöker förlora ett kilo eller två. Mike, som är snut, går på Viktväktarna och får support av sin käre kollega och bäste vän Carl (Reno Wilson). Molly, som är lärare, går till Viktväktarna för första gången och träffar således Mike där. De två fattar, så klart, tycke om varandra och blir efter en del duster fram och tillbaka tillsammans.

Och visst är det en skojig serie som bjuder på en del sköna gapskratt, men här och där inträffar den där rätt typiska grejen med komediserier; skämten blir torra och/eller uttjatade. Liksom, vem har inte sett ca 3 miljarder haschskämt de sista 20 åren? Till större delen är humorn bra dock och med goda skådisar håller sig säsong 1 uppe fullt ut iaf.

Utöver Gardell, McCarthy och Wilson ser vi även Katy Mixon som McCarthy’s haschrökande och hjärndöda lillasyster, Swoosie Kurtz som McCarthy’s pilska mor, Louis Mustillo som McCarthy’s morsas minst lika kåte gubbe, Cleo King som Carl’s överkristna och galna mormor, Rondi Reed som Gardell’s skitbittra morsa och slutligen Nyambi Nyambi som bitter och ironisk servitör.

Säsong 1 var bra i det stora hela hur som haver och nu ska jag invänta säsong 2 som börjar sändas i USA i slutet av September.