Helt Perfekt Glob

Anger Management – Season 2 av J

Jag tror att säsong 2 av Anger Management är slut nu… i alla fall av att döma av vad som står på IMDB. Nåja, skit samma. Det är dags för en recension av seriens andra säsong, som troligtvis är en av de längsta säsongerna någonsin för en komediserie. I vanliga fall brukar en komediseries säsong vara kring 20 – 25 avsnitt lång, Anger Management’s andra säsong säger ”Fuck that” och drar upp i 90 (!!!) avsnitt – vilket innebär att säsongens längd är ungefär tre och en halv säsonger av någon annan komediserie. Handlingen tar vid där den första säsongen (som bara låg på 10 avsnitt) slutade och handlingen har så klart förändrats under säsongens gång. Den största förändringen kom runt 35 avsnitt in då Selma Blair sa upp sig efter ett bråk mellan henne och Charlie Sheen. Laura Bell Bundy blev den som fick ersätta Blair, vilket jag personligen tycker var ett lyft för serien.

Den andra säsongen av serien är i alla fall till större delen rolig och underhållande, så när som på några avsnitt som bara känns matta och idéfattiga. De hade gott kunnat gjort en säsongsavslutning någonstans i mitten av alla avsnitt och gjort en tredje säsong istället för att plöja upp i 90 avsnitt i en säsong. Att jag inte tappade intresset efter 50 avsnitt förvånar mig själv lite grann, fast samtidigt har jag ju alltid varit en sucker för Charlie Sheen.. så det kan väl bero på det antar jag.

Bra säsong, även om de inte hade behövt göra den så förbannat lång. Om det kommer någon säsong 3 eller inte får vi se, just för tillfället finns ingen information om det.

Recension av den första säsongen hittar du här.

Anger Management – Season 1 av J

Charlie (Charlie Sheen) är en f.d baseball spelare, som i sin sista match ådrog sig en karriäravslutande skada då han försökte bryta ett slagträ över sitt knä i frustration. Han bestämmer sig för att byta karriär och blir en terapeut, med inriktning på vredesterapi, och driver en framgångsrik samtalsgrupp. Hans liv brevid samtalsgruppen är emellertid ganska komplicerad tack vare hans ex-fru Jennifer (Shawnee Smith) och tonårsdottern Sam (Daniela Bobadilla), som har tvångstankar, samtidigt som han försöker dölja för sin ex-fru att han har en KK-relation tillsammans med sin vän och terapeutkollega Kate (Selma Blair).

Kort efter att Charlie Sheen fått sparken ifrån Two And A Half Men kom nyheten om att han skulle dyka upp redan ett par månader senare i en helt ny och fräsch serie – Anger Management (som inte bör bli förväxlad med Adam Sandler/Jack Nicholson filmen från 2003 med samma titel). Första säsongen består av 10 avsnitt á ca 21 minuter stycket, vilket gör att första säsongen är ganska snabbt överstökad om man strecktittar. En säsong två är redan under produktion och beräknas (enligt IMDB) att släppas under 2013 någon gång.

Den första säsongen är hur som helst rätt kul, bitvis. Räknar man med att få en Two And A Half Men-kopia lär man bli ganska besviken, även om alkohol och sex är en del av humorn här också så ligger inte fokus lika tungt på det som i Two And A Half Men. Humorn består till större delen av att vi får följa Charlie och hans problem med både ex-frun, dottern, KKn och hans samtalsgrupp (som står för en stor del av gapskratten). Skådisarna är bra och har man koll på sin filmografi känner man igen många av de som är i birollerna i serien (Shawnee Smith från Saw filmerna, Michael Boatman från Spin City och Charlie’s egen farsa, Martin Sheen, från typ tusen andra filmer och serier).

Nåja. Den första säsongen av Anger Management förnöjer och håller intresset uppe alla episoder igenom och förhoppningsvis kliver de upp ett steg till under nästa säsong.

Spin City – Season 1 – 6 av J

Jag tror de flesta vet vad Spin City är (och har säkerligen sett en repris eller tre på TV någon gång), men här har ni en recension av hela serien, säsong 1 till 6. Seriens story är lite småknepig att förklara – mycket tack vare att Michael J. Fox hoppade av en bit in i serien och byttes sedan ut av Charlie Sheen.

Storyn i serien cirkulerar iaf kring borgmästare Randall M. Winston Jr. (Barry Bostwick) och hans team – som dessvärre ofta måste rycka in för att rädda borgmästarens häck tack vare att denne hamnat i blåsväder – och deras personliga problem. Allt ur en komisk synvinkel, så klart.

Nåja. Hur är säsongerna då?

Säsong 1 är.. inte speciellt rolig. Några garv här och där förekommer säsongen igenom men jag är verkligen inte nöjd med den. Antingen är jag helt humorbefriad eller så är säsong 1 helt enkelt inte rolig. Jag tror så klart det är det sistnämnda alternativet det handlar om. Skådisarna är dock bra, men de jobbar med ett så pass snarkigt manus att det är svårt att ge dem en rättvis bedömning genom att bara bedömma säsong 1. Nåja. Säsong 1 är inte så värst bra. Moving on to the next.

Säsong 2 börjar inte något vidare. Även om garven är fler än i säsong 1 så är de på tok för få. Men ungefär i mitten av säsong 2 vänder skutan helt och jag sitter och gapskrattar allt oftare och det verkar som att serien faktiskt börjat få lite krut i sig. Säsong 2 är okej, även om den inte riktigt når ända fram till att vara en riktigt bra säsong. Nästa.

Säsong 3 spinner (HA HA HA) vidare och säsongen håller en ganska stadig och jämn kvalité i stort sett rakt igenom. Många riktigt bra skämt och garv uppstår säsongen igenom och det känns äntligen som att serien börjar komma ordentligt på benen – för nu börjar ju faktiskt serien att bli ROLIG. Säsong 3 är en bra säsong och det börjar se lovande ut nu.

Säsong 4 rullar in och håller en bra nivå på humorn och är riktigt kul. Egentligen finns det inte så värst mycket mer att säga om säsong 4, mer än att det här var den första säsongen Heather Locklear (som senare medverkat i mindre roller i Scrubs och Two And A Half Men) medverkade i Spin City och att det här också var den sista säsongen för Michael J. Fox – iaf framför kameran. Nåväl. Säsong 4 är bra och skojig (om än lite lång). Moving on.

Med Michael J. Fox ur bilden (bokstavligt talat) snavade Charlie Sheen in när säsong 5 skulle dra igång och tog över efter Fox. Och ett bättre val kunde de nog inte gjort, tycker iaf jag. Serien fortsätter i samma stuk som säsong 4 och levererar fortfarande många bra garv, även om vissa händelser i säsong 5 återkommer stup i ett – vilket i sin tur blir ganska tjatigt i längden. Säsong 5 är dock i det stora hela en bra säsong och det är ju alltid kul att se Charlie Sheen i komedi-sammanhang.

Säsong 6 satte punkt för Spin City och det känns som att det var lika bra att det blev så. Säsong 6 harvar ungefär samma saker som innan och det känns hela tiden som att jag sitter och tittar på upprepningar om och om igen – till större delen, that is. Säsong 6 har givetvis sina ljusglimtar och ett par avsnitt är helt suveräna, men på det stora hela känns det som att manusförfattarna för serien började få jävligt dåligt med idéer.

Sammanfattningen:
På det stora hela är Spin City en bra komedi-serie som underhåller och förnöjer till större delen, samtidigt som den varierat otroligt mycket från säsong till säsong. Serien är ingenting jag vill rekommendera direkt, men det är en helt okej serie om man inte har någonting annat att titta på.