| Subcribe via RSS

Late Night With The Devil av J

juni 20th, 2024 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den 4 April, 1971 sändes den första episoden av UBC’s talkshow ”Night Owls”, ledd av den populäre Chicago radioprataren Jack Delroy (David Dastmalchian). Även om talkshowen i sig blev en succé lyckades den aldrig bräcka dess konkurent, The Tonight Show med Johnny Carson, och efter att hans fru, scenskådespelerskan Madeleine Piper (Georgina Haig), gått bort i lungcancer höll sig Jack undan media. En månad senare gjorde han sin comeback, dessvärre med sjunkande tittarsiffror och en minskande popularitet bland tittarna.

Halloween, 1977. I ett desperat försök att rädda sin karriär och sin show hade Jack planerat en episod som han hoppades skulle vända hans öde – en episod som skulle chocka en hel nation; Late Night With The Devil.

Skräckfilmer där besatthet och/eller exorcismer står i fokus är i min mening ett väldigt trött koncept och lockar mig ärligt talat föga, såvida inte någon annan vill ha med mig som sällskap that is. Men med det sagt så dyker det ju ändå emellanåt upp filmer med ovannämnda koncept som provar någonting nytt. Late Night With The Devil skulle jag säga kan ställa sig till den gruppen av filmer. Istället för att ha ett trött drama om en präst som ska driva ut en ond entitet ur en flicka får vi här istället en (bitvis) urflippad talkshow från 70-talet som backdrop (som vi som tittare vet kommer att gå – bokstavligt talat – åt helvete) där ”huvudnumret” är en besatt ung flicka.

Konceptet är inte bara betydligt mer intressant än den sedvanliga skräckfilmen med besatthet i fokus, det är också betydligt mer underhållande trots dess väldigt långsamma tempo. För Late Night With The Devil är en slowburn överlag, men den har samtidigt en krypande känsla av ond, bråd, död fram till dess upplösning – där den faller på mållinjen, i mina ögon.

Late Night With The Devil hade varit en fullpoängare om de hade låtit sluttexten börja rulla fem minuter tidigare än vad de gjorde. Visst, en del av förklaringarna (eller i alla fall antydningarna) till en del av det som händer i filmen händer då, men jag hade varit betydligt mer nöjd om filmen hade haft ett mer abrupt slut än vad den har och lämnat tittaren med en del obesvarade frågor som man i efterhand hade kunnat grunna på själv…

Nåväl. Bortsett från det aningen svaga slutet så är Late Night With The Devil en intressant och underhållande take på besatthetsgenren och jag rekommenderar den. Även om man är, som mig, trött/mätt på den här typen av film så tycker jag att man definitivt ska ge den en chans.

No Comments

American Nightmare av J

april 29th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter att ha fått ett brev från sin syster Isabelle (Alexandra Paul), där hon ber om hans hjälp, återvänder den rike och berömde pianisten Eric Blake (Lawrence Day) hem för att försöka hitta henne och ta reda på vad som pågår. Spåren efter hans syster leder honom till de sjabbigare delarna av staden och han kommer så småningom i kontakt med Isabelle’s rumskamrat, Louise (Lora Staley), som går med på att hjälpa honom i hans sökande. Det de inte vet om är att en seriemördare går lös – en seriemördare som satt sitt sikte på de boende i det lägenhetshus där Louise bor…

Jag brukar i regel inte se om filmer jag inte gillar speciellt nära inpå min första titt av dem – i synnerhet inte efter bara en dag. Men med American Nightmare vart jag så illa tvungen att göra just det då jag under min första titt var halvt medvetslös och somnade ifrån den till och från. Jag tyckte efter den här första titten att den inte var särskilt bra och förbannat seg. Om jag ändå vetat att jag hade sovit igenom runt tjugofem minuter av filmen då…

Hur som helst så såg jag alltså om den och filmen visade sig vara betydligt bättre än vad jag hade uppfattat den som under min första titt – även om det kanske inte säger jättemycket. American Nightmare – som spelades in 1981, men som låg på hyllan fram till 1983 – är en sleazig kanadensisk slasherfilm med ordentliga deckarthriller vibbar som har ett ganska lunkande tempo med ett flertal ”sexiga” stripteasedansscener som pågår i tusen miljarder år (där jag lät snabbspolningsknappen jobba) och en handfull inte jätteblodiga mordsekvenser. Michael Ironside (som Mike Ironside av någon anledning) dyker upp i en liten roll som kommisarie, men bidrar egentligen inte speciellt mycket till handlingen och fungerade antagligen mest som ett dragplåster för att lura in tittare.

Jag är lite kluven om vad jag tycker om American Nightmare. Å ena sidan tycker jag att filmens tempo är på tok för långsamt och de totalt onödiga stripteasescenerna (i kombination med en utdragen sexscen) gör att filmen känns betydligt längre än de knappa åttiofem minuterna den rullar på under, men American Nightmare har samtidigt en handfull ganska spännande scener och ett mysterium vars upplösning var väldigt oväntat och som i alla fall jag aldrig har sett i någon annan slasherfilm.

American Nightmare är långt ifrån toppskiktet av slasherfilmer, men den är överlag okej. Filmens största problem är som sagt dess tempo och de onödiga stripteasescenerna (och den utdragna sexscenen givetvis), men den har å andra sidan en del ingredienser som gör den till en hyfsat sevärd deckarthriller i skepnad av en sleazig slasherfilm.

No Comments

Nobody av J

april 6th, 2022 | Postad i Action, Film

Hutch Mansell (Bob Odendirk) lever ett monotont liv och varenda dag verkar vara en upprepning av den förra. När två inbrottstjuvar plötsligt bryter sig in i hans hus en natt låter han bli att försvara sig själv och hans familj i hopp om att förhindra ytterligare våld. I efterspelet leder den ena händelsen till den andra och han finner sig snart som måltavla för den ryska maffialedaren Yulian Kuznetsov (Aleksey Serebryakov), efter att ha bankat skiten ur hans lillebror. Det Yulian emellertid inte vet är att Hutch inte är vem som helst, utan en man med ett blodigt och våldsamt förflutet som nu har flutit tillbaka upp till ytan…

John Wick 3.5… eh, ursäkta, Nobody från förra året var en av de där filmerna jag hörde en hel del om när den kom och många sa att det troligen var deras favoritfilm från 2021 – och jag kan på sätt och vis se vart de kommer ifrån, även om jag kanske inte håller med dem. Nobody hade lika gärna kunnat hetat John Wick 3.5 då likheterna mellan den franchisén och den här filmen är enorma – vilket kanske inte är så konstigt då manusförfattaren för de tre första filmerna, Derek Kolstad, skrev manuset till Nobody.

Hur som helst bjuder Nobody på bra med slagsmål, action, pang-pangande, explosioner, snabba klipp, mörk humor och God Underhållning. Att se Christopher Lloyd och Michael Ironside (i varsin mindre biroll) igen var riktigt trevligt också, även om bägge dessa herrar har börjat bli till åren nu.

Nobody är i alla fall en underhållande actionfilm som har en lite långsam och trevande start, men som levererar som en snyting när den väl kommer igång. Rekommenderas.

No Comments

Patient Seven av J

januari 20th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den välkända psykiatrikern Dr. Marcus (Michael Ironside) har valt ut sex stycken mentalt instabila och farliga patienter vid Spring Valley Mental Hospital för att intervjua dem som en del av hans efterforskningar för hans nya bok.

Patient Seven är en anthology skräckfilm från 2016 som består av sju sedan tidigare släppta kortfilmer från 2011 till 2014, samt wrap around storyn med Ironside. Jag gillade filmen på det stora hela. Wrap around storyn var okej (Ironside var så klart det bästa med den) och dess slut kändes väldigt passande (även om det var ganska förutsägbart vart allting var på väg). Kortfilmerna som är med är alla välgjorda och jag gillade förvånansvärt allihop på ett eller annat sätt – vissa mer än andra, så klart.

Kortfilmerna som är med här är följande:
Ódauðleg ást (aka Undying Love)
Death Scenes
The Sleeping Plot
The Body
The Banishing
Evaded
The Visitant

De jag gillade bäst var nog Ódauðleg ást, The Sleeping Plot och The Banishing – mycket tack vare deras ironiska slut. Den mest otippade kortfilmen som var med var Evaded, som är en svensk kortfilm. Det bör även nämnas att kortfilmen The Body blev senare adopterad in i TV-serien Into The Dark (som är en typ av anthology serie med fullängdsfilmer som episoder), där den fick en fullängdsversion.

Hur som helst så gillade jag Patient Seven. Det är förvisso bara en kompilation av äldre kortfilmer (med en då nyinspelad wrap around), men gillar man anthology filmer så är den värd en titt. Tumme upp, rekommenderas.

1 Comment

Ice Soldiers av J

april 26th, 2014 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Ice SoldiersStoryn i Ice Soldiers verkade ganska cool och både Dominic Purcell och Michael Ironside är med i den, så hur hade den kunnat vara dålig egentligen? Ptja.. med tanke på att mer eller mindre nästan all action händer off-screen och att det knappt händer något alls av intresse i ungefär halva filmen (bortsett ifrån inledningen) så är det väl inte så konstigt att jag kan tycka att den här filmen var jävligt seg. Purcell spelar en forskare som försöker hitta tre nedfrusna ryssar som tros vara genetiskt modifierade någonstans på Kanadas arktiska öar, där de försvann för 50 år sedan. Han hittar dem och tar med hjälp av Ironside och hans soldater med sig kropparna till basen, de vaknar upp och dödar alla de möter varpå Purcell beger sig efter dem för att stoppa dem från att invadera USA.

Storyn är väl inte så jäkla dum så, egentligen (åtminstone när man läser en vettigare beskrivning av den än vad jag har orkat skriva), men filmen är så jävla trög och står mest och trampar på samma ställe under en stor del av speltiden så när det väl börjar hända något så har man tröttnat på att vänta och vill bara att filmen ska ta slut. Att, som jag skrev här ovanför, nästan all action inträffar off-screen gör det hela ännu mer ointressant och tråkigt.

Purcell och Ironside levererar, men de jobbar med ett sånt tråkigt och klyschigt manus att det spelar ingen roll hur mycket de än försöker så sjunker filmen ändå. Skippa.

No Comments

Major Payne av J

januari 7th, 2013 | Postad i Film, Komedi

Major PayneMajor Benson Winifred Payne (Damon Wayans) är en av den amerikanska marinkårens bästa män – en ren mördarmaskin, om man så vill – som inte stannar av förrän han klargjort sina uppdrag. Men när världens krig inte längre utkämpas ute på slagfälten behövs inte Payne längre och får lov att mucka från marinkåren. Tack vare sin långvariga karriär inom marinkåren har Payne ingen som helst aning om hur det är att vara en civilperson och hamnar ganska snabbt i trubbel. Hans befälhavare lyckas nysta ut Payne’s problem och berättar att han har lyckats skaffa fram ett jobb – och kanske hans största utmaning hittils – åt honom; som befälhavare för en lokal skolas JROTC (Junior Reserve Officers’ Training Corp) program, där en bunt slashasar utan framtid går.

Jag har inte speciellt mycket att skriva om Major Payne egentligen. Det är en komedi man mest fnissar åt, även om den så klart har några riktigt sköna gapskratt när Damon Wayans går loss med sin stenhårda militärattityd och sin kärringpipiga röst (vilket nog är en av de roligaste aspekterna med filmen; en stenhård marinkårssoldat med en skittöntig pipröst). Skådespelarna är suveräna (speciellt Wayans), men jag undrar varför Michael Ironside bara har en väldigt kort cameo i typ 1½ minut igenom hela filmen…

Hur som helst; Major Payne är en rolig komedi som levererar en hel del fniss och ett och annat gapskratt. Rekommenderas, om än inte till de yngre tittarna.

No Comments

McBain av H

oktober 13th, 2011 | Postad i Action, Film, Krig

Du kan läsa min recension av blurayen för filmen ”McBain”, ”billig B-action att ignorera”, genom att klicka på denna länk till DVDKritik.se.

No Comments

Destiny To Order av H

augusti 14th, 2011 | Postad i Film, Komedi

Det finns en speciell typ av film. Det är de där filmerna som går på udda tider på tv som man aldrig hört talas om. Det är de där filmerna som inte är spännande, roliga, dramatiska eller sådär, men som ändå suger in en. Det är de där filmerna som inte skiter på sig av självhävdelsebehov, och inte sällan med flera skådisar man känner igen men inte kan sätta namn på. Filmer som fastnar hos en utan att man riktigt vet varför. Filmer som ens kompisar aldrig hört talas om, och när man återger handlingen så låter det aldrig som en bra film.

1991 visade Filmnet ”Destiny to order”. Det är en sån film. Den har mig veterligen aldrig visats någon mer stans i Sverige, och till och med i USA finns den bara på VHS. Men den fastnade hos mig, och tack vare de älskvärda filmpiraterna på interweb har jag nu fått möjlighet att se filmen igen.

Författaren JD Baird sitter och knapprar på sin senaste roman ”Beyond all bounds”. Han lider inte av skrivkramp, han är bara skittrött på dyngan han producerar. Standardkaraktärer, standardsituationer – slit-och-släng-dynga. På natten slår åskan ner och hans dator får systemfel. Strax därefter ringer det i telefonen; det är tjejen Thalia från hans roman som behöver hans hjälp…

Det visar sig att karaktärerna i hans bok har blivit verkliga, och att allt som skrivs på disketten med manuset händer i verkligheten. Skurken Kenrick (Michael Ironside) är snabb att bryta sig in hos Baird och sno disketten, för han är trött på att vara en platt standardskurk.

Jag kan inte säga exakt vad det är som gör att jag gillar filmen utöver det där ogripbara jag talade om först. Den är inte så rolig eller spännande, ibland lite töntig och daterad, och även om idén är bra så är storyn inte alltid helt vettig. Du lär aldrig se den här filmen ändå, men den kan passa en flummig bakissöndag eller nåt kanske. Jag vet faktiskt inte. Men jag gillar den på nåt sätt.

No Comments

The Bannen Way av J

november 11th, 2010 | Postad i Action, Film, Komedi, Thriller

Neal Bannen (Mark Gantt) sitter i en rejäl knipa; han är skyldig gangsterbossen Sonny (Ski Carr) 150 000 dollar, hans far – polischef Bannen (Michael Ironside) – är mer än villig att låta åklagarna låsa in Neal en gång för alla och slänga bort nyckeln om han inte sätter dit sin farbror Mr. B (Robert Forster), som i sin tur vill att han ska genomföra ett uppdrag åt honom som går ut på att Neal ska sno tillbaka en värdefull låda som The Mensch (Michael Lerner) – en tidigare rabbin som blev en del av den judiska maffian och satsade också på sexindustrin – har snott från honom. Dessvärre vill fler lägga labbarna på lådan och Neal – tillsammans med den sexiga Madison (Vanessa Marcil) – hamnar mitt emellan allting…

Med inga förhoppningar överhuvudtaget på att The Bannen Way skulle vara ens uthärdlig satte jag mig för att titta på den. Döm då av min förvåning att den faktiskt var sebar och att den dög att se. Filmen börjar väldigt lovande men allt eftersom den fortgår börjar den mynna ut i en medelmåttig lördagsrulle som man handplockar ur videobutikens filmhyllor för att man inte hittar någonting som verkar bättre. Filmen går lite i fotspåren till mer välkända rullar så som Lock, Stock And Two Smoking Barrels och Snatch och använder sig av berättarrösten, sekvenserna som stannar av för att berätta vilka karaktärerna är, snabbspolningen som görs fram och tillbaka igenom filmen osv. för att presentera filmen på det där småkomiska sättet som de två andra filmerna gör.

Skådisarna presterar bra och Gantt är bra i huvudrollen – även om jag stör mig bara efter ett par minuter på hans hånflin som han bär större delen av filmen. Ironside är kul att se igen och både han och Forster börjar bli till åren komna. Lerner har jag bara sett i ett av Tales From The Crypt avsnitten tidigare och det är rätt intressant att se honom i något annat än den serien. Marcil har jag inte sett sen jag såg The Rock för ca 300 år sedan och hon passar bra i sin roll – även om hon, precis som med Gantt, går och hånflinar större delen av filmen.. vilket sticker mig som fan i ögonen.

Även om filmen är medelmåttig och fiser ur sig en bit in så är den ändå sebar och hyfsat god underhållning under de ca 90 minutrarna den brummar på och duger alldeles utmärkt att slå ihjäl en tråkig lördagskväll med.

No Comments

Starship Troopers (blu-ray) av H

mars 3rd, 2010 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Toppenfilm, toppenbluray, rock on.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud