Undisputed II: Last Man Standing & Undisputed III: Redemption av H
Uppföljarna till Undisputed har tydligen inte mycket gemensamt med den första filmen. Skådisarna och karaktärer är annorlunda, och den är inte så bra. Har jag hört. Jag har inte kollat upp saken. Jag gick direkt på uppföljarna som däremot skulle vara bra.
Fightingmästaren ”Iceman” Chambers (spelad av Michael Jai White från ”Black Dynamite” och ”Spawn”) blir falskt anklagad för knarkinnehav när han befinner sig i Ryssland. Han skickas till ryskt fängelse och blir indragen i olagliga fightturneringar som arrangeras av fängelsedirektören. Hans huvudsakliga motståndare är ryssen Boyka (spelad av Scott Adkins från ”Ninja” och ”Expendables 2”) och de båda möts snart i en match.
I Icemans hörna smygs det fram en drogad vattenflaska, så han blir omtöcknad och Boyka slår ner honom. Oväntat visar det sig att Boyka inte alls var inblandad, istället blir han arg då han inte fått en ärlig fight mot denna värdiga motståndare. Sen tränar Iceman upp sig och så blir det en slutfight förstås. Duh.
Michael Jai White är grym som alltid i ”Undisputed II: Last Man Standing”, men Scott Adkins är nästan snäppet bättre. Snabb, smidig och hård som stål. Även om storyn är ganska menlös så är fighterna riktigt bra, och helt klart är filmen en finfin produkt från Nu-Image, förstås filmad i Bulgarien.
Fyra år senare kom ”Undisputed III: Redemption” där SPOILER! Boyka limpar runt med sitt krossade knä som städare i fängelset. Direktören håller fortfarande på med sina turneringar, och planerar att expandera till internationella fängelseturneringar. Han behöver bara en fighter som är tillräckligt bra.
Uttagningsturneringen avslutas och en man står som vinnare. Då kliver Boyka fram och utmanar honom, och sänker förstås honom totalt trots sitt trasiga knä. Boyka får åka till Georgien där den stora turneringen äger rum, och han kan fightas mot ett gäng färgstarka figurer för att vinna sin frihet. Tyvärr är tävlingen allt annat än sportslig.
I trean ser vi alltså Scott Adkins i huvudrollen, och det är tammefan inte illa. Återigen är storyn ganska menlös, men Adkins och de flesta andra röjer loss bra i ett flertal finfina matcher. Kort sagt, två finfina filmer med en hel del grymma fajter. Filmernas regissör Isaac Florentine verkar vara nån man ska hålla koll på. Vi glömmer hans synder med ”Power Rangers”.
No Comments