Helt Perfekt Glob

Assault On Wall Street av J

Jim (Dominic Purcell) är en hederlig man som jobbar som värdetransportförare och sliter hårt för att få in pengar varje månad åt honom och hans sjuka flickvän. Men när en finansiell krasch inträffar blir Jim av med allt han levt för. Fylld med ilska och hat bestämmer han sig för att söka hämnd för det liv som blev taget ifrån honom…

Jag trodde ärligt talat att Assault On Wall Street skulle vara en hjärndöd actionrulle med en massa action och våld, vilket det visade sig inte alls vara. Den här filmen har en lång uppbyggnad och vi får se Purcell’s karaktär brytas ner allt eftersom och hur han slutligen inte ser någon annan utväg än att ta till drastiska metoder. Förstå mig rätt, även om det absolut inte är en regelrätt machobullshitactionrulle så är det fortfarande en jävligt bra film och påminde lite grann om exempelvis Falling Down.

För regi och manus står Uwe Boll och än en gång lyckas han förvåna, på ett positivt sätt. I skådespelarlistan (bortsett från Purcell) ser vi bland annat Edward Furlong, Keith David, Michael Paré, Lochlyn Munro och Eric Roberts i mindre roller, samtidigt som flera standardskådisar i Boll’s filmer dyker upp, så som Natassia Malthe och Clint Howard i varsin väldigt kort roll. Även om jag inte fick det jag förväntade mig så var ändå Assault On Wall Street en förvånansvärt bra och djup film. Den påvisar hur jävla sjukt system de har i USA (har du inga pengar så får du klara dig bäst fan du vill) och får iallafall mig att tänka på hur det ser ut i Sverige just nu….

Jag rekommenderar den här filmen iaf.

Bloodrayne: The Third Reich av J

Under andra världskriget anfaller en grupp rebeller en tågtransport med fångar. Rebelgruppen är emellertid inte de enda som anfaller tåget. De får snabbt sällskap av halv-vampyren Rayne (Natassia Malthe), som även dödar kommendant Ekart Brand (Michael Paré) igenom att bita honom… tror hon. Brand, som förvandlats till en vampyr, återhämtar sig och är ute efter hämnd på Rayne, samtidigt som han och Dr. Mangler (Clint Howard) är ute efter att utvinna hennes blod och injicera det i Adolf Hitler i ett försök att förvandla honom och ge honom odödlighet.

Nu har jag äntligen fått tag i den tredje BloodRayne filmen, som faktiskt utspelar sig under samma tidsepåk som det första spelet – men filmen följer så klart inte spelet för fem öre. Och storyn i filmen ÄR så dum som den låter ut att vara. Händelseförloppet är dessutom sjukt jävla trist; det händer nästintill ingenting. Det babblas mest och emellanåt får någon på käften eller en kula i skallen och visst är det lite blod här och där, men det är inte speciellt imponerande. Filmen är helt enkelt jävligt tråkig. Missförstå mig rätt, effektmässigt är filmen helt okej – det är händelseförloppet som är så sjukt tråkigt att man bryr sig inte ett dugg i effekterna efter ett tag.

Malthe springer mest runt och ser sur ut med en rejäl urringning – och så visar hon tuttarna två gånger. Paré ser mest ut som att han bara vill ifrån inspelningsplatsen asap och få betalt för en halvdan prestation. Howard gör sin sedvanliga aktion och är – troligtvis – den mest underhållande karaktären i filmen. Brendan Fletcher (som medverkat i flera Boll filmer tidigare) dyker även upp som rebelledare, vilket han gör rätt okej.

Bloodrayne: The Third Reich är verkligen inte sevärd – jag skulle inte ens klassa den som okej. De två första filmerna dög att titta på iaf, den tredje är bara waste of time. Undvik och skippa.

Ni finner recensioner på ettan här och tvåan här. Enjoy.

BloodRayne II: Deliverance av J

Spoilervarning. Det har gått ett par hundra år sedan halv-vampyren Rayne (den här gången spelad av Natassia Malthe) dödade sin far Kagan och blev en av Brimstone-sällskapets medlemmar. När Rayne anländer till den lilla hålan Deliverance, Montana, finner hon att en grupp med vampyr-cowboys – ledda av Billy The Kid (Zack Ward) – har tagit över staden. Billy’s plan är att skapa sig själv en armé av vampyrer då den nya järnvägen kommer till staden och säkerställa sitt herravälde. Rayne slår sig ihop med Pat Garret (Michael Paré), en annan medlem av Brimstone-sällskapet, en oärlig präst (Michael Eklund) och den slibbige banditen Slime Bag Franson (Michael Teigen) för att stoppa Billy och hans planer.

BloodRayne II: Deliverance är snäppet bättre än den första filmen tycker jag. Det är ungefär samma tempo som i den första filmen – dvs för mycket snack och för liten verkstad – men jag föredrar nog faktiskt att se skottlossning före svärdfäktning. Detta resulterar ju givetvis dock i att blodutgjutelsen blir desto mindre än den första filmens – tyvärr.

Skådisarna är helt okej och agerar inte lika stelt som de i den första filmen. Och koregrafin är dessutom snäppet bättre.. tack och lov. Effekterna är ingenting att hurra över, men duger alldeles utmärkt för den här typen av B-produktion alá Uwe Boll. Storyn är hyfsat klichée och händelseförloppet blir ganska förutsägbart fram till den ”stora striden” i slutet som är överstökad på ett par få minuter. Hrm…

BloodRayne nummer 2 får samma betyg som BloodRayne nummer 1 iaf; duger att titta på om man absolut inte har någonting annat ståendes i filmhyllan som väntar på att bli sedd. Nu ska jag bara invänta att BloodRayne nummer 3 ska komma ut på internet så jag kan införskaffa den… mest tack vare att den faktiskt tydligen ska utspela sig under samma tidsperiod som det första spelet utspelar sig!