Helt Perfekt Glob

Tusk av J

De bästa vännerna Wallace Bryton (Justin Long) och Teddy Craft (Haley Joel Osment) driver den mycket populära podcasten The Not-See Party, där de letar upp och hånar förnedrande virala videos. Wallace flyger till Kanada för att intervjua ”Kill Bill Kid”, en internetkändis som blivit känd efter att ha kapat sitt eget ben med ett katana svärd. Väl i Manitoba, Kanada upptäcker han att ”Kill Bill Kid” har begått självmord. Upprörd över att ha flugit till Kanada för ingenting bestämmer han sig för att intervjua någon annan och råkar av en slump hitta en lapp på en anslagstavla där någon erbjuder ett gratis rum i dennes hem och en garanti att få höra många intressanta berättelser. Nyfiken och bestämd att inte åka hem tomhänt kontaktar han denne någon och beger sig till hans herrgård.

Väl på plats välkomnas Wallace av Howard Howe (Michael Parks), en pensionerad sjöman som sitter i rullstol, som snabbt börjar berätta om sina tidigare äventyr – fram tills det att Wallace plötsligt svimmar. Han vaknar upp dagen efter och börjar att inse att Howard inte är den personen han har utgett sig för att vara och att Howard har planer att kirurgiskt, men också mentalt, förvandla Wallace till en valross…

Jag hörde talas om Tusk redan när den kom 2014 men hade inget större intresse av att se den. Idéen bakom filmen lät helt befängd och idiotisk, vilket gjorde att jag ignorerade den. Nu när jag till slut ändå har sett filmen så är jag en aningen kluven kring den…

Å ena sidan tycker jag att filmens komiska inslag inte fungerar överhuvudtaget. Majoriteten av all humor som händer i filmen är av den typen många amerikanska animerade komediserier kör med (exempelvis Family Guy), där ett skämt händer för att sedan dras ut i flera minuter – vilket i sig, för mig, blir bara irriterande. Men å andra sidan har Tusk en hel del obehagliga inslag också, även om filmens koncept är fullkomligen bonkers. Dess body horror är, bitvis, minst sagt obekväm och hade fungerat alldeles perfekt på egen hand utan en massa forcerad humor – som inte är nämnvärt rolig ändå.

Justin Long och Michael Parks är briljanta i sina roller som den uppblåste Wallace och den komplett galne Howard. Johnny Depp dyker även upp i en liten roll som en snut som jagar Parks’ karaktär och fungerar mest som en informationsdump för karaktärerna i filmen och för oss som tittare, för att ge en bättre förståelse för vad som egentligen pågår. Typ. Hur som helst…

Tusk – som förresten är den första filmen i en trilogi (likt Cornetto trilogin) av filmer, med Yoga Hosers som den andra och Moose Jaws som den tredje – hade i mitt tycke fungerat bättre som en seriös skräckfilm, hur jävla dum än idéen bakom filmen var och är. Filmen är inte ett dugg läskig så klart, men den är å andra sidan som sagt både obehaglig och obekväm bitvis och har dessutom ett slut som inte bara är nattsvart, utan även en gnutta sorgligt. Hade Kevin Smith valt att skippa allt onödigt trams som händer i filmen och koncentrerat sig på att göra en regelrätt skräckfilm så tror jag Tusk hade fungerat bättre. I alla fall för mig.

Jag tycker att filmen är okej för vad den är, men jag tror samtidigt att filmen hade kunnat varit bättre om de skippat allt trams och haft en mer seriös ton.

North Sea Hijack av H

Jag kallar Roger Moores ”North Sea Hijack” för ”en trevlig liten 70-talsthriller” i min recension på DVDKritik.se som du ska läsa nu.

Red State av H

När Kevin Smith proklamerade 2007 att han kommit på en fantastisk idé till en skräckfilm, så började min väntan. ”Red State” skulle den heta och jag bestämde mig för att det bästa jag kunde göra var att inte läsa något mer om filmen för att få en så bra upplevelse som möjligt när jag väl såg filmen.

Vilket kom hela fyra år senare. Ja, tekniskt sett har filmen inte ens haft biopremiär än ens i USA, men den har visats på video on demand så hey presto – HD-version att tanka på nätet. Och inget chi-ching i Kevin Smiths plånbok. När ska de lära sig? Men jag avviker från ämnet.

En extremkristen grupp idioter som hatar bögar fångar tre omoraliska killar och tänker döda dem. Men killarna har råkat köra in i sheriffens bil, och när denne finner killarnas bil utanför galningarnas kyrka och hör skottlossning inifrån, då kommer FBI.

Ja, det är förstås lite mer som händer, men det är inte sådär jättefantastiskt. Det blir lite spännande, men det känns inte nytt och fräscht. Det är mer en variant på en story man sett många gånger förr och alla karaktärer är klyschiga på gränsen till karikatyrer.

Dock måste jag säga att inte trodde Smith hade den här filmen i sig. Eller kanske är det här den naturliga bi-produkten av att ha skrivit repliker om att runka och röka på i tjugo år. Han har anlitat Michael Parks, en av Tarantinos mest använda skådisar, i rollen som sektens ledare. Han får förstås en lång fin monolog att skådespela ut och det gör han utmärkt med kanske en Oscarnominering som resultat. Övriga skådisar gör ett normalt jobb och man blir inte alls irriterad på Smiths fru som var riktigt usel i Clerks 2.

Sammanfattning: En okej rulle, som inte är så smart och tänkvärd som den vill vara.

Lite spoiler: Mot slutet sker dock något som, för den som kan sin Kevin Smith, ger en vink om att hela filmen kommer att vända. Jag trodde verkligen att den skulle flippa in i en helt ny dimension… men det gjorde den inte. Om vi säger att jag trodde Alanis Morrissette skulle dyka upp, så förstår ni kanske.